I natt trodde jag att jag skulle dö

Ja, det är sant som rubriken sammanfattar det:

I natt trodde jag att jag skulle dö

Jag fick väldigt svårt att andas på eftermiddagen och det blev inte bättre under kvällen. Dessutom fick jag väldigt, väldigt ont på vänster sida, vid revbenen.

Lungor och hjärta på väg att paja!

tänkte jag direkt.

Det var svårt att hitta en ställning som var bekväm att sitta eller ligga i. Ångestskapande bara det! Jag har aldrig haft dödsångest förut och till sist gick det över. När jag hade lagt mig i sängen tänkte jag

Om det är meningen att jag ska dö nu i natt så är det meningen, inget jag kan göra nåt åt.

Och tro det eller ej, jag somnade – OCH vaknade i morse!

Jag har fortfarande ont i vänster sida och jag har fortfarande svårt att andas, men det är lite bättre än igår kväll. Febern är nog borta också, för jag känner mig inte lika medtagen. Det jag har kommit fram till är att jag möjligen kan ha sträckt mig! Idiotiskt, men sant! Och fruktansvärt ont och ångestskapande, jag lovar!

Från sjukhuset fick jag med mig en blåspip som jag andas i då och då. Då känner jag att andningen blir lättare, att jag kan ta in mer syre. Mot den eventuella sträckningen kan jag inget göra, jag måste ju använda vissa delar av kroppen när jag reser mig etc.

Blåspipen är den där röda saken till höger i bild.

Det som slog mig var att det inte var ett dugg svårt att vara ensam mitt i allt detta. Jag hade på olika sätt talat om för ett antal personer att jag hade svårt att andas, att jag hade ont etc. Men eftersom ingen reagerade blev det inte upptrissat på nåt sätt utan jag insåg kort och gott att om jag skulle dö så skulle jag dö ensam.

Men ett tag till tänker jag kämpa på! Jag tänker försöka blunda för de ord vännen skrev igår om att det är värre när unga människor drabbas av cancer än äldre. Det tog jag som en direkt spark på mitt operationssår. Och jag blev både ledsen och arg, för även tanter på 50 år har rätt att leva. Faktiskt!

Man kan nämligen inte säga att det är värre när det drabbar en ung än en person som har levt i 50 år utan att 50-åringen känner sig riktigt jävla sårad. För även om jag mår skit just nu och trodde att jag skulle dö i natt har vissa saker och ting redan blivit så mycket bättre: till exempel att jag kan sova en hel natt utan att behöva rusa upp för att jag läcker nånstans ifrån. Det handlar om livskvalitet och överlevnad och att säga att det är värre när unga människor drabbas är som att ge oss äldre (!) rejäla sparkar där vi har som mest ont. För jag är inte färdig med mitt liv på länge än, var så säker på det.

I natt trodde jag att jag skulle dö. Men jag överlevde. Hade somliga varit med och bestämt om prioriteringar i vården hade jag väl blivit petad sparkad ur operationskön för min ålders skull (50 år). Vad är det för människosyn???

Jag har blivit av med ett monster på 13 centimeter i diameter – samt lite organ därtill. Jag är på väg att få ett helt nytt liv. Fast om jag skulle dö på vägen var detta i alla fall värt ett försök. Och när jag dör, då lovar jag att jag ska göra det ensam. Sorti. Ridå.

Livet är kort. Blanda inte äpplen och päron.

Read Full Post »

Stolthet – på väg tillbaka

Jag har varit och handlat, jag kör en maskin tvätt och jag har lagat mat som jag har ätit. Vad finns att vara stolt över i detta? För stolt är jag. Över mig själv. Väldigt stolt.

Det handlar om maten, förstås, och nu är jag inte ett dugg ironisk. Jag har lagat mat. Jag har lagat den rätt som jag skulle ha ätit den där dagen när livet kraschade.

Söndagsmiddag.

En del av vägen tillbaka har varit att laga just korv och makaroner. Det jag hade tagit fram i en burk med blått lock för att laga till kvällen. Den där dan när en människa slog sönder mitt liv till små, små bitar som inte går att foga samman längre. Jag är ett annat pussel idag och jag lägger mina pusselbitar själv.

En dag är jag hel igen. En dag ska den som har gjort fel få ta sitt straff. Tro inte för en millisekund att jag tänker låta detta passera. Jag är på väg att resa mig. Och jag är stolt som fan. Över mig själv. Över den jag är idag. Den jag inte hade kunnat bli utan mig själv – den enda person jag med säkerhet vet att jag ska leva med resten av livet.

Livet är kort.

Read Full Post »

Katter, kallt, kaffe …och vitt vin

Vet du att i morse var det den första morgonen jag behövde skrapa vindrutan fram på Clark Kent*?! Det var liksom inte bara kondens utan det satt hårt. In i bakluckan för att riva efter skrapor, Fästmön och jag hjälptes åt. I natt blir det till att plocka fram det lilla gråa täcket till rutan. På fredag får vi vår parkeringsplats i Himlen. Det ska bli skönt att slippa pynta 30 pix per dygn varje gång jag sover hos Anna. Nu delar vi i stället på en månadskostnad på 153 spänn. Hemma i stan har jag både parkeringsplats och garage, så nu när jag är hemma under dan får min lille kille stå inomhus och värma sig lite.

Strax före Annas jobb höll jag på att köra över en katt! Den sprang ut rakt framför bilen. Men som tur var är det bara 30 i området och jag hade sänkt hastigheten ytterligare eftersom jag närmade mig en vidrig korsning där man inte ser typ nånting utan att köra rakt ut och riskera livet… (Buskar, träd, häckar och staket skymmer sikten totalt. It’s a disgrace!) Jag hade antagligen inte kört ihjäl katten utan bara skadat den, men jag hade definitivt inte kunnat ta livet av den ens av barmhärtighetsskäl. Nu gick allting emellertid väl. Katten lever och här sitter jag vid min dator och bloggar.

Min hemmaarbetsplats. Notera senapsmuggen från Höganäs till vänster som jag använder till mitt kaffe samt päronglasspinnen med gåtan som ingen lyckades lösa ovanför tangentbordet!

                                                                                                                                                          Igår kväll hade jag lite mejlkontakt med en relativt ny god vän vars bekantskap jag gjorde i år. Vi ska försöka få till en fikadejt i nästa vecka. Och visst är det väl lite märkligt hur man bara klickar med en del människor?! Den här tjejen var som en riktigt gammal vän redan första gången vi sågs! Jag tycker om att möta nya människor. På så vis har jag ett öppet sinne, även om somliga inte skulle klassa mig som über-social. Och en del nya bekantskaper blir kvar, medan andra bara är kontakter

en passant

Ett tag trodde jag att min intuition vad gäller människor – vilka som är goda och bra för mig och vilka som är mindre goda och dåliga för mig – var totalt off. Men denna tro blåstes bort igår. Det känns som om jag långsamt är på väg att resa mig, mot alla odds. Och den som reser sig är en mycket starkare människa än hon nånsin varit tidigare. Därmed inte sagt att det är en färdig människa. Jag har långt kvar till förlåtelse, mycket långt vad gäller vissa…

Igår mottog jag för övrigt en fin och spännande inbjudan till en vinprovning i Stockholm i morgon kväll. Det handlar om ett nytt vitt vin som lanseras och som har säljstart på Systembolaget på fredag. Nu är det emellertid så att jag inte kan delta i detta evenemang. Jag har frågat en person om h*n kan tänka sig gå i mitt ställe, men fick inget svar. Så nu kastar jag ut en länk där du kan anmäla ditt intresse att bevista denna vinprovning torsdagen den 30 september klockan 18 – 19.30 på Katarinavägen 20 i Stockholm. Eftersom det är en premiär får deltagarna en goodiebag! Men skynda, skynda, för antalet platser är få – endast 20!

Nu ska jag fylla på senapsmuggen med java och ägna mig åt lokalblaskan innan jag hoppar in i duschen. Har redan gått en runda med vattenkannan samt betalat en räkning, men det ska bli en tur över till Tokerian sen också. Det är en kall dag, men den ser ut att bli solig!..

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »