Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘lyssna’

Ett inlägg om människor och en TV-serie.

 

Anja Kontor foto Carl-Johan Söder SVT

Anja Kontor intervjuar åtta människor som drabbats av det ofattbara. (Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

I kväll är det säsongspremiär igen för När livet vänder. Den här gången blir det åtta halv-timmeslånga program där Anja Kontor intervjuar människor som har drabbats av det ofattbara, enligt SvT:s webbplats.

Förra gången serien gick blev jag helt fast. Anja Kontor bevisade det jag länge hade hävdat: alla människor har en historia. Men hon visade också att vissa människor som har drabbats av svåra händelser faktiskt klarade att överleva. Anja Kontor säger själv om första säsongen:

Jag var helt oförberedd på all tittarkontakt, trots att jag jobbat med bland annat Go’kväll och Karlavagnen. Jag tog emot starka berättelser som bekräftade det jag redan visste, att tittarna ville höra om andra människor som varit med om det otänkbara och får kontakt med livet igen.

Vad är det som gör att vi vill höra andra människors historier då? Jag kan bara tala för egen del, förstås. För mig handlar det om att möta överlevare, människor som kravlat sig igenom ofattbara svårigheter och överlevt. Många av förra säsongens program gav mig personligen både hopp och kraft att gå vidare.

Jag tror att det är viktigt att den som har varit med om nåt svårt och som klarat sig igenom det berättar sin historia – både för personen själv, men också för andra. För såna små frön kan bli yttepytte ljuspunkter i en för övrigt svart tillvaro. Och de kan gro till att bli projekt. Såsom att skriva en bok eller så…

Anja Kontor var alldeles lysande som intervjuare förra omgången. Hon lyssnade, avbröt inte, men kom med frågor som ledde berättaren vidare. Det är få journalister som är så duktiga. Därför är jag övertygad om att den här säsongens program blir minst lika bra som de förra.

Och om jag själv finge intervjua nån om den personens historia är valet inte alls svårt – och detta trots att jag både har läst böcker och lyssnat på en föreläsning av henne: Annika Östberg.


Läs vad jag tyckte om förra säsongens program:

När livet vänder: Ulrika

När livet vänder: Börge

När livet vänder: Per

När livet vänder: Inger

När livet vänder: Monika

När livet vänder: Tomas

När livet vänder: Jonas

När livet vänder: Anita


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ensamt inlägg.

matlåda kycklingkorv o makaroner

Var sin sån här matlåda fast med lax, potatis och citronsås i. Du får föreställa dig.


Idag är jag ensam.
Idag känner jag mig ensam. Till och med mina köksstolar är borta. De är på kalas/middag. Själv intog jag min middag allena. Fästmöns lax med citronsås och potatis. Vi delade lika det som blev kvar härom kvällen från middagen. Anna gjorde var sin – likadan (!) – matlåda åt oss. Vit låda med genomskinligt lock och röd kant. Jag åt knäcke med randig kaviar till. Och drack mjölk. Mjölkpaketet läcker i pipen. Har intresseklubben antecknat?

Två maskiner är tvättade och hängda. Sängen är renbäddad. Jag har lyssnat på min mamma i telefonluren i 42 minuter. Det var mest hon som pratade, men jag pratade lite grann. Ibland önskar jag att hon lyssnade lite på mig också. Jag kan sakna det.

Druvor

De veckogamla är nu uppätna.

Har ätit veckogamla gröna druvor och läst en stund. Det är en märklig bok. Men bra! En av personerna har multipla personligheter, en annan kallar andra människor för getter. Kan nån gissa – utan att tjuvkika! – vilken bok jag läser? Ingen på Twitter nappade på min fråga.

Ännu återstår ett par timmar tills jag får åka och hämta hem min älskling. I morgon slutar Anna klockan 14 och jag försöker komma på nåt kul vi kan göra på eftermiddagen. Nån som har nåt förslag???

Idag klockan 16 var det premiär för Cabaret på Uppsala Stadsteater med Sarah Dawn Finer i huvudrollen. Hade velat vara där…


Livet är kort. Jag har svårt att koppla av.

Read Full Post »

Ett inlägg där tummen pekar uppåt!

USBtumme

En dag med tummen upp är en dag att hålla i minnet!


En del tycker säkert att jag är tråkig när jag skriver om mina tankar kring jobbet eller när jag skriver om jobbet överhuvudtaget. Men den som känner mig vet hur viktigt det är för mig att jobba och vilken stor plats jobbet har i mitt liv. Jag har ju inte haft något fast jobb sen början av 2009, så av praktiska skäl är förstås ett jobb viktigt också: jag behöver en inkomst för att kunna betala skatt och mina räkningar, för att kunna köpa mat och kläder och böcker etc. Utöver det behöver jag ett jobb för att må bra. Ett jobb för mig är inte bara att åka iväg och utföra nån form av uppgifter mellan åtta och 17 på vardagar. Det ska helst vara nånting jag brinner för som jag håller på med dessa dagar. Ett meningsfullt jobb. Ett jobb där jag gör nånting som underlättar för andra människor.

I mitt förrförra arbetsliv var jag väldigt mycket mitt jobb. Så är det, av naturliga skäl, inte idag. Och visst påverkar det faktum att jobbmattan drogs undan under mina fötter mitt sätt att lite grann idealisera det faktum att inneha en tjänst. Men jag fick lära mig den hårda vägen att inte ta nåt – inte ens ett fast jobb, en tillsvidareanställning – för givet. Det har varit – och är – en lång väg tillbaka. Jag har inte nått mitt mål än. Målet är förstås ett nytt jobb, men också att få en ny och bättre självkänsla.

Det är så många av oss som älskar att trycka ner varandra i arbetslivet. Som gillar att påtala fel som till exempel en kollega har gjort eller att chefen inte är nån bra ledare bara för att. Visst är det viktigt att få veta om man gör tokiga saker, men det är också viktigt med positiv återkoppling. Just idag på förmiddagen fick jag positiv återkoppling på två saker. Båda var ganska enkla, men betydde så otroligt mycket för mig som person. Jag ÄR alltså inte bara skit och jag GÖR alltså inte
bara ett dåligt jobb.

Den ena positiva saken var ett bra möte som jag och chefen hade i morse om sociala medier. Inte bara kände jag mig lyssnad på, jag fick ett tack för mina värdefulla synpunkter. Och ändå gjorde jag bara mitt jobb…

Den andra positiva återkopplingen var från en person som uppskattade att jag hade lyft fram en demokratiaspekt, kan man säga, på en av webbplatserna jag jobbar med. Alltså, jag gjorde bara mitt jobb… Igen.

MEN… jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Tack är ett underskattat ord!

Så…

TACK snälla för den positiva återkopplingen! 

(Inte för att de tu läser min enkla blogg, men…). Dessa två gjorde att dagen idag fick tummen upp av mig redan på förmiddagen. Det är inte illa pinkat!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om snälla människor och dumma, fast i förtäckta ordalag, det vill säga både småländska och värmländska – förutom den sedvanliga östgötskan.

 

Träd med fågelbo i skymningen

On top of things..? Hur som helst ljusare än förra veckan när jag skulle åka hem.

Om en Toffla väl bestämmer sig, så kan ingen komma åt henni. Energislukarna hålls kort och de med goda energier välkomnas. Inte vet jag om jag har varit på topp, precis, idag, men jag har ändå känt att jag har varit on top of things. Det vill säga haft kontroll. Hyfsat.

Idag var det lite nyheter som skulle släckas och några som skulle tändas. Oklart om en del. Jag pressade på för ett svar och agerade sen efter det. Fick en massa konstiga frågor flera gånger under dan. Kändes nästan som nån sorts test. Vilken tur att jag inte har sökt jobb idag! (Hittade ingen annons.)

Det skulle visa sig att solen tittade fram idag. Alltså inbjöd jag M för en lunchpromme och därefter lunch. Vi gick en lite längre sträcka än sist och pratade jobb och annat. Lunchen intogs på ett av Sveriges Harrys. Maten var OK, jag åt panerad spätta, kokt potatis och hyfsat med grönt till.

Hjärta vid vattenglas

Glasklart ett gott hjärta.

Så skönt det är att det finns nån som man kan tala helt öppet med! Nån som både lyssnar och delar med sig av sina egna… irritationsmoment. Det känns som om skallen blir rejält rensad, faktiskt, och då inte bara av frisk luft och ljus utan också av nån som fattar. Glasklart. Tyvärr för min del slutar M tidigare än jag slutar. M jobbar bara några dar in i mars, medan jag blir kvar mars ut. Vem ska jag sen andas med? Ställer jag mig utanför mig själv gläds jag för M:s skull. Åt den kommande, fina utmärkelsen och åt nya jobbet som verkar vara väldigt nära.

Min dag avslutades med ett besök nere hos pojkarna på IT. Ja, det är bara killar som jobbar där, tror jag. Och de är bra! Jag har ett ärende ihop med min favorit-kille och det känns skönt att vara säker på att han kan lösa problemet. I morgon bitti kommer en annan kille upp och kikar på min dator. Datorn är nämligen väldigt trögstartad och jag har inte många prylar varken på skrivbordet eller profilen.

Av infektionen märks inte ett dyft, mer än att jag är trött, förstås. Alltid trött… Kan inte säga annat än att jag är liiite avis på Fästmön som har tagit ledigt den här veckan för att tillbringa tid med sportlovande son. Men hon är värd ledig tid och pojken och hans mamma behöver göra saker tillsammans. Sen vet jag att hon också ska in till jobbet i alla fall en dag den här veckan.

Strax några mackor, därpå en surfrunda bland mina Kickor & Pluttar och slutligen lite TV. Längtar redan efter mina tre böcker som jag beställde igår! Bara en deckare, förresten.

En måste unnä sä littä, göttä sä littä,

som ho sa, ho Tabita, eller vad hon nu heter…

Jag köper böcker när jag unnar mig nånting, men vad gör DU??? Skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Sara Lövestam är inte bara SFI-lärare.
Hon är författare också. Dessutom en väldigt duktig sådan. Och även om jag tyckte att hennes senaste bok, Hjärta av jazz, började lite trevande, slutade den desto mer i… crescendo, för att låna en term från musiken. Tack till Fästmön, som gav mig boken i julklapp förra året!

Hjärta av jazz

En bok med musikaliska förtecken. Och om mobbning, förr som nu.


Steffi går i nian
och är mobbad. Men i musiken finner hon tröst och sin egen väg. Hon finner också Alvar genom musiken. Alvar, som spelade Povel Ramel just när Steffi gick förbi utanför hans öppna fönster på hemmet. Genom boken får vi följa Alvars berättelse om hur han kom till Stockholm för att lira jazz parallellt med Steffis berättelse. De två lite udda existenserna blir vänner, nånting som förändrar bådas liv.

Först undrar jag om jag läser en ungdomsbok. Men det gör jag inte. Mobbning har förekommit i alla tider och i alla åldrar. Allra mest kanske jag ryser när Sveas historia uppdagas.

Steffi förgyller Alvars sista tid i livet och han räddar henne från att gå under och bli offer för mobbarna. (Kanske är det hans katharsis eller rening från skulden den gången, för länge sen, när han inte ingrep och räddade en liten flicka?) Alvar får inte många besök, men Steffi blir en återkommande gäst på Alvars rum på hemmet. Hemmet, som bebos av gamla, snurriga tanter och farbröder som sköts av änglar. Eller vad sägs om denna fina beskrivning av personalen:

[...] Hon har mycket att göra, det vet han och kan se i den bultande ådran på hennes hals. Men han tvingar henne att lyssna tills hon säger ja. Han vet nämligen vilka som söker sig till äldrevården. Änglarna. [...]

Om jag skulle anmärka på nånting blir det möjligen texten till Alvars ”bit”. Det är inkorrekt engelska att säga

[...] feel the smell [...]

One doesn’t feel a smell, one smells. Feel är nåt taktilt, vilket skulle göra the smell, doften, i det här fallet till en… otäck fis, kanske…

Det här är ytterligare en fantastisk bok, signerad Sara Lövestam. Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta – trots att HBTQ-temat denna gång är ytterst litet. ;-)

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Läs vad jag tycker om Sara Lövestams andra böcker:

Udda

I havet finns så många stora fiskar

Tillbaka till henne


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en medioker pest.


I kväll är det dags.
Och hur jag än värjer mig lär jag inte komma undan Medioker Pest 2014. Förra året skrev jag minimalt om pesten, i år blir det ingenting. Förutom detta inlägg, skrivet före start och utan vare sig tjuvtitt eller dito lyssning.

Sånt här skräp läggs det ner både sjukt massa pengar och tid på. Det känns inte särskilt rimligt när vi både vi soffar oss och glor på spektaklet och sen har åsikter om tiggare och hemlösa. Du vet såna utan tak över huvudet. Du har säkert både sett och hört talas om såna människor – om ditt eget huvud inte har varit nedstucket i sanden i år och dag. Eller i soffan, där du med flottiga fingrar letar efter chipset du nyss tappade.

Chips i dip

Flottigt.


I Sverige kör vi
samma koncept som förra året. Och året före det och före det och före det och före stenåldern. Det ska vara programledare av sorter som är lagom comme il faut-varierade – det vill säga inte för kontroversiella. Och skulle det råka vara så att de fäller en och annan nedsättande kommentar om nån eller nåt ska man kunna skylla på deras ungdom även om de är myndiga, typ. Hur som helst. Programledarna ska vara roliga. Ska vara, alltså. Är det sällan, oftare plumpa i stället. Jag är väl trög, men jag fattar inte vad komik har med musik och tävling att göra. Skilda saker, liksom.

björkar

Typiska träskallar.


Farbror Träskalle
är som förra året – och året före det och före det och före det och före stenåldern – ansvarig på ett eller annat sätt. Kanske är det därför urvalet deltagare ser ut som det gör. I varje deltävling ska det nämligen finnas en del pajastävlande, en del som inte kan varken sjunga eller prata svenska, två delar från nåt finnigt barnprogram som Idiot eller liknande (denna broilerfarm för små pojkar och flickor som beter sig som divor under några månader), en del musikstil som sticker ut på ett eller annat sätt och slutligen ett par, tre seriösa tävlande. Ovanpå allt detta ligger det faktum att nästan ingen av deltagarna verkligen kan sjunga.

Pojke i porslin s håller för öronen

Pesten där ingen kan sjunga.


För övrigt
 ser man till att ändra reglerna så ofta att ingen orkar hänga med eller fatta. Det är säkert därför fel låt vinner – varje år.

Så nej. Varför ska man utsätta sig för detta i kväll? Men ja. Jag erkänner. Jag sitter där i kväll, troligen, och svär och kräks och har synpunkter och åsikter som jag inte vågar vädra offentligt för då är jag elak/rasist/svennehatare/omusikalisk/tråkig/surtant/skittaskig mot alla som har lagt ner ett sånt långt och hårt arbete på denna livsviktiga… pest. För jag är ju, trots att jag är myndig, ingen ungdom. Därför håller jag käften om eländet. Med början från och med… nu.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min söndag. Och lite om min lördag.


Redan sista dan
av den här helgen. Som vanligt undrar jag vart ledigheten har tagit vägen. Samtidigt konstaterar jag att jag gjorde en del nytta igår samtidigt som jag hann att vila. För vad sägs om

  • tvätta och hänga tvätt från två maskiner
  • städa (visserligen light, men ändå)
  • åka ut på ärenden
  • läsa ut och skriva en recension och ett blogginlägg om en bok
  • telefonera med mor, se på TV..?

I morse hade jag kunnat sova hur länge som helst!

Så säger alltid min mamma när jag ringer henne. Vi är inte lika. Hon är en nattuggla och jag är morgonpigg. Men i morse kände jag precis som hon brukar säga… Jag var så trött och seg och hade somliga inte skrikit och gapat hade jag legat kvar. Fast det är ju inte så lustfyllt att lyssna på människor som är arga på varandra.

arg

Vem vill lyssna på nån som är arg på nån annan?


Klev upp och vek
respektive sorterade tvätt i stället medan perkolatorn bubblade morgonkaffe åt mig. Jag har sparat all strykning till idag eftersom jag ju tvättade två maskiner igår. Lika bra att ta allt på samma gång. Men jag funderar på att mest slappa den här förmiddagen (som ju snart har gått över i lunch). Måste ändå fixa lite småsaker här innan jag ska åka och hämta Fästmön vid jobbet. Men i huvudsak ta det lugnt och långsamt denna vilodagmorgon.

Förresten kunde jag inte låta bli att åka och plocka upp Anna igår när hon hade slutat jobba och skjutsa hem henne till Himlen. Jag visste att hon hade haft en lång arbetsdag, att vädret är uselt och att bussen på helgen gör en sightseeingtur i Förorten innan den stannar vid hållplatsen närmast Himlen.

Det var bra att det blev en åktur för mig. Överst på min lista igår stod nämligen att köpa glödlampor, eller vad det heter nu för tiden. Kom jag ihåg det på förmiddagen? Nej. Men Anna behövde hoppa in på ICA Solen för att köpa middagsmat och då passade jag på att köpa ett litet lager lampor. Och en chokladbit. Den senare är emellertid orörd, tro det eller ej! Det blev rester av en gammal choklad samt prästostbågar till Stjärnorna på Slottet i stället.

Mintkrokant choklad från MarabouPrästostbågar
Lördagsgodis för en Toffla.


Nu är det väldigt tyst i huset.
Det hade varit praktiskt om det vore det igår när jag satt och skrev. Idag har jag återigen fått ett konstigt skrivuppdrag, ett jobb jag redan har gjort. Igår fick jag ett uppdrag att skriva om sånt som inte passar varken kanal eller målgrupp. Naturligtvis tackade jag nej. Eller jag svarade inte. Det finns fortfarande inte nån Nej tack-knapp, trots att supporten trodde att det var lätt fixat och lovade undersöka det. Nån återkoppling har jag förstås inte fått… Däremot gick jag miste om ett uppdrag där jag hade kunnat skriva om mina favoritskor. *räcker långnäsa*  Nåja, det trillar in små jobb i alla fall.

I morgon väntar det ”stora” jobbet. I morse slog det mig när jag bäddade att jag har funderat över att köpa nya täcken. Jo köpa nya täcken skulle jag ju kunna göra så länge jag har lön. Men det trillar faktiskt bara in två löner till innan jag åter blir både tillgänglig för nya uppdrag samt tvingas hanka mig fram på en tredjedel i ekonomisk ersättning från a-kassan jämfört med en lön. Så jag får ta det långsamt även när det gäller inköp av sånt jag behöver framöver.

Dags att fixa lite frukost, tror jag bestämt. Strykhögen sticker nog inte iväg nånstans under tiden.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om livet, du vet.


Rubriken sammanfattar
det vi kallar livet på ett bra sätt, tycker jag. Det är ömsom besvikelser, ömsom flyt. Eller mina dagar… Min förmiddag bestod mest av flyt. Jag fick ta ett jobb med kort varsel och löste det på ett sätt som gjorde alla nöjda. Då känner jag hur jag mår bra i magen. Flytet lägger sig som bomull. Och när jag dessutom får vänliga ord och tack – trots att jag bara gör mitt jobb – blir jag väldigt glad, förstås. Vi människor är nämligen så himla duktiga på att tala om när vi/andra gör fel att vi ofta glömmer bort den positiva återkopplingen. Bara det lilla ordet, med utropstecken efter

tack!

gör stor skillnad. Testa nån gång, så får du se hur glad du gör någon!

Men sen strax före lunch idag blev jag så himla besviken. Jag fick nej på ett jobb jag hade sökt i slutet av förra året. Inget märkvärdigt, nej får jag jätteofta. Ibland blir jag ledsen, ibland kan jag strunta i det. Idag blev jag ledsen. Och besviken. För det första är det så… #¤%&@ pissigt, rent ut sagt, av en arbetsgivare att skicka ut ett nej lagom till en helg. Den som var riktigt sugen på att få det här jobbet (<= jag) känner som att helgen är på sätt och vis förstörd nu.

En ilsken gubbe.

Jag blev rätt förbannad. Också.


För det andra blir jag förbannad.
Det här jobbet fick jag nys om ganska tidigt (i början av sommaren) och kontaktade då ansvarig. Vi telefonerade och mejlade och jag skickade mitt CV etc. Ansvarig var intresserad och ville anställa mig, men ett beslut från högre ort skulle först inväntas. Ingenting hände, men då och då under hösten påminde jag om min existens. En dag mot slutet av året hittade jag så plötsligt en ganska tramsigt skriven annons på Platsbanken – på just det här jobbet. Givetvis skickade jag då in en formell ansökan tillsammans med CV:t. Dessutom ringde jag IGEN till den ansvarige, som lite generat sa att

Ja, ehum, jo… jag kanske skulle ha berättat att jag blev tvungen att gå ut med en annons och när jag sen gick ut med den…

Idag fick jag svaret på min ansökan. Det var, som du förstår ett nej. Ett nej som var som en riktig jävla dubbelörfil. Jag hade inte ens blivit kallad till intervju…

En snabblunch med bästa MF gjorde att jag kände mig lite bättre till mods, men så snart jag satte mig vid skrivbordet igen kom besvikelsen över mig. Därför tog jag resten av lunchen till att skriva av mig i det här inlägget.

Om ett par veckor ska vi ha personalmöte här där jag jobbar just nu. En kallelse till detta kom under lunchen. Eftersom jag inte enbart äter lunch och bloggar på lunchen utan även jobbar kollade jag mejlet. Naturligtvis krockar det med ett annat viktigt möte. Pratade lite senare med chefen om vad jag skulle prioritera. Jag själv är jätteintresserad av personalmötet, men samtidigt är jag bara visstidsanställd och lämnar byggnaden efter februari. Chefen tyckte emellertid att det är viktigt att jag är med på just personalmötet. Det gladde mig. Chefen har uppenbarligen lyssnat på mig och mina synpunkter. Kalenderbokningarna är därför lite omflyttade. Kanske nån blir besviken över detta. För egen del gav det mig en känsla av… flyt. Trots allt. Trots besvikelsen över det där #¤%&@ nejet…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om helgen EFTER julmatshandlingen.


Ja Jemine!
Om jag tyckte att förra helgen kändes kort, kan jag meddela att denna kändes ännu kortare. Jag kom inte ut till Fästmön och ”barnen” i Himlen förrän nånstans vid halv fyra-tiden på eftermiddagen igår, tror jag. Jag hade ju bland annat köpt julmat och tvättat. Tror aldrig tvättmaskinen är så långsam som när man väntar på att den ska bli klar för hängning så att man sen kan dra vidare på roligare äventyr…

Anna och ett av de vuxna barnen hade städat, så tanken var att vi skulle åka och köpa nån middagsmat som inte krävde nån större insats i köket. Besvikelsen var stor när de grillade kycklingarna var slut på ICA Solen. Det fick bli ett hopplock av kycklingben och – lår samt rostbiff. Potatisgratängen köptes färdig på påse och den är så god, så! Några av Di Sma (nåja…) fick potatisklyftor i stället. Anna lyckades dessutom trolla fram var sitt glas Ripasso!

Somliga i affären hade visst ätit citronsoppa den här eftermiddagen, men se det var inte jag, för en gångs skull. Jag var som ett riktigt solsken (nåja, var visst ordet för dagen…). Till skillnad från vädret. Det snöade som tusan på dan, snö som sen övergick till regn. Ute i Himlen var det is under ett tunt lager snö, så jag höll på att stå på arslet halka ett antal gånger…

Resten av kvällen låg vi kollapsade i var sin soffa. Vi höll oss vakna över Downton Abbey, men det var baske mig inte mycket mer… Nästa helg är det säsongens sista avsnitt, men den 28 december kommer ett Downton Abbey julspecial. Dessa båda får jag titta på med mamma i stället för Anna.

downtonabbey-julspecial

Downton Abbey laddar upp för julspecial den 28 december. (Foto: NBC. Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Idag sov jag alldeles för länge,
ända till halv tio. Skulle lägga ut veckans Tofflan undrar… - såväl resultatet av den gångna veckans omröstning som den nya frågan. Annas nät krånglade hela tiden, särskilt när nån mer än jag satt i köket och var uppkopplad.

Vi åkte åter till vår favoritaffär ICA Solen, för nu behövde Anna handla hem lite mer mat för några dar framöver. Dessutom skulle vi lämna kläder till insamling och burkar och flaskor skulle pantas.

Jag erbjöd mig att sköta pantningen för att sen smita iväg och tanka medan Anna gick med varuvagnen. HA! Det var ju fel på den där jääädra apparaten heeela tiden. Först stod det två ungjävlar små pojkar där och matade på PET-flaskor. Lillebror var typ en halvmeter och räckte Storebror, runt en meter, varje flaska, en efter en. Det tog lite tid, som du kanske förstår… Det var nog barnens fel sen att alla mina flaskor fastnade så det larmade tre (3) gånger… (Detta var ironiskt skrivet. Naturligtvis var det inte de små gossarnas fel att apparaten krånglade när jag använde den!)

Tredje advent röd stake

Lite tredje advents-frid vid frukostbordet. Anna har minsann en illröd stake.


Till sist kunde jag åka iväg
och tanka i alla fall. Men precis före mig körde en Volvo in – naturligtvis. Volvo ska ju alltid köra före, liksom. Och eftersom de höll på att gräva på macken fick jag backa ut igen och köra runt hela jävla skiten macken och sen ställa mig nos mot nos med Volvon. Det måtte ha varit ett svart moln ovanför mitt huvud, för han som ägde Volvon undrade om han hade ställt till det för mig genom att inte köra fram… Jag svarade:

Ja det gjorde du, men det är ju inte ditt fel att de gräver här.

Diplomatiskt, huh?

På väg tillbaka till ICA Solen skulle jag svänga in på Palmen för att lämna mitt Lotto. Då hade de slutat med det och dessutom bytt ägare, tror jag. Vid det här laget hade mitt inre väder svängt från regn till… frostigt…

När jag till sist anlände till ICA Solen höll Anna på att packa i sista kassen med varor. Jag muttrade nåt om mina eskapader och noterade att det minsann var jag som hade käkat citronsoppa idag…

Anna fick nästan hoppa av i farten i Himlen, medan jag rejsade till Tokerian för att lämna in min spelkupong samt ta ut lite cash. Ingen vinst på kupongen, men bankomaten gav mig lite kontanter i alla fall. Fler lär trilla in på torsdag när jag får min sista a-kassa för tre veckor på ett tag. TROTS ATT ARBETSFÖRMEDLINGEN HAR AVANMÄLT MIG TILL A-KASSAN FRÅN FEL DATUM OCH FORTFARANDE INTE HAR SVARAT PÅ ETT ENDA AV MINA NUMERA FEM (5) MEJL OM DETTA!!!

Hemma lyste stakarna och gigantstjärnan så mysigt i köksfönstren – tack, timern! Den i sovrummet hade jag satt på start en halvtimme senare, men den lyser nu också. Tänkte jag skulle ha timrarna på den kommande veckan så jag slipper komma hem till en mörk lägenhet.

Dagens projekt var avfrostning av frys. Biltvätt kunde jag nämligen glömma, eftersom det regnar. Avfrostning stämde bra ihop med mitt humör. Naturligtvis blev det vått på köksgolvet, men i det stora hela gick det bra. Nu hoppas jag bara att frysen blir kall igen.

Avfrostning av frys

Avfrostning av frys stämde bra ihop med min sinnesstämning idag. Som synes behövde frysen verkligen frostas av också…


När det mesta var klart
passade jag på att ringa mamma. Hon pratade i 40 minuter, jag i cirka två. Det är dess proportioner vi talar om under två veckor från och med lördag. Men jag fattar om mamma är ensam och tycker att det är roligt att ha nån att prata med, så jag ska försöka både lyssna och svara när hon är här. Innan hon kommer ska jag jobba fem dar. Sen dyker upp hon nån gång lördag eftermiddag.

Medan jag frostade av frysen plingade det på dörren. Jag orkade inte öppna. Dessutom har jag ingen lust att köpa nåt av barn som inte hälsar och som behandlar mig som luft när vi möts. Inte min grej att sponsra såna ungar.

Middag glömde jag att köpa idag, men om jag har tur finns det makrill i skåpet. Då blir det varma mackor! TJONG! Dags att fixa till nu, tror jag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om musik och kakor.


Ett TV-program
som man kanske inte tror att en Toffla ska gilla, men som en Toffla faktiskt gillar, är Fest hos Bagge Wahlgren. Jag tycker att Laila och Niclas, med efternamnen Bagge respektive Wahlgren, verkar vara både underhållande och lättsamma. Såna där människor som verkligen passar att vara värdpar på fester och middagar. I TV-programmet bjuder de in var sin gäst som de lagar mat och leker tramsiga lekar med. Och som grädde på moset dyker alltid en artist upp och river av en låt, för det mesta på Bagge Wahlgrens hustak…

Igår var det en artist som det har varit ganska tyst om ett bra tag. En tjej som har en gudomlig röst och vars låtar jag störtgillade i slutet på 1990-talet. Men hon tillhörde ett annat liv. Ett liv jag hade då. Många av låtarna förknippade jag med jobbiga händelser. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på CD-skivorna jag har.

Dino

Dino – CD:n som bland annat innehåller To be able to love. Mitt exemplar är för övrigt signerat av artisten också!

Så plötsligt poppade hon upp i TV-rutan igår kväll, drack skumpa med Laila och Niclas och deras gäster Lars-Åke och JosephineJesscia Folker. Kvinnan med den gudomliga rösten, som jag sist hörde typ 1999. I morse följde hon med ut i bilen. Eller det vill säga CD:n Dino, som släpptes år 2000. Det året jag funderade på om jag nånsin skulle kunna älska igen. Nu är det 2013 och jag vet att jag kan älska igen, mer än jag nånsin har älskat älskar jag – Anna. Och det gjorde inte alls ont att lyssna till Jessica till och från jobbet. Inte ett dugg. Det var som att återse återhöra en god vän.

______________________


Över halva veckan är gjord
och jag längtar som tusan efter helgen – trots att jag har massor att göra då. Jag ska köpa julmat, kanske ytterligare ett par klappar och så ska frysen frostas av och hemmet julpyntas. Däremellan vill jag åka ut till Himlen och träffa Anna och ”barnen”.

Det har varit tuffa dagar och det kommer tuffa dagar – på flera sätt och på olika håll. Men i kväll fick jag faktiskt ett telefonsamtal från nån som gjorde mig ledsen igår. Nån som faktiskt bad om ursäkt. Det blev jag glad för.

Anna och jag åt middag på en nyöppnad restaurang här i närheten där man säljer snabbmat. På vägen tillbaka stannade vi till på Tokerian och köpte med oss nåt gott hem – Rocky road-kakor. Du vet såna där kakor med minimashmallows på, såna som ser ut som öronproppar.

Rocky road

Rocky road – kaka med öronproppar på.


Vi hade sån tur
att det var extrapris på tre (3) Rocky road-kakor. Dessutom fanns det bara en kanelbulle kvar. Så med oss hem följde tre kakor och en bulle. Dessa delades nogsamt och förtärdes till kaffe. Nu kommer skiten nästan ut genom öronen. Lätt illamående, alltså… (Understatement of the day.)

Nu ska jag göra dagens surfrunda hos mina Kickor & Pluttar innan jag joinar min darling igen. Och snart är det dessutom läggdags. Vart tar tiden vägen..?


Livet är kort. 

Read Full Post »

Older Posts »

snowflakes in rain

"Den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen" /Vixxtoria

Rapport från Gummirepubliken

Dessa dagar som går: Livet

jerryolsson.com

En sak i taget

Charlas Värld

Livet här och nu i min värld

Per Vikström @ Internet

Internet, webb, digitalt, sociala medier, projektledning...

kaosredan

"Barn är inte bara en tröst i ålderdomen. De påskyndar den också" Ulf Stenstrup

Pingolina

vardagsdravlar

2000aldrig

Humor och satir - Ingen går säker

augustifarmor

Här kan du handla fantastiska änglar, handstickat och andra små saker och ting.

Tankar ifrån skroten part 2

Ytterligare en egotripp

Frustrationer och annat otyg

....och livet är underbart!

Under skalet på en sköldpadda

In order to move forward, even a turtle must stick its neck out

On The Trigger

Annas fotoblogg

LaXn - Shit Happens Everyday

Shit Happens, Watch me!

Arga Klara

Roligt, relevant, personligt. Jag har en åsikt - har du?

Nillan på nätet ....

En blogg i mängden . . .

FruHattUnderJorden

Asfaltblomma med landetlängtan. Och ibland tvärtom !

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 250 andra följare