Decembersläpp från Månpocket

En bit in i december damp Månpockets nyhetsbrev ner i min inkorg. Som vanligt hittar jag en hel del godsaker bland månadens pocketutgivning, till exempel dessa:

Felicia försvann av Felicia Feldt
- En sak ska du ha klart för dig. Att här vill jag inte se några sura miner. Jag vill se en glad flicka. Har du förstått?
Och visst, jag förstår. Jag har fått en hårt åtstramande fläta av mamma och en tillrättavisning. Men i hemlighet har hon fått något tillbaka. Och det vet hon inte om.
Felicia är nummer tre, sen blev de nio, fast en bror dog. Ändå en flock. Papporna blev fyra. Men bara en mamma. Världens bästa mamma? Expert på barnuppfostran i alla fall, om hon får säga det själv. Och Felicia försvann, men ingen kunde säga hur.

Stina om Stina av Stina Lundberg Dabrowski
En snudd på havererad intervju med Catherine Deneuve blir en thriller och ett reningsbad för en intervjuare som trodde att hon sett och hört allt. Ocensurerat och insiktsfullt beskriver Stina Dabrowski sina yttre och inre resor i ett landskap befolkat av människor vi andra bara får se på tv. Hur känner man sig efter att ha blivit utslängd av regissören Ingmar Bergman? Var går gränsen mellan den djuplodande frågan och den kränkande? I Stina om Stina och konsten att intervjua får läsaren följa med in i de allra innersta rummen, både Stinas egna och de intervjuades.

Glasklart av Karin Wahlberg
Hilda Glas är snart färdig läkare och har återkommit till sin hembygds trakter för att göra AT-tjänst på Oskarshamns lasarett. Väl där inser Hilda att hon kanske undermedvetet dragits till det sjukhus där hennes mamma avled och när hon råkar komma över sin mors journal inser hon att hon måste ta tag i sin outredda bakgrund. Vad var det för mystisk sjukdom som tog moderns liv och var hennes pappas död verkligen en olycka?
Claes Claesson har åkt till den lilla glasbruksorten Hjortfors med familjen för trivsamt och traditionsenligt valborgsmässofirande. Trängseln runt majbrasan tilltar och stämningen stiger. Men idyllen rämnar hastigt och mycket olustigt när man plötsligt känner doften av bränt kött och i ljuset från lågorna urskiljs så en makaber syn: en död manskropp.

Jag kan se i mörkret av Karin Fossum
Riktor är en man med inrutade vanor. På dagarna arbetar han på ett äldreboende. På kvällarna går han hem till sitt hus, där han bor ensam och aldrig får besök. När han är ledig sitter han på en bänk i parken och iakttar olika personer med cynisk blick.
Av en slump blir Riktor bekant med Arnfinn, en äldre man. Han bjuder hem Arnfinn och en vänskap utvecklas. Men en kväll kommer Riktor på Arnfinn med att stjäla pengar. Plötsligt brister något inom honom. En livslång, inkapslad vrede flammar upp.
Jag kan se i mörkret är en roman med krypande spänning och knivskarp psykologisk skärpa. Den handlar om en mycket ensam människa, vars obehagliga inre liv en dag börjar ta sig alltmer skrämmande uttryck.

Tistelblomman av Amanda Hellberg
Ända sedan hon var liten har Maja Grå varit annorlunda. Det är en hemlighet hon inte kan dela med Jack, mannen som hon älskar. Tillsammans har de flyttat till det skotska höglandet. Till Tistelblomman, ett ensligt beläget hus med sällsam dragningskraft. I trakten viskas det om fasansfulla hemsökelser och snart visar det sig att Maja och Jack har skäl att oroa sig …
Tistelblomman är en blodisande och suggestiv spänningsroman, och den tredje fristående delen i den hyllade serien om Maja Grå.

Livet är kort.

Read Full Post »

Sportsligt?!..

Det ska bli OS i London snart. Joru, lite hänger hon allt med, Tofflan! Och nyfiken blev hon på att få veta vad man INTE får ta med sig om man ska besöka arenorna när det tävlas.

Arrangören har släppt nån sorts Svarta lista. På den två sidor långa listan, som har skickats ut till alla som har köpt biljetter, finns, enligt Dagens Nyheter, till exempel

• frisbeear
• picknickkorgar
• vuvuzelor
• objekt eller kläder med politiska uttryck
• flaggor större än en x två meter
• flaggor som tillhör länder som inte deltar
• mer än 100 milliliter vätska
• överdrivna mängder mat
• bollar
• racketar
• trummor
• flöjter
• paraplyer i golfstil [vad är det???]
• överstora hattar

med mera…

Knivar är förbjudna, men ett undantag finns: sikher får ta med sig sin kirpan, som är en  traditionell dolk som symboliserar värdighet och självrespekt. Och då måste journalisten Andreas Rolfer, som har skrivit artikeln, fälla följande ganska kränkande och rasistiska ord för att runda av sin artikel:

Vi hoppas slippa se knivmän förklädda i turbaner och långt skägg.

Sportsligt uttryckt? Nej, inte särskilt, tycker jag.

Read Full Post »

“Möten face to face – inte på Facebook”

Läser en lysande krönika av den urbane observatören Bobo Karlsson på Svenska Dagbladets hemsida.  Det handlar om att det som upprör nån kan hyllas av en annan – i detta fallet när det gäller möten mellan människor.

Bobo Karlsson berättar om en taxiresa en het sommardag i Stockholm. Taxichauffören ondgör sig över en tjockis i shorts. Bobo Karlsson argumenterar att ingen ska få ha shorts i såna fall.

Evita Peron införde kavajtvång för herrar och olika generaler i landet försökte förbjuda shorts. Bland annat. Bobo Karlsson menar att jeansrevolutionen i Argentina genomgicks av människor

[…] i kostym och väst […]

Det finns många lagar, konstaterar Bobo Karlsson. En del är farliga, andra tokstollig och vissa religiösa. Stockholmskrogarna skiljer ut folk från fä redan i entréerna – det handlar om etnisk, social eller åldersmässig apartheid, menar Bobo Karlsson. Visserligen diskret, men ändå.

En safari i stan, signerad Bobo Karlsson.

                                                                                                                                                                                                                                                       I Stockholm väntar ingen på att röd gubbe ska bli grön innan man korsar en tom gata. Det gör man i Berlin, enligt Bobo Karlsson.

I Beirut går tjejkompisar hand i hand – den ena bär slöja, den andra kort jeanskjol. I Marrakech och Tanger har Bobo Karlsson siktat kvinnor på vespor. Kvinnor med spännande och skarpa blickar som kikar ut genom den öppna strimman i ansiktet. Samtidigt jagas beslöjade kvinnor i Frankrike. Men i Stockholm, där använder man solglasögon för att dölja ansiktet. Gärna av dyrt märke. Och om detta tycker Bobo Karlsson

[…] fegt i hemlighet. Åtminstone för mig, som fortfarande vill ha möten face to face och inte på Facebook, är detta smått kränkande. Så ogenerat säger jag bara: Förbjud solglasögon!

Den här krönikan är intressant för att den drar paralleller mellan solbrillor i vår kultur och slöjor i andra.

Tänkte inte på det…

är min spontana reaktion…

Bobo Karlsson bor i Rio de Janeiro i Brasilien och har skrivit boken Urban Safari om tolv storstäder. (Kom nyligen ut i pocket för andra gången.)

Read Full Post »

Allt fler dagstidningar använder inloggning när läsarna ska kommentera

De senaste veckorna har allt fler dagstidningar infört nya regler för läsarnas kommentarer. Det handlar om att man måste logga in, skapa sig ett konto. Lokalblaskan anger skälet till detta att man har tröttnat på framför allt hatiska och rasistiska påhopp.

En del dagstidningar låter externa företag granska kommentarerna innan kommentarerna publiceras. Det vanligaste skälet till att man tar bort kommentarer är att två personer som debattörer genom kommentarerna börjar kalla varandra för

din jävla idiot

eller nånting ditåt. Ett annat skäl till att en kommentar plockas bort är irrelevanta kommentarer, det vill säga att man inte håller sig till ämnet, helt enkelt.

Dagens Nyheter har tillfälligt stängt av möjligheten för läsarna att kommentera. Dagens Nyheter har nu slagit på kommentarsfunktionen igen – för ett par artiklar. Detta i väntan på ett system som kräver inloggning. Detta beräknas bli infört i mitten av oktober. Troligen blir det ett system där du loggar in via ditt Facebook-konto, med Open ID, exempelvis sitt Google-konto, eller genom en registrerad en e-postadress.

Expressen väljer under en övergångsperiod att ha förhandsmoderering av kommentarer. Detta för att undvika personangrepp och rasistiska kommentarer. Så småningom kan det bli inloggning liknande den som Dagens Nyheter planerar att införa.

Aftonbladet kör en lite annorlunda variant. Man ersätter anonyma kommentarer med öppna och tidningens reportrar ska ägna en del av sin arbetstid åt att föra en dialog med läsarna. Man registrerar sig helt enkelt med sitt namn och därefter måste man logga in med lösenord för att kunna kommentera.

Egentligen gillar jag inte censur. Jag gillar inte registreringar heller. Men, jag tycker att det är helt OK att vissa kommentarer plockas bort eftersom de till exempel är kränkande mot en eller annan folkgrupp.  Så gör jag på min blogg. Pennan kan vara vass på min blogg, men det finns gränser.

Pennan kan vara vass på min blogg, men här finns också gränser.

                                                                                                                                                                                                                                                 Jag tar mig också friheten att inte publicera kommenterar som inte har med inläggets innehåll att göra. Det har hänt att jag har avbrutit diskussioner i kommentarsfälten eftersom de har spårat ur. Vid ett tillfälle satte jag streck i debatten genom att stänga av kommentarmöjligheten helt till ett inlägg. Då hade kommentatörerna fått åtskilliga ”tillsägelser” att hålla sig till ämnet, men inte hörsammat dessa.

Det är den lilla Administrationsskorpionen som nyper till ibland. Tyvärr är den inte helt korrekt inställd utan ibland spamklassar den kommentarer. Jag försöker se till att detta justeras så snabbt jag bara kan.

Jag har även spärrat vissa personer från att kommentera – bland annat därför att jag tycker att de har brutit mot min bloggs enkla kommentarsregler:

1. Diskutera sak, inte person som kommenterar.
2. Håll dig till ämnet!

I gengäld svarar jag på alla kommentarer som publiceras. För det tycker jag tillhör vanligt hyfs. Och det är ju också intressant att fortsätta debatten även ”efter inlägget”.

Read Full Post »

Hur hanteras hatet på nätet?

I lördagens Dagens Nyheter hittade jag en intressant artikel om hur svenska tidningar hanterar hatet på nätet. Det handlar främst om debatten som försiggår i kommentarsfälten på tidningarnas hemsidor. Jag har ju noterat att tidningar allt oftare stänger av kommentarsfunktionen och det är nåt jag har funderat över.

Vad handlar det om, egentligen? Ett sätt att stoppa läsarnas möjlighet till yttrandefrihet? Nej, enligt tidningarna själva handlar det om att sätta stopp för näthatet. För tillfället är detta aktuellt genom attackerna i Norge. Och det var en norsk tidning som satte stopp för kommentarerna kring denna händelse för nån vecka sen.

Svenska tidningar då? Ja, det finns två sätt att hantera kommentarerna på. Antingen förhandsgranskas de innan de publiceras eller så publiceras de direkt och efterhandsgranskas – med risk för att de då tas bort.

När det gäller förhandsgranskning är det den ansvarige utgivarens skyldighet att se till att detta efterföljs – annars kan det bli efterverkningar. Men efterhandsgranskning blir alltmer populärt och följer Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Då är man skyldig att ta bort kommentarer som bryter mot lagen, till exempel hetsar mot folkgrupp, men man kan inte själv dömas för brottet.

En del tidningar kör ett mellanting och låter externa företag sköta granskningen i efterhand. Man kan ha registrering av kommentatorer. Ibland händer det att vissa tidningar inte lägger upp nån kommentarsfunktion vid en del artiklar.

Personligen tycker jag att det är tråkigt att man stänger av möjligheten till kommunikation med läsarna. Gissningsvis blir det svårare på olika sätt att kommentera och att kommentera anonymt blir, eller är kanske redan, omöjligt.

Jag tänker också på hur jag gör med min egen blogg. För att en kommentar ska publiceras krävs en första registrering och ett godkännande av mig. Först därefter publiceras automatiskt alla kommentarer av samma kommentator – förutsatt att denne inte stavar fel, lägger med för många länkar, byter adress eller så. Då måste jag göra ett nytt godkännande. Kommentatorns identitet utåt sett, mot läsarna av bloggen, kan vara hur anonym som helst. Det är bara jag som vet avsändarens adress. Jag kan välja att stänga av kommentarsfunktionen om jag vill det. Jag kan också välja att lösenordsskydda vissa inlägg. Då får den nyfikne höra av sig till mig och be att få lösenordet. Jag kan också skriva helt privata inlägg som bara jag själv kan läsa. Och så kan jag blockera vissa kommentatorer.

Jag gillar inte censur, men kränkande kommentatorer som Bo, Lennart, Sven och Bitten och allt vad de kallar sig har jag valt att blockera. De är inte välkomna på min blogg över huvudtaget, trots att de tycks älska att hänga här. Lösenord får endast vissa närmast sörjande.

Webbtroll är inte välkomna hos mig, men det vill de tydligen inte förstå.

                                                                                                                                                             Och så, sist men inte minst: jag svarar på ALLA publicerade kommentarer! Så om du kommenterar, räkna med att du får svar – förr eller senare (oftast förr).

Men åter till svenska tidningar nu. Varför har en del kommentarsmöjligheter till sina artiklar på nätet? Ärligt talat går jag på journalisten Anders Mildners linje och tror att tidningarnas främsta mål inte är att få många kommentarer på sina artiklar utan många besökare på sin hemsida. Många tidningar är inte alls intresserade av kommunikation med läsarna utan bara information. Fast om man inte tar diskussionen blir det ju bara tomt och tyst, eller hur?

Någon ser kanske kommentarsfunktionen som läsarnas möjlighet att diskutera med varandra. Personligen tycker nog jag att det är betydligt intressantare att diskutera med artikel-/inläggsskribenten!

När det gäller kommentarer på min blogg har jag blivit känsligare med åren. Vissa perioder har jag varit till döden trött på alla påhopp, goda råd som blir helt fel när man inte har alla fakta, huvudklappningar och förföljelser av webbtroll. Då slår jag bakut! Men samtidigt välkomnar jag dialogen – om den sker kring ämnet och kanske inte kring min person. Den som vill diskutera min person kan hellre ringa, mejla eller prata direkt med mig. Allt behöver inte dryftas i bloggen! Jag använder nämligen ofta bloggen för att skriva av mig och vill varken få goda råd eller påhopp – om jag inte ber om det! (Ja, jag vill bli påhoppad när du tycker att jag går för långt!)

Vad tycker du om kommentarsmöjligheten hos dagstidningar och hos bloggare? Är det nåt värde i att kunna föra en dialog om en artikel eller ett inlägg?

Read Full Post »

Några ord om… omtanke

Promenaden Tokerian tur och retur var ungefär vad jag klarade av innan jag kollapsade ovanpå bädden. Vilken tur att jag strax fick sällskap av en synnerligen god vän – per telefon, dårå. (Vad trodde du??? Fästmön jobbar faktiskt och jag är monogam!)

Sen var jag redo för matlagning. Dagen till ära, med stor omtanke om mig själv, hade jag valt en fryst pizza. Från Dr Oetker. Vegetarisk. Jättegod! Tog den vanliga, inte den stenugnsbakade som visserligen är större men också dyrare. Kompletterade pizzan enligt bilden nedan med ketchup, sweet chili sås och Bluffen. (Bokmärket är fortfarane signerat Milo Lilja och en julklapp från Anna, men tyvärr har jag tappat den lilla lappen med mitt namn på.) Tänkte att en doktor kan ju aldrig vara fel när man är så sjuk, så sjuk som jag är! *rodnar av feber*

Pizza från den käre doktorn, mjölk och Bluffen utgjorde dagens middag.

                                                                                                                                                             Och nu några fler ord om omtanke. Det är ju ett populärt ämne att blogga om. Jag har själv skrivit om det ett antal gånger och varit tydlig med vad jag anser vara omtanke. Jag har skrivit att omtanke till exempel kan vara en kram. Det kan räcka så!

Min blogg är mitt virtuella vardagsrum, kan man säga. Här är lite stökigt ibland, välorganiserat och städat vid andra tillfällen. Hade det varit mitt verkliga vardagsrum, emellertid, gissar jag att ingen av mina gäster hade kommit på tanken att fälla synpunkter på det. Synpunkter på hur jag har det i mitt rum. Men i cyberspace är det annorlunda. Där tar man sig friheter. Bara det att den så kallade omtanken inte blir nån omtanke ibland utan bara skriverier på näsan.

Som vardagsrummets ägare känner jag mig trampad på tårna, klappad på huvudet, betraktad som lite dum och inte så lite negativ… Jag har inte bara bloggat, jag har talat om detta också åtskilliga gånger. Ibland är det som att man inte vill lyssna på värdinnan. Man vill bara lyssna till sin egen röst. Då slår värdinnan bakut och protesterar. Uppfattar man det som att man trillar i ett betonggolv kanske man borde granska sig själv lite utifrån och in. Man blir lite… för mycket. Och övriga gäster i mitt vardagsrum blir oroliga. Här blir inte trivsamt. För övrigt har jag parkett i mitt vardagsrum. Det står jag för!

Det händer att jag efterfrågar tankar och idéer om hur jag kan möblera och inreda mitt virtuella vardagsrum – och mitt verkliga liv. Jag gör det inte ofta, för se det var länge sen jag var en liten flicka, jag är faktiskt tant nu. Men jag gör det ibland. Jag är inte fullkomlig. Då tar jag ödmjukt och tacksamt emot.

Ingen kan leva eller förstå en annan människas liv till hundra procent. Ingen har heller alla fakta. Det kanske är så att alla fakta inte lämpar sig att lyftas fram eftersom personer i närområdet kan känna sig utlämnade. I min värld är det omtanke att inte lämna ut. Att visa hänsyn och respekt.

Jag har två regler vad gäller umgänget i mitt virtuella vardagsrum: Jag svarar på allt tilltal, men jag publicerar inte allt tilltal. Tilltal som är kränkande mot andra eller en grupp av människor är exempel på sånt jag inte publicerar. Till exempel

Du fröken Fräken är så jävla inskränkt och mossig.

eller

Såna där bögare och flätor tycker jag ska bosätta sig i Narrland. Där är det i alla fall ingen annan som vill bo.

Däremot har jag börjat publicera tilltal som är kränkande mot mig. Jag ska inte skonas. Om mina… mindre välkomna gäster ser hur hedersgäster uppför sig kanske de lär sig ett och annat. Och kanske mina hedersgäster ser en del av skälen till att jag tycks knuffa omkull dem på det hårda golvet ibland. I själva verket försvarar jag min rätt att vara mitt virtuella vardagsrums enväldiga värdinna. Jag visar omtanke. Omtanke om mig själv.

Read Full Post »

Donerade organ betalar din begravning

Landstingen kan betala mellan 30 000 och 45 000 kronor till anhöriga för begravning mot att de godkänner organdonationer från avlidna. Svenska forskare presenterar en för mig rätt häpnadsväckande idé i en ny studie.

Syftet med det hela är att öka antalet organdonationer. Det är väl berömvärt i sig eftersom det råder stor brist på organ. Och man tror att summan är för liten för att de anhöriga ska bli giriga. Dessutom skulle pengarna öronmärkas för begravningar eller möjligen välgörande ändamål.

För mig låter det hela rätt sjukt att göra business av organdonationer. Det är ju faktiskt kroppsdelar det handlar om! Men såna affärer existerar ju redan idag, dock illegalt. Jag tycker att det låter läskigt, ärligt talat. Kanske handlar det om att jag personligen varken vill donera organ eller blod. Inte heller ta emot, notera! Och landstingen har spelat ut sin roll i det nya Sverige. Lägg ner dem och spara massor av pengar! Pengar, som i stället kan användas av dem som bedriver sjukvård på golvet, inte på kontor. Pengar, som kommer patienter till nytta, inte byråkrater.

Blod och organ vill jag varken donera eller ta emot.

                                                                                                                                                       Jag är inte Jehovas Vittne. Men att ta emot blod eller organ eller vävnader från en annan människa är otänkbart för mig. Jag tycker det är läskigt, helt enkelt. Samtidigt beundrar jag dem som lämnar blod eller som har anmält att de gärna donerar sina organ eller vävnader om de kan komma till nytta.

Jag anser också att de nya idéerna om att donerade organ från döda ska finansiera deras begravningar är sjuka. Det känns lika fel som att stå i kyrkan och sälja saker (för att inte tala om kyrkor som tar ut inträdesavgift!).

Storkyrkan i Gamla Stan i Stockholm är en av kyrkorna som tar ut inträdesavgifter av sina besökare när det inte är gudstjänst! Fruktansvärt osmakligt! (Bilden är från ett takfönster på Lady Hamilton.)

                                                                                                                                                   Däremot kan jag inte acceptera den skillnaden blodcentralerna har gjort mellan ”alla andra” och homosexuella män när det gäller blodgivning! Numera är det faktiskt tillåtet för homosexuella män att lämna blod, men många blodcentraler har sökt dispens och tar inte emot homosexuella mäns blod. Jag har bloggat om det här förut och varit upprörd. 

Idag handlar det om ungefär 20 blodcentraler som inte tar emot blod från homosexuella män. Bara det att dessa blodcentraler har fått dispens retar gallfeber på mig! Nu är det emellertid bestämt att dispenser endast delas ut till årsskiftet och sen är det nog. Ja, det var då på tiden! Om det nu är bestämt att homosexuella män ska få lämna blod så ska väl de som vill det få göra det. Och får de inte det så är det bara sååå kränkande! Sen kan man ju i och för sig fundera över hur många som har LUST att donera blod. Blod som plötsligt duger. I alla fall på VISSA blodcentraler. Diskriminering så det skriker om det!

Read Full Post »

Debatt om debattartiklar inom politiken – och lokalpressen

Just nu rasar (!) en debatt lokalt om debattartiklar. Upprinnelsen är att en Knivstamoderat skrev en debattartikel som infördes i lokalblaskan. Bara det att en Uppsalamoderat ansåg att åsikterna i artikeln gick emot politiken som moderaterna i Uppsala för. Knivstamoderaten blev mejlledes tagen i örat av sin uppsalienska moderatkollega.

Om detta är det väl inte så mycket att orda. Ett klokt parti har högt i tak och VÄLKOMNAR debatt även inom de egna leden. Som informatör kan jag ha synpunkten att det kan vara SMART att informera ledningen i förväg om att man har skrivit en debattartikel om X och skickat in den till Y-tidningen. Bara för att ledningen ska kunna vara beredd ifall även den får frågor. Mer än så behöver det inte vara.

Lokalblaskan har för övrigt kollat med de andra partierna. Inga andra ställer så hårda krav på granskning av debattartiklar som moderaterna. Några partiers ledning vill gärna se artiklarna i förväg om de undertecknas med partiets namn (Vänsterpartiet). I valtider kan det vara extra viktigt att man ger rätt budskap så det inte blir förvirring eller intern konkurrnes (sossarna och miljöpartiet). En del partier har inga särskilda regler mer än att man bör följa partilinjen (Centern, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna). Klokast inställning tycker jag att Folkpartiet har vars ledning gärna vill att gruppledarna ska bli informerade i förväg om kommande debattartiklar.

Men moderaterna i Uppsala kräver att få granska ALLA debattartiklar som skrivs – inom egna partiet, får man gissa, annars tar man sig för sin panna rejält… [dålig formulering i artikeln!] – innan artiklarna trycks. Eller så var det tills fram till nu. Då skulle partiledningen i Uppsala AVGÖRA vilka artiklar som skulle få publiceras i Upsala Nya Tidning. Nu menar ledningen att alla artiklar som ska publiceras lokalt först ska passera FULLMÄKTIGEGRUPPEN.

Ska allt politiskt som skrivs i debattväg förhandsgranskas av partiledningen?

                                                                                                                                                             I detta läge händer det nåt som inte är OK. Tidningen betraktas som politikernas maktredskap. Heder därför till UNT som i sin ledarspalt skriver bland annat följande idag:

[...] Vi vill därför med skärpa framhålla följande: Det enda mandat som gäller för UNT är det som finns i tidningens bolagsordning och i våra kontrakt som chefredaktörer. UNT:s uppgift är att på nyhetsplats, likaväl som på ledar-, debatt- och insändarplats, införa material som vi anser är relevant och intressant för läsarna. Syftet med debatt är att olika åsikter ska brytas mot varandra, inte att goidkända partiföreträdare ska redovisa lokalt godkända ståndpunkter. Var och en, moderater lika väl som andra, oavsett var de bor i landet, som vill skicka in debattinlägg eller insändare till UNT ska veta att vi aldrig kommer att fråga om dessa är godkända av någon förträdare för komunledningen i Uppsala eller för Modrata Samlingspartiet. Var och en som skriver ett intressant inlägg komer att få det bedömt på samma villkor som andra. [...]

Ord och inga visor och dessutom BRA rutet, Håkan Holmberg och Lars Nilsson, politisk chefredaktör respektive chefredaktör och ansvarig utgivare!

För övrigt är tidningens mål att sälja tidningar och tjäna pengar. Det ska vi inte glömma bort. Men en tidning med en klok ledning är inte redskap åt nån.

Däremot… Och nu kommer det lite surt från mig! Däremot har jag INTE förlåtit eller kunnat acceptera att man stänger av kommentarsfunktionen vid vissa artiklar på hemsidan plötsligt. En sak är att granska kommentarer innan de publiceras och därmed sålla bort de kränkande. En annan sak är att inte låta allmänheten föra fram sina åsikter på artikeln och dess innehåll. Att detta har skett har jag välunderrättade källors garanti för, men naturligtvis inga fysiska bevis. Mer än att jag har sett att kommentarsfunktionen plötsligt upphör. Och DET, kära lokalblaska, tycker jag INTE är acceptabelt!

I ett fall handlade det om en person som ägnat sig åt kränkningar av olika slag, i olika sammanhang. Den reporter som hade börjat rota i detta hade hittat en och annan pinsamhet, till och med kanske skandal, som sopats under bland annat en skattefinansierad matta. I stället valde man att tiga. Synd det, för detta hade varit av stort intresse för många, jag lovar. Men vem vet? Det kanske kommer en debattbok, som definitivt inte är granskad av nån ledning, skriven av en person som stått emot påtryckningar, snart. Vem vet, vem vet…

Read Full Post »

BH-storlek på namnbrickan – service eller förnedring?

Alltså ibland undrar man. Det är ändå 2011. Men när jag läser i Dagens Nyheter att Change, en underklädeskedja, tvingar sin personal att visa upp BH-storlek på sina nambrickor kan jag inte låta bli att ta mig för min panna. VAD ÄR DETTA FÖR JÄDRA DUMHETER???

Företaget menar att det är service till kunderna, men personalen anser att det är förnedrande. Och facket har förstås inte reagerat än. Nåt ombud har varit inne och kollat på namnskyltarna och tycker att de är kränkande, men det har inte blivit nåt fackligt ärende än.

Personligen ger jag INTE ut min BH-storlek, men en stor, fet svart bak för denna kolossala förnedring av personal. Dock anger jag INTE storlek på baken mer än ”stor”.

En svart bak, utan att ange annan storlek än ”stor”, till underklädeskedjan Change för att företaget tvingar personalen att skylta med sina BH-storlekar.

Read Full Post »

Onsdagso-roligheter

Rubriken anspelar på att livet är så himla o-roligt just nu – att jag nog snart sätter mig ner och asgarvar. Det kan liksom knappt bli värre. Livet är lika ljust som på insidan av en bajspåse. Jo, det kan det! Jag kan bli utsparkad till en parkbänk och Anna kan få nog av mig. DET är värre. Men annars… Tja, att skratta är bättre än att gråta, så…

Livet är lika ljust som inuti en bajspåse just nu.

                                                                                                                                                           O-roligt är det också på kyrkokansliet i här i Uppsala. I morse basunerade pensionärsradion Radio Uppland ut att en tredje chef får sluta. Emellertid inte på grund av de trakasserier h*n varit anklagad för eller för nåt brottsligt utan för att h*n betett sig kränkande (rent allmänt då, undrar man..?) och inte varit nån bra ledare. Det är alltså helt OK beteende men ändå får man sparken??? Det känns inte riktigt riktigt…  Får jag gissa så återvänder personen ifråga till ett ställe i stan där man inte är lika petig med hur chefer får bete sig mot sina medarbetare. Men det är en kvalificerad gissning. Här är kyrkokansliets pressmeddelande som gick ut idag. Av detta framgår att inget brottsligt har uppdagats. Men med den texten tolkar jag det som att det inte är brottsligt att kränka medarbetare. Vad är det då? Snällt? Mänskligt? Eller bara småelakt? Tillräckligt för att man inte får vara kvar på jobbet i alla fall. Men det är konstigt att kränkande av medarbetare ENBART är brottsligt om det skulle vara sexuellt. Det finns ju ganska många sätt att kränka underlydande på… Men tydligen är det inte brottsligt. Inte brottsligt.

Idag på rolighetsagendan står att slå in två julklappar. Vidare ska jag traska över till Tokerian för sedvanligt onsdagsärende samt uppdraget att posta ett brev till Anna. Det är fint att ha meningsfulla saker att göra om dagarna och att gå till Tokerian piggar ju alltid upp. Förutom sedvanligt onsdagsinköp ska jag där också inhandla choklad, Choklad, CHOKLAD – så då kanske du kan gissa vad jag upptäckte för trevligt i morse? BAH!

Nu blir det kaffe och lokalblaska!

Read Full Post »