Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘stolthet’

Ett inlägg om tystnad, sömn och värk.


Tänk så otroligt tyst
det har blivit i huset! Det är en fantastisk känsla. Jag börjar tro att jag har fått dålig hörsel. Men det som råder här är nåt jag har saknat länge: tystnad. Tysta nätter, tysta morgnar och tysta kvällar. Jag njuter. Särskilt som jag mådde skit igår kväll.

Jag mådde faktiskt så dåligt att jag gick och la mig klockan 21. Och somnade nästan bums. Sen tyckte kroppen att jag hade sovit färdigt klockan 2.30. Det hade jag inte, men tack och lov var både huvudvärk och illamående borta. Jag somnade om en stund och sov mellan klockan fyra och sex. Nu har jag dessvärre tagit den allra sista tabletten mot illamående och nåt nytt recept har jag inte. Till husläkarmottagningen är det ingen idé att höra av sig, för då måste man ansluta sig till nåt system som jag inte vill vara en del av. Jag vill att det ska vara som förut, inte sämre. Då kunde jag mejla till min doktor och jag fick svar, vanligen inom 24 timmar.

doktorsväska leksak

Det var lättare att få kontakt med doktorn förr.


Det är snart dags
att ge sig iväg igen. Till stället som får allting att snurra. Idag ska jag titta hur många semesterdagar jag har innestående och ansöka om dem. Det skulle innebära att jag slutar jobba. Snart. Tyvärr. Men det är som det är. Jag vill inte att det ska bli som på föregående ställe, att jag går och väntar på besked om eventuell fortsättning hela tiden. Och sen, när den berömda LAS nästan ska slå till och ge mig en tillsvidareanställning, är det tack och hej, leverpastej. Nån stolthet finns det kvar i mig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den mörka dagen som ljusnade.


Den här fredagen har ljusnat
– på flera sätt. Ett av sätten är att det har kommit och kommer ner snö från himlen. Det gillar jag ju inte så mycket, dårå, men jag ska försöka klara mig helskinnad hem från jobbet. Det är i vart fall inte så kallt ute och det är mera som snöblandat regn än snö – här i alla fall. Hemma verkar det vara lite kallare. Det kan bli halt, med andra ord.

nelson-mandela-fist

Ett fullbordat livsverk. Nelson Mandela har lämnat oss.

I morse kunde jag läsa att Nelson Mandela har gått ur tiden. Mina små bloggproblem kändes väldigt små jämförelsevis. Samtidigt tänker jag att Nelson Mandela levde i nästan 100 år. Han hade ett rikt liv. Inte alltid ett gott liv. Det kan såna som jag tänka på när det egna livet känns tufft. Jag har till exempel inte suttit i fängelse. Jag har inte heller varit förföljd och plågad för min hudfärg. Däremot har jag blivit förföljd av andra skäl. Men det är en piss i havet – ursäkta uttrycket! – i sammanhanget. En stor man har gått ur tiden, men hans livsverk var otroligt gott och värdefullt.

_______________________

Jag fick ta över ett uppdrag i morse som jag kände mig väldigt tveksam till om jag skulle fixa. Men jag hanterade det och ”löste” det och det i sig blev jag väldigt glad och stolt över. Självkänslan är inte på topp och det är väldigt lätt att knuffa omkull mig just nu. I vissa fall känner jag att jag till och med har blivit… undfallande. Jaa, jag är en annan Toffla än den jag var för fyra, snart fem år sen när livet kraschade.

Medan två finska flaggor vajade i vinden i morse, med en svensk dito emellan sig, kom jag till jobbet och kände stolthet. Stolthet för att det faktiskt finns en bit finne i mig. Och idag är det Finlands självständighetsdag. Kvartsfinnen i Tofflan sjöng de inledande stroferna på Maamme, Finlands nationalsång, för arbetskamraterna i morse. Fast på svenska. Och det var bara två kollegor här just då.

Två finska flaggor o en svensk

Två finska flaggor och en svensk. Min arbetsplats uppmärksammar Finlands självständighetsdag idag.


Och det jobb jag gjorde
under förmiddagen renderade i en glad och tacksam projektledare. En person som var så nöjd att h*n till och med tog i hand och tackade innan hon gick nu på eftermiddagen. Sånt värmer ett fruset Toffelhjärta enormt.

Om en stund ska jag nu rulla hemåt i ovädret. Kära Fästmön jobbar helg och jag ska passa på att köpa lite julklappar till henne och slå in lite klappar. Jag borde också gå ett varv med dammsugaren, men det prioriterar jag inte just nu – om jag får välja. Kvällarna den här veckan har gått åt till alltför mycket dåligt mående. A-kassan och Arbetsförmedlingen har ju inte precis gjort tillvaron ljusare. Jag känner att Anna inte har fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Men i helgen har vi åtminstone kvällarna tillsammans och på söndag blir det julbord på Odinsborg, som sagt.

Det var så rörigt i veckan att jag totalt missade det första avsnittet av nya säsongen av Morden i Sandhamn på TV4. Ska försöka se avsnittet på TV4Play under morgondagen, efter att jag har skjutsat Anna till jobbet. Och ja. Jag gör det så gärna, jag avstår sovmorgon för att se till att min älskling slipper halka och frysa medan morgonen är kolsvart. Det skulle aldrig falla Anna in att kräva, än mindre be om detta. Det är mitt eget val. Jag tror att det kallas kärlek.

Vi ses kanske i kväll - Inshallah - om Gud vill. Ha en skön helg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett slutgiltigt inlägg.


Äntligen är Projekt Storstädning i hamn!
Jag har styrt skutan som värsta envåldshärskaren, tagit delmålen ett efter ett och nu är jag klar. Idag gjorde jag mitt hems sista rum, vardagsrummet.

Jag vet inte om dagens värsta var gardinstångseländet eller vitrinskåpet. Båda är krångliga, men i alla fall vitrinskåpet har också sin charm. Vitrinskåpet är för övrigt en Billy-bokhylla som jag har ”offrat” för mina glas skull. Hyllor och dörrar av glas förvandlade det till vitrinskåp, fast möbeln egentligen behövs med sina trähyllplan i arbetsrummet…

Det finns så många glas, framför allt, i vitrinskåpet som jag inte använder. Men jag vet inte vad jag ska göra med dem. Kasta dem vill jag inte och de är för dyra att bara skänka till loppis. Kan vara bra att ha när det blir tuffa tider igen. Fast… Måsen-delarna har jag ju inte lyckats sälja, trots annons både här och på Blocket. Det var nån som hörde av sig med ett riktigt skambud och hellre än att acceptera det behöll jag delarna. Vi kanske ska använda dem nu i jul när mamma kommer?

I övrigt blev dammningen av alla prylar i vitrinskåpet en sorts walk down Memory Lane… Här finns saker som jag har fått vid speciella tillfällen, här finns glas från mormors och morfars hem, mammas dockservis och till och med tio tallrikar, en karott och två uppläggningsfat från pappas farfars hem! Han, farfar Hurtig, som grundade Hurtigs barnhem i Grankulla i Finland, men som har sin sista viloplats på kyrkogården i Solna, av alla ställen… Barnhemmet i Grankulla finns dock kvar.

Först bland grannarna (?) med julgardiner är nog jag nu. Men de ser inte så jättejuliga ut utifrån och jag orkar inte krångla med den där förb. stången upp och ner. Jag är ute i god tid, helt enkelt.

När jag har tvättat av mig den värsta städsmutsen och borstat bort de största dammråttorna ur håret ska jag traska över till Tokerian och köpa mig nåt gott till middag. Med

nåt gott

menar jag troligen en grillad kyckling. Det finns lite potatisklyftor i frysen om jag vill ha det till. I morgon får jag två gäster, varav en ska äta med mig, men den maten tänker vi på i morgon.

Och nej. Jag glömde inte att gnussa badkaret efter allt skurvatten!

Här är några bilder från storstädningen i vardagsrummet:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med anledning av en krönika om Metropolen Byhålan.


När jag gick på gymnasiet
i Metropolen Byhålan hade jag understundom en lärarvikarie som hette Per. Han var egentligen inte utbildad lärare, tror jag, inte då, i alla fall, utan moderat kommunalpolitiker, om jag inte missminner mig. Men hur som helst, under mitt andra läsår föddes Pers son Claes. Jag tror att det är hans son, vill säga. Claes de Faire, idag chefredaktör på Resumé, gubevars!

Claes de Faire är alltså lite kändis i mediekretsar. Och vad passar väl bättre än att låta en sån gästblogga på Framtidens Motala? Fast lite jobbigt blir det allt när titeln på Claes blogginlägg är

Ingen bryr sig om en svensk småstad idag

Eh… där satte nog en och annan motalian morgonkaffet/eftermiddagskaffet/kvällskaffet i vrångstrupen i onsdags. För Claes är inte nådig gentemot sin födelsestad… Den stad han lämnade för 15 år sen och för tio år sen slutade kalla hemma. Han säger att han ser på stan med en viss ömhet, men sen talar han om att han minsann noterar hur mycket sämre allt har blivit.

Inte är stan besöksanpassad heller. Han skriver bland annat (notera att stad egentligen är singular, men att Claes gör plural av Motala):

[...] Ibland får jag känslan av att ni är en stad som är glada för att Motala inte mer besöksanpassat, att det finns en stolthet i att staden inte är mer företagsvänlig eller att invånare inte ska kunna bo närmare vattnet än de gör. Hur ska man annars kunna förklara att Varamobaden är en av Sveriges bäst bevarade hemligheter och som har ett totalt omodernt och rent av undermåligt erbjudande till besökande? Eller att företag efter företag lämnar Motala och att kustremsan kring kommunen inte är mer bebyggd? [...]

Claes de Faire fortsätter att vara rasande rak på sak när han i nästa stycke skriver att ingen saknar Varamobaden, att ingen oroar sig för om det finns jobb i stan eller inte och att ingen rikspolitiker bryr sig.

Hoppla, hoppla! Detta hade man nog inte förväntat sig att få läsa på Framtidens Motalas webbplats… Men Claes de Faire väjer inte, han brakar vidare i den snåriga terrängen (är det månne den obebyggda kustremsan kring kommunen?) och talar om för ansvarig(a) att det baske mig är dennes/deras (motalianernas? kommunalpolitikernas?) förbannade skyldighet att göra stan så attraktiv som möjligt. Fast misslyckandet är ju ett faktum och därför fortsätter Claes de Faire med att droppa ett antal goda råd.

Det må jag säga! Och vi som är födda och uppfostrade i stan som fick lära oss att inte tro att vi är nånting!  Motala = Jante, typ.

Men ytterligare ett faktum är att Claes de Faires råd inte är så tokiga alls. Så mitt råd till dig som bor där är att du ska läsa dem. Och se till att nån omsätter dem i praktiken!

Sen kan jag emellertid inte låta bli att tala om för Claes de Faire att när han blir lika gammal som jag kommer hans syn på Metropolen att mildras. Han kommer att se på stan genom softade brillor och understundom till och med sakna ställen där som barn han lekte. För precis som jag lär han upptäcka att när fan blir gammal blir han religiös…

En riktigt bra krönika, dock! Läs den här ifall du missade att klicka på länken ovan!


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för snusk!!!


Ett inlägg om Avestas stolthet.


Fästmön och jag är ju som bekant i Dalarna,
I Avesta, närmare bestämt. Vi bor på förträffliga Hotell Malmen där värdinnan i sanning är en riktig allkonstnär.

Idag har vi varit på promenad (ett mer seriöst inlägg kommer senare). Gunilla ville då, som den Avestaambassadör hon är, visa upp stadens stolthet – visenten.

G o visenten

Avestas stolthet – Gun… visenten till vänster, Gunilla till höger i bild.


Visenten är ganska…
stor… på många sätt…

G häpen

Men titta där! Ett välutrustat djur.


Vi går närmare och tittar!
Fasen, den är ju ENORM!

G förfasar sig

Enorm sak!


Men hon är modig!
Hon vågar klappa den!

G klappar snorrkas

Hon vågar klappa snorrkas!


Vi är mycket imponerade
av vår värdinna! Hon är inte bara allkonstnär, hon är modig också…

Tuttlisa

VA? Tofflan?


Kvinnan som kan allt har allt också.
Medan vi vanliga kvinnor har lökar upptill, har Gunilla löken nertill…

Gunilla har en egen lök

Gunilla, som ju är lite egen, har en egen lök.


Livet är kort. Vi har det så gott, så gott just nu!

Read Full Post »

Jag har varit och handlat, jag kör en maskin tvätt och jag har lagat mat som jag har ätit. Vad finns att vara stolt över i detta? För stolt är jag. Över mig själv. Väldigt stolt.

Det handlar om maten, förstås, och nu är jag inte ett dugg ironisk. Jag har lagat mat. Jag har lagat den rätt som jag skulle ha ätit den där dagen när livet kraschade.

Söndagsmiddag.


En del av vägen tillbaka
har varit att laga just korv och makaroner. Det jag hade tagit fram i en burk med blått lock för att laga till kvällen. Den där dan när en människa slog sönder mitt liv till små, små bitar som inte går att foga samman längre. Jag är ett annat pussel idag och jag lägger mina pusselbitar själv.

En dag är jag hel igen. En dag ska den som har gjort fel få ta sitt straff. Tro inte för en millisekund att jag tänker låta detta passera. Jag är på väg att resa mig. Och jag är stolt som fan. Över mig själv. Över den jag är idag. Den jag inte hade kunnat bli utan mig själv – den enda person jag med säkerhet vet att jag ska leva med resten av livet.


Livet är kort.

Read Full Post »

När jag vaknar tidigt på morgonen brukar jag ligga och lyssna på bruset från trafiken på E4:an. Tro det eller ej, men jag tycker att det är ett rogivande ljud. Lite liknande det jag vill höra från TV:n när jag ska somna om natten. Trafikbruset är liv för mig, ett ljud jag tycker om.

En väg utan ljud är inget liv.


Däremot uppskattar jag mindre
när man släpper ut sina småttingar på gården en semestermorgon klockan 7.05. Eller när en omkringboendes förälder (?) först klipper gräset, sen kör med entonig trimmer nån timme senare. Har folk ingen känsla för ljud och oljud?

I morse låg jag vaken en timme i sängen och kände hur min kropp deltog i en kamp som personen Jag inte kände mig delaktig i. Jag var liksom bredvid kampen, jag låg och betraktade den. Hur kampen slutade? Ja, än lever Emil i Lönneberga Tofflan. Tyvärr, enligt många. Men tänk så fattiga deras liv skulle vara om de inte hade mig att reta upp sig på?! Snacka om o-liv! Att inte få reta sig på detta ego som är jag. Eh, ja just det, för ego betyder ju jag. Latin, vet du, har jag läst i två år. Hur många år har du studerat det språket?

I morse läste jag en bra debattartikel i lokalblaskan, signerad Christoffer Aav, Fria Moderata Studentförbundet. Det är inte alltför ofta jag tycker att nån moderat skriver nåt bra, men så var fallet den här gången. Debattartikeln handlar om Priderörelsen och hur viktigt det är att den håller ihop. Christoffer Aav beskriver vad Pride har varit för honom:

[...] Pride har alltid varit ett oerhört öppet forum. Alla har varit välkomna, alla har varit glada och arga tillsammans och diskussionen har ofta präglats av högt i tak. [...] Begreppet Pride, för mig och säkert en generation unga bögar och flator med mig, är liktydigt med en blandning av öppenhet och skoj, politik och fest. Och även just stolthet – stolthet över att vara den man är, att kämpa för rätten att vara den man är och över att vi håller ihop. Även om vi kan vara aldrig så oense om sakpolitiska frågor. [...]

Jag nickar instämmande när jag läser Christoffer Aavs rader, för det är som om han har tagit mina tankar kring Pride och vad Pride är för mig och satt ord på dem i den här debattartikeln.

Christoffer Aav fortsätter med att tala om att han skäms. Han skäms när en grupp

[...] hånade och trakasserade enskilda företrädare för försvaret på Stockholm Pride 2011. [...] och jag oroas över utvecklingen. [...] när Anarchopride, på sin hemsida, anklagar Stockholm Pride för att ha glömt kravallerna vid Stonewall i New York. [...] 

Däremot är Christoffer Aav stolt över

[...] dem i polisen och i försvaret, som lägger ner stor energi för att göra dessa myndigheter öppnare och till bättre arbetsgivare. [...] att  israeliska bögar och flator vågar,och orkar, försöka göra Israel till ett bättre och öppnare land [...] att fortsätta det arbete som så många har kämpat för så länge, att vara en fortsättning på en lång rad äldre syskon bakom mig, från Berlin på 20-talet, Stonewall-upproret, bögskräcken och hiv-paniken, ockupationen av socialdepartementet. [...]

Tänk, så denne skribent klär mina tankar i ord! Det är precis så här jag känner. Och det är precis därför jag deltar i Pride, likaväl som jag deltog i dess föregångare, Homosexuella Frigörelseveckan. Jag har deltagit så många år jag har kunnat, med undantag för två år när jag hade privata tråkigheter. För jag känner precis som Christoffer Aav rundar av sin artikel:

[...] Jag fortsätter på mitt blygsamma vis. Jag älskar friheten och kommer fortsätta kämpa för den. [...]

Nej kamrater, vi ska inte söndra Priderörelsen, vi ska hålla ihop. Tillsammans är vi starka.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, på den här bloggen kan du inte läsa om sport och idrott. Det är bara att vända om det är så att du hade tänkt dig sportinlägg. I övrigt i omvärlden är det visst nåt som OSar just nu. Och jag tänker nog låta det OSa ifred och spana om det har vatt nåt utanför arenan i London (jorå, lite är jag med). Det här har jag vaskat fram:

  • Dåligt med äpplen i år. Gillar du äpplen? Då kanske du blir besviken i år på tillgången och gissningsvis priset (brukar ju hänga samman). Troligen blir skörden en fjärdedel mindre än vanligt. Det beror mest på köldknäppen i april.
  • Nytt läkemedel kanske kan bota beroendesjukdomar. Rubriken lyder egentligen Ny medicin kan bota alkoholism, men så enkelt och klart tror jag inte att det är. Alkoholberoende anses idag vara en hjärnsjukdom därför att alkoholen förändrar hjärnans belöningssystem. Svenske nobelpristagaren Arvid Carlsson håller nu på att ta fram ett medel som gör att dopaminet stabiliseras eller jämnas ut i hjärnan. Självklart önskar jag Arvid lycka till, men tänker att man också måste jobba med viljan att förändra ett beteende.
  • Dags för Pride – även i media. Nu börjar det ju dra ihop sig till Pride (startar nästa vecka). Och då lär vi alla kunna läsa en massa om HBTQ-frågor i media  - om nu inte nåt annat OSande tar över. På Stan har en hel guide till Pride. Vem som har gjort urvalet vet jag inte, men det är synnerligen blandat…
  • ”Det finns inga regler för Pride.” Det säger Anna Brittesland, en av arrangörerna för Uppsala Pride i en intervju. Nej, så kanske det är, men jag tycker att det borde finnas en regel som säger att ingen utesluts från Pride. Syftet med vilken Pride som helst är väl ändå stolthet, inte högmod??? Samtidigt tycker jag att det är att sätta regler när man utesluter vissa grupper, alltså att det Anna Brittesland säger är motsägelsefullt. Och att kalla evenemanget här i våras för Uppsala Pride känns väldigt fel för mig. Hela Uppsala är inte vänster.
  • Fransmännen ska bli trevligare. Jepp, fransmän och särskilt parisare anses vara otrevliga. Och det har de faktiskt erkänt i en undersökning. Men nu ska de bli trevligare – i alla fall i tunnelbanan och på bussar. Det franska transportförtaget RATP har nu en kampanj – för trevlighet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat! Så här gick det med Prideparaden för alla i Uppsala. Tråkigt att lokalblaskan tillåter så kränkande kommentarer till sina artiklar. Man skäms att man är prenumerant när man får läsa sånt.


Glöm inte bort
att det idag är Prideparad för alla i Uppsala! Själv har jag inte möjlighet att delta för jag ska jobba lite som lastbilschaufför (truckflata?) och städkärring. Detta för familjens skull och för FEMs skull och naturligtivs min egen.  Bäst att lägga till att jag inte klagar.

Jag får ha egen Prideparad hemma med mina fina regnbågssockar!


Glöm nu inte, alla som deltar idag,
att hålla regnbågsflaggan högt. Och låt Pride stå för stolthet, gemenskap och solidaritet, inte övermod, uteslutning och egotrippande.

Håll regnbågsflaggan högt!

Read Full Post »

Alltså jag bryr mig inte om kläder. För mig är det viktigast att jag har kläder att sätta på mig, att de är rena, hela och hyfsat snygga. Diskreta. Oftast i tjockis-svart, men ibland, när jag vill vara riktigt wild & crazy, blåa.

Mitt hår har alltid varit min stolthet – och nåt som gör mig galen. Det växer som ogräs uppe på huvudet, på längden är det värre. Precis samma hår som min pappa. Och farmor. Farmor löste det hela med vackra kammar i håret. Hon hade tunt, men ganska långt hår även på längden och brukade varje natt göra en fläta. Det gjorde aldrig pappa och inte jag heller. Vi är/var korthåriga bak. Men uppe på huvudet, som sagt…

Jag har ändå alltid gillat mitt hår och är det nåt jag lägger pengar på så är det hårvårdsprodukter och besök hos frissan. Min frissa M brukar göra underverk med mitt hår, men nu ska vi inte ses förrän i slutet av månaden…

Idag är det riktig kris för jag har Arne-frisyr. Och då snackar jag inte vilken Arne som helst utan Arne som i Kurt Olssons assistent.


Kurt till vänster, Arne till höger. (Bilden är tagen av Hans Wiriden och lånad från Expressen.)

                                                                                                                                                              Att ha Arne-frisyr kan ju vara kul om man ska roa nån. Mig roar den inte. Jag ska strax göra mig klar för avfärd ut till Himlen och Fästmön och måste få till håret. Jag menar, jag vill ju se fin ut när jag ska till henne och inte rolig. Se själv! Kan nån komma till undsättning vore det fint!


Dagens frisyr: Arne-frisyr!

Read Full Post »

Older Posts »

snowflakes in rain

"Den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen" /Vixxtoria

Rapport från Gummirepubliken

Dessa dagar som går: Livet

jerryolsson.com

En sak i taget

Charlas Värld

Livet här och nu i min värld

Per Vikström @ Internet

Internet, webb, digitalt, sociala medier, projektledning...

kaosredan

"Barn är inte bara en tröst i ålderdomen. De påskyndar den också" Ulf Stenstrup

Pingolina

vardagsdravlar

2000aldrig

Humor och satir - Ingen går säker

augustifarmor

Här kan du handla fantastiska änglar, handstickat och andra små saker och ting.

Tankar ifrån skroten part 2

Ytterligare en egotripp

Frustrationer och annat otyg

....och livet är underbart!

Under skalet på en sköldpadda

In order to move forward, even a turtle must stick its neck out

On The Trigger

Annas fotoblogg

LaXn - Shit Happens Everyday

Shit Happens, Watch me!

Arga Klara

Roligt, relevant, personligt. Jag har en åsikt - har du?

Nillan på nätet ....

En blogg i mängden . . .

FruHattUnderJorden

Asfaltblomma med landetlängtan. Och ibland tvärtom !

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 253 andra följare