Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krönikor’

Tja, allt annat än glatt blir humöret efter yet another helvetesnatt. Jag kom i säng vid 23-tiden och slocknade ganska snart – bara för att vakna klockan ett och rusa ut på toa. Sömnen har som vanligt såna här nätter varit av och på. Jag somnade visserligen igen efter klockan ett, men vid tre-tiden var det dags igen, sex-tiden, sju-tiden… Därefter hamnade jag i nån sorts koma och vaknade fem över nio för att vissa minderåriga studsade bollar eller vad de nu gjorde inomhus.

Enda bollen som är tillåten i mitt hem.


Om jag hade haft barn,
vilket jag tack och lov inte har, skulle bollstudsning inomhus vara totalt förbjudet. Det är inte bara riskabelt för inredningen, det är ett otroligt irriterande ljud att lyssna på. Samtidigt slog min skadeglädje i taket när jag noterade att vissas rökmaskin* stått i regnet med locket av hela natten. Ha ha! Hoppas skiten rostar sönder! 

Regn, ja… Det har kommit rejält i natt och även om det är uppehåll just nu ser det inte ut som om det ljusnar. Det blir så tråkiga helger när man inte kan eller vill vara ute på nåt enda evenemang! Samtidigt känner jag att jag inte orkar – inte i skrivande stund, i alla fall. Åter dränerad på all kraft jag har, känns det som. Det känns som om livet rinner ur mig – inte bara rent teoretiskt.

Lördagar brukar jag ägna en längre stund åt lokalblaskan. Det gladde mig att läsa att kära sysslingen fick med en replik på en idiotisk insändare i veckan. Men varför, varför, VARFÖR är kära sysslingen inte längre krönikör på söndagar? I stället publiceras diverse skribenter som antingen svamlar om nåt ointressant eller så kan de helt enkelt inte skriva. Jag tycker klassen på tidningens skribenter snart är lägre än den hos lågstadieelever. (Snacka om klasstänk!..) I vissa fall. Inte i alla. Men här kommer ett citat från dagens lokalblaska som visar den låga nivån (understrykningarna är mina):

Klockan 18 på fredagskvällen påträffades en död man i centrala Uppsala. Mannen påträffades av en förbipasserade privatperson. Det var på en gård i Slottsgränd i centrala Uppsala som kroppen påträffades, […]

Ja, som synes har journalisten inte ens för en mindre notis orkat använda ett synonymlexikon – se mina understrykningar – utan använt samma passivverb i tre på varandra följande meningar. Dessutom heter det väl Slottsgränd och inte i? För övrigt är det naturligtvis en hemsk nyhet, betydligt hemskare än den dåliga svenska journalisten använder!!! 

En av de journalister vid lokalblaskan som kan skriva intressanta saker på god svenska hittade jag tack vare Fästmön via Fejan (nej, jag finns fortfarande inte på Facebook). Anna Ehn är tjänstledig sen ett tag tillbaka – för att skriva böcker. Och det tror jag blir riktigt, riktigt bra! Jag hoppas att jag får äran att recensera ett eller annat litterärt verk här på bloggen!

Nu samlar jag energi för att orka gå ut i soprummet. Tänk så otroligt maratonlångt det kan kännas med knappt 100 meter… Sen blir det uppfräschning av självet så gott det nu går och så frukost. Clark Kent** och jag styr kosan till Himlen nånstans mitt på dan.


*rökmaskin = grill

**Clark Kent = min lille bilman 

Read Full Post »

Ja… ehum… :oops: Rubriken är alltså titeln på den bok jag just läst, Men vi knullar ju ändå inte, av Ann Söderlund. Jag fick den av min frissa härom veckan när jag var och klippte mig. Frissan – och fler med henne – har uppgett att de inte pallade med att läsa (ut) den här lilla pocketboken. Och när folk är så negativa blir en sån som jag nyfiken. Nu är boken läst – och jag har garvat! Tack, Mona!!!


Jag har fått garva åt denna!

                                                                                                                                                               Ärligt talat brukar jag inte gilla småbarnsmammors kåserande texter om vardagen. Jag brukar inte gilla nånting med texterna och innehållet. Totalt ointressant för mig. Och ofta har jag frågat mig:

Varför raljerar de så över sina ungar och sin respektive? Är inte det här ett liv de har valt själv, liksom? Vem har tvingat dem?

Ann Söderlunds texter är mera krönikor över vardagen. Visst, man och barn finns där, men det som skiljer Ann Söderlund från andra skrivande småbarnsmammor är att hon inte förnekar att hon har ett annat liv, vuxenlivet. Och det är just detta som gör att hennes texter blir roliga.

Jag la ut ett citat här på bloggen häromdan som jag tyckte var roligt. Här är ett annat som jag tycker är ganska tänkvärt också:

[…] Det blir alltså inte bättre med åren. Det finns alltid saker att ångra. Och vem, ursäkta som frågar, är det förresten som har bestämt att jag måste vara en muntergök dygnets alla timmar? Finns det en lag? […]

Jag skulle också vilja citera den text som handlar om hur det är att vakna upp med ett djungelvrål i rumpan, men den är alldeles för lång. I stället tycker jag att du ska läsa den här boken – förutsatt att du är på rätt humör och att du vill skratta.

Ska jag ha några invändningar mot boken är det att det är vanskligt att samla så här många roliga texter i en bok. Det blir sällan bra. Det blir för mycket. Därför tror jag att texterna hade varit roligare att läsa var för sig, lite här och var, i diverse tidskrifter. Vidare förekommer ganska många…

fula ord :oops:

och en del språkliga tautologier som jag retar mig på. Och att stava fel på inte bara en utan två kända personers namn är inte så lyckat. Det verkar lite… obildat. Men jag ger den här boken medelbetyg för jag skrattade högt flera gånger!

Read Full Post »

Det är så många som tycker saker om Marcus Birro. Det är så många som tycker att han är på ett visst sätt. Det är så många som tycker – trots att de inte känner honom alls. Och nu ska jag tycka om Marcus Birro. Jag ska tycka OM Marcus Birro.

Jag följer Marcus Birros blogg sen ganska lång tid tillbaka. Och jag missar aldrig hans krönika i en av kvällsblaskorna. Det är hans skrivande jag bara älskar. Hans sätt att så naket och öppet återge det han känner och tänker kan inte annat än gripa tag om ens hjärta. Dagens krönika handlar till exempel om att det blir en vit jul med barnen. Läs den! 

Ett tag ploppade Marcus Birro upp överallt, framför allt på TV. Jag tittar varken på fotboll eller på Lets dance, inte heller på På spåret. I det ena programmet blev han kallad dålig förlorare, i det andra hånad för att han vann. Sen kom hans senaste bok ut, Att leva och dö som Joe Strummer. Nu sist har han gjort en drömturné med Wayne Hussey. Och så har han gjort slut med Norrköpings Tidningar efter en taskig recension av hans bok. Den recensionen VAR taskig. Jag har inte läst boken, jag har inte läst nåt annat av Marcus Birro än hans underbara krönikor, men kritikern recenserade Marcus Birro, inte hans bok. Jag tycker (!) att Marcus Birro gjorde rätt som slutade blogga hos Norrköpings Tidningar.


Marcus Birros senaste bok finns på min önskelista.

                                                                                                                                                       Många tycker saker om Marcus Birro. Han är si, han är så. Frågan är hur många av alla tyckare som känner honom. Jag har noterat en känslig själ. Jag har noterat en känslighet mot kritik. Inte för att jag vet vad denna känslighet kommer av, men om jag går till mig själv handlar MIN känslighet om vad jag har med mig i mitt bagage. Att ständigt bli påhoppad under perioder av sitt liv sätter sina spår.

Med detta inlägg ville jag säga främst fyra saker:

  • Läs Marcus Birros krönikor i Expressen/på nätet.
  • Ja, jag vill läsa hans nya bok.
  • Tro inte att du känner Marcus Birro.
  • Marcus Birro – in my heart – för det han skriver!

Read Full Post »

I torsdags var det september månads sista Babel. I detta femte av tolv program på SvT2 ställdes bland annat frågan

Behövs kritiker?

Spännande i detta sammanhang att ha Marcus Birro i studion. Denne fantastiskt begåvade och självutlämnande poet, författare och krönikör som av många upplevs som extremt känslig för just kritik!

Men först inleddes det med lite Bob Hansson-trams, denna gång från Dramaten. Lyckligtvis hade jag möjligheten att spola fast forward… Tyvärr återkom eländet, men som sagt, det går att spola när man har spelat in på sin DVD…

Första studiogäst var författaren Ian McEwan som gav ut sina första böcker på 1970-talet, först novellsamlingar, sen en roman. I våras såg jag en film, Kärlekens raseri, baserad på Mc Ewans bok Enduring love. Den senaste romanen, Hetta, har en naturvetenskaplig vinkel precis som boken innan: den handlar om klimatförändringar. Och författaren själv klassar boken som en komedi… Daniel Sjölin var tyvärr tvungen att avsluta intervjun på ett urtramsigt sätt. Suck…


En komedi om klimatförändringar, enligt författaren.

                                                                                                                                                          Så blev det dags för ett av programmet huvudteman, kritik. Detta inleddes med ett reportage om James Wood, den sista stora och riktiga kritikern, enligt programledaren. James Wood är bland annat känd för att ha totalsågat den amerikanske författaren Paul Auster. James Wood är känd för att vara en mycket tuff kritiker. Nu har han själv skrivit en bok – och naturligtvis fått riktigt dålig kritik…

I studion för att diskutera kritik var i nästa inslag Marcus Birro, Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan samt Malin Ullgren, litteraturkritiker. På programledarens fråga om kritiker behövs, svarade de två kvinnorna ja, medan författaren svarade nej. Han menar att recensenter har ett existensberättigande – om de fungerar som dörröppnare i stället för att briljera inför andra. Chukri och Ullgren menade att kritiker behövs just därför att de är särskilt insatta och kunniga. Marcus Birro hävdade dessutom att majoriteten inte läser kultursidorna, nåt som vållade protester i studion. Chukri medgav emellertid att hon saknar mer BLOD i recensionerna, det vill säga mindre rutin. Men bokbloggare ger hon inte mycket för. Hon anser att de inte skriver kritik, utan närmar sig författaren som om han/hon vore en gudom. Samtidigt tycker hon att det är skönt att bokbloggarna skriver om böcker som kritikerna inte behöver eller vill skriva om!..


Så här ser Marcus Birros senaste bok ut och den finns förstås på min inköpslista!

                                                                                                                                                   Näste man att porträtteras är författaren Björn af Kleen, vars bok om svenska adeln, Jorden de ärvde, just kommit ut i pocket. Han berättar om sitt alternativ till att sitta som författare i en bokhandel. Han kommer i stället hem med böcker – som en sorts litterärt Tupperwareparty.


En bok om adeln.

                                                                                                                                                      Veckans boktips blev:
Ian McEwan: Tony and Susan av Austin Wright
Marcus Birro: Liseys berättelse av Stephen King
Malin Ullgren: En liten historia av Eva Adolfsson
James Wood tipsade om José Saramago, Alice Munro och Lydia Davis.

Nästa Babel handlar bland annat om Märta Tikkanen – eller Nobelpriset i litteratur

Programmet finns på SvT Play till den 30 oktober.

Read Full Post »

Nu har jag fått skratta gott igen – och faktiskt även Elias, sju år. Naturligtvis åt Karin Brunk Holmqvist. Denna gång var det den lilla boken Mintgrodornas återkomst, som roade.


En liten bok med många roliga krönikor.

                                                                                                                                                      Den här boken är för en gångs skull inte en roman utan består av en samling krönikor av olika slag. Ofta handlar det om förtretligheter i vardagen, såsom fadäser på IKEA, kvinnliga bekymmer, sommartid, stickmönster, bucklor på bilen med mera.

Jag skrattade högt många gånger och så även Elias som jag hade en stunds högläsning för på eftermiddagen.

Som sagt, vill du läsa och få skratta, läs nåt av Karin Brunk Holmqvist!

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 329 andra följare