Känslan av död

Ett inlägg om en bok som förenar mord, arkeologi och ganska komplicerade relationer.

Halloween i Norfolk, på en plats mycket nära där min pappas farmor föddes. En gammal kista ska öppnas på Smiths museum. Men när arkeologen Ruth Galloway kommer dit hittar hon museiintendenten så gott som död vid kistan. Jag har just läst sista sidan av en födelsedagsbok från Fästmön, Elly Griffiths Känslan av död.

En födelsedagsbok som kombinerar så mycket bra.

Ruth Galloways lilla dotters pappa, polisen Harry Nelson, får hand om fallet. Det visar sig att intendenten har fått hotbrev. Elginisterna kräver att en samling kranier ska återlämnas till aboriginerna. Strax dör ytterligare en person och när Nelson blir akut sjuk inser alla inblandade att det nog handlar om nånting annat, eller i alla fall nånting mer.

Det jag gillar med Elly Griffiths böcker är att hon lyckas där jag tycker att andra författare misslyckas lite: relationerna. För även Elly Griffiths blandar in kärlek och passion i sina deckare. Skillnaden är att Elly Griffiths skildringar inte alltid visar det positiva med just passion, utan snarare det komplicerade. Dessutom är arkeologi en extra krydda i böckerna. I den här boken har också hästar en central roll – och en och annan transgenderperson.

Totalomdömet blir det högsta – den här boken känns både spännande och realistisk!

Livet är kort.

Read Full Post »

Härlig värme, mammor och lite om hur svårt det är med kommunikation (hört den förut..?)

Ett inlägg i vilket Tofflan njuter av vårvärmen, pratar med och om mammor samt får blodtryckshöjningar av irritation.

Vilken dag det blev igår! Värmemässigt sett, alltså! Det var en sån där riktigt skön värme, inte för kvävande utan bara najs. På jobbet blev det en lite splittrad dag, men jag kom iväg hemåt i skaplig tid. Stannade på Tokerian för inhandla förnödenheter såsom glass. Middagen serverade jag mig i köket. Den bestod av tre rostade mackor med kalkonsalami. Till dessert blev det en GB Sandwich. Lite senare på kvällen blev det en dessert till av samma slag.

Jag fick ju ett spännande bokpaket med posten igår och satte mig direkt efter middagen på ballen* för att läsa, med blyerstpennan i högsta hugg. Där var så behagligt. Jag fällde ner markisen något, men luft kunde ändå passera under den och genom balkongen. Högst upp på inköpslistan står nu ett myggnät. Det ska jag kika på under hemvägen idag!

Klev in för att påbörja min bokrecension, men blev avbruten av kära moder som inte riktigt känner av/förstår när jag säger att jag är upptagen och sitter och skriver. Nu hade jag nästan kommit halvvägs, emellertid, så jag satte punkt och gjorde paus. Efter detta samtal ringde jag sen Fästmön för att höra hur läget var med hennes moder som opererades under måndagen. Allt har gått bra och hon väntas hem på torsdag, redan. En hyfsat lång konvalescens väntar dock.

Fortsatte sen min läsning. Klockan hade hunnit bli alldeles för mycket. Men så ramlade flera jobbmejl in, mejl som skapade en viss… förhöjning av mitt blodtryck. Kommunikation är svårt (dagens underdrift…) det är bara att inse. Det lustiga är när vissa hävdar att kommunikation är oväsentligt och undrar vad vi ska ha det till – och samtidigt återigen misslyckas med att kommunicera nånting väldigt viktigt… Jag försökte att ta till mig och applicera något av det jag just läst i boken jag recenserade, men det var inte lätt igår kväll. Det var… svårt…

Utomhustempen var över 16 grader igår kväll vid halv elva-tiden. Det var i alla fall nånting positivt att fokusera på.

Samma blodtryckshöjning kände jag när jag i förrgår hade en mejlväxling med X på Bokus kundtjänst. Alltså, det var flera av X:s mejl som jag inte förstod för att de helt enkelt var så dåligt formulerade. Dessutom saknades vissa ord i en del meningar och hej och hå. Utöver detta blev det som när man i tjänsten mejlar för att få teknisk hjälp: man får ett ärendenummer fort som fan med vändande mejl, när man mejlar. Fast från Bokus får man ett nytt ärendenummer för varje mejl, trots att man fortsätter på tråden, så att säga. Själva svaren från kundtjänst hamnar dock, av nån anledning, i min skräpmapp… Ärendenumret kommer fort som tusan, svaren dröjer lite längre, alltså. Men de kommer, svaren. Till skräpmappen, som sagt. Eftersom jag anser att detta i sig är ett kommunikationsproblem är det lätt att det snurrar till sig. Idag på morgonen hoppas jag att vi har utrett ”allt”. Jag skickade in ingressen till min recension inklusive en länk till inlägget på bloggen. Vi får se om Bokus godkänner det eller fortsätter krångla. Krånglas det vidare blir det slut på länkningarna från den här bloggen. Och det är synd, det, för jag tycker att Bokus har ett bra utbud och bra priser. Men ibland räcker inte det. Man måste vara lite serviceinriktad och möta kunden på ett bra och inte slarvigt sätt, också.

Det är onsdag idag och redan mitten av veckan. I morgon är jag ledig och det tänker jag fira med en öl och en snaps till sillen jag ska äta i kväll. I morgon ska jag tvätta och bädda rent och eventuellt ta en fika på stan med en ny intressant bekantskap i nyhetsvärlden. Mer om detta kanske kommer på en blogg nära dig så småningom!!!

Men först ska jag på avtackning med smörgåstårta idag på lunchen och så ska jag jobba lite där emellan. Nyheter och presentationsmaterial är redan publicerade, nu väntar lite till som behöver göras…

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

STOPP! Redo..?

Varning för äckligheter!!!

Kommer du ihåg STOPPljuset från igår?

En ilsket röd finne i pannan.

Jag kan nu meddela att ljuset har gått från STOPP-rött till redo-gult. Och gult är ju, som bekant, alltid fult…

Gult är verkligen fult.

Undras om nästa färgväxling då blir… grönt..? (Visst är jag äcklisch?! Men om du har läst så här långt och tittat på bilderna får du faktiskt skylla dig själv…)

PS Naturligtvis har jag försökt klämma helvetet finnen och misslyckats.

Livet är kort. Gult är fult. Finnar är vidriga.

Read Full Post »

Bildgåta #7 2013

Se där, se där! Nu var somliga kvicka att hitta lösningen! FEM lyckades klura ut den sjätte bildgåtan som var en detalj ur mina strumpor, de där rivjärn jagar ostbitar. (Vem sa att strumpor ska vara tråkiga?)

Men nu… Här kommer en riktigt knepig bildgåta! Den här med socker på!..

Ja ja mens! som Bosse J sa. Det här är svårt, det!

Den här bildgåtan är snudd på olöslig, men gör ett försök – så att jag får skratta lite när du misslyckas! Men om du lyckas får du bjuda mig på nåt gott! Vilken tur!

Livet är kort.

Read Full Post »

Julgransplundring 2013: The End

Julgransplundringen går mot sitt slut. Nog hade jag behövt En Viss Kvinnas hand som rättade till saker och ting, men jag fick klara mig ändå. De kommande veckorna är det andra som behöver Sin Mammas Hand.

Köksgardinen blev lite vikt, men jag lovar, Anna, jag klarade av att rätta till det själv!

Jag har gått ett varv med dammsugaren. Haltat. Jävla häl! Genomsvettig blev jag, men nu är det gjort för den här gången. Fattar inte varifrån allt grus kommer, varken Anna eller jag leker i nån sandlåda. Dammsög mattan utanför ytterdörren också. Just då kom Lucille ut och tyckte att jag skulle fortsätta in i hennes lägenhet. Men jag avstod. Fyra rum, ett kök och två våtutrymmen till? Nej tack!

Alla tomtejävlar tomtar och krubban med de sex vise männen ligger nu och sover i en av mina två jullådor. Locket är på och lådan utburen och upplyft på hyllan i förrådet. Det var inte lätt. Det gjorde lite ont, men det gick.

En låda med tomtejävlar tomtar och en låda med julgranssaker. Men den med julgranssaker har fått stå kvar på hyllan i över ett år.

Av nån anledning hade jag fler stakar och stjärnor som skulle upp på hyllan bredvid jullådorna. Skiten vippade och hade sig, men till sist lyckades jag. Det gjorde också lite ont och det skulle inte förvåna mig om jag får bråck i operationsärret. Men vad gör man när man bara har två, normallånga armar och inte sex aparmar? Jo, man gör det ändå. Lyfter upp grejorna.

Stakar och stjärnor är tillbaka i förrådet.

Skulle just in i badrummet när mamma ringde. Vi pratade inte så länge idag, tack och lov. Jag blir så telefontrött, ju! Hon höll också på med sina adventsljusstakar. Hade bara en lampa kvar att ta fram och den hade Nån ställt högst uppe i ett skåp. Gissningsvis klättrar mamma trots att jag protesterade. Men vad gör man när man är ensam? Jo, man gör det ändå, som sagt. Fast lyfter ner grejorna i mammas fall.

Det blev en tur till apoteket och Tokerian. Medicinerna ar på väg att ta slut liksom kaffet och knäckebrödet och mjölken. Och sen behövde jag ju köpa godis till min gottpåse – för en sån ska man ju få när man är på/har julgransplundring, eller hur?! Problemet var bara att jag inte var/är sugen på nåt. Men om jag inte hade köpt nåt kan jag garantera dig att jag hade blivit det…  Så jag tog i. Rejält.

Nåt jag vill snaska på?

På vägen hem mötte jag Hon Som Alltid Handlar och vi stannade till lite, hejade och konstaterade… att man alltid måste handla… Innan dess träffade jag en person från mitt förrförra arbetsliv. Jag sätter en ära i att glo rakt in i ögonen på såna människor och säga ett högt och tydligt

Hej!

Här ska inte kommas undan, inte!!!

Till middag i afton har jag tagit fram några stekta, tunna kycklingskivor ur frysen. Tänkte mig lite potatisklyftor och hot béasås till detta samt ett glas vin. Ska tappa upp lite vin i en karaff – jag har ju fortfarande kvar i damejeannen i badrummet.

I kväll blir det TV. Först Stjärnorna på Slottet där det i kväll visas Philip Zandéns dag. Därpå filmen Cornelis, om herr Vreeswijk, förstås.

När vi ändå är inne på kultur… Jag förfasade mig på förmiddagen över att redigerarna på lokalblaskan inte kan stava. I dagens tidning var det ordet

tunt

som redigerarna misslyckades stava rätt.

Redigerarna på lokalblaskan kan uppenbarligen inte stava till ordet tunt.

Men det är nog inte det värsta. Helt nyligen presenterades ytterligare en lista över litteratur som kommer ut i vår (den andra hittills). Fast i stället för att nämna min Nästan-brors, etablerad och känd författare och forskare såväl i Sverige som utomlands, kommande bok har man valt att lyfta fram till exempel flera kokböcker skrivna av lokala författare. Det säger en hel del om Nivån på Kulturen (där framför allt somliga totaldissar filmer av kvinnlig storsäljande deckarförfattare men skrattar sig fördärvade åt manliga komiker som drar samma skämt för hundrade gången). Ytterligare ett skäl att inte fortsätta prenumerera. (Jag har kollat upp och prenumerationen går ut i början av mars, först.)

Avslutningsvis, på julgransplundringar ska man väl inte vara sur som ovan. Det ska dansas, skrattas, lekas och glammas – förutom ätas godis, dårå. Så här kommer nu en liten lek som inbegriper dig som har orkat läsa hela det här inlägget – en bildgåta!

Kort och gott: vad föreställer bilden???

Och detta är???

Ha en bra lördagskväll, vad du nu än gör.

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur kan man (inte) förstå att det över?

Ältar gör vi väl alla mer eller mindre. Jag gör det. I skrivande stund ältar jag saker som jag borde ha tagit tag i för länge sen. Det är väl så det blir när Fan blir gammal – h*n blir religiös. Det har varit så mycket tjafs i mitt liv att hälften kunde ha räckt. I elfte timmen försöker jag reda upp saker, men jag får erkänna mig besegrad – min tid räcker inte och jag lär inte hinna.  Sätter mig ner och gråter en stund så lättar trycket lite. För stunden.

TÅRDRYPANDE PAUS (ja, här är jag lite ironisk mot mig själv och den offerkofta jag tar på mig en stund)

Härom kvällen såg jag en intressant intervju med Carin Götblad på SvT. Du vet, hon som tidigare var länspolismästare i Stockholm och som numera är regeringens samordnare mot våld i nära relationer. Man kan tycka vad man vill om Carin Götblad, men det finns en massa gott hon har gjort. Och när hon berättade om sitt engagemang kring människor med självmordsproblematik var det svårt att inte bli imponerad. Skälet var att Carin Götblad själv hade drabbats genom en närstående. Enkelt och rakt på sak beskrev hon bemötandet i vården, när allt den inblandade medicinska personalen återkom till var organdonation eller inte. Vidare, när sjukshusräkningen kom för den närstående som sen avled. Hur kallt hon som närstående blev behandlad. Men också hur hon försökte söka hjälp men ingen fick. En sån person måtte vara en otrolig resurs när det gäller att arbeta förebyggande mot självmord!

Jag fick också skratta lite under intervjun, detta när Carin Götblad beskrev hur hon själv hade kallat in ett antal ungdomar till stormöte. Mötet blev kaotiskt, ungdomarna tycktes bete sig hur som helst och lite till och hon tänkte, mot slutet

Aldrig mer!

Men så, när de skulle skiljas åt, kliver var och en av de inbjudna ungdomarna fram till henne, tar i hand och tackar. Då kunde hon inte spotta i dessa händer utan arbetet med de unga fortsatte och blev framgångsrikt.

Efter intervjun ägnade jag en stund åt Veckans brott som leds av Camilla Kvartoft. Camilla Kvartoft leder även Leif GW Persson till viss del, och det tycker jag är bra. Av de fall som togs upp berördes jag särskilt av det med pappan som mördade mamman framför parets två små döttrar. Detta fall är dessvärre inte det enda i sitt slag. Det är inte bara kvinnor som mördas, men de flesta är kvinnor. I det fallet som togs upp i TV-programmet hade paret separerat. Kvinnan kände sig rädd. Efter separationen sökte han upp henne flera gånger och hotade henne, vid ett tillfälle höll han henne fängslad, till och med. Kvinnan sökte hjälp och skydd, trots besöksförbud och skyddad identitet. Men hon fick uppenbarligen inte varken hjälp eller skydd eftersom mannen en dag lyckades mörda henne. De två flickorna blev på en kort stund både moderlösa och faderlösa.

Vad är det som gör att en före detta partner inte kan acceptera ett relationsslut? Vad är det som gör att man inte vill inse? Och vad är det för krafter som får en person att tänka att

Om inte jag får henne/honom, ska ingen annan få det heller!

Och så mördar man. Nej, vår värld är en märklig värld. Jag har inga svar på frågorna.

Förresten är det många frågor just nu som jag inte har svar på. Jag vill gärna veta saker, men får känslan att jag bara ältar och är dum i huvudet som inte fattar. Varför kan jag inte förstå att det över när det gäller vissa människor? Hur kan jag inte förstå? (Det handlar inte om min älskade, som har fått höra så mycket ont om mig men ändå valt att stanna med mig.)

Idag har jag sträckt ut några fingrar i olika riktningar och min hand har blivit spottad på. Jag måste ändå fortsätta så länge jag orkar. En dag är allting över. Då har jag i alla fall försökt – och misslyckats.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fönsterkuverten försvinner

I morse läste jag i tidningen att fönsterkuverten är på väg att försvinna. Bakom detta finns ett regeringsbeslut och fru Hatt. Fast inte ”min” fru Hatt utan IT- och energiminister Hatt, (C).

Fru Minister Hatt. (Foto: Regeringskansliet)

I stället för fönsterkuvert ska, till att börja med den som vill få mejl. Men det står väl inte på förrän man inte kan välja, gissar jag. Det handlar om post från kommuner, vårdgivare och andra myndigheter till oss privatpersoner. Även företag ska emellertid kunna anmäla sitt intresse för detta.

Det låter väl bra det här, eller? Men sen kommer förstås några men. Fru Hatt förklarar

För att komma åt brevlådan dit myndighetsposten skickas krävs att man kan logga in med e-legitimation, så att man faktiskt har den högsta säkerhetsnivån. Många privata brevlådor har inte så hög säkerhetsnivå, [...]

OK… då försvinner ju det lättillgängliga, för om jag ska läsa myndighetspost via e-legitimation måste jag ha dosa, sladd och kort. Väldigt säkert, förstås, men väldigt många grejor för att läsa post. Så redan där faller snabbheten. Snigelposten tar visserligen nån dag – eller flera, oftast, eftersom myndigheter envisas med att skicka B-post. Men… det går fortare för mig att gå till min postbox i trapphuset, vittja den och sprätta upp kuvertet än att starta datorn, koppla in dosan, logga in, misslyckas (ja för min banks e-legitimation krånglar ALLTID…), försöka igen och igen och slutligen lyckas. Kanske.

Den nya tjänsten ska utvecklas av Skatteverket och heta Mina meddelanden. Och Skatteverket har jag stort förtroende för, så det blir säkert så bra det nu går med e-legitimation.

Men… igen! Hur blir det med alla våra äldre som inte har tillgång till dator och kanske än mindre e-legitimation? Min mamma, som är både gammal och handikappad, klarar inte ens av att ta ut pengar på bankomaten. Nån dator har hon inte, inte heller e-legitimation. När hon skulle deklarera hjälpte jag henne att göra det per sms. Det var möjligt för mig eftersom jag var ledig från jobbet och kunde resa till henne i påsk. Men jag kan inte resa till mamma varje gång hon får post från nån myndighet. Så länge det råder valfrihet kring fönsterkuvert är det bra. Det är sen, när det inte blir så fritt att välja längre, som jag oroar mig för…

Men fönsterkuvert är inte särskilt miljövänliga. Eller, inga kuvert är ju det, egentligen – vare sig de har fönster, är förklistrade eller gjorda av papper. Det är limmet som är boven i det hela, men man bör också komma ihåg alla träd som går åt till att göra papper. Så där finns ju en positiv sak med det hela.

Jag vill inte låta som nån bakåtsträvare, men ny teknik måste fungera och vara utbyggd ordentligt innan man anammar den. Annars blir ju ny teknik nåt som bara kan användas av dem som kan, förstår och har råd. För det kostar ju en del också, med dator/surfmobil och internet.

Häromdan läste jag att mindre än en tredjedel av alla ålderspensionärer har tillgång till dator med internetuppkoppling. Det skulle innebära att vi stänger ute mer än 70 procent av de gamla från att läsa sin post från myndigheter. Om det blir tvång, vill säga. Och om det sker idag. Gissningsvis får allt fler tillgång till dator och internet i framtiden, även ålderspensionärer.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spån spanar

En liten spaningsrunda hinns med under dan. Spånet har spanat och hittat följande randigt och rutigt:

• Opus köper bilprovningar. Totalt handlar det om 70 stationer som Svensk Bilprovning säljer. Bland annat den i Librobäck här i Uppsala. Jaha, blir det bättre, sämre eller lika? Jag brukar besiktiga Clark Kent* i Librobäck, så vi får väl se…
• Telenors kundtjänst bad kund brinna i helvetet. Jahaja… Hur tror man att kunderna vill stanna hos ett sånt företag? Och om man inte får klaga på en tjänst som ett företag levererar, varför ska företaget då ha en kundtjänst?
• ”Det är lättare att anställa andra män” Eh… jaha… Men detta är 2012. Citatet kommer från en bankchef, Rikard Josefsson. Han menar att näringslivet har misslyckats när det gäller jämställdhet, samtidigt som han deklarerar sin åsikt. Skälet: han har lättare att se andra medelålders vita män. Vilken tur att jag inte är kund hos Länsförsäkringars bank där Rikard Josefsson är vd!!!
• Föräldrar försökte smuggla nyfödd i resväska. Man baxnar. Bara för att bebisen inte hade visum och pass tyckte föräldrarna att det var OK att lägga ungen i en resväska som röntgades – det var så ungen upptäcktes. Paret från Egypten stoppades av tullen på flygplatsen i Förenade Arabemiraten. Där skulle paret vänta tills personalen hade anlänt till visumkontoret. Men det orkade (?) de inte. Barnet tycks ha överlevt den farliga strålningen, men ändå… Att bara utsätta sitt spädbarn för detta… Nej, jag har sagt det förr och jag säger det igen: somliga borde aldrig skaffa barn!

*Clark Kent = min bilman

Read Full Post »

Vecka 27: Juli och Februari

Torsdagsmorgon och som alltid presenterar jag en lista över veckans höjdpunkter (Juli) respektive lågvattenmärken (Februari). Så här är det enligt mig:

Juli

• Framtidsstafetten (vilken ära att just jag fick vara med och gästblogga!)
• Glädjens dag (en rolig dag att fira! För alltid finns det nåt att fira!!!)
• Till Pride, till Pride… (härligt!)
• Friskvårdsstund (det är kul att ta med kameran i högsta hugg!)
• Fem i topp (jaa, jag älskade Fem-böckerna som barn!)

Februari

• Arbetsförmedlingen misslyckas (svart på vitt nu det jag redan visste…)
• Vägarbeten (framför allt i rusningstrafik…)
• Arbetsgivare som väljer bort tjocka, äldre, minoriteter med flera (skäms!)
• Medelålders män som låter som grodan Kermit när de umgås (tröttsamt…)
• Det är för mycket allsång (USCH!)

Read Full Post »

Arbetsförmedlingen misslyckas med en av sina viktigaste uppgifter

Inte ett dugg förvånad är jag när jag läser tidigt i morse om att Arbetsförmedlingen misslyckas med en av sina viktigaste uppgifter: att hjälpa långtidsarbetslösa att få jobb.

En intern rapport hos Arbetsförmedlingen om nästan 600 långtidsarbetslösa visar att ungefär hälften inte har fått jobb. Och bland de utlandsfödda har över hälften lämnats att klara sig själva. Biträdande generaldirektören Jan-Olof Dahlgren menar att det beror på att antalet arbetslösa har växt så snabbt att Arbetsförmedlingen inte har tillräckligt med personal att hjälpa dem. Eller hjälpa och hjälpa, det handlar väl inte om att Arbetsförmedlingen som myndighet ska hjälpa nån, den ska väl göra sitt jobb? Eller? Men jag minns ju vad en av mina handläggare svarade på min fråga om Arbetsförmedlingen gör och om den ägnar sig åt att förmedla jobb, med tanke på dess namn:

Nej, vi förmedlar inte jobb.

fick jag till svar. Klart och tydligt.

Men redan i höstas fick Arbetsförmedlingen resurser och bland annat anställt 2 000 nya medarbetare. När dessa

kommer in i arbetet

tror Jan-Olof Dahlgren att det kan bli bättre. Hur lång tid ska det ta, dårå, om man har haft extra resurser sen hösten 2011??? Är det inte dags att sluta kalla medarbetarna nyanställda när det är juli 2012?

Man kan ju inte heller låta bli att undra om dessa senast anställda var långtidsarbetslösa eller inte och att detta i värsta fall var ett sätt att putsa siffrorna… Nåja, jag hoppas att det kan göra sitt jobb – oavsett vad vissa handläggare tror att Arbetsförmedlingen har för uppdrag eller vad den faktiskt har. För om dess medarbetare inte klarar av att förmedla jobb bör man nog byta namn å det snaraste innan nån smarting anmäler myndigheten för vilseledande marknadsföring.

Ovan nämnda rapport var för övrigt klar redan i april, men har ännu inte föredragits för generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist. Var har hon varit i tre månader, då? Letat jobb åt långtidsarbetslösa? Nej, det kan jag väl aldrig tänka mig.

Hela 49 procent av rapportens slumpmässigt utvalda långtidsarbetslösa har inga registrerade aktiviteter i sina handlingsplaner, enligt Dagens Nyheter. Handlingsplaner som är obligatoriska. Här finns inte heller nån dokumentation om vilka jobb personen har sökt och enligt vilka jobbsökarstrategier.

Antalet anvisningar till jobb är ytterst få, 

skriver DN. Jag är inte ett dugg förvånad, jag fick en enda (1) under de två år och åtta månader jag var arbetssökande. En.

För övrigt har jag just lärt mig vad en långtidsarbetslös är:

en person som under mer än 6 månader (27 veckor) varit utan arbete, inte deltagit i program med aktivitetsstöd och är 25 år eller äldre

Är det nån som förstår att jag bara känner mig rasande när jag läser om Arbetsförmedlingen och det arbete den utför? Men… jag vill tillägga att det faktiskt också finns undantag bland handläggarna och dem som jobbar där. Jag träffade på två (2) under mina år som inskriven. Så dessa två, Ingmari och Maria, undantas från den svarta bak jag härmed delar ut!

Till Arbetsförmedlingen för dess enorma misslyckande med att utföra en av sina viktigaste uppgifter.

 

Read Full Post »