Ett inlägg skrivet på lunchen, mitt emellan två utbildningspass.
Uppdaterat inlägg: Och så ytterligare ett nej via e-post alldeles nyss. Hur många nej orkar jag ta på en dag? Stryktålig är mitt främsta namn, eller?
Det är fantastiskt duktiga elever jag har idag! En grupp på fem personer, varav två inte har jobbat med vårt webbverktyg alls tidigare. Ändå kommer de igång, de jobbar, de frågar när det krånglar. Min första genomgång kändes lite tafflig. Ja, jag är min egen hårdaste domare. Jag håller kursen på engelska och det ÄR inte mitt modersmål, hur bra jag än är på det. Att prata om lättsamma och alldagliga ting på engelska går hur bra som helst, men när det gäller specifik terminologi känns det som om jag mest rör till det hela.
När jag lämnade gruppen för lunch var alla emellertid väldigt glada och tacksamma. Dessutom vill de att jag kommer tillbaka klockan 13 och pratar webbplats för sektionen. Förhoppningsvis finns det då också en och annan personlig hemsida att färdig att publicera! Det är alltid roligt för var och en att få se det färdiga resultatet av förmiddagens arbete. När det gäller hemsidan är jag inte säker på att jag hinner börja med den – eller att det ens är jag som ska göra den… Jag jobbar ju inte här så länge till.
Fröken har fått rast och läser i sin regnbågsbok.
Jag gjorde misstaget att ringa rekryteraren för en tjänst jag har sökt. Redan från början frågade jag om det verkligen var lönt att jag sökte. Rekryteraren tyckte bestämt det. Så jag la ner en god stund på att författa en ansökan. Ändå fick jag nu veta att jag inte är med bland dem som intervjuas – på grund av att jag inte har naturvetenskaplig bakgrund IGEN. Det räckte alltså inte med snart två år arbete här. Ibland undrar man vad det är för övermänniskor de söker. Jag menar att antalet som har dubbelkompetensen vetenskapsman-kommunikatör borde ju rimligen inte vara så stort. Eller? Har jag fel, nån?
Hur länge ska jag vara en sån här?
Nu får jag bita ihop och inte låta mig slås ned av detta negativa besked. För miljonte gången spotta i nävarna och ta nya tag. Jag vet inte hur många gånger jag orkar vara den där leksaksgubben med rund botten som bara ler och ler och som det är omöjligt att putta omkull. Det känns nämligen som om det inte spelar nån som helst roll hur hårt jag arbetar och hur mycket jag visar framfötterna, det räcker aldrig. Häromdan fick jag nej på den intresseanmälan jag lämnat på en intern tjänst också. Nu står hoppet till ett par ansökningar till, men kanske mest till den som jag blev utlovad besked om i början av nästa vecka, senast. Men jag vet inte om jag vågar hoppas och tro.
Fan, vad alla som avskyr och hatar mig måste njuta när de läser detta! Men gör det ni. För till skillnad från er är jag inte ett dugg rädd för att visa mina svaga sidor. Jag är ärlig.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 