Ett deppoinlägg – med en krydda jävlar anamma mot slutet! För än lever Tofflan!
Tre timmar. Det blev nattens totala sömn. Hade svårt att komma till ro och när jag somnat vaknade jag flera gånger. I morse blev jag väckt vid halv åtta-tiden av att grannarna dammsög. Nån som förstår att ingen vill köpa min lägenhet???
Det är så typiskt a-kassan att förstöra helgen. Att få veta att man bara får ersättning för två veckor och inte fyra, eftersom jag inte kan skicka in månadens andra kassakort förrän tidigast på måndag, suger. Och det är inte heller första gången a-kassan förstör min helg utan tredje eller fjärde. Gissningsvis skickar de ut nån sorts mass-mejl och hos mig råkar dessa landa nånstans mellan klockan 21 och 21.30 på fredagskvällen. Ett sånt där mejl som är lika psykologiskt oövertänkt – för jag kan väl inte tänka mig att det är avsiktligt??! – som att mejla nej på sökta jobb en fredag – utan förklaring, förstås – (jorå, jag fick två av den sorten igår också). Eller att lämna ett cancerbesked före en helg. Eller att bli varslad dan före midsommarafton. (Been there, done that, seen that.) Jag förstår inte hur människor kan vara så… klumpiga…
Man lämnar inte dåliga besked en fredag, puckon!
Som grädde på moset gick det inte att mejla specifikationen från a-kassan till bolaget som betalar ut inkomstförsäkring. Jag testade på lite olika sätt igår kväll, men det gick inte att mejla bolaget överhuvudtaget. Mina mejl bara studsade. Därför är nu en kopia av specifikationen samt en liten lapp nervikta i ett C6-kuvert jag hittade i mina gömmor. Frimärken hade jag i plånboken, så kuvertet är frankerat och redo att postas idag.
Vilken tur att jag ska träffa bra människor idag! Även om jag ärligt talat helst vill stanna hemma och gråta. Ja, det är sant. Men jag vet att jag mår bättre om jag ger mig ut härifrån detta fängelse/trygga bo. Först blir det lunch på stan med två Twittervänner. En kommer söderifrån, en norrifrån. Den senare, noterade jag, ska ta bilen eftersom h*n känner sig krasslig. Och det är nog smart, det, med tanke på att jag läste hos Uppsalanyheter att det inte går några pendeltåg från Uppsala och norrut…
Inget som går norrut i helgen.
Efter lunchen mellanlandar jag hemma för att plocka upp mina saker och vattna innan jag tar bilen ut till Himlen. Jag känner att jag bara behöver få vara och jag hoppas att Fästmön inte har några stora förväntningar på att jag ska vara glad och tjolahopp, tjolahej idag. Det är man inte när man inte sover ordentligt för att man oroar sig för ekonomin och framtiden. Men Anna vet. Jag skäms bara för alla gånger jag kommer med dåliga ”nyheter” eller pratar om mitt elände. För Anna har ju sitt. Visst är det en stor fördel att ha en familj omkring sig som bryr sig om när man har det tufft. Men man kan inte hela tiden lägga över sin skit på familjen. Man kan inte prata ihjäl sina älskade om sitt personliga elände. Det är viktigt att ventilera med andra man litar på också.
Gissningsvis njuter mina webbtroll och andra belackare alldeles förskräckligt mycket när det är negativa och ledsna inlägg som poppar upp här. Jag ser att trafiken från vissa håll ökar. Det som gör mest ont är nog inte webbtrollets besök, för de är anmälda och den personen är ökänd i cyberspace och ingen att ta på nåt större allvar, har jag fått veta. Nej, det värsta är den före detta vännens besök. H*n som inte ville vara delaktig i en lösning av våra knutar. Märkligt, eftersom h*n ändå inte kan lämna mig ifred… Kan Surskalle vara ett lämpligt tillmäle för denna person?
Finns här en och annan Surskalle, tro?
Dags att sätta fart här med frukost och att fixa till sig. Jag hoppas mina Twittervänner hittar mig – en av dem har jag ju träffat tidigare, men inte den andra. Det ska bli så roligt att ses, bara så ni vet! (Fast jag vet att ni har så ont om tid jämt!..)
Livet är kort. Men jag har rest mig från ynkandet igen. Igen och igen. DET är min lott under min korta vandring här. Retsamt, va?!
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 