Uppe i ottan

Idag är det fredag. I kväll kommer Fästmön till mig. Underbart! Jag har längtat såå! Allt måste gå som en dans – en väldigt snabb sådan – idag. Jag har gått ut hårt. Redan publicerat ett antal saker externt och internt, gjort en sammanställning av medias bevakning av en het nyhet här i veckan och lite smått och gott. Saknar att inte nån centralt i organisationen gör medieanalyser. Har man bara bra underlag kan man göra såna själv – det gjorde jag på mitt förra jobb – och det tar faktiskt inte lång tid. Inte behöver man göra djupanalyser heller. Ibland räcker det med att kategorisera i facken positiv nyhet, negativ nyhet och neutral. Eller hur media tolkar ett pressmeddelande eller en nyhet. För det behöver ju inte heller vara såsom man hade tänkt…

Solen syntes tidigt i morse på baksidan av jobbet. Jag passade på att fota genom ett fönster.

En kall och solig dag idag igen. Termometern hemma visade neråt -18 grader. Jag bävar för varje kallstart av Clark Kent*, men han är så duktig och startar på första försöket – utan att ens hosta. På lunchen ska jag traska bort till Thaistället för att träffa den kloka L. Det var hur länge sen som helst vi sågs! Vi pratar rätt mycket jobb – och samtidigt mycket annat väsentligt också.

Idag tänker jag lämna byggnaden tidigt. Jag ska ner till lokalblaskan och hämta ut mitt nya presskort, som hade kommit igår. Jag har klarat mig utan presskort sen mitten av oktober, men det är alltid bra att ha, särskilt som jag gör en del skrivuppdrag. Journalisten, hos vilken jag ska lösa ut mitt presskort, går på två veckors semester från i eftermiddag, så det är därför jag måste lämna byggnaden på eftermiddagen.

Igår kväll tankade jag och även om det var skitkallt och kö till pumparna är jag glad att jag har det gjort. Annars skulle jag få göra det idag. När jag ändå är på stan ska jag svänga förbi Feskarn i Saluhallen och hämta ut mitt Fredagsmys! Det ska bli spännande – och en recension kommer förstås på en blogg nära dig sen! I förväg kommer ett TACK till vännen Rippe, för detta var nämligen Rippes present till mig på 50-årsdagen i april förra året.

Jag ser väl inte direkt fram emot att trassla mig in i stan en löningsfredag, så jag ska försöka hitta en parkering lite utanför, men på lämpligt gångavstånd. Själv är jag glad och tacksam för att jag tillhör dem som fick lön idag och dessutom löneförhöjning! Jag struntar fortfarande i att min nya lön ligger betydligt under den lön jag en gång hade. Men löneförhöjningen i sig visar att jag är värd nånting, trots allt. Så nu är det bäst att jag gör skäl för pengarna!.. För övrigt räcker min lön till de räkningar jag har den här månaden och jag får dessutom pengar över. Det är jag nöjd med. En del människor får så sjukt mycket i lön att de borde skämmas, men det har de flesta inte vett till! De enda som borde ha skyhöga löner är de som har andra människors liv i sina händer. Det är min åsikt och den står jag för.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Presskort och räkmacka

Idag hade jag stämt träff klockan 11 på lokalblaskan med presskortsadministratören, en av tidningens journalister. Det kändes väldigt skönt att få detta fixat, för jag har varit utan giltigt presskort sen mitten av oktober förra året. Lokalblaskan finns sen några år tillbaka i nya lokaler mitt i centrala stan. Journalisterna sitter i kontorslandskap och jobbar. Sen finns det små bås och rum där man kan sitta enskilt. Vi kröp in i ett sånt, S och jag. Jag fyllde i en blankett, lämnade ett foto och legitimerade mig. Sen var det klart! Om tre veckor får jag åka dit igen och hämta mitt kort. Det tog väl en kvart. Skulle jag åka hem sen igen eller vad? Att åka buss för mig är nämligen ganska svårt och jag ville fira lite att jag hade klarat mig på egen hand – eller mycket tack vare julklappen från vännen Gunilla!

Att läsa på bussen går bra IBLAND, vissa gånger blir jag fruktansvärt åksjuk. Den här gången tyckte jag bara att det var lite väl mycket turkost i boken…

Först hade jag tänkt gå till Gary’s, som ligger mitt emot lokalblaskan,  och luncha, men hungrig på mat var jag inte. Så i stället traskade jag ner till Stora Torget och Kafferummet Storken. Cappuccino och macka skulle det bli! Och det blev det… Jag kunde inte motstå frestelsen att välja en räkmacka…

När jag kom uppför trappan vinkade jag till min vän Greken som äger Storken. Han satt i en anställningsintervju med en ung tjej, så jag ville inte gå fram och störa. Men intervjun blev klar just när jag stod och väntade på mitt cappuccino. Min vän Greken kom fram och det var så roligt att få höra senaste nytt om hans goa familj med mera. Han tyckte visst också att det var roligt att se mig, för han BJÖD på både räkmacka och cappuccino!!! Han är så hjärtesnäll, den mannen! TACK!!!

Räkmacka och cappuccino bjöd min vän Greken på! Vilken snälling, va?!

Jag slafsade i mig hela mackan, men sen mådde jag lite illa. Räkorna var handskalade och INTE från nån burk, grönsakerna fräscha. Lite mycket majonnäs, kanske, men gott var det! Mums!

På väg till bussen igen – jag kunde åka på samma biljett hem – gick jag bakom fem unga tjejer i olika anorektiska stadier, såg det ut som. Jag förfasade mig och undrade vem i hela friden skulle våga krama dem – de skulle nog gå sönder! En tjej hade riktiga tändsticksben. Jag klappade min magge lite i tanken och kände att det nog var rätt bra med lite hull – samtidigt som tio kilo minus tack vare att jag har varit sjuk också var rätt bra.

Nu är jag hemma igen och jag är inte alls trött. Jag ska ställa mig vid strykbrädan och få undan lite kläder innan jag hämtar hem Fästmön från jobbet klockan 16. Hela stadsbesöket gick väldigt bra, jag blev bara lite yr och matt när jag klev av bussen i stan. I skrivande stund är jag rätt OK, faktiskt. Det går nog bra att jobba i morgon!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fyra Tofflor till presskortet, en matkasse och solsken

Ibland blir jag irriterad när andra planerar så att min egen dags planering faller. För det är ju så att den egna planeringen i vissa fall omfattar andra människor. Men det går inte att lära ut framförhållning och planering, det är en egenskap man har inbyggd. Jag kan till exempel säga till mamma att

Det är ingen idé att du ringer i morgon, för jag är inte hemma.

Då ringer mamma garanterat i morgon – för att hon bara vill det. Att jag har en annan planering… WTF, liksom…

Så det är ingen idé att irritera sig, verkligen inte. Solen skiner dessutom och det droppar från taken. Man får nästan vårkänslor och undrar varför inte pippina kvittrar.

En av mina planer för dagen var i alla fall att åka till Fuji på Stormarknaden (en av affärerna som har flyttat runt, men jag hittade!) för att ta ett foto till mitt nya presskort. Mitt gamla presskort gick ut i mitten av oktober, men först nu har det av praktiska skäl blivit möjligt för mig att fixa ett nytt. Men ett stort problem är jag, som fotar väldigt mycket själv, hatar att vara föremålet framför kameralinsen.

Blä, usch och tvi!

som Knattarna skulle uttrycka det. Men faktum är att tjejen som plåtade mig lyckades vid första knäppet. Det blir inte bättre än så här:

Fyra tofflor – alla är lika fula. Men jag ser faktiskt ut så här och det kan ju inte fotografen hjälpa.

På torsdag klockan 11 har jag dejt med presskortsadministratören på hennes jobb mitt i stan. Då fyller jag i blanketten i hennes närvaro, legitimerar mig och lämnar ett foto. Om tre veckor får jag åka in till stan igen och hämta kortet.

Själva Stormarknadstrippen tog fem minuter med bil och fotograferingen samt betalningen för densamma lika lång tid. Tog svängen om Preem på vägen hem för att tanka – det var över en månad sen, tror jag…

Och nu är jag hemma igen. Har startat en maskin grön tvätt och är helt slut. Varför blir jag så jäkla trött?! Jag ska ju börja jobba på fredag och det vill jag ska gå bra. Men den här förödande tröttheten som bara slår ner på mig är otroligt jobbig… I övrigt har ju operationen gått bra och jag mår bra, har bara positiva upplevelser.

Så det vete 17 om jag orkar tjafsa med Tastelines Matkasse. Jag fick svar från dem ett dygn efter att jag hade mejlat in min fråga. Men då uppstod en ny fråga. Och om de fortsätter att ta ett dygn på sig att svara lär mitt presentkort löpa ut… Men jag ska nog inte ge mig, jag är ju faktiskt kund och jag har rätt! Jag fick ju det här presentkortet i avskedsgåva från avdelningen när jag slutade jobba på fakulteten i januari förra året… Men jag ringde och efter en stund i telefonkö kom jag fram till hjälpsamme Dan som ordnade allt åt mig. Tastelines matkasse har gått ihop med ett annat företag och heter numera Mathem. Detta ska bli spännande att testa! Åtminstone en middag får Fästmön, för den innehåller köttfärs. Och en recension av Mathems matkasse kommer förstås sen när matkassen är testad – på en blogg nära dig!

Livet är kort. 

Read Full Post »

OK:ade vävnader firades med fler trosor

Det var en rätt seg dag idag. Gråtrist. Jag kände mig rastlös – och det är ett tecken på att jag börjar bli riktigt frisk!

Messade lite med min nya jobbarkompis idag på förmiddagen och fick veta att allt har gått bra hittills – trots att jag inte var på plats. He he, närå, man kan inte vara handledare åt en familjemedlem. Men man kan vara lite

morsig.

Jag passade också på att ta lite nödvändiga kontakter angående mitt presskort. Det gick ju ut i mitten av oktober förra året, men eftersom det inte har funnits nån som har kunnat administrera produktionen av nya kort här i Uppsala har jag struntat i det. Vem i Uppsala har tid att åka till Stockholm en vardag under kontorstid när man jobbar vardagar och kontorstid? Och inte bara en gång, förresten, utan två: första gången för att lämna in foto och fylla i blankett, andra gången för att hämta ut kortet. Nej, jag är mycket nöjd! I morgon ska jag åka till Fuji på Stormarknaden och ta foton. På torsdag förmiddag ska jag åka in till stan och träffa journalisten som administrerar presskorten.

Nästa grej jag försökte fixa var att utnyttja mitt presentkort på Tastelines Matkasse, en avskedspresent jag fick av avdelningen vid mitt förra jobb. Det går nämligen ut den 24 januari.  Men jag blev rätt förbannad. Det står att kortet ska gälla mat och recept som levereras direkt hem till mig samt

[...] I kassen finns mat för 5 middagar för 4 personer. [...]

Bara det att när jag hade fyllt i min presentkortskod skulle jag ÄNDÅ få betala 300 kronor själv… Vadå presentkort på fem middagar för fyra personer? Presentkort är för mig nånting som täcker hela kostnaden, inte delar av den. Jag mejlade en fråga till Tasteline om detta, men trots att det var i förmiddags har jag fortfarande inte fått svar. Och nu är klockan snart halv åtta på kvällen. Dåligt, Tasteline!!!

Nej, jag får nog åka till affären och handla mina matvaror själv.

Var och hämtade Fästmön vid 14-tiden. Vi stannade till vid ICA Heidan för att inhandla NYTTIG middagsmat. Det blev var sin bunke sallad och lite vitlöksbröd.

Hemma tog vi en fika innan vi stolpade över till Arge Kaj, som ju har 30 procent på allt (utom skinnkläder) just nu. Jag köpte trosor där i lördags och eftersom det var ett riktigt bra köp ville jag köpa flera. Dessutom inhandlade jag en sen julklapp till min mamma.

Jag tyckte att jag kunde unna mig lite nytt med tanke på det glada beskedet jag fick per brev idag från Sjukstugan i Backen: vävnadsproverna visade bara godartade saker!!! 

”…godartade…”

Det är skönt att ha blivit av med alla de där ”knutorna” och dessutom att ingen av dem var maligna! Att jag sen på kuppen blev av med ett annat organ gör mig inte ett smack. Mamma hade ringt när vi var ute. Det var roligt att kunna leverera lite goda nyheter när jag ringde upp henne!  Och på fredag ska jag börja jobba!!!

Nu blir det lite softande i vardagsrummet med min kära, troligen nån film jag har spelat in på DVD-hårddisken och kanske lite TV. CSI NY har säsongsstart i kväll klockan 21 på Kanal 5, till exempel…

Livet är kort. Jag är glad idag!

Read Full Post »

Festligheter

Äh, inte har jag några festplaner, inte! Jag orkade ju med nöd och näppe vara vaken till klockan 22 igår kväll. Hade två synnerligen spännande och snabba partier Wordfeud på gång – förlorade båda.

Min älskade hade ju lyhört snappat upp att jag var sugen på keso och Mariekex. Gårdagens middag blev därför rena festen – nyponsoppa med just keso och Mariekex. Det ser INTE gott ut, men det smakade ljuvligt!

Det ser mera ut som nåt hunden har hostat upp, men det var ljuvligt gott.

Medan jag åt studerade jag dagens post – tidningen Journalisten och ett julkort från fru Klon. När det gäller Journalistförbundet, till vilket jag är dubbelansluten, noterade jag med glädje för ett par dar sen att man skaffat ett presskortsombud här i Uppsala. Det blir en sak att försöka fixa i mellandagarna, det vill säga ta kort på mig själv och knata iväg till ombudet med dessa plus leg. Mitt gamla presskort gick ut i oktober och jag har inte haft möjlighet att åka till Stockholm och förnya det på kontorstid, knappt, vardagar, sen dess.

Dagens post – fast igår, dårå.

I morse vaknade jag irriterande tidigt av att nån i huset – gissa från vilket håll: vänster (för långt för att höras till sovrummet), höger, över (har ingen över mig), under – slängde en stol i golvet, lät det som. Jag har verkligen ingen lust att gå upp klockan halv sju en lördagsmorgon! Så jag gjorde en FEM, läste lite i sängen, alltså, och sen – HEPP! – slocknade jag. När jag vaknade var klockan nästan tio…

Dagens lilla projekt blir att duscha och tvätta håret. Jag vet inte vad hårtomtarna gör med mitt hår om nätterna, men jag har fått en ännu värre Tintin-frisyr än jag hade på sjukhuset. Se själv:

Tintinfrilla.

Dagens andra lilla projekt består av att ta en lite tur utomhus. Jag har ju fått friplåt till Allstar och dit vill jag ju självklart gå i kväll – NOT!!!

Allstar – nästa skilsmässohäng, eller?

Nej tack, jag är verkligen inte sugen på att ge mig ut och roa mig på det sättet. Jag tänkte mest ta mig en liten tur till soprummet – om jag pallar.

I övrigt kommer min sprutsköterska nån gång och så ska jag spela klart en spännande Wordfeudmatch med en som jag inte har klått en enda gång (men oj, vad jag kämpar på det! ).

Jag har också ett par idéer till mer seriösa blogginlägg. Känner att det är dags för lite sånt och inte bara en massa skittrist om mina krämpor.

Vad har du på gång idag, tro??? Skriv gärna några rader i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Här är jag!

Jag fick ett mejl från en orolig läsare vän som undrade om jag mådde sämre eller om nåt hade hänt eftersom jag inte bloggade så mycket igår. Men här är jag! Tro inte att sjukdomar, med varken liten eller stor bokstav i början, eller människor som vill tysta mig lyckas. Du som har följt mig genom åren vet att jag är som en sån där trind leksaksgubbe med rund botten – varje gång jag knockas till golvet av en flottig barnahand/svettig vuxenhand reser jag mig igen.

För övrigt tackar jag för omtanken! Det är fint när människor bryr sig på ett ärligt sätt och inte bara när de får lite tid eller lust över. Igår behövde jag emellertid leva lite mer i det verkliga livet. Bloggen är en del av mitt liv, men den är ju långt ifrån allt.

Det luktade fortfarande pizza i bilen i morse när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Plockade nämligen upp henne i farten på väg hem från jobbet igår och sen köpte vi var sin läcker pizza med oss hem. Vi behövde hänga lite med bara varandra igår, för det blir inte så mycket tid för oss de kommande dagarna. Anna jobbar 7 – 16 både idag och i morgon och nästa vecka ska hon vara med sitt yngsta barn. Anna är nämligen mamma också, även när de är höstlov kulturlov för skolbarnet. Det ser ut att bli kalla, men fina dagar framöver, så jag hoppas att de hittar på nåt kul. Jag vet att jag får lunchgäster på jobbet på onsdag och det ska bli kul!

I morse tjugo i sju var det ganska mörkt. Inte många människor rörde sig ute, jag tror jag såg kanske totalt fyra bilar och en buss som var ute och åkte.

Så här svart var himlen, med en och annan stjärna, i morse.

När jag kom hem igen, en fem i sju, hade det redan börjat ljusna. Jag mötte Galna K som kom bärande på prylar till containern – Galna K var hur pigg som helst denna tidiga lördagsmorgon och berättade att h*n renoverar kök… Jisses vilken energi…

Det ljusnar. Notera det konstiga molnet!

Idag står det dammning och dammsugning på mitt schema. Det är nämligen skitigt här hemma. Jag har ingen lust alls, men tyvärr hindrar hälen mig från nån längre utevistelse idag. Dessutom satte mina aliens igång att bråka i morse, vilket gör att jag måste hålla mig inne av olika skäl.

Mamma ska få ett samtal, kroppen min och håret ska tvagas och jag ska laga till en av mina få paradrätter – pippi i lerig tuppgryta! Blev både sugen och inspirerad förr helgen när vännen Rippe berättade att det var en sån hon hade i ugnen. Det visade sig emellertid inte vara helt lätt att få tag i fryst, odelad kyckling. Jag hittade denna gigantiska tyska sak som jag ska tillaga tillsammans med lök och kantareller, vitlök och rödvin, i lergrytan.

Tysk kyckling.

Dagens pippi måste vara en riktig Brünhilde, för den väger 1,6 kilo och lite till. Undras om den kommer med matlagningsöl också, det är ju trots allt oktober(fest)..?

Jag hoppas att det i vart fall inte kommer några barn och plingar på för att skrämmas och tigga sötsaker. Mitt godis vill jag ha för mig själv, tack så mycket! Förresten har jag inte inhandlat nåt lördagsgodis än, det brukar vi göra på vägen hem från Annas jobb.

Nej, nu ska jag sätta lite rotation här och inleda med att bädda. Vill bara slutligen påminna dig om att det blir vintertid igen i natt, det vill säga vi flyttar tillbaka klockan en timma. Kan ju vara skönt att veta att vi får sova en timma längre i morgon bitti, vi som ska upp mitt i natten…

Glöm inte att flytta tillbaka dina klockvisare en timma i natt!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vintern på ingång?

Jag har säkert sagt det hundra gånger på bloggen, men hösten är min årstid. Det jag gillar är såväl färgerna som mörkret. Att få kura inomhus, mysa. Tyvärr verkar det som om vintern redan är på väg. Det varnas till och med för snö…

Frost på jobbfönstret. Men bilden är från februari i år.

Är det nåt jag inte gillar så är det kyla och halka. Det finns inte nåt kul med snö. Lite fint är det med snö under julen – om man har ett varmt och skönt hem att vistas i. Mitt hem är betydligt varmare sen de nya fönstren monterades. Det måste ha varit massor av värme som bara sipprade ut genom otätheter. Men många har inte ens ett hem att vistas i, inte ens tak över huvudet. Hur går det för dem nu när det blir kallt?

Det ska bli kallt över helgen. Kallare än normalt med nordlig vind. På måndag eller tisdag morgon kan den första snön falla här i mina trakter. Vilken tur att jag inte bara har beställt bilservice på tisdag utan också skifte till vinterdäck! När det gäller sommardäck och vinterdäck är det ibland svårt att veta vad som gäller. I våras skrev jag ner reglerna här på bloggen. För min del är det lätt. Jag har inga dubbar på mina vinterdäck och därför får jag egentligen köra på dem året runt. Fast gummit i så kallade friktionsdäck är ju mer lämpat för vinterväglag.

Hur ska mönsterdjupet vara på vinterdäck?

Varje gång jag gör min årliga service (oktober eller november) låter jag verkstadspersonalen byta till vinterdäck. Men jag ber dem från och med förra året också att alltid ange mönsterdjupet på alla åtta däcken så jag inte står där i vår sen med olagliga däck!

Hur gör DU med vinterdäcken? Byter du själv eller gör nån annan det åt dig? Och NÄR byter du till vinterdäck???

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketnyheter i oktober

I morse kom Månpockets månatliga nyhetsbrev nersinglande i inboxen. Eftersom jag inte är på nån bokmässa får jag och vem som vill nöja oss med att läsa om Stormogulens pocketböcker. Här kommer MITT urval av titlar som kommer ut i Månpocket under oktober:

En osynlig av Pontus Ljunghill
Den här debutdeckaren är både en spänningsroman och en stämningsfull Stockholmsskildring. Den handlar om hur ett fall kan bli personligt, äta sig in och inte släppa taget. Men det handlar också om en stad som såg väldigt annorlunda ut för bara ett halvt sekel sedan, innan Klarakvarteren revs och Sergels torg byggdes. Det här är första boken i en serie spänningsromaner som utspelar sig i Stockholm under första delen av 1900-talet.

Jonnas bok av Katerina Janouch
I den andra delen i Katerina Janouch serie om tre tjejkompisars sexdebut får vi träffa Jonna, vars liv trasslar till sig på ett oväntat sätt. För vem har sagt att sex och kärlek är okomplicerat? Jonna ger inte så mycket för romantik. Hon tror inte på några lyckliga slut: ”Utåt ser jag ut som en helt vanlig tonårstjej, men inuti är jag annorlunda. Man kanske kan kalla mig kärleksskadad, helt enkelt.”

Allt är i rörelse av Ulf Lundell
Ensam bor han i huset vid havet. Joar ”Red” Cirroan, berömd fotograf. Han har fyllt sextio, hans arbete är avslutat, han har fått sin första pensionsutbetalning. På helgerna besöker honom den loja Anne, så behaglig att vara med att han stundtals tror att tvåsamheten vore det rätta. Han borde ha sagt nej då man ringde honom från New York och ville ha en retrospektiv bok, en soffbok. Men förskottet var så smickrande tilltaget. Nu måste han sammanställa materialet från sitt liv, från allt det som gjorts i det förgångna. Bilderna, kamerorna, kvinnorna, skandalerna. Och katastroferna – även den sista.

Denna dödens kropp av Elizabeth George
En ung kvinnas kropp hittas knivhuggen på en av Londons ödsligaste kyrkogårdar. Mordet får kommissarie Thomas Lynley att ta sitt förnuft till fånga och återgå i tjänst efter sin långa och känslosamma bortavaro i samband med mordet på hustrun Helen.

 

Foxfire av Joyce Carol Oates
Det är 1950-talets USA. En grupp 13-åriga tjejer i en mindre stad startar en tjejliga och kallar sig Foxfire – för att slå tillbaka mot fattigdomen de omges av, och hämnas orättvisor och förödmjukelser de utsätts för. Tjejerna är unga och utsatta redan genom att de alla kommer från hem där familjerna är trasiga av alkoholism och hustrumisshandel. I gruppen finner tjejerna sin enda tillhörighet och identitet.

Evig natt av Michelle Paver
Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London – han är fattig, ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans: han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en arktisk expedition. Fem män och åtta polarhundar korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen, obebodd vik i Spetsbergen i Norge, Gruhuken. De jagar, dricker whisky och lever ett liv som är långt ifrån den smutsiga dimman i London.

Uppvaknandet av P.C. Cast och Kristin Cast
Vad krävs för att skydda Nattens hus, och vad ska en desperat tjej göra för att skydda sitt hjärta från att vara brustet för evigt? Zoey har återvänt, nästan helt återställd till sin plats som översteprästinna på Nattens hus. Hennes vänner är glada över att hon är tillbaka, men efter att ha förlorat Heath är det tveksamt om Zoey någonsin kommer bli densamma. Zoeys bästa vän, Stevie, Rae, har också problem: Hon känner alltmer för Refaim, en fågelmänniska! Men han är hennes farliga hemlighet, en hemlighet som isolerar henne från skolan, de röda eleverna, och till och med hennes bästa vänner.

De utvalda: Tankeläsaren av Kristin Cashore
Tankeläsaren är en otrolig succé som har sålts till 28 länder. Recensionerna har varit fantastiskt positiva, den har placerat sig på New York Times berömda bestsellerlista och har belönats med ett flertal barn- och ungdomsbokspriser och – inte minst – fått tusentals hängivna läsare över hela världen.

Livet är kort. Läs en bok ibland.

Read Full Post »

På jakt efter vårtecken!

Solig söndag i mars. Sommartid började idag. Fästmön och jag släpade med oss Elias ut för att leta efter vårtecken. Det var varmt inne i lägenheten, men frågan var om det var varmt ute. Svårt att hitta lämpliga kläder; solbrillor var ett måste. Anna såg det första vårtecknet, blåsippor. Det första jag såg var krokus.

En liten, ensam gul krokus.

Sen såg jag några fler gula krokusar.

En grupp gula krokusar bland fjolårslöven.

Så där jättevarmt var det nu inte. Det blåste ganska kalla vindar. Vindar som lekte i Annas hår…

En nordlig vind lekte i Annas hår.

På väg mot kolonilotterna observerade Anna vårens första nässelfjäril. Och jag såg äntligen den första blåsippan alldeles själv. Sist av oss tre…

Oj, oj så liten blåsippan ute i backarna stod!

Framme vid stenen med trädet var det lite lä och Elias och Anna ombads posera.

Elias och Anna njuter i vårsolen.

Den här bilden påminde mig om en liknande bild som vi tog på samma ställe. Jag letade i mina arkiv och fann denna, ungefär ett och ett halvt år gammal. Nog ser man att Elias har växt…

Den här bilden på mor och son tog jag den 17 oktober 2010…

Vi passerade en åker och äntligen fick jag se vårens gula solar, tussilago! Jag krälade nästan i leran för att fota. Kolla vilken växtkraft!

Tre gula vårsolar försöker tränga upp i åkern.

Det var nu dags att vända hemåt. Vi var ungefär halvvägs. En viss herre försökte övertyga sin mamma om att fika skulle sitta bra när vi kom hem. Så det blev ett stopp på vägen för att inhandla kakor av två slag.

Strax före ICA Solen passerade vi ett helt träd fullt av videkissar.

Ett helt träd med videkissar.

Jag försökte fånga några av videkissarna i närbild, men det blev ingen kanonbild.

Mjuka, små videungar…

Vi messade Linn, som kommit hem från sin resa i landet, och hon satte på kaffe. Kakorna mumsade vi i oss raskt, men ärligt talat var jag inte så impad av balliskakor med nougatfyllning och chokladbitar i. Nej, jag är väl konservativ och föredrar de gamla hederliga ballisarna med nougatcrème mellan ringarna…

Så blev det dags för mig att vända hemåt. Jag stannade på Tokerian och lämnade in Lottot, bara för att upptäcka att mamma och jag inte hade vunnit en spänn den här gången. Träffade på H och C och jag blir alltid så glad när jag ser dem, de verkar ha ett sånt härligt och varmt förhållande!

Hemma var det tomt och tyst och jag hade tvätt att ta hand om liksom en grusig hall. Dags att förbereda för i morgon. Hur ska jag orka pallra mig upp kvart över fem..?

Read Full Post »

Laboratorieburgare – kan det va nåt?

I oktober kan det bli verklighet – den första framodlade laboratorieburgaren. Det är holländska forskare som är på gång med detta.  Tanken är att odlat kött ska innebära en mer miljövänlig matproduktion.

Spontant känner jag…

URRRRK!

Men om det nu är så att vi är på väg mot en köttkris och att vi faktiskt redan använder mer än hälften av jordens odlingsbara mark till köttproduktion kanske det inte är så fel tänkt. Konsumtionen av kött lär nämligen fördubblas de kommande 40 åren…

De holländska forskarna har använt stamceller från komuskler till att odla fram några hundra små bitar kött. Snart lär man ha tillräckligt för att tillverka en köttbulle. Sen återstår att testa hur det odlade köttet reagerar på värme och kryddor… Och så behöver det odlade köttets färg bli bättre – idag är den vit- eller gulrosa.

Potatis kan man i alla fall ha roligt med! Här en stjärt! 

Naturligtvis är detta kött dyrt att tillverka, så en massproduktion kan inte bli aktuell förrän om tio – tjugo år, tror forskarna. Kött riskerar att bli en lyxvara. På liknande sätt kan man också ta fram odlat kött från kyckling, fläsk, lamm och vilt, men även fisk.

Jaa… man kanske skulle gå tillbaka till det där med att vara helvegetarian… Det här låter läbbigt!!!

För den som inte kan tänka sig att bli vegetarian kanske kaninkött kan vara nåt. Det föreslår i alla fall forskare vid SLU…

Read Full Post »