Fyra dagar i april – Uppväckelsen

Ett inlägg där Tofflan beskriver hur hon och Fästmön TRODDE att de besökte ett boksläpp, men i själva verket hamnade på… ett väckelsemöte…

Jaa, jag gick över en timme tidigare från jobbet idag. Jag hade min presentation efter lunch och den blev inte alls som jag hade tänkt mig. En person blev till exempel synnerligen upprörd, medan andra personer blev… berörda och en och annan förblev oberörd. Allt detta var bra! Men nog om mitt triviala, dagens höjdpunkt, på självaste Världsbokdagen, var ju Boksläppet!

Anna och jag strålade samman i Saluhallen. Där var vi nästan ensamma – förutom de som jobbade där. Hur går de runt, affärerna, kan man undra…

I väntan på att klockan skulle bli 16.

Där väntade vi på att uret skulle bli 16 tillsammans med en söt, men snorig äldre herre. Den äldre mannen köpte kaffe och kaka. Sen packade han upp en laptop, tryckte i ett usb-minne och tog fram sin mobil.  Det trodde vi inte!

Vi hälsades välkomna på Upplandsmuseet av Magnus söta fru och därpå herr Författaren själv. Sen började det. Väckelsemötet! Jaa, det är sant!

Pastor Alkarp hälsar församlingen välkommen.

Församlingen fyllde hörsalen kapellet och pastor Alkarp kunde börja sin påskberättelse. En berättelse med helt andra aktörer än Pontius Pilatus, Judas och Jesus Kristus. Det var nassar, poliser och en och annan flicka i Magnus Alkarps Fyra dagar i april.

”Den som är utan synd, kaste första stenen…”

Just de här frejdiga flickorna, som vi för övrigt fick se både på stillbild och film, var minsann inte utan synd/skuld. Men några stenar hittade de inte, för dessa hade bortransporterats! De batongförsedda poliserna spelade en annan prominent roll i dramat.

Batongens längd?

Magnus berättade initierat och spännande om de där fyra påskdagarna i april. Några dagar som vi kanske borde studera mer lite till mans. Sen kan vi diskutera både den ena och den andra trosuppfattningen som existerar än idag.  För främlingsfientlighet finns ju fortfarande, liksom…

”Frid varde med eder…” Men polisen var allt annat än fridsam påsken 1943.

Varken författaren eller jag vill avslöja mer om bokens handling. Den som vill veta mer får köpa den, kort sagt. Själv väntar jag på ett recensionsexemplar, fräck som jag är. Dagens föredrag var dock en riktig… uppväckelse, helt värdig de påskdagar det skildrade.

Ljusets furste, Magnus Alkarp, berättar en historia som fortfarande är aktuell.

Aprilvädret mötte oss när vi kom ut med sol, för att strax gå över i regn.

Domkyrkotornen övervakade oss.

Vi passade på att kolla vattenståndet och fallet vid museet. Det var… rejält… Och på andra sidan stod nån och vinkade som en galning! (Jag skäms för att jag ser så illa…)

Vattenfallet och vinkande Ingrids ben.

Vi traskade mot bilen, nöjda med uppväckelsen. Och jag var glad att Anna äntligen fick träffa några från min lilla släkt. (Vi träffade sonen också, dottern var hemma med sjuk häst.)

Ett gallerförsett fönster vid restaurang Domtrappkällaren. Fönstret har ingenting med innehållet i inlägget att göra mer än att vi passerade det på väg till bilen.

Med magar bara lite fyllda med salta pinnar och bubbelvatten styrde vi kosan till Tokerian där vi inhandlade middag.

Dags för en sån nu???

Jag har fått ett grönt paket från vännen FEM, men jag ska göra allt för att hålla fingrarna i styr så jag inte sliter upp det förrän en av de där fyra dagarnas datum i Magnus bok infaller… Det blir svårt att låta bli. Jag tror att hon har stickat nåt. Fast samtidigt är innehållet inte direkt mjukt…

Har du blivit uppväckt idag eller vad har du hållit på med? Rita och berätta, vet jag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Professionellt..?

Professionella skribenter??? Vad sägs om…

Artprojkettets – vad är det?

Eller…

Fredagern – är det nån särskild dager?

Tofflor är sånt man har på fötterna, men vad är vofflor?

Vofflor..? Det låter som nån sorts hundar i Mumindalen.

Att vara erfaren… Då har man varit med i spelet länge. Gammal i gamet, lyder uttrycket. Men här är man gammal i… ett gem.

Gammal… i ett gem..?

Här är en som fyller år, men vad 17 gör hon mer? Jag får inte ihop den här meningen riktigt.

[...] så här en bit in på det nya året fyller hon 30 år passar även på att gifta. [...] Saknas det inte några ord här? Det är tur att hon trots allt är POSTIV.

Slutligen några repriser också. Vad menas här, egentligen?

[...] Men han längtar jag efter att åka ut igen. [...]  Eh???

Vad är det här för fusk? Brittiskt mammafusk?

Brittiskt mammafusk?

Flaksa, vad är det för nåt?

Mystisk flaksa… (Och ett roligt efternamn)

Ett litet syftningsfel här nedan, tror jag bestämt.

Stenblocken ska göra landskapet mer spännande från Skogstibble? Låter ju inte klokt.

På tal om sten… Vad heter den här mannen egentligen – Sten eller Claes?

Sten Hake eller Claes Hake på bilden?

Nya ord kan somliga skribenter skapa också. Vad sägs om detta?

Uthålpåligast? Nån som vet vad det betyder?

Slutligen några som liksom… talar förbi varandra…

K vill att Christina ringer, men hon letar efter nån som kan sy kläder.

JA, JAG HAR HAFT SKITTRÅKIGT I KVÄLL!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Att ge sig i kast med nånting man borde ha gjort för länge sen…

I vissa lägen är mitt efternamn som gjutet och gjort för mig. I andra lägen… eh… är det inte det. Sen i somras, tror jag, har jag haft en grej stående bakom ett skåp här hemma. Fästmön och hennes äldsta dotter var på antikrunda när det fortfarande var soligt och varmt. De införskaffade (jag betalade) nåt som stått på min inköpslista sen länge: ett äkta kast.

Att det är ett äkta kast är det ingen tvekan om. Det ÄR verkligen nött av TYPER. Och då talar jag inte om människosorter utan om typer som man tryckte med – på den tiden man satte text till tidningar och böcker för hand.

Kastsamhälle.

Nu har jag ett riktigt kastsamhälle på ena köksväggen. Sen tidigare hade jag ett stenkast, som består av enbart stenar och snäckor, samt ett lägre kast, som mest innehåller småfigurer från Kinder Egg. Och nej, jag har inte ätit alla Kinder Egg själv och nej, jag har inte lekt med småfigurerna. Stenarna har jag samlat själv och kommer från Metropolen Byhålan, Rhodos, Gotland och lite andra ställen.

Idag när jag gick med dammvippan flög det i mig att jag skulle få upp det äkta kastet. Eftersom hälen och även benet fortfarande gör ont av och till är det ganska plågsamt att klättra upp och ner på pallar. Det äkta kastet skulle nämligen monteras ganska högt, vilket tarvade detta trampande å en köksstege, modell mindre.

Kastet är betydligt tyngre än stenkastet med stenar och det lägre kastet, så för säkerhets skull hamrade jag i två betongkrokar. Nu får jag hoppas att det sitter där det ska och att det inte trillar ner på min vinsamling eller jättefikusen (ja, inte jag själv, dårå, utan en krukväxt).

Har telefonerat med min sister och sitter nu och har djävulusiskt ont i häl och ben (vaden). Tur att doktorn är generös med medikamenter. Precis när jag skrev

[...] djävulusiskt ont [...] 

ringde telefonen igen. Denna gång var det Annas snälla mamma som ville prata idrott med mera. (Ja tänk, att hon ringer till mig för att snacka sport, det trodde du inte, va?!)

Förutom kastsamhället har jag fått lite annat nödvändigt gjort här hemma. Nu funderar jag på att micra mat, rester av kyckling och Baba Ganoush. Anna ska äta kalkon och potatisklyftor, det är inte så illa det heller. Framåt kvällen blir det en repris från igår, det vill säga ostochkexochvinfrån2008 samt Ahlgrens bilar, enligt beställning. Inget lockar på TV:n, men gissningsvis glor vi på Melodifestivalens första deltävling, trots allt. Nåt bloggande om skiten tävlingen blir det inte i år. Det går ju att smula med kex på nysugen matta, dricka vin och spilla ut hälften på duken och/eller läsa under tiden i stället.

Ett sånt här gick i soporna igår.

 

I kväll ska jag emellertid inte krossa nåt vinglas, vilket jag gjorde igår när jag skulle diska. Det var ett handmålat glas som jag tappade i diskhon (nej, jag var inte berusad, jag hade druckit knappt två glas). Eftersom konstnären var jag själv var det ju ingen större förlust.

Vad händer hemma hos dig???

Livet är kort.

Read Full Post »

Där ute, då?

Det händer så mycket här inne hos mig, så nu måste jag vända blicken utåt och kolla läget. Det här är vad jag fann:

• Förstår Linköping Mjölbyord? Det kan man fråga sig. För det är verkligen så att en östgöte kan avgöra från vilken byhåla en annan östgöte kommer på sättet att prata. Nu gällde det ordet göddig, som lär ska betyda bra och trevlig på mjölbyska. Har jag aldrig hört… Men så är jag ju född i Metropolen Byhålan, bara…
• Döda i Vittinge förvaras i kyrkoherdens garage. Eller i kyrkoherdens före detta garage. Garaget har fungerat som lokal för bisättningar. Men nu har det kommunala begravningsombudet ifrågasatt det hela. Visst ska man ha respekt för de döda och garaget ser verkligen ut som ett garage – på utsidan. Men enligt lokalblaskan är garaget mycket vackert och fridfullt på insidan. Vad de döda själva tycker förtäljer inte historien.
• ”Ställ kungarna på statykyrkogård och cykla på vänster sida!” Jepp, det är i alla fall vad vissa riksdagspolitiker tycker i sina motioner. Kungarna det gäller är Karl XII och Gustaf II Adolf – alltså statyerna av dem. Det är miljöpartister som vill flytta dem till en statykyrkogård. Däremot är det en moderat som tycker att man ska cykla på vänster sida. Och om chanserna att få igenom motionen säger han till Aftonbladet:

Tja…spottar man på en sten så blir den blöt till slut.

• Mobbningen tog Lars liv. Man tror inte att det är sant, men det är det. Vuxna kan vara precis lika jävliga mot varandra som barn. Lars tog till slut livet av sig efter att cheferna ville bli av med honom och mobbade honom. Enligt hans änka sa de att han gjorde allt fel. Trots det hade han jobbat som socialsekreterare i 27 år. Känns det igen? Ja, tyvärr alltför väl. Och lustigt nog klarar sig alltid cheferna…
• Man dog i insektsätartävling. Jag älskar choklad, men myror i chokladsås låter inte gott. Att äta insekter överhuvudtaget verkar läskigt! Men när en djuraffär i Florida arrangerade en tävling lyckades den locka nästan 30 tävlande. Fast en av dem dog i kampen för att vinna priset – en pytonorm. Nä, såna här tävlingar låter… pyton, tycker jag.
• IKEA intresserat av Orrefors. Såpass, där ser man… Men frågan är om man låter kvinnor arbeta där. Ja, möjligen om de inte syns i några kataloger som eventuellt skickas till Saudiarabien. Nä, IKEA är inte svenskt längre, men det är Orrefors.

Livet är kort. Men är det skojigt?

Read Full Post »

Inflammerat och inplastat

I eftermiddag fick jag äntligen sticka iväg till Nål-Janne för lite akupunktur. Det har varit en urhektisk dag där jag knappt har hunnit gå på toa eller ta rast på jobbet. Men jag fick också beröm och positiv feedback av M, som är chef, och det tar jag åt mig och gömmer i hjärtat. Men jag blev jättegenerad och låtsades inte höra.

Lunchen inklusive haltande promenad till Syltan fram och tillbaka stressade jag i mig på 20 minuter. Och då åt jag både fjärtsoppa (utan fjäsk fläsk) och pannkakor. Jaa, du ska veta att jag var rädd att Janne skulle sätta en nål i min mage, då hade ballongen smällt och det hade blivit grym gasutveckling…

Efter lunchen.

Idag gjorde akupunkturen ont. Två av nålarna var värst; den ena satt på framfoten, mellan stortån och pektån; den andra under hälen, just där jag har ont. Janne klämde och kände på mitt ben och nog är bindväven fint inflammerad, alltid. Det kändes som om att det gjorde ont var han än petade på mig. Men det är väl sjukgymnasters roll, att känna till folks ömma punkter och tortera människor därefter…

Trött som fan, på ren svenska, var jag när jag kom hem. Jag har inte ens orkat läsa min post. Och äntligen - ÄNTLIGEN!!! - hade plasten kommit! Fyra smala rullar stod nere i entrén. Jag tog genast upp en och började plasta…

Inplastat skrivbord.

Jag började plasta in i arbetsrummet för där var det svårast med höga bokhyllor, tunga möbler som nu står i vägen samt datorn. Det höll på att sluta med katastrof, för jag tappade en sten (min X-frus fiiina stennyckelpiga som hon fick i 35-årspresent och blev så arg över! ) Datorn och skrivbordsstolen har jag måttat ut och klippt till plast för, de plastar jag in på söndag kväll.

I gästrummet ska Fästmön och jag vippa upp sängen, annars är det klart där också (förutom krukväxterna – men de får ju stå kvar i alla fönster till söndag kväll).

Inplastade möbler i gästrummet.

I vardagsrummet har jag plastat in en del och måttat och klippt till annat – man måste ju kunna sitta nånstans och glo på TV. När jag plastade steron med tillbehör åkte en högtalare i golvet, vilket var mindre bra. Det var ett lite h-e att få i kablarna och naturligtvis fick sig skyddet över själva membranet en rejäl skada. SKIT! 

Inplastad teknik i vardagsrummet. 

Vitrinskåpet i vardagsrummet har inte täta dörrar så det plastade jag också in, inklusive fotona på de fyra bonusbarnen – de får ju inte bli smutsiga! Sen skaffade jag mig dessutom en Plast-Pappa i och med att jag plastade in fotot av honom och några till.

Inplastat vitrinskåp och min Plast-Pappa.

På ballen* tronar de nya fönstren. Och om jag räknade rätt fick alla fem fönster och nya balledörren** plats! Skönt, för de hade verkligen inte fått plats här inne…

Nya fönster.

Det låg en lapp i min postbox att Dalkarlarna stormar in här klockan sju på måndag morgon. (Mitt under min tandborstningstid.) Jobbigast blir det på tisdag morgon eftersom jag ska förbereda mig för läkarbesöket då. Har ingen lust att ha en massa främmande män i mitt hem just då, men det får jag lov att finna mig i.

Nu är allt inplastat och jag fick skutta ner för trappan och hämta upp ytterligare en rulle – som tog slut. Hoppas verkligen att de andra i trappuppgången har tagit till sig, för vad jag förstår är Dalkarlarna inte här och jobbar i morgon. Jag är ganska irriterad på att de lämnade plasten så här sent, vi skulle ju få den en vecka före fönsterbytet. Och vad gör folk om plasten inte räcker? Dåligt!

Nu har jag tagit reda på en maskin ren tvätt som hängt färdig, nästa maskin är på gång att hängas. Klockan 20 ska jag hämta Anna från jobbet. Hon kände sig inte särskilt pigg idag, stackarn! Mina förkylningssymtom inklusive febern har mirakulöst nog gått tillbaka helt. Kroppen är fantastisk!

*ballen = balkongen
**balledörren = balkongdörren

Livet är kort.

Read Full Post »

Gissa lådans innehåll!

En hel dag med föredrag, diskussioner, visioner, allt på engelska. Lite trött i huvudet, det medges. Men jag kvicknade hastigt till när jag hittade denna mystiska låda inne på en av toaletterna på jobbet. Och nu får DU gissa vad den innehåller! Den som lyckas får som vanligt äran att bjuda mig på en öl!

Vad innehåller den här lådan som stenen ser till att försluta ordentligt?

Gissa nu duktigt medan jag vilar hjärnan en stund!

Livet är kort.

Read Full Post »

Eh… hur menade de här, då???

Hittade två lustigheter i dagens lokalblaska som du kan få garva lite åt medan jag skiter skriver på ett mer seriöst inlägg.

Det där med namn kan vara svårt. Frågan är om den här mannen heter Sten och sysslar med klasar – eller Claes och sysslar med stenar… Vad är Haken, liksom? (Ha ha ha, nu var till och med jag rolig!)

Vad är Hakens riktiga förnamn egentligen?

Politiker är ju inte alltid de smartaste företrädarna för vårt folk. Konstigt nog blir de ändå valda till förtroendeposter. Men just den här lille piraten kan man undra över. Frågan löd varför man går på bio på sommaren. Notera, att filmen som gossen nedan ska se på, visades på en utomhusscen, på Studenternas idrottsplats.

Studenternas idrottsplats kanske är den enda myggfria platsen i Uppsala. Annars blev det synd om denne lille pirat.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ersättningsbyte?

Jag funderar på det här med att ge bort sånt som man själv har fått – och att ersätta sånt man har haft sönder. Det är faktiskt så att jag inte ger bort nånting som jag själv har fått – utan att fråga givaren om det är OK. För det känns verkligen konstigt att ge bort nånting som nån i största välmening har gett en. Och ärligt talat ger jag ytterst sällan bort saker jag själv har fått. Jag tycker att det är ganska fräckt att ge bort andras gåvor.

Det finns till exempel i min ägo en fin diamantring med vitt guld. Jag fick den till min konfirmation av mamma och pappa och jag har aldrig burit den. Ringen är fin, men jag är inte överförtjust i vitt guld och jag gillar inte ringar där stenen/stenar sticker ut. Det är för opraktiskt för mig, helt enkelt. Men den här ringen kan jag inte ens fråga mamma om jag får ge bort! (Vem skulle jag ge den till, för det första?) Ringen är ett minne. Ett minne från en dag som var ganska häftig eftersom jag var ensam konfirmand.

En annan sak som snurrar är när man har sönder nåt på ett kalas. Hur hanterar man det? Jag minns en middag – ingen fylleorgie – jag var på. Vi serverades rödvin till maten, men jag var absolut inte påverkad när vi efter middagen spelade TP, tror jag. Trots det lyckades jag vispa till mitt glas så att rödvinet flög ut över den vita linneduken, en av värdinnornas vita blus samt en ljusblå sidenmatta från Kina…

Naturligtvis skämdes jag som en hund och lovade att fixa kemtvätt av mattan och om det inte lyckades lovade jag att lämna ersättning i form av pengar. Den andra värdinnan, hon som inte fick sin blus nerstänkt, var mycket tveksam och sur. Mattan var nämligen köpt i Kina och nån resa dit hade jag självklart inte råd att betala! Klart att det var urtrist, men det var en OLYCKA!

Jag hamnade ute i kylan – som den här vinflaskan.

Jag undrar vad Magdalena Ribbing säger om detta? I vart fall tycker hon att det inte är snyggt av en värd att göra en ekonomisk förtjänst på en olycka. Men antingen köper man nåt likadant som det man har haft sönder eller så ger man ersättning för det.

Hur som helst, jag ordnade kemtvätt – och de som utförde tvätten lyckades få bort vinfläckarna! Men jag har aldrig mer umgåtts med paret. Otroligt trist när det blir så, fast om man vet med sig att man ska bjuda på middag på ett trångt utrymme, då flyttar man nog undan sånt som man är jätterädd om. Till exempel ljusblå sidenmattor, inköpta i Kina…

Read Full Post »

Tröttung

I morse var jag som en sten. Lika kompakt, tung, tom. När mobillarmet kvillrade igång sov jag som bäst – efter en mindre helvetesnatt med täta turer till ett visst ställe. Inga mattor som blev förstörda i natt eller i morse i alla fall. Tröttheten är lika stor som den teoretiska stenens densitet. Eller har stenar densitet? Nåja, det jag menar är att mitt huvud känns som om det väger 50 kilo och tillvaron utanför ögongloberna gungar och snurrar. Men det är bara mesar som är hemma när de är sjuka, en dag till ska jag väl klara? Sen är det ju helg och två dagar ledigt.

Tröttung som en Sten Tolgfors?

Nej, men nu blev det ju fel bild. Jag menade en helt annan sten. Typ en sån här:

En rätt stor sten.

Jag har en bloggbekanting som ofta skriver att hon är trött som ett snöre (ja, hon skriver mycket annat också! Läs!) Den liknelsen förstår inte jag riktigt. För mig är ett snöre nånting lätt, nånting böjligt och nånting starkt. Men vi har alla olika referensramar och känner min bloggbekanting sig trött som ett snöre ska jag inte ifrån henne det. Själv är jag alltså tröttung som en sten.

I natt sprang jag för övrigt inte enbart omkring hemma i halvvaket tillstånd. Jag var på konferens också. Nånstans. Jag skulle resa söder om Stan och jag skulle ha en halvtimmas framträdande, jag skulle föreläsa om missbrukare (!) och jag hittade inte. Av nån anledning hade jag tagit ett hotellrum för några timmar. Plötsligt insåg jag att jag verkligen inte visste vart jag skulle och hur jag skulle ta mig dit. Då ringde jag till Fästmön, men det var hennes telefonsvarare (hon har ingen IRL, tror jag!) som gick igång. Till sist kom en städerska som jag kastade mig på för att fråga var stället jag skulle till låg. Och just då vaknade jag. Därför vet jag inte om jag hittade dit, om jag hann i tid och hur min föreläsning gick. Du fattar att jag känner mig rätt slut idag, va..?

Den här fredagen har inte alltför många måsten, men jag påbörjade en sammanställning av intervjuer och åtgärdsrekommendationer för ”nya” institutionen igår och den ska jag fortsätta jobba med. Jag har gjort en skiss med ett förslag på nya startsidan och nu ska jag försöka få till den i verktyget också så att man får en bättre och mer verklighetstrogen bild av den. Skapa en kopia av startsidan och jobba i kopian, alltså. Vill ju inte riskera att klicka Publicera innan jag är färdig…

På lördag åker jag ut till Himlen. Jag hoppas att vi kan hitta på nåt i helgen, men med det här märkliga vädret vi har är det ju svårt att planera nåt. Det får bli vad det blir. Lördag-söndag-helgerna är för korta, jag varken orkar eller hinner med det jag borde hemma. Nu väntar en strykhög igen.

Igår pratade jag semester med mamma. Det blir nog så att jag åker och hämtar henne den 20 eller 21 juli, sover över nån natt och sen åker vi upp hit. Mamma var inne ett slag på att vi skulle stanna i Metropolen Byhålan och det hade jag gillat, för jag får aldrig nån sommarsemester där numera. Men så blir det inte. Mamma stannar hos mig nån vecka och jag skjutsar hem henne söndagen den 29 eller måndagen den 30. Den 31 är det nån i familjen som fyller år och den 1 åker vi till Pride. Hoppas jag. Om nu inte nån kirurg som hatar sommarsemester får för sig nåt…

Read Full Post »

Stentankar och ord

I morse när jag vaknade villa jag inte kliva ur sängen. Det var länge sen jag kände så, men jag har haft en lite tuff natt. Det började redan igår kväll när jag kände mig

jävligt avsnäst

utan nån anledning. Ja, jag är lättsårad och tog naturligtvis illa vid mig. Vilket drabbade andra som inte hade med saken att göra. Det är bara att konstatera att jag inte orkar med människor ibland. För jag förstår heller inte totala främlingars enorma nyfikenhet på min person. Vad är det i mitt liv som är så intressant???

Sånt där låg jag och funderade på i sängen i morse, medan jag försökte samla min gamla kropp så att den ville samarbeta. Jag vaknade flera gånger under natten med kramper i benen. Vid ett tillfälle vid tretiden hade jag kramp i höger vad och i vänster lår på framsidan medan båda händerna var avdomnade. När man har kramp i fötter och ben vill man inget annat än skutta upp och

dansa.

Men du kanske förstår de problem jag hade att göra just detta när båda benens muskler är förvridna och händerna inte lyder mig. Sen igår har jag också då och då irriterande ryckningar i höger lillfinger. Vilken tur att jag inte spelar piano längre!

Nej, morgonens tankar var verkligen av sten. Huvudet känns tungt och ett lätt illamående skvalpar. Nej, jag åt bara skräp igår kväll som nötter och choklad, men jag drack bara en enda öl.

En blick ut genom fönstret visar en mulen och blåsig dag och jag gissar att regnet hänger i luften. Ingen utflykt, alltså. På nåt vis känns det som om jag har ett större behov att göra saker på helgerna numera. Jag behöver enormt mycket input – men allt som oftast blir det att sitta hemma vid datorn eller städa eller så. Förra helgen försökte vi göra en hel del och det levde jag på i veckan. Men så är det helg igen och allt känns mest trist.

Till sist klev jag upp och glodde igenom lokalblaskan. Bland annat läste jag om Uppcon. Jag fattar inte riktigt hur detta evenemang har kunnat bli så stort att folk tältar på Vaksala torg och klär ut sig i de mest underliga kläder – för att likna japanska seriefigurer. Nä, jag fattar inte och skulle kunna raljera mycket om det, men jag är en tant och tanter begriper väl inte sånt här. För resten ser väl inte Disneys tecknade figurer bättre ut – Kalle Anka, till exempel, har ju inga kläder på sig på underkroppen (pornografi) och Spökplumpen ser ju ut som en kvinna i niqab (hets mot folkgrupp?) Med tanke på det känns det helt rätt att den där serievetaren inte dömdes för barnpornografibrott!

Medan jag satt och förundrades över hur många lediga hus och lägenheter det finns, fastnade mina ögon på två lappar på anslagstavlan. Lappar, som jag borde ha tagit ner för länge sen. Lappar med ord som

kompisar på jobbet

och

saknar dig

på. Nej fy, idag åkte de ner och så kastade jag även detta försök av mina steniga tankar att ikläda mig den berömda O-koftan.

Lappar med ord som uppenbarligen inte betydde nånting för avsändarna.

Jag måste ändå dröja kvar, lite. Den lilla lappen vidhängde en bukett blommor jag fick efter en operation med efterföljande sjukskrivning och rehabilitering i sex veckor. Det var ju snällt. Det var samma år som pappa hade gått bort, så jag var väldigt sårbar. Den andra lappen kom från en före detta kollega som uppenbarligen inte har tid? lust? att höra av sig längre utan gör det genom andra. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skulle överlämna en sak och personen i fråga inte hade tid att komma ut på gatan i fem minuter. Sen dess har vi inte träffats.

I samband med min 50-årsdag i april fick jag ett (1) kort från en före detta kollega som skrev att h*n hade blivit så glad när hon hade läst i tidningen att jag numera jobbar där jag jobbar. Detta kort rörde mig till tårar, för i det här fallet vet jag att det var äkta ord. Och det här kortet ska sitta på mitt kylskåp. I evighet amen.

Read Full Post »