Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lik’

Ett litterärt inlägg.


 

Medan mörkret faller och penna

Recension på gång!

Det är en otroligt seg dag, klädd i väntans dräkt. Väntan, väntan, väntan… Jag trodde att jag var en van och tålmodig väntare, men jag har svårt den här gången. Det är mycket som står på spel. Under tiden läser jag en bok som jag ska recensera. Det är en deckare, som nyligen fått ett fint pris.

Jag började läsa idag med blyertspenna (den återförda favoritpennan) och har hunnit ungefär en tredjedel in i boken. Det är en märklig bok, en historisk deckare som utspelar sig här i Uppsala bland lik i Gustavianum och underliga rasbiologer… Märkligt nog är detta den andra boken på kort tid som jag läser och som handlar om både mord och Gustavianum. Den förra var ju Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet.

Änglarnas tårar

Änglarnas tårar släpps i kväll i Enköping!

I eftermiddag, när Fästmön har slutat jobba, ska vi ta oss till en annan kommun i länet, Enköping. Det är alltid bra att vidga sina vyer. En bit mat blir det på vägen nånstans innan vi letar oss fram till biblioteket där vi ska bevista boksläpp klockan 19. Belgiska Anna släpper ju den sista delen i sin Bosnien-trilogi och vi är inbjudna av Anna, Vombat (förlaget) och nån som heter Sune. Jag hoppas självklart få recensera även den här tredje delen. Det här är nämligen riktigt bra, men lite otäcka böcker om barn och unga i krig och på flykt från krig.

Och så ska det bli väldigt, väldigt roligt att träffa Anna igen. Jag tror att det var typ tio år sen sist. I ett annat liv för oss båda två. Livet kan ju, som bekant, ändra riktning. Nu hoppas jag bara att Clark Kent* låter bli att gnissla och tar oss säkert både dit i eftermiddag och hem i kväll. Fram till avfärden får jag sällskap i min väntan med litterära lik och knäppa rasbiologer i Uppsala. För jag är ju boktokig.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SyndafalletFör ett tag sen träffade jag en av stans trevliga journalister på en sopplunch i Missionskyrkan i Uppsala. Medan jag väntade på mitt lunchsällskap upptäckte jag en hylla begagnade böcker som såldes för en billig penning. Självklart botaniserade jag där, varpå två böcker à fem kronor fick ett nytt hem i New Village. Nu har jag plöjt den första av dem, Syndafallet av Ruth Rendell, en Wexford-deckare som faktiskt har ett Uppsalainslag!

Spänd av förväntan blir jag genast när jag ser att Syndafallet är dedicerad till Karl och Lilian Fredriksson, författare, översättare och förlagsmänniskor här i Uppsala. Sen börjar jag läsa – microstilen i denna ganska slitna pocket, utgiven 2002. Jag hamnar i Sussex, i vars östra delar jag en gång bott i min ungdom. Regnet vräker ner och floden svämmar över. Då får kommissarie Wexford ett samtal från en mamma som tror att hennes båda tonårsbarn har drunknat i vattenmassorna. De är i vart fall inte hemma när föräldrarna återvänt efter en kort tids frånvaro. Dessutom är deras ”barnvakt” också borta. Wexford jobbar med fallet och inser snart att det är nåt knepigt med föräldrarna till de försvunna tonåringarna. När en helgboende så hittar en bil med ett lik i och försöker dölja detta blir det än mer oklart vad som egentligen har inträffat och hur. Genom utredningen hamnar Wexford i Uppsala.

Jag tycker att boken är lite seg, ärligt talat. Under hela läsningen sitter jag och väntar på Uppsala. Det blir en kort stund i stan och det är först mot slutet. Boken är välskriven, men lite för tjock – vissa delar leder inte handlingen särskilt mycket framåt, enligt min mening. Jag irriterar mig även lite på att nya stycken inte är bra markerade alla gånger i kapitlen.

Det samlade Toffelomdömet blir medel. Boken är emellertid helt klart värd den femma den kostade, men jag rekommenderar dig mer att ta en tur till Missionskyrkan och äta en fin och prisvärd sopplunch!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett djuriskt inlägg.


 

På förmiddagen, när jag telefonerade med Fästmön, hörde jag hur hon plötsligt skrev på sin äldste son. Hon lät som en kastratsångare. Skälet: en insekt med åtta ben.

Ä, spindlar är väl inget!

tänkte jag.

Äldste bonussonen avrättade inkräktaren. Jag såg liket, men det var rätt platt.

Lite senare var jag ju på besök. Vi hade just avnjutit lördagsmiddag när Anna åter igen gav hals. Uppenbarligen var det en änka eller änkling på promenad i köket… Och då såg jag att det faktiskt inte var nåt litet kryp…  Randigt var det dessutom. Helt passande la Johan en Colin Forbes-bok på det. Vi är riktiga boktokar i den här familjen.

Spindel

Inget småkryp.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Det röda fältet

Rosalie, Kitty och Flora – tre unga volontärer i första världskriget. (Bilden är lånad från Sveriges Televisions webbplats. Foto: Todd Antony/Endemol.)

Premiär i kväll för Det blodröda fältet, en brittisk dramaserie i sex delar och det enda sevärda på svensk TV en lördagskväll. Tja, krigsromantik… Är man mer än lovligt desperat då eller tittar man för att det är brittiskt och bra rent dramaturgiskt?

Tre unga kvinnliga volontärer – och senare även en utbildad sjuksköterska – kommer till ett brittiskt fältsjukhus för att hjälpa till. De har alla sina skäl att vara där, men de kastas in i en värld som de nog inte kunde föreställa sig. Inte nog med att en av dem hittar amputerade fingrar bland förbandstrasorna. Många av soldaterna lider av psykiska skador som tar sig hemska uttryck. Och inte hjälper det att en av översköterskorna är en riktig bitter hagga.

Tittarna kastas rakt in i fältsjukhusets värld, en liten hierarki i sig. Där finns mänskliga människor, omänskliga människor och väldigt, väldigt skadade människor. Det är bra, det känns realistiskt. Oona Chaplin är heller ingen besvikelse – dessutom är hon väldigt lik sin morfar i kroppsspråket även om detta inte är fars. För det är krigsromantik. Och det är väl lite det jag har svårt för.

Toffelomdömet blir emellertid högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.

 

MarcoeffektenNu har jag plöjt. Plöjt en serie i fem böcker om Avdelning Q, en fiktiv cold case-enhet inom Köpenhamnspolisen, ledd av Carl Mørk. Marcoeffekten är den femte och hittills senaste i serien. För visst hoppas jag att Jussi Adler-Olsen skriver fler böcker om Avdelning Q! Och enligt bokens baksidestext är åtta böcker planerade.

Marco i bokens titel är en femtonåring som växt upp som en av Zolas barn. Barnen drillas till tiggare och ficktjuvar. Zola är närmast en sektledare. De lyder honom blint – annars… Men när Marco förstår att Zola tänker se till att han blir av med en kroppsdel – ett sätt att dra in mer pengar – sticker han. Han får hela klanen efter sig. Inte blir det bättre av att han råkar hitta ett lik. Zola och hans gäng får med sig flera kriminella i Köpenhamn i jakten på Marco. Och så småningom sällar sig polisen till jägarna, på sätt och vis…

Rafflande och spännande är jakten på Marco, som gått i gatans skola och lärt sig hur man undslipper förföljare. Men boken innehåller också mycket grymhet och råhet och framför allt, brist på respekt för människoliv.

Det här är en riktigt bra bok och den får förstås högsta Toffelomdöme.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om världen utanför.


Jag noterar ständigt
att det finns en värld utanför mitt arbetsrumsfönster. Idag är det en regnig värld – i alla fall där jag sitter och ser ut. Men det händer andra saker än att det bara regnar. Här är en del av det jag har kollat in och som jag dessutom kommenterar (wow! eller hur?!).

 

Bakelittelefon

Farlig?!

Unga är rädda för telefonen. Ja, det är inte själva manicken i sig som de unga räds. Man ser dem ju ständigt och jämt gå med mobiler i näven och gamnacke över den. Nej, det handlar om det som en telefon ursprungligen användes till – att ringa med – som upplevs… olustigt. Det visar i alla fall resultaten av en brittisk enkät bland 2 500 kontorsanställda i åldrarna 18 till 24 år. Hela 94 procent av dessa föredrar att kommunicera via mejl i stället för att ringa! Och… eh… ja… ibland är det skönt att mejla eller messa, det håller jag med om. Jag är ingen telefonmänniska heller. Men öga mot öga är allra bäst, om än inte alltid möjligt, när det gäller kommunikation.


Hängd man hängs igen.
Men fy så jag studsade när jag läste den rubriken! Enligt Dagens Nyheter handlar det om bödlar i Iran som misslyckades med att hänga en man för narkotikasmuggling. Mannen överlevde, helt enkelt, trots att han dödförklarades efter tolv minuter. Men under natten upptäcktes imma på plasten runt mannens ”lik” i bårhuset. Nu vårdas mannen på sjukhus, men så snart han har återhämtat sig ska han avrättas. FY F*N, säger jag bara, så jäkla grymt och vidrigt!!!

 

Kanelbulle

Kanelbulle till mobilen?

Doftande mobiler. Nu har jag läst nåt som jag knappt tror att det är sant! Men, troligen är det det. Ett japanskt företag är först med att lansera väldoft för mobiltelefoner. Det är helt enkelt en liten glob som man sätter på sin mobil. Globen utsöndrar väldofter i form av lavendel, majssoppa (?!), kanelbulle (underbart!), jordgubbar, curry (?!),  yakiniku (japansk maträtt), för att nämna några av doftpatronerna som kan användas. Man kan tidsinställa dofterna så att de sprejas ut och man kan också göra en inställning så att väldoft sprids varje gång man får en like på Fejan… Maj gadd, is this for real??? I såna fall vill jag ha kanelbulle!


Forskare testar wi-fi under vatten.
Dags för nästa sci-fiupplevelse. Den här gången är det amerikanska forskare som försöker utveckla trådlös kommunikation, wi-fi, under vatten. Ett djuphavsinternet, alltså. Frågan är bara varför. Jo, ett skäl är att ljudvågor är bättre under ytan än radiovågor, som vanligt wi-fi använder. Och undervattens-wi-fi kan vara användbart vid till exempel katastrofer som tsunami och för att övervaka fiskar och djur under vattnet. Nu har jag lärt mig nåt nytt!

 

tomater o sparris

Vegetariskt à la Tofflan. Kan du se vad det ska föreställa?

Vegetarianer lever längre. Jepp! Vilken otur för somliga, för jag är ju nästan vegetarian. Och även såna som jag, som äter mycket lite kött, lever längre än folk som äter kött regelbundet. Det visar en amerikansk studie på 100 000 medlemmar av Sjundedagsadventiserna. För den som äter mycket lite kött minskar risken för cancer och hjärt-kärlsjukdomar. Om man dessutom inte röker och är fysiskt aktiv är det bara plus. Ja se röker gör jag inte längre, det är tio år nästa år, som jag slutade med den olaten. Fysiskt aktiv försöker jag att bli. Fast jag har slarvat med mina promenader nu i två dar, det har jag… :oops: By the way, kanelbullar är vegetariska, va? Och vit choklad och ostbågar, eller hur?

 

Var femte invånare är en häst

En kommunslogan nånstans. Var det härifrån Reinfeldt fick idén?

Reinfeldt är inte det enda djuret. Inte enligt Patrik Lundberg på Aftonbladet, i alla fall. Reinfeldt utnämnde sig själv ju till stridshingst häromdan. Nu har Patrik Lundberg utnämnt The Others. Och Pravda betyder ju Sanningen, eller hur?


”Det kom som en tanke på posten…”
 Prins Carl Philips ord om det där förb. eldskyddet. Men… heter det inte ”det kom som ETT BREV på posten”..? /Vän av Ordning. Hur som helst, Prinsens revansch för Eldskyddsaffären blir… en kollektion sportjackor.


Böter för sms bakom ratten.
 Från och med den 1 december införs en ny regel. Notera regel, inte lag. Enligt… regeln får man inte använda telefon i bilen på ett trafikfarligt sätt. Om man ändå inte kan hålla fingrarna i styr och det leder till en trafikolycka kan man få böta. Ifall man överlever, vill säga.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Lördagskvällar är det mest skit på TV.
Eller i vart fall inget program som jag är intresserad av att titta på. Vilken tur då att Rosor, kyssar och döden (2013) hittade ner i postboxen häromdan. Tillsammans med Fästmön efter hennes jobb och några goda ostar med tillbehör utgjorde filmen en fin lördagskväll. Filmen är baserad på Maria Langs bok med samma titel

Rosor, kyssar och döden

Rosor, kyssar och döden, den fjärde Maria Lang-filmen, blev vår underhållning på lördagskvällen.


Puck och Ejnar Bure
är bjudna till fest – för nu har deras vän, kommissarie Christer Wijk, förlovat sig. Festen ska gå av stapeln på Christers fästmös familjeherrgård. Men mitt i festen hittas ett gammalt lik nergrävt i jordkällaren. Och snart dör även gamle farfar. Men inte av hjärtat utan av förgiftning. Som tur är finns ju rikspolischefen Wik där och kan bena ut de gamla familjehemligheterna.

Det är som vanligt väldigt många sexuella anspelningar och mycket cigarrettrök, men filmen är också spännande. Om den andra och den tredje filmen var sisådär, tycker jag att denna i alla fall får, inte högsta, men ett högt Toffelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Läs vad jag tyckte om de andra Maria Lang-filmerna:
Mördaren ljuger inte ensam
Kung Liljekonvalje av Dungen
Inte flera mord


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 329 andra följare