Berätta inte för någon

Ett inlägg vari Tofflan prisar en fransk thriller hon just sett ihop med Fästmön. 

Franska thrillers är antingen urkonstiga eller superbra. Berätta inte för någon (2006) tillhör den senare kategorin. Jag spelade in den från SvT2 för ett tag sen.

En bra fransk thriller.

Alex förlorade sin fru Margot för åtta år sen. Hon blev mördad. Men så hittar man två nya lik och ett basebollträ med blod på nära den plats där man fann Margot. Fallet tas upp på nytt. I samma veva får Alex mejl. Vid en viss tidpunkt ska han besöka en länk som går till en övervakningskamera. På kameran ser han… Margot.

Det var nåt bekant med den här filmen. Och HEPP! så hittade jag en bok med samma namn i min bokhylla. Författaren heter Harlan Coben och är amerikan. I boken heter paret David och Elizabeth men i övrigt verkar det mesta stämma överens.

Jag gillar Harlan Cobens böcker och jag gillade hans bok Berätta inte för någon. Dessutom – hör och häpna! - gillar jag den här franska filmen som är baserad på boken. Det blir till och med högsta betyg, för filmen var spännande och fartfylld och dessutom lite sorglig.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fjällgraven

Tredje delen av Michael Hjorths och Hans Rosenfeldts böcker om Sebastian Bergman, Fjällgraven, är just utläst. Åter en tegelsten om mord och våld och… allra mest om Sebastians privatliv.

En ny tegelsten om Sebastian Bergman.

Den här gången hittar två turister sex lik uppe i fjällen. Riksmordkommissionen rycker upp, en kommission som nu Sebastian ingår i fullt ut, inte bara som konsult. Snart uppdagas ytterligare ett märkligt fall – en bil som har brunnit med en mördad kvinna vid ratten. Så småningom visar de rättsmedicinska undersökningarna att mordoffren varit döda ganska länge. Men vilka är de?

Samtidigt  med mordhistorierna får vi följa Sebastian Bergman och hans kamp mot sexmissbruk. Sebastian försöker också vinna sin dotters vänskap – utan att dottern vet att han är hennes far. Ett sätt att nå dit är att undanröja den man hon tror är fadern. Men är det verkligen Sebastian som ligger bakom detta?

Jag var helt uppslukad av del två i den här serien, Lärjungen, och hade förstås höga förväntningar på uppföljaren. Tyvärr blev jag rätt besviken. Jag tycker att historierna i Fjällgraven mest är röriga, även om de naturligtvis går ihop i slutet. Dessutom är det för många historier som sker parallellt eftersom Sebastian Bergmans privatliv också är ganska… skrämmande.

Nej, det blir för rörigt, helt enkelt. Betyget landar på medel.

Livet är kort.

Read Full Post »

Skäligen misstänkt för mord

Under Fästmöns och mitt stadsbesök den 26 februari i år tittade vi in på ett par antikvariat. Lillemor Östlins bok Skäligen misstänkt för mord följde med hem för endast 90 kronor. En recensionsexemplar, så denna inbundna bok var läst högst en gång.

Mord eller inte?

Boken utspelar sig bland ett gäng knarkare som bor i husvagnar. En av dem skadar sig och dör en dag. Några blir rädda och beslutar sig för att dumpa kroppen. Naturligtvis hittas liket och spåren leder till en bilhandlare. Det talas om tortyrmord och uppgörelser i den undre världen.

En deckare av självaste Hinsehäxan borde vara trovärdig och spännande. Nog är den trovärdig i person- och miljöteckningen, men den blir aldrig spännande. Och just spänning är ett krav jag har på en deckare. Annars är boken relativt lättläst. Men lite för… lätt alltså för min smak.

Lågt Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Brottet

Dags för en ny säsong med brott

säger rubriken på SvT:s hemsida om den danska TV-serien Brott. I kväll var det dags för det första avsnittet av tio i den tredje säsongen.

Dags för säsong tre! (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Sara Lundh jobbar kvar som polis. När kvällens avsnitt börjar ska hon få 25-årsdiplom. Dessutom har hon sökt en ny tjänst. I Danmark är man mitt uppe i valtider. Samtidigt råder finanskris och ett av landets största företag överväger att flytta sin produktion utomlands. Så hittar polisen ett lik i hamnen. Sara måste ta fallet tillsammans med sin nye polisaspirant Juncker. Företagsledaren för Zeeland inser att en av hans anställda har läckt till pressen och han avskedar denne. Löftet att stanna i Danmark med företaget tänker han hålla. Men så försvinner hans dotter…

Detta första avsnitt börjar mycket spännande. Det är tre berättelser som först inte verkar höra samman, men redan nu inser tittaren att de i allra högsta grad hänger ihop.

Det blir högsta Toffelbetyg!

Läs vad jag skrev om Brottet 2010!

Livet är kort.

Read Full Post »

Den grå

En helg i maj förra året var vännen FEM här och hälsade på. Vi tittade in på Röda Rummet, ett av stans bästa bokantikvariat. Jag minns inte om jag hittade nån bok till mig själv, men jag hittade en billig pocketdeckare till Fästmön: Björn Hellbergs Den grå. Nu har jag lånat den och läst.

Annas exemplar av Den grå är äldre och, mycket mer passande, grått.

Den här gången gör polisen Sten Wall och hans kollegor bekantskap med ett gäng satanister. Bland annat korsfäster de katter, nåt som polisen får ett anonymt tips om. När två lik hittas – ett av en yngre dam, det andra en äldre man – med bockfötter i pannan blir förstås satanisterna misstänkta. Men är det verkligen så enkelt?

Liksom så ofta bygger Björn Hellberg upp en bra spänning och en kuslig stämning. Men slutet känns ihopsnörpt och alltför enkelt.

Det blir inte mer än medelbetyg den här gången!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vintermorgon

Idag är det lördag – och vännen FEMs födelsedag! Hon fyller… 15, tror jag visst att det var. Nej, vi blir aldrig äldre, hon och jag. Hon är alltid typ 15 i mina ögon. Fast på den här bilden är vi nog hunnit bli 16 bast. År 1978 är den tagen, hemma hos FEM, så gissningsvis är det nån av hennes föräldrar som har fotat.

Stort GRATTIS till FEM!!!

Gösta (= Tofflan) till vänster och FEM till höger. Idolbild från 1978.

Det har varit en helvetesnatt. Familjen Alien har levt rövare och jag har klivit upp ur sängen typ varannan timme. Fästmön tänkte inte väcka mig i morse, men jag behövde ändå gå upp. Så klart jag skjutsade henne till jobbet! Fy, inte är det roligt att börja klockan sju en helgmorgon på vintern…

Kallt och lite snö i luften var det. Vägarna är bra plogade nu, till och med smågatorna vid Annas jobb. Inte många människor ute alls i morse. Bilen i garaget bredvid såg ännu läskigare ut i decembermörkret. Snacka om spökbil…

En riktig spökbil i garaget bredvid.

Den här Mercan har stått här i två år nu. Jag minns mannen som kom med den en gång. Vi hejade lite så där som normala grannar gör. (Det är bara pucko-grannar som inte hälsar.) Mannen kom i sällskap med ett uppklätt, äldre par. Hans föräldrar? Eller… var det bara inbillning från min sida..? Såg jag åter igen de döda som går omkring här? Mystiskt är det, för jag har varken sett mannen eller det äldre paret igen – och ändå har vi platserna bredvid varandra i garagelängan.

Jag har försökt titta in i spökbilen för att se om jag hittar nåt lik eller nåt spöke, men ingenting.

Tanken var nog att jag skulle krypa ner i sängen igen när jag kom hem. Men somliga gastade här i huset, så det var lika bra att lägga planerna på hyllan. Jag plockade fram rena lakan som jag ska bädda med idag. Det blir en hel del tvätt under dagen och morgondagen, för sen kan jag inte hålla på med sånt på ett tag. I morgon måste jag storhandla hem mat så jag klarar mig fram till helgen före nyår när jag tror att Anna dyker upp igen. Från fredag nästa vecka ska hon ha alla sina barn hos sig i två veckor. Det blir mysigt för dem att få fira jul tillsammans. Om jag hade barn skulle jag inte kunna tänka mig en jul utan dem! Men jag har ju inga barn.

Funderar på om jag inte ska ta ner de två jullådorna i alla fall och kanske julpynta lite. Jag ska ju förhoppningsvis fira jul här hemma och nog vore det lite fint att titta på den gamla krubban med Maria, Josef, Jesusbarnet och de sex vise männen… Ja, du läste rätt: de SEX vise männen! Så många trodde du inte att det fanns, va? Men det gör det – till min julkrubba! Tre av dem är gjorda av kräppapper och ståltråd och rider på kameler, medan de andra tre är sedvanliga figurer i nån sorts bränd och målad lera.

Förresten kom jag på att jag har SJU vise män i huset! Anna gjorde nämligen misstaget att berätta för mig ganska nyligen att hon spelade vis man i en skolversion av Jesu födelse! Nu blev du väl impad?!

Nån gran ska jag inte ha i år i alla fall, det orkar jag inte fixa varken nu eller senare. Men jag får njuta av den jag ser utanför köksfönstret. Den är faktiskt riktigt vacker – i alla fall nu i december. Övriga året kan man ha andra åsikter om gröngölingen…

Den är vacker i december, gårdens gröngöling.

Nu ska jag sparka igång perkolatorn för jag är väldigt kaffesugen. Ska förbereda lite till kvällen, när Anna och jag ska äta sillbord. Fyra sorters sill finns det, ägghalvor tänkte jag göra, lax, kalkonetter (prinskorv av kalkonkött), några skivor julskinka till Anna, några skivor kalkon till mig. Och så lite rödbetssallad. Till detta, kokt potatis, Janssons frestele, var sin mörk julöl och en snaps eller två av en kyld Östgöta sädes.

Livet är kort. Det är gott understundom också.

Read Full Post »

Arne Dahl: De största vatten – TV-serien

Söndagskväll och dags för Arne Dahl igen. Igår visades första delen av två med titeln Arne Dahl: De största vatten. Jag bänkade mig i bäste fåtöljen och klarade nästan av att sitta där under hela programmet, en och en halv timma. Sista halvtimman såg jag via sovrums-TV:n.

Kerstin Holm blir lite personligt involverad.

I denna Arne Dahl blir en av poliserna, Kerstin Holm, personligt involverad. Skälet är att hennes ex-pojkvän, också han polis, utreds efter en dödsskjutning som kan ha haft rasistiska motiv. Efter förhöret försvinner Kerstins ex och hon börjar få märkliga meddelanden från honom. Samtidigt hittar en inbrottstjuv ett lik i våningen där han gör ett inbrott. Vid liket finns ett självmordsbrev som leder polisen till en myr där denne seriemördare avslöjar var offren finns.

Jorå, jag tycker att även denna Arne Dahl-miniserie är bättre än den första. Den börjar inte lika dramatiskt som den andra, men den känns mer spännande. Den enda som drar ner det hela just nu är Magnus Samuelsson. Han kan inte skådespela! Det är pinsamt. Snälla, ta bort!

I övrigt, högt Toffel-betyg, herr Samuelsson till trots. 

Livet är kort.

Read Full Post »

Öltunna, snedseglarfrilla och armar – en bristvara

Jag var så himla slut igår kväll att jag inte orkade skriva några inlägg för tidsinställd publicering. Därför tar jag mina raster i anspråk till bloggande i stället. För det är liiite svårt att hämta kaffe när man går med två kryckor. Det känns inte bra att stoppa ner kaffemuggen med vätskeinnehåll i jobbväskan, nämligen. Att gå och äta lunch utan att först tvinga nån att agera assistent känner jag inte för idag. Det var ju så mycket folk och så rörigt igår och då kan det vara knepigt även för en assistent att ta sig fram med två brickor. Det skrivna ordet i stället för kaffe och mat, alltså! Men var lugn, jag svälter inte ihjäl! Magen ser ut som en öltunna just nu, eller som Obelix, ungefär…

Min mage är som Obelix, fast jeansen sitter inte i armhålorna utan nedanför magen. Hundens roll i sammanhanget är oklar, den är säkert bara en linslus.

Det har gått bra att strutta omkring på kryckor, men det gör baske mig inte mindre ont. Sen är det, som sagt, lite opraktiskt också eftersom jag inte har bläckfiskarmar utan bara två ganska vanliga. Men vänta bara! Snart kommer ett gnäll-inlägg om blåsor i händerna! Jag känner mig själv…

Dagen började med ett gapflabb i badrummet åt morgonfrisyren. Alltså jag vet inte vad jag håller på med om nätterna! Snedseglat, såg det ut som… I morse vaknade jag för övrigt halv fem och det var inte roligt när harpan på Ajfånen inte trillrar igång förrän 6.10. Men jag låg och funderade lite, svarade på ett par kommentarer på bloggen och HEPP! så hörde jag att kaffet var klart. Det är helt suveränt med timer till perkolatorn på morgnarna, det har jag kört med sen 1980-talet!

Snedseglarfriysr med uppståndelse och platthet i… annorlunda kombination. Kort sagt: jag inte bara snackar skit, enligt nån, enligt mig själv ser jag ut som skit också.

När jag anlände till jobbet hade skeppet kapsejsat och frisyren antagit ett mer neutralt utseende. Klockan åtta hade jag en utbildning och tekniken krånglade som 17. Det slutade med att eleven fick sitta vid min dator och jobba, allt medan jag i varannan mening skrek

Klicka inte på publicera! Klicka INTE på publicera!

Efter denna märkliga upplevelse (eleven såg mycket trött ut efter utbildningen, jag kan nu lägga till hes till min bank av åkommor) var det dags att svara på lite mejl kring bland annat projektsidor på webben. Jag försöker också köpa grafisk form av en mall, det ser mycket lovande, men dyrt ut. Kanske skulle jag kunna göra det själv, men nu ska jag ju inte jobba som varken grafiker eller formgivare, så…

I eftermiddag ska jag skriva lite nyheter med anledning av en helikopterleverans idag. Snälle C har lovat ta en bild eftersom det är lite knepigt att klara av rent praktiskt – två kryckor och en kamera, men bara två armar = omöjligt.

I morse var det mer än sju grader kallt. Enligt Ajfån-appen är det tre grader plus ute. Mellan wellpapprullarna i fönstret (man tager vad man haver så att man kan se vad som står på datorskärmen trots solljus) noterar jag att solen skiner för fullt. Det vore skönt med en promenad, men jag har alltför ont.

Efter jobbet ska jag handla på Tokerian och det blir en intressant upplevelse. Eller nej, det blir det inte. Kryckorna får stanna kvar i bilen och jag får göra som mamma när hon storhandlar – hänga på varuvagnen. Det slog mig alldeles nyss via min observanta Fästmö att jag blir mer och mer lik mamma:

• jag hänger på varuvagnen
• jag rapar och skyller på bråcket på matstrupen
• jag pratar skit
• jag är rätt ilsk rent generellt
• jag är allmänt DAAAN!

Att vara daaan är en östgötsk företeelse som jag nog måste blogga om!

Den hjärtegoa L har jag haft mejlkontakt med under förmiddagen och L vill överraska oss kulinariskt i efterskott på förlovningsdagen. Tills vidare skjuter vi det på framtiden eftersom det är som det är med hälsan, men en lunch ska vi försöka få till snart. Vi jobbar ju inom samma fakultet, så det borde ju inte vara så knepigt. Om armarna räcker till, vill säga… I dagsläget är just armar en bristvara.

Nu ska jag ta en liten inomhuspromenad denna lunch. Jag ska gå på toa och där ska jag… inte berätta mer. Jag sparar nämligen en del av skitsnacket för en intern publik.

När jag har hämtat hem Anna från jobbet i kväll, nån gång runt 21.30, blir det ost, kex och rödvin. Vad blir det för fredagsmiddag hemma hos dig???

Livet är kort

Read Full Post »

Novembernytt från Månpocket

Månpockets månatliga nyhetsbrev ramlade in i inboxen nyss. Här kommer ett urval titlar som jag tycker är intressanta:

Mannen från Albanien av Magnus Montelius
Det är hösten 1990 och järnridån har nästan helt rämnat. I Stockholm faller en man ned från Erstaterrassen och omkommer. Han har ett albanskt pass på sig men hans existens förnekas av de albanska myndigheterna. Tre personer dyker upp på olycksplatsen. Den ene för att göra en rutinundersökning och den andre på jakt efter en story. Den tredje söker en plats att sova undan regnet. De ska alla upptäcka var och en på sitt sätt att sanningen om mannen från Albanien är mer komplicerad än den först verkar. Bakom ligger en historia om en sammansvetsad grupp människor som begravde sitt förflutna men behöll sina lojaliteter. Ett förräderi som en av dem lyckas dölja, men som långsamt och obevekligt avtäcks när mannen från Albanien dyker upp i Stockholm.

Skendöd av Thomas Enger
I ett tält i en avskild del av en park hittas liket av en ung kvinna. Hon är nedgrävd till midjan i jorden och stenad till döds. Hennes rygg bär spår efter piskrapp och en av hennes händer har huggits av.
Webbjournalisten Henning Juul har varit sjukskriven i två år efter att ha skadats i en brand där hans lille son omkom. Nu är han tillbaka på jobbet med ärr i både ansiktet och själen, och han sätts att bevaka mordet. På tidningen råder det vanliga kontrollerade kaoset, ändå känns allt främmande. Tryggheten är borta och det är som om han vore nybörjare igen. Att han dessutom tvingas samarbeta med sin exfrus nya kärlek gör inte saken lättare.

Tabula Rasa Hotels av Jonas Joelson
Före: David Skoglund var fixstjärnan i Stockholms reklamvärld. Han fick de snyggaste tjejerna, gick på de bästa festerna, sprang alltid framåt och var ständigt lika cynisk och briljant. En vinnare som krävde mer och mer.
Efter: David Skoglund är parian i Stockholms reklamvärld. En förlorare som skamset stryker längs gatorna och söker sig själv utan vare sig kompass, karta eller nåd.

Kråkornas fest av George R.R. Martin
Efter århundraden av bittra strider råder nu en osäker vapenvila. Robb Stark, Joffrey Baratheon, Renly Baratheon och Balon Greyjoy är alla döda och Joffreys blott åttaårige bror Tommen regerar i Kungshamn under överinseende av sin mor, den maktgalna Cersei Lannister som har många liv på sitt samvete.
Men kampen om makten över de sju konungarikena är inte slut. Stannis Baratheon har farit till Muren, på Järnöarna smider huset Greyjoy nya planer, i Dornien vill huset Martell hämnas prins Oberyns död, medan Brienne, jungfrun av Tarth, beger sig iväg på det omöjliga uppdraget att söka efter Sansa Stark. Och över havet kommer envisa rykten om att draklordens dotter fortfarande lever.

Livet är kort. 

Read Full Post »

Strindbergs stjärna

För ett par år sen blev det ett himla hallå i litteraturkretsar kring boken Strindbergs stjärna av Jan Wallentin. Om jag inte minns fel handlade det om att boken förhandsåldes internationellt till massor av länder. Författaren fick ett stort förskott för boken. Själv hittade jag boken i somras, på årets första semesterdag, på antikvariat, för 50 kronor. Frågan är om den var värd pengarna…

Var den här boken värd 50 kronor?

Boken inleds med att en dykare hittar ett gammalt lik i en gruvgång. Och därmed inleds jakten på att försöka sammanför Strindbergs stjärna och kors. Strindberg som i Nils Strindberg, inte August. Nils, som var med på Andrées expedition. Den börjar nästan som en deckare med ett mord – och fortsätter sen ut i vida världen, bland nazister, judar, första världskriget, argentinare, ryssar och så… tillbaka till de norra delarna av världen. Och så ett litet HBTQ-tema insmuget också.

Alltså, jag blir inte klok på den här boken! Den är som en blandning av Da Vinci-koden, men också lite som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Fast när det gäller Strindbergs stjärna får jag inget grepp om själva storyn. Inget grepp alls. För den har också lite TV-serien Lost i sig – och sånt blir jag smått galen på.

Nej, det här var ingen bok som tillhör mina favoriter alls. Den är alldeles för snurrig, det är alltför många trådar att försöka hålla ihop – och reda ut. Och det är för absurt. Lågt Toffelbetyg!

Read Full Post »