Så vart det kväller…

Jepp, det vart kväller även denna gråmåndag när man mest har velat häcka under en filt, bortgömd från allt och alla. Så nu tar jag mig i kragen i alla fall och ger mig ut på en tur i omvärlden. Kanske är det lite upplivande, rent av..?

”Turkos har en må bra-effekt på mig”. Naturligtvis är det inte mig själv jag pratar om, utan Hedvig i Gävle som bor i en ljusturkos lägenhet, hyrd av halvbrodern (vad nu det har med saken att göra). Om du har missat det så säger jag det en gång till: jag gillar inte turkos. Turkos är ingen färg, det är en nyans. Turkos borde förpassas till världens ände. Typ.

Kepstjuvar fångade på film. Ja, det låter som nånting för YouTube. Det hände i Metropolen Byhålan. Där måtte man ha tråkigt eftersom man gör inbrott och snor kepsar. KEPSAR!

Kiss i konstens namn. Men vad är det här? Nog för att en har hört talas om skitsnack, men kisskonst… Nej, det här känns mest… konstlat.

ABBA-pengar gör film av Cirkeln. Jepp! Nu är det klart! Romanen Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg blir film. Det är ABBA-Benny som startar filmbolag med sonen Ludvig där nu Cirkeln, första delen i Engelsforstrilogin, ska bli film. Cirkeln är bra, tycker till och med jag, men uppföljaren Eld var lite mindre bra, tragglig. Tycker jag. Och nån mer jag känner.

Grillare anfölls med yxa. Nog för att man har lust att… säga ett och annat om alla puckon som envisas med att laga till sin grisföda utomhus under den varmare säsongen. Men hugga grillare med yxa var väl lite väl elakt. Det måste nog handla om nånting annat än rökstank av döda djur, för det var ju grannar som bråkade. Detta måste nog sättas upp på en lista över argument för att försöka få nån vräkt, eller så.

Många upprörda över Bieber-bleep. Ja en bleep kan man väl onekligen säga att det är. Justin Bieber besökte Anne Frank-museet i Amsterdam och skrev så här i gästboken:

Det var verkligen inspirerande att få komma hit. Anne var en fantastisk tjej. Förhoppningsvis hade hon varit en belieber.

Eh… lite mer respekt hade inte varit fel, tycker jag. Och snacka om att ha höga tankar om sig själv. För hur många vet vem Justin Bieber är om 68 år? Alla vet vem Anne Frank var.

Livet är kort. Den Gud älskar tar han hem tidigt.

Read Full Post »

Har jag överlevt? eller När gamla hyndor lär sig själva att sitta

Jorå, det har jag – till somligas förtret, till andras lycka. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag är en gammal hund. Eller hynda, om vi ska vara korrekta. Det är bara vissa sura som tycker att jag är en hen. För snart 33 år sen blev jag myndig. För 31 år sen flyttade jag till Uppsala. Sen dess har jag varit prenumerant på Upsala Nya Tidning. Det har jag varit utan uppehåll, nästan, fram till igår. Den enda gången jag hade uppehåll var när man från mitt förra arbetsliv TOG mitt abonnemang, med guldkort och allt, och flyttade över till chefen. För ett tag hade jag tjänsteexemplar. När jag slutade ville jag givetvis fortsätta ha min tidning, men naturligtvis betala själv. Jag trodde att man, efter 23 års tjänst, kunde visa mig lite vanlig hyfs och respekt och åtminstone informera mig om att man tagit över mitt abonnemang. Men inte då! Jag ringde själv tidningen och fick ta ett nytt abonnemang. Jag hoppas chefen körde upp guldkortet - som var MITT – på nåt mörkare ställe.

Allt det där i inledningen är historia nu. Men vissa saker gör fortfarande ont och är svåra att komma över. Inte heller är det lätt att bryta fleråriga vanor. Jag kommer från en tidningsfamilj. Båda mina föräldrar var anställda vid Corren, min pappa som redaktör. Jag är uppvuxen med en morgontidning. Men idag såg mitt frukostbord ut så här: (nånting saknas definitivt)

Nånting saknas på mitt frukostbord! Vän av ordning skulle säga servett och det stämmer också. Men här finns inte heller nån morgontidning.

I stället för att läsa tidningen surfade jag på nätet och läste nätupplagor av flera andra tidningar. Alla artiklar finns naturligtvis inte tillgängliga och många tidningar tar betalt för att man ska få läsa deras artiklar. Jag håller mig än så länge till gratistexterna.

Vad stod det då i tidningarna? Ja det som lyfts fram som förstanyhet idag är så gott som överallt prinsessan Lilians frånfälle. En 97-årig dam, med ett spännande och brokigt förflutet, har lämnat detta jordeliv. Nån tidning skrev att hon lidit av Alzheimers sjukdom sen 2010. Kanske inte är så konstigt om man är 97 år. Jag menar, att man är dement. Personligen tyckte jag att det var en ganska onödig upplysning. Nåt som roade mig mera var de bilder och den historia man grävt fram om kvinnan, som föddes i en fattig gruvarbetarfamilj i Swansea och som blev prinsessa. Nästan lite som Anni-Frid Lyngstad, som föddes som tyskbarn av en ensamstående norsk mamma och som i sitt senaste äktenskap fick titeln prinsessa…

Nån som inte är ett dugg dement och endast ett år yngre än prinsessan Lilian just idag är mammas faster E! Stort GRATTIS på den 96:e födelsedagen! Jag ringer i kväll! Mamma har två och en halv fastrar i livet. Två av dem, faster E är en av dessa två, är ingifta, medan en är en halvfaster som mammakusinen B hittat genom sin fantastiska släktforskning. Men tänk att ha levt i nästan 100 år… Och tänk den dan faster E fyller 100 – för jag är övertygad om att hon överlever oss alla – vad sjunger man då?

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva i 150 år…

eller? Tja, det kan man ju fundera över, så här under veckans första dag.

Jag hann knappt in på jobbet förrän min rumsgranne ropade förtvivlat på mig och slet sitt hår. Datorproblem, förstås! Varför tror folk att jag är nån datatekniker? Nåja, jag såg vad problemet är, men kunde inte lösa det, så h*n fick försöka jobba så gott det gick tills den lilla IT-mänskan anlände.

I övrigt fortsätter mitt Husbygge idag. Jag filar lite på de sidor jag skapade i fredags. Har fått återkoppling från Lille M och gjort ett tillägg enligt önskemål. I eftermiddag ska jag ner på vaktmästeriet och plåta och intervjua. Det ska förstås bli en sida om detta. På tur efter det står sidor om konsten och sist, men inte minst, utomhusmiljön. Sen ska allting gås igenom – ja, jag är jävligt petig! – och stötas och blötas. Nånstans här, innan allt är färdigt, lanserar jag webbplatsen. Den är ju än så länge bara lite smyglanserad (har ändå fått respons, vilket förstås är kul!).

Vad händer hos dig idag, dårå??? Har du läst nån morgontidning och tänker du lansera nån webbplats under dagen???

Livet är kort.

Read Full Post »

Missnöjt på jobbet?

Dagens Nyheter har på nätet en intressant artikel om missnöje på jobbet. En organisationskonsult ger tips och råd i artikeln, och det irriterar mig lite. För många av dessa konsulter säger ju saker som är ganska självklara om man tänker efter lite, eller hur? Fast medan medarbetarnas tankar är gratis kostar konsulternas konsultationer multum, oftast.

En gnällig typ – privat.

Konsulten i artikeln säger att det är skillnad på gnäll och missnöje. Ja, det hade jag kunnat säga gratis! (Nu gnäller jag!) Gnäll är ju liksom bara gnäll, medan missnöje ju kan vara befogat – och behöver kanske åtgärdas. Vad är då missnöje? Enligt konsulten och mig handlar missnöje ofta om att man tycker att ledarskapet är dåligt, att man inte får information om saker och ting eller att man känner sig överkörd. Det är då vi gnäller. Gnället kan hålla ihop en grupp, men det kan också förstöra. Det gäller att ingen i gruppen förhäver sig, för då kan det vara den personens tur att råka ut för gnäll – från gruppen. Eller mobbning, som vi också säger på svengelska.

Jag undrar ibland om man har tagit upp det dåliga ledarskapet med sin chef eller känslorna av att vara överkörd eller inte få information. För det är ju den det handlar om man ska prata med om man vill ha nån förändring. Att inte få information är nånting som jag funderar över eftersom jag jobbar med kommunikation. Vi har väl var och en ett ansvar att hålla oss informerade, att ta reda på saker och ting själva också? Eller?

Det är viktigt att även våga prata om sånt som är obehagligt på en arbetsplats. Det är också viktigt att kunna lyssna först och prata sen – både som medarbetare och kollega, men också som chef. För det är chefen som kanske måste ta det enskilda samtalet om det där obehagliga, det där missnöjet. Och som chef räcker det inte bara att vara lyhörd och kunna sätta ner foten vid behov. En god chef ska också kunna erkänna egna fel och brister, tokiga beslut, misstag etc i jobbet. Men det ska förstås också medarbetaren…

Den arbetsplats där jag är nu är fantastisk! Människorna som jobbar här är här just för att jobba, men på raster försöker vi prata om lite annat än jobb. Det finns en stor lyhördhet och stor respekt kollegorna emellan. Ingen är spydig eller otrevlig. Eller jo… Det finns undantag. Jag kallar detta undantag Muntergöken, lite ironiskt eftersom jag ju menar tvärtom. Själva göken i sig består av delar av flera personer, även mig själv. Det är den här göken  som alltid ser allting negativt, svårt, problematiskt – och aldrig positivt, ljust, glatt. Det finns bara problem och inga möjligheter. Chefen, tycker Muntergöken, är antingen en mes eller också fattar chefen bara fel beslut. Nån information kommer aldrig från chefen, bara en massa dumma påfund. Och så vidare och så vidare…

Tja, du hör väl hur otroligt det låter? Jag vägrar nämligen att tro att en chef är 100 procent dålig. På en arbetsplats i mitt förra arbetsliv hade jag en chef som kompisstyrde. Med det menas en chef som kunde sköta sitt jobb tack vare sina låtsaskompisar. Genom att låtsas göra vissa av medarbetarna till bästisar och bundisar fick h*n dem att göra det jobb h*n skulle ha gjort själv. Den som inte var chefens favorit gick det riktigt illa för. Jaa, faktiskt blev ett antal medarbetare till och med av med sina jobb – på högst tvivelaktiga grunder.

Här var jag inte glad alls…

På den tiden, under den chefen jag nämner ovan, var jag nog världens största Muntergök. Jag gick från att vara chefens bästis till att hamna ute i frysskåpet. Och då blev jag förstås missnöjd och gnällde och gnällde. Fast det gjorde ”alla andra” också på arbetsplatsen, men när det skulle talas om det obehagliga var det bara jag som talade, det andra höll käft.

Idag visar jag betydligt färre känslor på jobbet. Om jag funderar över nånting eller är bara aningen missnöjd tar jag upp det så snart jag kan med nån av cheferna (jag har ju flera eftersom jag jobbar på flera ställen). Men jag gnäller inte. Jag har slutat gnälla på jobbet! När jag tittar på Muntergöken och ser och hör gnället därifrån inser jag att det var precis sån jag var tidigare! Och sån vill jag inte gå tillbaka och bli, never! Jag har också jobbat på mitt sätt att vara och på att förbättra mitt pokerface. Jag ler oftare. Men jag ler inte några falska leenden! Och jag backar inte för att ta en strid – däremot väljer jag mer nogsamt de strider jag tar. Hittills har det inte varit mycket till strider alls…

Så här glad är jag på mitt jobb idag!

Nu är det inte bara jag som har förändrat mig. Den arbetsplats där jag är på nu är helt annorlunda än den jag var på tidigare. Här är det verkligen högt i tak och jag vågar säga vad jag tycker. (Fast jag tycker inte alltid om allting…) De som jobbar här talar också med varandra med den där respekten jag nämnde tidigare i det här inlägget.

Just nu är jag lyckligt lottad. Och inte ett dugg missnöjd med arbetsplatsen, trots dess Muntergök. Gnäller gör jag bara privat. Och inte så särskilt ofta heller.

Hur är det på din arbetsplats? Gnälls det mycket? Finns det nåt utbrett missnöje? Vad klagar folk mest på? Hur hanteras gnäll och missnöje? Många frågor, svaren har du!

Livet är kort.

Read Full Post »

En kväll med både städning och kaka

Det har åter varit en hektisk dag på jobbet. Jag fattar inte, det är som om nån har tryckt på nån sorts turboknapp i förra veckan, för sen dess har det varit sån fart! Men jag klagar inte, jag gillar att ha mycket att göra. Och så tränar jag på att säga nej på bra sätt. De flesta accepterar och är vänliga – vilket får till följd att jag ändå gör det de önskar. Fast kanske inte pronto utan mañana. Det funkar faktiskt! Jag blir bemött med respekt på den här arbetsplatsen och då bemöter jag också andra med respekt – utan att mesa.

Ingen mes, men respekt!

Den här kvällen skulle jag städa, hade jag bestämt. Hur roligt känns det när Fästmön messar en bild på sin omtalade banankaka och undrar om jag kommer till Himlen och fikar? Men jag är ju så plikttrogen – även mot mig själv – så jag städade FÖRST och åkte ut till Himlen och pussades och åt kaka SEN.

Riktig go-fika blev det hos Anna och barnen med kaffe, chokladboll och banankaka.

Passade på att ta med mig ett par säckar till mitt kallförråd från Anna. Hon har noll och intet förrådsutrymme – ett av barnen har ju lägenhetsförrådet som rum. Mitt kallförråd är nästan tomt, så det kan svälja en hel del prylar som inte är känsliga mot fukt och kyla. Det är dit jag ska bära mina balle-möbler* i helgen, till exempel. Tyvärr ligger kallförrådet ett par hus bort från min lägenhet, men ett par gånger orkar jag nog på i helgen.

Jag är jättetrött just nu och jag har ont, både i hälen och i magen. Förstod nästan att det skulle komma ett bakslag med hälen, så jag är väl inte alltför besviken. Det är ju i vart fall inget permanent tillstånd, utan det går över, lovade Nål-Janne igår.

Magen är det värre med och läkarbesöket närmar sig. Jag mejlade ut en fråga på jobbet om nån kunde tänka sig att transportera mig dit tur och retur från jobbet. Tänk vilka snälla människor det finns – det var tre stycken som bums hörde av sig och lovade ställa upp! Helst av allt hade jag kanske velat att Anna följde med och höll handen, men Anna är engagerad på ett annat evenemang, angående en annan familjemedlem exakt samma tid. Jag får försöka vara vuxlig och klara mig ändå. Jag är ändå så tacksam för att jag får hjälp med transporten!

Från och med nu ska jag fokusera mer på mig själv och rikta mina krafter mot Den Onde Alien som tagit min kropp i besittning i stället för att vara omtänksam mot andra. Tyvärr, det jag har nu räcker bara för mig själv. Och då får somliga kalla mig självfixerad och egoist om de vill – det stämmer ju alldeles på pricken! Det kanske somliga också skulle vara om de befann sig i mina jeans, så att säga. Nej, det är inget att vara avundsjuk på. Men jag vet att jag ska fixa det här. Jag har varit med om värre saker, jag har varit tusen gånger räddare – och se, jag har överlevt!

*balle-möbler = balkongmöbler

Livet är kort. Ja, jo, det kommer man ju inte ifrån…

Read Full Post »

I rörelse den 6 september 2012

Dagens I rörelse kommer från psykologin. Detta citat hittade jag i Erich Fromms bok Kärlekens konst.

Respekt är inte fruktan och inte heller vördnad utan enligt rotbetydelsen i ordet (re-spicere, se tillbaka på) detsamma som att se en person sådan han är, få upp ögonen för hans unika individualitet.

Livet är kort.

Read Full Post »

Nä… om man skulle ta och flytta på sig eller Det är ensamt på toppen

Att det är ensamt på toppen får man erfara då och då. Det finns inget så fult som avundsjuka och missunnsamma människor, tycker jag. Samtidigt är livet inte rättvist. Även om jag vet det med förnuftet vill känslorna gärna springa iväg.

Stanna kvar ensam på toppen eller flytta?

Idag på lunchen träffade jag bästa B och ”Lisbeth” och vi pratade om det här med löner och vad man kan tänkas begära respektive få om man skulle erhålla en ny tjänst. ”Lisbeth” har en kompis som diskuterat frågan i samband med att h*n vill söka sig från Storstaden till jobb på hemmaplan. Och på nåt sätt räknar h*n då med att h*n får gå ner i lön. Frågan är om h*n tycker att det är OK.

För mig finns det flera delar som spelar roll när det gäller jobb.  Jag har klarat mig på mellan en tredjedel och 50 procent av vad jag har i lön idag under ungefär två och ett halvt år. Nej, det är skitsnack att man får 80 procent av sin lön med en inkomstförsäkring. Därför känner jag mig som en miljonär när jag får lön. Det är jag naturligtvis inte och jag har ingen särskilt hög lön – det är a-kassan som är jävligt låg.

Idag är det betydligt mer viktigt för mig att jag får ett bra bemötande på jobbet och att jag möts med respekt för min kompetens. Får jag dessutom, som idag och här, fria tyglar – inom en viss ram – att utföra mitt uppdrag, njuter jag verkligen och är otroligt produktiv. Kvantitet, men också kvalitet, vilket jag får höra. Jag får nämligen feed back här. Återkoppling. I den här miljön är man van att kritisera och man är duktig på det. Att nån bryr sig tillräckligt för att tycka nånting om det jag gör är helt fantastiskt för mig – och väldigt ovanligt. För om man jag aldrig för höra nånting om de arbetsuppgifter man jag utför, vare sig positiv kritik eller negativ, då tröttnar man jag och utför uppgifterna mekaniskt.

Jag lär mig saker varje dag. Jag lär mig ta kritik och jag lär mig ge. Jag ger kritik också, jag peppar och jag uppmuntrar och jag tycker till när nånting inte är så bra.

Så nä… jag flyttar nog inte på mig just nu. Men jag vill poängtera att jag inte på nåt sätt tar denna arbetsplats för given. I morgon kan nån rycka undan mattan för mig och hugga mig i ryggen. Det är jag fullt medveten om. Fast det är inte ensamt på den topp där jag har min arbetsplats, där är fullt av goda kollegor.

Read Full Post »

Så levde de lyckliga del fem

I kväll visades den femte delen i SvT:s dokumentär om livet efter bröllopet, Så levde de lyckliga. För en gångs skull en dokumentärserie som ja gillar.

Prästen Cecilia med sin man pastor Fredrik.

Ett av kvällens par var Cecilia och Fredrik, som träffades när de läste teologi. Cecilia levde då i ett annat förhållande, men kunde inte stå emot kärleken.

Kvällens andra par var Sassa och Mats, ett par var överens om att välja bort barn. Till skillnad från Cecilia och Fredrik som kämpade och kämpade och kämpade.

Och så tredje paret ut, Andrea och Håkan, som möttes på planet till Rio där hon jobbade och han var på väg till sitt drömmål efter att ha blivit änkling.

Tre par och tre öden även i kväll. Gulligaste paret var Håkan och Andrea som funnit kärleken trots att livet passerat 50. Intressantast och klokaste paret tyckte jag var Sassa och Mats. För enligt dem är förutsättningarna för ett bra förhållande

kommunikation, respekt, ärlighet och kärlek.

Och det tycker jag också! Därför får kvällens program högsta betyg!

Read Full Post »

Du och jag, farsan

En bok om en älskad och fruktad pappa har jag just avslutat. CajsaStina Åkerströms bok om sin far Fred, Du och jag, farsan är en tunn liten bok till utseendet. Men innehållet är betydligt större. Tack Jerry, för julklappen! Du är en fena på att ge bort bra böcker!

En tunn bok med mycket innehåll.

CajsaStina Åkerström beskriver sitt liv tillsammans med sin pappa trubaduren Fred. De första åren tillsammans med sin mamma, de senare åren på egen hand. Boken är fylld av kärlek och saknad, men också fruktan. Att vara Fred Åkerströms dotter var inte alltid så lätt. För lika begåvad och fantastisk som han kunde vara hade han också sina svarta sidor, sina alkoholperioder och sin överkänslighet mot ljud och kritik.

Det här är inte på nåt sätt en förskönande bok, men det är en självutlämnande bok samtidigt som den är skriven med respekt. Ingen förtjänar att dö som Fred Åkerström, men alla förtjänar inte att ens dotter skriver en bok om en. Fred Åkerström blev delvis levande för mig igen genom hans dotters bok.

Högsta betyg!

Read Full Post »

Ja se karlar…

Jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen, dem jag alltså inte rivit av mig med silvertejp än. (Hett internt modetips i familjen.) Uttrycket

Ja se karlar…

är det som dyker upp i skallen när jag läser om Marcus Birros tjolahopp i Dagen . Men hallå! Om du skriver nånting så provocerande, Marcus Birro, då får du räkna med att alla inte håller med. Ställ undan den där tjurige lille pojken och ägna dig åt att skriva böcker och krönikor som inte är homofoba. För det är du jäkligt bra på! (Och oavsett vad jag tycker om dina åsikter, Marcus Birro, så läser jag din senaste bok just nu och tänker recensera den för det verk den är, inte för vad jag tycker om dig! Lita på det!)

Daniel Grahn, ansvarig utgivare på Dagen, försvarar Marcus Birro och menar att tidningen inte tänker ge vika för näthatet. Han skriver bland annat :

[...] Som ansvarig utgivare menar jag att det skulle vara ett förfärligt nederlag om ”näthatet” tvingar oss att förlora Birro. […]Att förlora Birro i Dagen, innan vi ens hunnit börja jobba ihop, är otänkbart. […]Vi svenskar vill gärna vara toleranta och vidsynta, men när det kommer till en kändis som tror på Gud, ja då krymper respekten till ett knappnålshuvud. Skrämmande! […] På 24 timmar har Marcus Birro lyckats skapa mer rabalder än jag personligen lyckats med på tio år. […]

För mig handlar protesterna mot Marcus Birro inte om näthat utan det är just protester mot hans åsikter. Att ansvarig utgivare för Dagen eldar på Marcus Birro och börjar ta upp näthat förstår jag inte. Om Marcus Birro tillåts ha åsikter ska väl ”alla andra” tillåtas ha det också. Eller..? Sluta att göra skillnad på skit (media, bloggare med flera) och pannkaka (kändisar). För övrigt kan jag inte låta bli att undra om Daniel Grahn är släkt med Bo Grahn som ständigt och jämt försöker skriva homofoba kommentarer på min blogg..? Såna kommentarer publiceras inte, för det är Näthat med stort N.

Sen kan jag ju inte hjälpa att skriva ett par rader om Håkan Ljugholt, f’låt Juholt. Media med flera är rätt taskiga mot honom just nu, men ärligt talat, är det inte dags för lite självinsikt och lämna partiledarposten? Till och med partiorganet (mer eller mindre) Pravda rapporterar att man diskuterar Juholts framtid. Det kan inte vara möjligt att nån har nåt förtroende kvar för en person som flera gånger bevisligen inte har talat sanning.

Read Full Post »

Tungt och sammanbitet, men bra avslut

Det har varit en otroligt tung dag, på många sätt och vis. Jag orkar inte gå in på detaljer, men du som läser här kanske förstår att det inte är så lätt att dela kontor med den som fått ens drömjobb. Det är väldigt, väldigt tufft och tårarna har hängt i klasar i ögonfransarna flera gånger idag. Ja, jag har visat en del kollegor hur det känns, för helt och hållet har jag inte kunnat vara sammanbiten, men jag har INTE brutit ihop.

Idag på eftermiddag var jag så iväg på en anställningsintervju på ett bemanningsföretag. Jag träffade en urtrevlig tjej som bemötte mig med öppenhet, glädje, nyfikenhet och respekt, så troligen var jag för ärlig… Trots det fick jag intrycket att jag inte var riktigt körd…

Och när jag klev innanför dörren här i New Village stod min älskade Fästmö i hallen! Jag hade inte riktigt fattat att hon hade tid och lust att komma hit i kväll, men det gjorde hon. I skrivande stund är hon på Tokerian och köper sig lite mat, för nåt sånt har jag inte hemma.

Min ros var hos mig när jag kom hem i kväll!

Mamma skulle bli hämtad av Riksfärdtjänsten klockan 13 idag. Jag har ännu inte fått nåt telefonsamtal från henne att hon har kommit fram, men jag vet hur hon är – att hon måste landa först. Precis som sin dotter. Så ännu är jag inte orolig.

Det har varit en tung dag och jag har bitit samman. Jag är helt slut och nu först känner jag att jag kan släppa fram tårarna. Inte så kul för Anna, men jag orkar inte behärska mig längre. Och jag är så glad att hon kom hit och gör ett bra avslut på denna ganska hemska dag! (Förutom mötet med den trevliga tjejen som intervjuade mig, dårå!)

Förutom alla känslor har jag djävulusiskt med smutstvätt och har kört igång maskin nummer ett… När Anna har ätit ska vi fika och äta Tokerians smarriga kanelbullar!

Read Full Post »