Kriskommunikation..?

Ett irriterat inlägg där Tofflan redogör för uppväckandet av döda samt konstaterar att kaffe är en dryck som håller uppe humöret och att en del företag tycks sakna kommunikatörer…

Ja det blev väl en jävla start på den här dan! För det första var jag skittrött i morse, eftersom jag såg på en viss semifinal igår kväll. Den slutade runt klockan 23, men vem kommer i säng direkt? Nej, det ska plockas undan, det ska släckas, bäddas upp, stängas av datorer, tandtrådas, tandborstas, tvagas, smörjas eksem… Sen hann jag se slutet på Benidorm och då blir man ju uppspelt och inte trött. Och nej, jag hann inte/orkade inte/hade ingen lust att förbereda nåt inlägg till idag – varken igår kväll eller i morse.

I morse var det 

The Awakening of the Dead 

hemma på min gata i New Village. Och hade jag vetat hur nattsvart det skulle bli på jobbet hade jag verkligen inte stressat…

Hade ett par webberier jag skulle börja dan med, men så fick jag ett mejl om en annan grej som behövde läggas ut. Sagt och gjort, jag fixade det. Det var sen det blev svart… Månntro webben inte klarade av att höra stf prefektens stämma via iPodradio???

Allting i elektricitetväg bara dog på jobbet. Datorerna pep till och tystnade, skärmarna blev svarta, telefonerna slutade fungera, nätverket upphörde att existera. Min första reaktion var att ringa Lille M som ju är intendent här. Men jag kunde inte ringa från min mobil till hans fasta telefon, ju. Och den kopplade inte vidare till hans mobil, ett nummer jag inte hade. Jag och rumsgrannen tänkte ett slag ta en promenad – det var ju strålande sol. Men så blinkade det till igen efter en tio minuter.

Det är SOL idag.

 
Tre gånger fick jag starta om min dator innan den fungerade. Sen behövde jag gå på toa. Och vad tror du händer när jag sitter där i godan ro med min bok??? Lights out! Och då snackar vi kolsvart. Jag såg inte nånting. På mobilen har jag emellertid en ficklampa, så jag läste ut kapitlet innan jag gjorde färdigt de övriga bestyren som jag inte tänker beskriva detaljerat här.

Den här andra gången kom inte strömmen tillbaka efter tio minuter. Nån information hittade jag inte nånstans, men nån kom och sa att 10 000 hushåll i södra Uppsala var drabbade. Tänkte i min enfald att det ju måste finnas information att få, kanske via Twitter. Ajfånen kunde jag ju fortfarande surfa på. Men icke! Vattenfall har inte ens ett fungerande Twitterkonto, upptäckte jag och på företagets webbplats finns ingen information av typen Driftstöringar! (Och det är Vattenfall som är vår elleverantör här.)

Klockan tio gick jag in i ett möte där vi pratade och lyssnade på varandra. Det är faktiskt inte så dumt att prova på ibland! Dialog och ögonkontakt är helt klart underskattat. När jag kom ut från mötet var klockan tio över elva. Fortfarande strömlöst. De som har laptopar med fungerande batterier kunde i alla fall ägna sig åt att skriva saker, men de kunde ju inte mejla eller komma ut på internet. Jag stannade för att fota en kollegas skrivbord, för hon är så klok att hon inte litar på Det Papperslösa Kontoret. Smarta A!

Inte ett dugg papperslöst på A:s kontor. Vilken tur!

IT-killarna tog tidig lunch och jag övervägde att göra detsamma när så lamporna plötsligt blinkade till och strömmen sakta, men säkert återvände. Halleluja! Jag fixade snabbt en nyhet och en notis på externwebben om att vi haft strömavbrott men nu var nåbara igen samt la ut några rader och bilder på institution 2:s intranät. Man måste få skoja lite ibland – och det gjorde jag där, i maskopi med en sektionschef.

Men varför i hela höga h-e fanns ingen information att hitta från Vattenfall? Varför inte utnyttja Twitter som man ju når med en smartphone som går på batteri? Eller gå via lokalblaskan? Den lokalblaska som efter en kort stund la ut att strömmen var tillbaka – vilken den ju bara var i tio minuter här innan allt slocknade igen?! Är det kanske så att Vattenfall är i trängande behov av en kommunikatör som kan agera i kris??? Jag råkar känna till en som snart är tillgänglig för nya uppdrag *PEKAR MED HELA JÄVLA HANDEN PÅ MIG SJÄLV*

Efter att ha jobbat en timme utan förmiddagskaffe och samtidigt vrålhungrig eftersom sedvanlig lunchtid sen länge var passerad, kom jag så iväg för att försöka hitta nån föda. Jag var lite osäker på hur det skulle gå, men jag hade tur och fick både mat och kaffe, dessutom trevligt sällskap från institution 1. På tillbakavägen mådde jag gott igen, kände mig verkligen återuppväckt från de döda fast på ett positivt sätt, så jag passade på att fota några hus i rena glädjeyran. Och så sände jag en tacksamhetens tanke till Nån att det här med långa strömavbrott tack och lov inte är särskilt vanligt i den här delen av världen…

Livet är kort.

Read Full Post »

Gnälligt och pipigt och en del som öser ner

Ett gnälligt och pipigt inlägg, helt enkelt. Jag står för gnället, familjen Örn för det andra.

Dagen började i grått och har nu övergått i regn. Inte har man väl den minsta lust att kliva utanför dörren när man har noterat detta på jobbfönstret?

”It’s raining, it’s pouring…”

Tur att man får sitta inomhus på möten och lite sånt idag. Eftersom det är tisdag sitter jag högst upp i huset, på femte våningen. Förutom möten blir det en del småplock med institution 1:s intranätsidor. Jag känner att jag har försummat dem. Vidare borde jag gå ett varv med piskan här angående forskningssidorna, men jag upplevde sist jag gjorde det att arbetet löper på bra.

Det är inte lätt att hitta sugen när man väl har tappat den, men jag biter ihop och tar nya tag och försöker strunta i det senaste nej vi vill inte ha dig ett dugg utan har valt nån som är mycket bättre än du tack till sökt jobb som landade i min postbox igår. Samtidigt kan jag inte säga att det är lätt att ta det hela med en klackspark och gå vidare, leta andra intressanta, lediga jobb. Jag tyckte så att det stod mitt namn även på denna tjänst, men det gjorde det uppenbarligen inte.

Vad ska man hitta på för att muntra upp sig en sån här dag, dårå, när regnet öser ner, jobberbjudandena, däremot, gör allt annat än öser ner? Tja, jag skulle helst vilja ligga under filten och läsa Vindens skugga, jag är ungefär halvvägs. Och så lyssna på fåglar. Om du klickar på länken här kan du också lyssna på fåglar och se på familjen Örn i Estland! (Jag har också lagt ut länken i högerspalten, under rubriken Intressant och relevant!

Livet är kort. Ibland är det mest gnälligt.

Read Full Post »

Traditionell läsare med egen fantasi

Ett personligt inlägg där Tofflan berättar om hur hon läser.

En bok på gång är nåt jag alltid har! Jag skulle förtvina själsligt om jag inte fick eller kunde läsa böcker! Min barndom har alldeles säkert påverkat mig i detta, för jag är uppvuxen i ett hem där det lästes och fanns gott om böcker. Som ensambarn lärde jag mig läsa tidigt, det var ett sätt att underhålla mig själv när jag inte hade syskon att bråka med och när mamma var på sjukhus och pappa på jobbet.

Hand i hand med läsning har också skrivandet gått. Jag både läser och skriver fortfarande varje dag. Om jag inte får eller kan skriva av nån anledning, kan jag må riktigt dåligt. Det är som om orden bara bubblar inuti och måste få fästas ner i nån sorts ordning. Den här kombinationen läsa-skriva blomstrade riktigt redan i mellanstadieåldern, mycket tack vare min bekantskap med vännen FEM. Hon var nämligen likadan – läste böcker och skrev berättelser så det glödde! När vi umgicks kunde det vara helt tyst på rummet – vi läste eller skrev, helt enkelt. (Ja vi var nog rätt nördiga…) Idag jobbar både FEM och jag med att skriva, dock lite olika saker. Läser gör vi också i tjänsten liksom när vi är lediga.

Bokmaleriet påverkar förstås det jag skriver. För utan input, ingen output – en enkel ekvation. Men att läsa böcker behöver förstås inte innebära eller ha till syfte att läsaren själv ska skriva. Det jag egentligen menar är att man rent mänskligt behöver stimulans – även själsligt.

Livet blir så torftigt utan böcker. Utan böcker eller möjlighet till att läsa skulle jag liksom torka ut och skrumpna inuti. Det är nog därför jag är så rädd för att bli blind. Att inte kunna se orden i böckerna längre. För jag är traditionell i mitt läsande. Jag vill kunna hålla i en bok gjord av papper, jag vill kunna lukta på den, beundra dess givna form lika mycket som dess innehåll.

Talböcker eller ljudböcker är inget alternativ för mig. Jag skulle inte känna att jag hade läst en bok om jag ”bara” hade lyssnat på en bok. Eftersom jag själv har jobbat som inläsare vet jag hur knepigt det är att tillfredsställa lyssnaläsare av det inlästa ordet. En del vill ha allt inläst så neutralt som möjligt, andra vill ha det inlästa dramatiserat. Och själv vill jag att min egen fantasi ska blomma ut av författarens ordbilder, inte inläsarens dramatiska förmåga. Jag vill skapa mig egna föreställningar om personer och skeenden i böckerna, inte att nån annan ska göra mina fantasier åt mig. Men det här är vad som gäller för mig, det är ingen sanning. För dig gäller kanske andra saker. Och för den som till exempel är synskadad eller dyslektiker är talböcker det alternativ som står till buds.

På den här bloggen skriver jag om numera om varje bok jag läser. En del böcker recenserar jag på uppdrag av författare eller förlag. Jag har samlat alla mina bokinlägg på en egen sida och där kan man också se vad jag läser just nu. Ett skäl till detta är att jag vill dela med mig lite av mina läsupplevelser, men också att lista böckerna så jag inte lånar eller köper dem igen. Ibland inser man ju inte att man redan har läst en bok förrän man kanske har köpt den för en dyr penning och börjat läsa i den.

Vad har DU för förhållande till böcker, läsning och att skriva??? Jag är verkligen intresserad att veta, så skriv gärna ner några rader i en kommentar här!

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Nånting i luften som flaxar…

Ett inlägg i vilket Tofflan tar en tur för att spana på omvärlden – via media.

Det är ju röd dag i morgon och inga papperstidningar, tror jag, kommer ut. Undrar vad alla journalister gör idag, då? Själv är jag ledig i morgon, fast inte från bloggen, förstås. Så idag flaxar jag runt och kollar vad som händer i omvärlden.

”Nyansera synen på hatet”. Författaren Bo Gustavsson skriver bland annat

[...] Att censurera obekväma åsikter i demokratins namn är kontraproduktivt. Det går emot demokratins grundprincip. [...]

Tänkvärda ord, tycker jag.

Tappat hus stoppade trafik. Fast…. nu var det ju en husvagn och inte ett hus, UNT… En viss skillnad.

”Byta nötkött mot svin vore katastrofalt.” Docent Artur Granstedt protesterar mot en tidigare debattartikel om att vi äter för mycket nötkött. Vallodling och 80 procent minskad köttkonsumtion av enkelmagade djur är hans recept för en bättre miljö. Minskad köttkonsumtion totalt sett kanske vore ännu bättre, funderar jag.

ABBA återuppstår i det nya museet. Och jag är väldigt sugen på att åka di när det och titta och lyssna. Museet invigdes i måndags.

Kvinnlig docka säljs som måtavla. Träna att skjuta på en docka som blöder när den träffas. SJUKT!

Tusentals unga utan jobb eller studier. Till och med tjugotusentals. Arbetsförmedlingens chef är

oerhört orolig.

Kanske dags att förmedlingen gör det den borde göra – förmedla jobb. Eller åtminstone förmedla kontakter mellan jobbsökande och arbetsgivare. Det kan ju vara en bara början. Eller är arbetsförmedlarna alltför upptagna med att ändra enstaka ord i de arbetssökandes handlingsplaner, allt för att få det att se ut som om det händer nåt?

Bättre internet på tågen. Jepp! Nu ska det bli bättre trådlös uppkoppling på våra tåg. Vore det inte bättre att först se till att tågen går som de ska..? Fast det klart… Nånting ska man väl kunna roa sig med medan man sitter i ett tåg som står stilla mellan A och B…

The Doors lever vidare – i app. Gillar du The Doors? Bandet lever faktiskt vidare i en app. Texter, bilder, intervjuer, musik… Men bara för iPad, tyvärr.

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet är nu!

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om boken med samma namn som rubriken på det här inlägget.

Uppdatering: Eftersom Bokus stympade min recension – man tycker inte att det är OK att recensenterna lägger in länkar  - har du tur. Du kan läsa HELA min recension här, inte bara ingressen.

Redan när jag öppnade kuvertpåsen den kom i älskade jag den. Dess utsida är härligt blå och på framsidan vilar en delfin i det blåa. Och nu, när jag just har läst Livet är nu! av Ludmilla Rosengren, känner jag ett lugn infinna sig. För den här boken, vars målgrupp egentligen är barn och unga från elva år, gav mig verkligen något.

Livet är verkligen nu.

Boken består av nio kapitel som alla innehåller en hel del text, men också övningar. Lämplig ålder hos läsaren sägs vara från elva år. I inledningen, som vänder sig till vuxna, rekommenderas att man kan läsa boken tillsammans med en förälder eller kanske i skolan. Och det tycker jag är ett bra förslag! Jag tror nämligen inte att en elvaåring klarar av att ta sig igenom boken på egen hand.

Den första meningen i första kapitlet lyder:

Livet är fantastiskt!

Redan från starten andas den här boken en otrolig positivism – trots att den behandlar svåra saker som känslor. Boken innehåller rikligt med konkreta exempel, men också små berättelser. Läsaren får tips hur h*n kan tänka när det känns svårt på nåt sätt, till exempel när man känner sig ledsen, arg, rädd eller irriterad. Det är läsaren som håller i fjärrkontrollen till TV:n med de egna tankarna och känslorna!

Kapitlen Tankar och Känslor tycker jag är särskilt viktiga. Framför allt därför att författaren verkligen framhåller att känslor är livsviktiga, men aldrig rätt eller fel. Däremot kan de vara jobbiga att ha. Läsaren får tydliga exempel i känslokapitlet, bland annat hur vi kan utstråla vissa känslor genom vårt kroppsspråk. Vi påminns också om hur viktigt det är att vi är tydliga på alla sätt mot vår omgivning:

[...] Orden är nämligen bara cirka 10 % av det vi förmedlar till andra. Resten är tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Om man är helt stilla och inte visar något med ansiktet och samtidigt förklarar med tyst röst hur arg man är, kommer det sannolikt inte att nå fram till omgivningen. [...]

Känslor kan också göra ont och vara riktigt besvärliga. Kapitlet Tid inleds med en berättelse om en gammal kvinna och det är inte utan att jag nickar igenkännande  vid vissa ord. Det är därför jag tar till mig raderna om fjärrkontrollen:

[...] Det är återigen du som sitter med fjärrkontrollen och som bestämmer hur mycket tid som ska ägnas det förflutna, nuet och framtiden. [...]

Och skälet är enkelt:

[...] Nuet är det enda vi kan påverka. [...]

Kapitlet om Kroppen ger såväl övningar som en hel del funderingar. Ganska raskt inser jag att mina tankar om den egna kroppen helt klart är dömande…

Vi människor är flockdjur och ändå kan vi känna oss väldigt ensamma. Våra relationer till Andra människor behandlas i ett eget kapitel. Det finns väl till exempel inte nån enda av oss som inte har dömt en människa efter hennes utseende – utan att känna henne? Vikten av att kunna lyssna och bekräfta andra människor behandlas här också, men slutsatsen kommer egentligen redan i början av kapitlet:

[...] Den enda du kan förändra är dig själv. [...]

Särskilt givande i just det här kapitlet är tankarna kring konflikter och hur man kan öva sig på att bli bättre att hantera konflikter.

Att vara närvarande i Situationen, att delta, prioritera och kunna säga nej är viktiga ting för att hitta balans i livet. Saker som självrespekt tas upp i samband med detta, men själv begreppet som sådant benas inte riktigt ut. Jag tror att en yngre person kan ha svårt att förstå ordet.

Det hela boken egentligen handlar om, enligt det åttonde kapitlet, är Acceptans. Ytterligare ett svårt begrepp, men här lyckas författaren förklara bättre och ge konkreta exempel. När svårare saker, som döden och skilsmässa nämns, hade jag önskat något mer fördjupning här.

Varje kapitel avrundas med en sammanfattning och peppning. Otroligt viktigt med det senare, tycker jag, och blir glatt överraskad.

Ett par smärre språkliga missar i början, några uteblivna fördjupningar och förklaringar av begrepp. Men det är då det enda negativa jag har att säga om den här boken. Barn och vuxna kan tillsammans använda som ett verktyg till att bli bättre på att leva i nuet – och att acceptera att vissa saker bara är.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg! Däremot vet jag inte vad en elvaåring skulle tycka om boken… Det vore onekligen intressant att få veta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Folkets röst – i nya kanaler?

Uppdaterat inlägg!
Brit Stakston skriver också intressant om Twitter!

Tobias Brandel skriver ofta intressanta krönikor i Svenska Dagbladet, under vinjetten Perspektiv. Den senaste handlar om sociala medier och den stora roll framför allt Twitter får i den kommande valrörelsen. Kanske blir Twitter till och med större än de traditionella opinionsmätningarna.

Skälet till att Tobias Brandel tror detta är de senaste sex veckornas Melodifestivalande. För även om han klassar Melodifestivalen som ytlig ger den oss kunskaper om hur sociala medier, främst Twitter, används. Han skriver bland annat:

[...] Flera unga it-företag har ägnat sig åt att med stor framgång förutspå vinnarna i SVT:s musiktävling genom att analysera data från Twitter, Facebook, Instagram, bloggar och andra sociala medier, som en sorts generalrepetition inför nästa års riksdags- och EU-val. [...]

Sveriges Television köpte ett verktyg för att kolla av vad som skrevs om Melodifestivalen i sociala medier. Företaget som sålde verktyget hävdar att man prickade in åtta av tio vinnare i delfinalerna. Men naturligtvis räcker det inte att räkna hur många gånger en artist nämns. Man måste givetvis studera hur artisten nämns av folk som twittrar, facebookar och bloggar. Tobias Brandel skriver:

[...] Sean Banan exempelvis hade visserligen många (unga) supportrar på nätet, men också många motståndare. Medan vadslagningsfirmorna satte lägst odds på Amanda Fondell och Eddie Razaz i Melodifestivalens tredje delfinal, så kunde Notified efter fredagens genrep snabbt konstatera att de inte skulle gå vidare eftersom deras framträdande sågades på sociala medier. [...]

De analysföretag som kollar in sociala medier är nu övertygade om att de också kan pricka in valresultaten, inte bara resultaten i Melodifestivalen. Opinionsföretagen, som är konkurrenter, hävdar motsatsen. Och man kan ju inte veta egentligen förrän det är dags. Det jag däremot är säker på är att man inte ska förakta sociala medier i sammanhanget. Jag tror att man visst kan spela en stor roll, inte minst därför att kanalerna i sig är så snabba. En viktig roll tror jag framför allt att Twitter får eftersom det, till skillnad från Facebook, är en helt öppen kanal. På Twitter kan man endast blockera vissa läsare, men de kan ändå läsa vad man skriver. På Facebook kan man låsa mer, om jag har förstått det hela rätt.

Intressant i sammanhanget är också, som Tobias Brandel skriver, att partiledarna för våra två största partier, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvén, inte twittrar. Vad det beror på kan man undra – är det ren ovilja eller okunskap? Tobias Brandel sneglar åt Det Stora Landet i Väst där partierna har hela staber som ägnar sig åt att analysera vad som sägs på sociala medier. Och jag är benägen att hålla med honom när han avslutar sin krönika med detta:

Men den som förstår sociala medier-data, lyssnar av vad som sägs och vem som driver frågorna – och agerar utifrån det – kommer att ha en fördel i nästa års val.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Tittade du på Melodifestivalsfinalen i lördags?

Det har gått en vecka sen det var final i den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest. Därför undrade Tofflan helt enkelt om du tittade på Melodifestivalsfinalen i lördags.

Så här fördelade sig de 25 inkomna svaren:

52 procent (13 personer) svarade: Ja, för tusan! Sånt kan man ju inte missa!

28 procent (sju personer) svarade: Nej, verkligen INTE! 

20 procent (fem personer) svarade: Nja, TV:n stod på i bakgrunden och jag tittade och lyssnade lite sisådär.

Bibbi kommenterade:

Manillaskolans elever var ju med på mellos därför vill jag inte missa . Annars skulle jag titta lite, kanske då och då under programmet. Tycker att det var magiskt att se eleverna o Loreen sjöng på teckenspråk.

Tofflan kommenterade:

Ja den pausunderhållningen var nog den häftigaste!

Stort TACK till dig som klickade och till dig som kommenterade! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Tomas

I kväll gick det sjätte avsnittet av åtta i serien När livet vänder med Anja Kontor. Åter handlade det om barn som dör.

Tomas blev pappa till tre barn. Ett av barnen lever nu. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Som vanligt serveras vi tittare en berättelse som gör att åtminstone jag kan sitta blickstilla och bara titta och lyssna och försöka förstå. Men jag förstår inte riktigt. För hur klarar man att gå vidare och att vara så stark och trygg som Tomas tycks vara när man förlorar två av sina tre barn?

Son ett och tre föds till synes friska, men utvecklar med tiden en allvarlig hjärnsjukdom. De tappar sina inlärda förmågor och de dör som tonåringar.

Tomas tro har säkert varit hans räddning. För han har fortfarande sina dagliga dragningar med Gud. En Gud han inte alltid är vattenkammad och artig inför utan visar sin förtvivlan.

Titta på Tomas på SvT Play.

Livet är kort.

Read Full Post »

Slapparedagen!

Idag är det söndag och då ska man vila. Men när man som jag bara har två lediga dar i veckan, är det ofta så att dessa dagar är fullspäckade med diverse göromål som oftast har med hemmet att göra. Den här söndagen ska bli ett undantag. Jag ska göra så lite som möjligt.

Jag lägger upp fötterna idag.

Dan började med uppstigning strax före halv sju för att skjutsa Fästmön till jobbet. Det var OK att gå upp tidigt idag, jag är en morgonmänniska och hyfsat pigg – även på slapparedagar. Anna kände av ett litet bakslag av förkylningen i morse, men igår gick det bra att jobba för henne. Och klarar hon bara dagens arbetspass går hon inte på igen förrän onsdag eftermiddag.

Vi satt förstås och med TV:n på för Melodifestivalens andra chans igår. Men ärligt talat gick det inte att titta på det, knappt att lyssna heller. Jag vet inte vad svenska folket har för smak, men inte är den samma som min. Faktum är att jag fastnade för Martin Rolinskis låt, den enda låt man minns och kan sjunga så här efteråt (nej, jag har inte Spotify). Gick han vidare då? Nej. Inte nog med att Jedward stod för ett av mellanspelen tillsammans med programledarna (varav en tror att hon kan sjunga, men kan det INTE!), så kallad underhållning, igår, de vann Andra chansen också. I alla fall såg de så ut. Likadana. Fantasilöst, svenska folket!

Jedward? Robin och Anton? (Bilden på Robin och Anton lånad från SvT:s hemsida. Bilden är tagen av Olle Kirchmeier. Bilden på Jedward är en pressbild lånad från Planet Jedward.)

Nej, det var roligare att samtidigt som duracellkaninerna hoppade fram och tillbaka i rutan, spela Wordfeud och äta choklad. Ajfånens skärm blev så där lagom kladdig. Men det klart att en och annan kommentar lät jag undslippa mig – på Twitter. Blogga om årets elände vägrar jag, det är som sagt det sämsta jag har hört på länge. Två låtar har jag gillat, YOHIO och Martin Rolinski. YOHIO är tack och lov i final.

Men nog om skiten tävlingen och åter till min slappardag. Det enda vettiga jag har gjort hittills är alltså att skjutsa Anna till jobbet. Insåg förstås att bilen borde tvättas och dammsugas då… Hemma igen plockade jag undan disk och diskade upp Annas frukostdisk. Bäddat har jag inte gjort än, men förberett för det. Ska låta tvättmaskinen tvätta jeans när huset har vaknat lite. Har fördelat medicinen i min Anabox och lyckades tappa en liten jävla tablett i diskhon och fick jaga den ett tag med mina prinskorvsfingrar.

Min Anabox.

Dagens största problem är vad vi ska ha till middag. Ett tag tänkte jag bjucka på förra söndagens recept ur Tofflans Svarta Bok, men den kyckling vi hade hemma åt vi upp i fredags. Så det får bli nånting annat. Hur som helst kommer ändå ett nytt recept framåt kvällningen på en blogg nära dig!

Det ser ut att bli en solig dag, men det var den inte först, kan jag meddela. Kall, grå och blåsig var den. Och snorhalt på sina ställen. Annars håller jag inte med alla som klagar på snöröjningen den här vintern. Jag tycker att det har varit rätt bra med den. (Eller, som nån skrev nånstans, kommunen får vad den betalar för.) Förutom nära Annas jobb. Där är det nu rena isgatan. Trots att man håller max 17 km/tim i hastighet och trampar ur, glider bilen. Den enda som skulle uppskatta dessa isgator är väl späddwajföraren Lelle Pett (påhittad, intern karaktär).

Vintern 2010 kunde man ha ett och annat att säga om snöröjningen, men inte i år, tycker jag. Den här bilden tog jag för ungefär tre år sen.

Nu ska jag bädda lite och därefter bläddra igenom lokalblaskan. Det är näst sista helgen jag får tidningen i tidningsfacket utanför dörren. Min prenumeration går ut efter nästa helg. Tänk så lite skräp till blir att bära ut till pappersinsamlingen framöver!

Vad händer hos dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagsaktiviteter

Uppdaterat inlägg!
Jag har också lagt in Paradisoffer av Kristina Ohlsson på bevakning till Anna. Boken kommer ut först i morgon!

Söndagseftermiddag. Vart har den här dan tagit vägen, egentligen? Nåja, jag har fått en hel del gjort av det jag föresatt mig att göra. Bäst av allt är att mitt hem är rent, sånt blir jag alltid så nöjd av.

Jag har fixat till gardinerna i sovrummet också så att omtagen, en sorts guldsidenband, håller isär dem under dagtid. Faktum är att de blev riktigt bra – sovrummet är MÖRKT om nätterna och nån rullgardin smäller jag inte upp igen. Tack, IKEA, för Werna!

Det blev en tur till Tokerian också. Där hände inget anmärkningsvärt mer än att jag höll på att bli galen på en karl i gul jacka som hela tiden korsade mina gångstigar. Inte nog med att gult är fult, färgen gillas uppenbarligen av irriterande män. Jag inhandlade söndagsmiddag som blir kycklingchorizo. Hemma finns nämligen korvbröd i frysen och räksallad i kylen, vilket gör en komplett måltid. Till eftermiddagskaffet inhandlade jag en kanelbulle så att jag skulle stå mig till middagen.

Tokerians kanelbullar är fantastiska. Mitt kaffe i morse, däremot, blev hur blaskigt som helst, så det krävdes nytt på eftermiddagen.

Åter i hemmets lugna vrå (ovanligt tyst och lugnt och skönt här idag) började jag titta på gårdagens avsnitt av Mr Selfridge. Efter en stund satte jag på kaffe eftersom morgonens kaffe blev blaskigt. Hade tänkt åka och hämta Fästmön när hon slutade arbeta klockan 14 och sen ringa mamma när jag kom hem igen. Jag sa till mamma igår att jag eventuellt skulle skjutsa hem Anna runt 14-tiden. Vad händer? Jo, precis när jag ska ge mig iväg, en tio i två, ringer… mamma.

Nu hade jag ju inte gjort upp med Anna om att jag skulle komma och det går ju inte att bli arg på mamma trots att hon ALLTID gör så här – det vill säga ringer när jag har sagt att just ett visst klockslag ska jag göra nånting annat än prata i telefonen. Det är som om mamma inte riktigt lyssnar. Hon hör klockslaget, men inte vad jag säger runt omkring. Det har blivit värre med åren, fast nu när hon har varit sjuk vill jag ju höra hur läget är. Hon hade mer röst idag än igår, så det verkar gå åt rätt håll. Hon höll låda i nästan 20 minuter.

Under samtalet messade jag Anna. Jag kastade mig sen i iväg i bilen – bara för att få några pussar och en stund med min kära i bilen. Barnen är hos henne ytterligare en vecka och de två yngsta har sportlov nästa vecka. Anna skulle försöka hitta på nånting, men det är ju lite svårt när hon jobbar och så kostar ju saker och ting pengar. Bara en bussresa till stan tur och retur går på en mindre förmögenhet.

Jag har också planerat en aktivitet nästa vecka, men det är på fredag kväll och med bara Anna. Klockan 19 går evenemanget av stapeln. Som en del andra vuxna är jag tvungen att arbeta på sportlovet. Då blir detta perfekt på fredag!

Eftersom jag inte är barn och har sportlov utan vuxen och måste arbeta hinner jag inte heller gå på bokrea – men den är för övrigt veckan efter vårt sportlov, den 26 februari. I stället har jag beställt lite böcker åt Anna och mig hos Bokus, de flesta på bokrean där:

1. Död i skugga av Anne Holt (nyutkommen!)
2. Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman (till Anna)
3. Pythians anvisningar av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundqvist (till mig)
4. Svikaren av Katarina Wennstam (till Anna)
5. Fjällgraven av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt (till oss båda)
6. Lärjungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt (till oss båda)

Eftersom alla dessa böcker kostar lika mycket som en månads prenumeration på lokalblaskan och en flaska vin tillsammans ELLER cirka 75 kronor mindre än ett månadskort på stadsbussarna, tycker jag att jag kan unna oss det.

Försökte fixa en tid hos min optiker Synoptik i Stormarknaden. Det gick mindre bra. På Stormarknadens hemsida finns bara en sida med kort info om Synoptik samt en underlig e-postadress och ett telefonnummer. Dessutom ligger sidan under Mode/Skor/Accessoarer på Stormarknadens hemsida, vilket jag tycker är lite konstigt. Självklart kan man se brillor som accessoarer, men jag ser brillor och linser som nödvändigheter för att kunna se…

Mina svindyra brillor får nog hänga med en sväng till – med nya glas.

Naturligtvis ringde jag, men en inspelad röst talade om att det var såå många kunder i butiken att de inte kunde svara. Och så blev jag rekommenderad att gå in på Synoptiks egen hemsida om jag ville boka tid. Det gjorde jag och försökte boka tid, men eftersom man var tvungen att välja tid för antingen linser eller glasögon gick inte det heller – jag vill ju gör en kontroll för både och! Dåligt att det alternativet inte finns!!! Nu ska jag eventuellt till Stormarknaden i veckan för ett annat ärende och då kanske jag hoppar in på Synoptik och beställer tid. Om det går.

För övrigt ska jag nu förbereda mitt Svarta bok-inlägg. Jag tror att en och annan lär höja sitt ögonbryn, som sagt…

Tofflans svarta bok öppnas för allmänheten senare idag.

Vad har du haft för dig idag då???

Livet är kort.

Read Full Post »