Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tacksam’

Ett livligt inlägg.


 

Pelargonknopp

Än finns det liv!

Å, vilken ledsen dag det var igår! Människor kan verkligen konsten att få mig att gråta ögonen ur mig. Det sitter fortfarande en stor klump i magen idag, men jag är ju van att vara slagpåse och kan konsten att resa på mig. Det som är nedslående är de ständiga besvikelserna över att människor tycks ha det som sport att slå på en som redan ligger.

Så det var tur att jag var ensam och kunde gråta hela dan och hela kvällen. Gråt har en renande effekt på mig, men jag blir ännu fulare än vanligt (röda ögon och strimmigt ansikte). När jag har gråtit färdigt blir jag arg i stället. Medan gråt visserligen renar men också gör mig svag, är ilska nånting som ger mig kraft och styrka. Och gång på gång på gång bankas det in i mitt huvud att den enda jag kan lita på är mig själv. För det är den enda person jag med säkerhet ska leva med resten av livet.

På dagarna kan jag sitta på ballen* och njuta av tystnaden, men kvällarna har tagits över av nån annan. Jag går in och stänger min dörr. Sätter på TV:n för att stänga ute ljuden. Det är så här det får bli. Snart är det ju kyligt igen och slut på balkonglivet. Jag får vara tacksam för de dagar jag trots allt ändå har fått!

I skrivande stund är det dock väldigt jobbigt, för jag har ingen fredad zon – med vaktmästaren, med hörselkåpor på, som klipper gräs på framsidan och barn som leker med leksaksgräsklippare (?) på baksidan. De måste få finnas och leva, det är mig det är fel på, det är jag som inte orkar med den kraschade tystnaden.

tangentbord sv v

Bra flow under fingrarna idag.

I morse vaknade jag 6.30. Jag hade ett bra flow och sökte fyra jobb samt registrerade min intresseanmälan att jobba hos en myndighet i Stockholm. Som synes klappar jag mig själv på axeln nu (jag skiter ju i min omgivning, har jag fått höra fler gånger under ett dygn än under resten av min livstid, tror jag), för klappar mig är det ingen som gör. Ingen, som inte har varit i min sits, förstår vilken tid och energi det tar att leta intressanta jobbannonser och skriva ansökningar som förhoppningsvis gör att jag blir vald.

Nu börjar semestrarna ta slut och rekryteringsprocesserna sätter igång på allvar. Jag har fått ett par nej på sökta tjänster. Det har varit personlig återkoppling via mejl och det uppskattas enormt! Dessutom kan jag acceptera att jag inte får ett jobb för att jag helt enkelt inte kan flytande norska… Det enda företag som konsekvent vägrar att ge återkoppling är Hammer & Hanborg. Det gör ju inte precis underverk med deras rykte, som jag har hört är lite… solkigt. Men det är ett rykte och någras personliga åsikter och inte fakta!

Idag händer just inget mer spännande än det som redan har hänt. Jag ska traska över till Tokerian och köpa nåt att äta till helgen. Väderappen säger att helgen ska bli varm, så jag får väl köpa sallad eller nåt lättlagat som jag kan äta inomhus utan att smälla av i hettan.

Och nu vill jag förstås veta vad DU ska ha för dig i helgen! Har du orkat läsa ända hit, kanske du också orkar skriva några rader och berätta i en kommentar. Jag behöver få input från Det Verkliga Livet!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tacksamt inlägg.


 

När människor är snälla och vänliga och tacksamma blir jag glad. När människor även framför detta – muntligt eller skriftligt – blir jag ännu gladare. På nåt vis finns de fina orden kvar längre i mitt hjärta då.

Idag noterade jag att jag hade fått ett intyg från en person – bara så där, utan att jag hade bett om det. Jag svarade och tackade, för se tack har mina föräldrar lärt mig att säga.

Med risk för att mina närmaste kollegor blir stötta… (personen som jag citerar jobbar alltså inom samma företag som jag gör just nu och har även hittat till min blogg). Så här stod det, något förkortat för att inte röja vem personen är:

[...] Känner igen mig i mångt och mycket i det du skriver om arbetsmiljön. Läste också att du tyvärr inte kommer bli kvar, [...] Jag har alltid fått snabb hjälp av dig (till skillnad från när jag vänder mig till andra på enheten). Med andra ord är det jag som ska tacka! Önskar dig all lycka i jobbsökeriet. [...]

Tack snälla A för dina ord som kom just som jag kände mig missmodig och värdelös! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett uttråkat inlägg.


 

Nyklippt

Mest trött på mig själv.

Jag har nog, precis som rubriken säger, världens tråkigaste liv just nu. Och det är bara jag själv som kan förändra det, det är jag fullt medveten om. Men hur lätt är det när det innebär kontakt med andra människor? Jag är så trött på människor generellt sett just nu – ingen nämnd, ingen glömd. Trött på folk som bara hör av sig när de vill (ha) nåt, på folk som gapar och skriker, på människor som inte hör av sig trots överenskommelse, trött på pratmakare och på tigare… Men mest av allt är jag trött på mig själv. Det är mig det är fel på, inte ”alla andra”.

Igår kväll kunde jag sitta ett tag på ballen* och läsa och äta min middag. Sen fick några grannar gäster och jag klarade inte av deras sorl. Gick in och såg med ett öga på Mr Selfridge, ett på Twitter. Jaa, jag är rätt trött på Mr Selfridge och Twitter också, just nu. Mr Selfridge är så jäkla rättskaffens och hederlig att jag nästan spyr. Och på Twitter visar folk upp sina fantastiska liv, barn, husdjur, resor de företar sig, böcker de skriver… Kram, kram och gullegull. När jag skickar upp nån bild till Twitter är det på en bok nån annan har skrivit, en starköl, en skål ostbågar eller en tallrik mat. Hur spännande är inte det..? (<== ironi).

Gediget arbete

En skylt från ett annat och trevligt arbetsliv där man fick vara som man ville, bara man gjorde sitt jobb.

I morse vaknade jag att grannarna bredvid möblerade om i sina köksskåp. Det var i alla fall vad det lät som. Utanför sovrumsfönstret skrattade en skata mycket irriterande. Inne i sovrummet stod luften stilla. Det gick inte att ligga kvar. Jag var uppe vid sjutiden. Sista sovmorgonen på ett tag, för i morgon startar en full arbetsvecka som jag ska genomlida. Det är svårt att göra ett bra jobb när man inte bryr sig längre.

Dagarna tickar ner och tanken var att jag skulle ägna helgen åt att söka nytt jobb. Men motståndet är hårt och svårt. Jag har kommit till en skiljeväg även i detta sammanhang. Varför söka jobb som har med kommunikation att göra när jag har så svårt för människor..? OK, det skrivna ordet, fine. Men inte får man bara jobba med sånt? Samtidigt läser jag till exempel så många krönikor som är skitdåliga – och ändå får skribenterna bra betalt för dem! Kanske för att de ”har ett namn”, det vill säga är kända. Jag är ju bara jag.

Två trisslotter

Anna skrapade fram en storvinst – i drömmen.

Att jag har världens tråkigaste liv insåg jag när jag vaknade från en dröm. Jag drömde att min älskling hade vunnit 100 000 på en Trisslott och kunde unna sig en ny iPhone. Tror inte att det var en sanndröm, dessvärre. Vi går för övrigt omkring på var sitt håll och längtar. Jämt och samt. I alla fall gör jag det. Men just nu är jag inget trevligt sällskap. Dessutom måste jag idag verkligen ägna några timmar åt att söka jobb. Annars är Annas sällskap det enda jag står ut med just nu. För hon förstår mig, hon fattar hur det känns utan att jag behöver veckla in mig i några förklaringar.

Hela kroppen, känns det som, är en enda stor värk även idag. Till och med en fingerled envisas med att värka, trots att jag trodde att det skulle gå över på nån dag. Himlen är blå, solen skiner, livet är en gåva… Varför är jag så svart i sinnet? Så trött på människor? Så envist mässande att jag har världens tråkigaste liv? OK, det är en massa ”saker” som fattas i mitt liv, men jag har jobb tre veckor till och jag har tills vidare tak över huvudet. Det finns kärlek i mitt liv och jag har en mamma som fyller 79 år nästa månad. Det är jag tacksam för.

Men jag vill åstadkomma nåt som bara är jag också. Åtta kapitel på min bok är skrivna. Jag orkar inte skriva mer just nu. Det gör för ont. För det handlar om livet före världens tråkigaste liv…


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lyxigt och tacksamt inlägg.


 

Vardagslyx kan vara så mycket. Idag var det, för mig, bland annat en blommande, vit syren…

Vit syren


Det kan vara…
ett kastanjeträd som blommor… Då blir jag än mer nostalgisk, för mina föräldrar hade förstås syrener i trädgården, men stora härliga och vackra kastanjeträd växte i lekparken ovanför vår trädgård…

Blommande kastanj


Men det kan också vara
att komma hem till Fästmön och hon lagar pasta med tomatsås till mig. Att sätta sig vid ett dukat bord och äta hemlagad mat är rejäl lyx för mig! Och att sen lyckas trolla fram var sitt glas rött ur den där svindyra vinflaskan vi öppnade igår till ostarna och kexen…

Sophenia 2011


Därefter, när måltiden är avklarad
och en tar disken, en annan hänger tvätten, glädjas åt att det finns en rabarberpaj, fortfarande ljummen, till kvällskaffet…

Rabarberpaj


Då känner jag mig lyckligt lottad. 
 Då känner jag att vardagslyxen är… en riktig lyx. Tack, älskling, för det du gör för mig!


PS
Annas snälla mammas sax, som försvann igår, är upphittad! Den råkade följa med oss hem…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tacksamt inlägg.


 

Rosa hjärta på stenplattor

Tacksam för kärleken mitt i det gråa.

Det slår mig idag hur tacksam jag är. Vissa dar känns livet och alla motgångar nästan övermäktiga. Men jämfört med det andra människor går igenom kan det svåra vara som en piss i havet. Oavsett, det hjälper inte mig att tänka så.

I stället tänker jag hur tacksam jag känner mig. Tacksam för att jag har goda vänner som ställer upp med rätt hjälp i rätt tid. Tacksam för familjen, som finns nära och som visar mig sin kärlek. Och också för det faktum att jag hade pengar att betala bilreparationen för. Jag fick en stor peng av mamma till födelsedagen och för den har jag nätshoppat böcker och nu också betalat bilreparationen. Jag är så lyckligt lottad! 

Tack för att just NI finns för mig, vänner och familj! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

När livet vänder Eva

Eva mötte kärleken två gånger – och förlorade båda kärlekarna. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Hur blir livet när ens älskade dör? Jag vågar inte ens föreställa mig. Och sen… Om man skulle finna en ny kärlek och denna råkade ut för en olycka som totalförlamade honom/henne… Hur klarar man av att gå vidare? Hur orkar man kämpa när allt tycks vara förgäves? I kvällens När livet vänder lyssnade jag på Eva som berättade om sina kärlekar.

Anja Kontor träffar Eva i hennes nya lägenhet. Bakom den tredje dörren. Dörren till framtiden. Det är knappt att man kan ta in, än mindre förstå, hur nån som Eva kan tänka framåt. Hon var bara 22 år när hon blev änka med ett litet barn. Men hon träffar en ny man och de blir en familj. Så slår ödet till igen. Hårt. Evas man skadas så svårt att han inte kan röra sig. Utan att tveka går hon in i rollen som hans vårdare. Också. För han lever ju. Han lever!

Efter första makens död blev Eva arg. Hur kunde han lämna henne och dottern? Efter andra makens olycka blev hon så tacksam över att han faktiskt inte dog. Men hon talar i programmet också om

den gyllene buren

som hon då och då tyckte sig befinna sig i. Och den nya roll hennes man fick. Den roll där han blev så utlämnad. Då tänker jag på den korta tiden efter min operation i december 2012 när jag själv var ganska hjälplös. Den gången Fästmön fick hjälpa mig på toaletten. Hur… jobbigt det var… Jag ville ju vara den jag alltid hade varit, inte nån som behövde hjälp. Men det var en gång. Evas man behövde alltid hjälp – med allt – efter sin olycka.

Åter ett mycket starkt program om en kvinna som gått igenom såna sorger och tuffa tider, men som ändå har en framtidstro. Det är fantastiskt, men jag blir så stärkt av dessa program! Tyvärr är det säsongsavslutning nästa vecka. Låt oss hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra – på ren svenska – skitbra TV.


Missade du programmet om Eva? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena


Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tacksamt inlägg.


 

Rippes Kia

Nu ska jag köra Kia ett tag.

Det sägs att vännen prövas i nöden. Personligen har jag inte märkt så mycket av det de senaste fem åren. De flesta som har kallat sig mina vänner har vänt mig ryggen. Jag har också vänt dem ryggen. Men idag visade det stora undantaget att jag hade fel. I min gnälliga nöd, kring ryggelände och bilhelvete, svarar vännen Rippe blixtsnabbt och erbjuder mig att låna bil. Låna Rippes bil medan min fixas till.

Min tro på människors godhet har fått sig en rejäl skjuts uppåt. Nu kan jag i lugn och ro ringa bilverkstan i morgon, försöka få en tid så snart som möjligt (fast inte i morgon, dårå). Till dess jag lämnar in Clark Kent* får jag låna Rippes bil. Den dagen jag lämnar Clark tar jag en lånebil över dan. Sen återförs Clark och Rippes bil i tur och ordning till sina respektive hem varpå jag tar taxi hem från Rippe. Det kostade 300 spänn idag, men det var det värt. Min rygg hade aldrig pallat att åka med UL.

Jag har ringt min snälla kollega och sagt att de inte behöver krångla och plocka upp mig i morgon bitti. Taxichauffören, som körde mig upp till Rippe, talade om för mig att jag var en trevlig kund, för att jag pratade med honom. Och jag bara pratade så där normalt som man gör, tycker jag. Det finns kunder som inte säger ett ord bara för att han råkar heta Mohammed… Jag sa att mina bästa kollegor och vänner är och har varit invandrare. Och det är så sant!

Nu ska jag ta en tablett och en varm dusch för att sedan däcka. Tusen, tusen tack till både Rippe och Y! Och till Mohammed, för att du körde mig och min onda rygg varligt och säkert upp till Rippe.


*Clark Kent = min sjuke lille bilman (är han sympatisjuk med mig, tro?)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

snowflakes in rain

"Den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen" /Vixxtoria

Rapport från Gummirepubliken

Dessa dagar som går: Livet

Jerry

jerryolsson.com

Charlas Värld

Livet här och nu i min värld

Per Vikström @ Internet

Internet, webb, digitalt, sociala medier - teknik och säkerhet

kaosredan

"Barn är inte bara en tröst i ålderdomen. De påskyndar den också" Ulf Stenstrup

Pingolina

vardagsdravlar

2000aldrig

Humor och satir - Ingen går säker

augustifarmor

Här kan du handla fantastiska änglar, handstickat och andra små saker och ting.

Tankar ifrån skroten part 2

Ytterligare en egotripp

Frustrationer och annat otyg

....och livet är underbart!

Under skalet på en sköldpadda

In order to move forward, even a turtle must stick its neck out

On The Trigger

Annas fotoblogg

LaXn - Shit Happens Everyday

Shit Happens, Watch me!

Arga Klara

Roligt, relevant, personligt. Jag har en åsikt - har du?

Nillan på nätet ....

En blogg i mängden . . .

FruHattUnderJorden

Asfaltblomma med landetlängtan. Och ibland tvärtom !

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 289 andra följare