Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kort’

Ett mörkt inlägg.


 

Sökta jobbhögen den 22 oktober 2014

Sökta jobbhögen idag på morgonen, den 22 oktober 2014. Nu är den högre än Ballografpennan!

Dagarna känns allt kortare och mörkare. Jag som går hemma större delen av dygnet får oftast ha en eller flera lampor tända under min vakna tid. Mörkret brukar göra mig sömnig, men jag sover sämre och är tröttare än nånsin trots att jag inget gör.

Som vanligt inleder jag mina vardagar med att söka jobb. Jag har haft bra flyt den här veckan och hittat intressanta och relevanta lediga jobb att söka. Det har ännu inte trillat så många nej heller, bara ett enda. Och då handlade det om att företaget valt en annan lösning än att rekrytera (externt?). Sökta jobb-högen växer. Jag har nog sökt runt 230 jobb sen i somras. Endera dan måste jag gå igenom högen och rensa bort de ansökningar och annonser som jag har fått nej på – detta innan högen blir så hög att den glider av skrivbordet och jag uppfattas som en Samlare som inte kan kasta saker.

Det pågår en ubåtsjakt har jag noterat. Jag tycker att det är svårt att se vad som är sanning och vad som är… gissningar i media. Media skrämmer upp folk, skrämmer upp mig. Och så undrar jag hur i h-e mycket det kostade att frakta runt en journalist från Expressen i en helikopter runt sökplatsen – samtidigt som en jädra massa fotografer vid samma tidning blir uppsagda – utan avgångsvederlag! I mina ögon ter detta sig skamligt!

I min lilla värld händer inte så mycket alls. Jag räknar med att vara hemma helt och hållet i dagarna tre eftersom det har aviserats att det ska komma en besiktningsman nån gång under dessa dygn. Inte vill jag att främlingar ska runt i mitt hem utan att jag är närvarande!

Så jag blir vid min läst. Jag har böcker att läsa och TV att glo på, om jag vill det. Igår satt jag med spänd förväntan och glodde på Veckans brott eftersom en dyngförkyld Leffe skulle öppna Kuvertet. Alltså Kuvertet, i vilket han lagt ett papper där han för ett och ett halvt år sen skrev ner vad han trodde hade hänt och vem som var skyldig till en viss kostöld. Det var Camilla Kvartoft som sprättade och spänningen var olidlig när hon läste:

Stölden den 19 december har aldrig hänt. I stället har korna försvunnit på annat sätt. Det kan ha varit flera gärningsmän.

Så var det med det! I domstol blev ko-ägaren förklarad oskyldig, det är det enda vi vet i fallet. Fortfarande höljt i dunkel, mörker, alltså.

Lilla My

Lilla My, i form av reflex, hängde på en före detta kollega.

Det har börjat ljusna utanför mitt arbetsrumsfönster och jag ser på björken att det blåser. Men du som ger dig ut – oavsett tidpunkt – denna årstid har väl reflexer, hoppas jag? Det är inte svårt att komma ihåg om du fäster dem vid ditt ytterplagg. Det blir inga böter om du glömmer reflexer, men vi bilförare blir glada för det ger oss en chans att se dig. Igår höll jag på att mosa en mörkklädd kvinna som gick på fel sida av vägen, till exempel. Hade hon haft reflexer hade jag sett henne och sluppit tvärnita. Då är jag ändå en mycket van bilförare som har haft körkort i över 30 år. Körkort, förresten, är nåt man måste ha med sig när man kör bil. Det kan bli dyrt om man glömmer det hemma, läste jag häromdan i Byhålebladet…

Dags att försöka fylla den här dagen så att mörkret fortsätter att lätta… Jag tar fortfarande emot tips på läskiga filmer som jag och Fästmön kan gotta oss med under höstens enda långhelg framöver!!! Skriv ditt tips i en kommentar så blir jag glad, även om jag låter grinig och mörk.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ekonomiskt inlägg.


 

Kakor

Kakor får jag äta hos andra. Dessa åt jag hos Fästmön idag.

I morse hamnade ett mejl i min skräpmapp (!) från a-kassan. Jag hade ett oläst med-delande på Mina sidor. Därför slet jag fram dosa, sladd och kort och loggade in. Efter en stunds trilskande teknik lyckades jag. Där fanns att läsa att jag får ersättning utbetald på torsdag den kommande veckan. Den här gången får jag 300 kronor mindre än sist. Detta för att jag ärligt har angett att jag under de senaste fyra veckorna har haft två (2) timmars skrivuppdrag. Uppenbarligen klassar a-kassan detta som deltidsarbete, för i specifikationen står att jag har deltidsarbetat 8,5 dagar av 75 tillåtna. VA? Vilket deltidsarbete har jag då haft? Två timmar kan väl inte vara åtta och en halv dag???

Ont i magen är bara förnamnet. Jag får naturligtvis sätta mig och ringa igen på måndag och fråga vad mitt deltidsarbete, de 8,5 dagarna, är för nåt.

Ännu mer ont i magen får jag när jag inser att jag har 500 kronor kvar att leva på när alla räkningar i september månad är betalda. Det räcker inte till kontaktlinser och definitivt inte till nåt simkort på Centralbadet. Och inte till presenter till avtackningen jag ska på den 30 september för vännen som ska gå i pension eller till familjens födelsedagsbarn i mitten av oktober.

Jag vet inte vad jag ska dra ner på när det gäller mina månadskostnader…

  • Bilen måste jag ha för att kunna ta mig till olika ställen, bland annat anställningsintervjuer i och utanför stan. Mina hälsporrar sätter stopp för att jag ska kunna promenera längre sträckor än till Tokerian tur och retur . Och sen kan det ju vara ganska lång väg att just till en annan kommun. Ja, för det händer ju att jag blir kallad på intervjuer utanför Uppsala. Buss och tåg är uteslutna av olika skäl som jag inte vill gå in djupare på här.
  • Bredband måste jag ha för att kunna skicka in jobbansökningar och mobilen behöver jag för alla (nåja…) arbetsgivare som ringer och vill träffa mig och erbjuda mig arbete.
  • Facket och a-kassan måste jag vara medlem i – annars får jag ju ingen ersättning från den senare.
  • Och så måste jag bo nånstans. Jag har en låg månadskostnad, men jag har ett lån på min bostad. Jag betalar endast ränta på det lånet sen ett antal år tillbaka.
  • Jag betalar TV-licens.

Så nu undrar jag när a-kassan ska höjas så att jag kan leva på den, Stefan Löfven & co? Eller finns det nån som har nåt smart spartips till mig??? Jag menar så att jag kan klara oktober månad på 500 kronor.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rapporterande inlägg.


 

räkning på noll kronor

Det är ju inte alla räkningar som ser ut så här…

Jorå, än lever jag. Men det är med nöd och näppe jag har tagit mig igenom de senaste dygnen. Vännen FEM sms:ade och tyckte att jag skulle åka till sjukhus/kontakta läkare. Det går inte. När man är arbetssökande finns inget som heter sjuk, för då får man ingen ersättning. Vem skulle frivilligt erbjuda sig att betala mina räkningar? Nej just det. Jag hör inte en enda som anmäler sig frivilligt.

Igår kväll kom magvärken tillbaka med besked. Jag inledde gårdagen klockan 15 med ett glas Pro Viva. Senare på eftermiddagen tog jag en skål filmjölk. Till kvällen blev det rostade mackor. Sen var det kört. Eller kört och kört, jag var risig hela dan och kvällen. Satt två korta stunder vid datorn. Resten av min ”vakna tid” (<== ha ha ha!) låg jag i min fåtölj eller på soffan och sov. Strax före klockan 21 var jag tandborstad och nerkrupen i bädden igen.

Högen med sökta jobb 2014 t o m 1 september

Högen med sökta jobb 2014 t o m den 1 september. Sisyfosarbete eller ska ansträngningarna snart ge frukt?

Idag vaknade jag prick sju. Magvärken är betydligt mindre även om den finns där och molar i bakgrunden. Idag skulle det aktivitetsrapporteras till Arbets-förmedlingen. Det tog mig en timme utan några tekniska problem. Därpå pressade jag mig att söka dagens tre jobb. Och nu skriver jag en liten rapport på bloggen. Inte för att massorna verkar bry sig så särskilt, utan för att jag ska skriva av mig samt skapa underlag för min bok.

Boken ja… Från och med den här veckan ska jag pressa mig själv ytterligare genom att ta krafttag med boken. Ungefär en tredjedel är skriven av den första delen i trilogin, som jag nu har tänkt ut att det ska bli. Mitt mål är att skriva om minst tre månader per dag i den första, självbiografiska delen. De två övriga delarna har jag nu synopsis för i huvudet, om inte annat.

Sen ska jag försöka hinna leva lite emellan också. Men det är svårt. Jag är så van att leva på stand by, att inte kunna planera nånting. Jag sätter mina delmål och slutmål och om jag missar nåt av dem krackelerar tillvaron. Eller det är så det känns. Målen och poängsystemen är sätt att hålla mig på fötterna – för det varken vill eller kan nån annan än jag själv göra. Världen av såna som bryr sig om krymper allt mer. I stället försöker de som vill ha nåt att tränga in i min värld – med varierande resultat. Mina tankar kring detta är att om man vill ha nåt får man anstränga sig lite.

Försöker krydda tillvaron med roliga saker också. Bland annat kan det bli en musikrecension (om jag bara kunde få CD:n…) och en bokrecension (inte klart med förlaget än).

Deodoranter

Min nuvarande deo, den i mitten, ska ge skydd i 48 timmar. Och faktum är att den funkar!

Men dagens krydda är ändå… och nu ska jag bli riktigt intim… den jag hittar under armarna. Jag bloggade ju för ett tag sen om deodoranter som skulle hålla en fräsch i både 24 och 48 timmar. Jag kan meddela att den deon jag använder just nu faktiskt funkar! Snart har det gått 48 timmar sen jag tvättade och deodo-ranterade mig sist. MEN… naturligtvis står en dusch närmast i tur på dagens att-göra-lista! Jag känner mig ändå smått vidrisch, trots att jag inte luktar svett.

Först en halv mugg kaffe, bara. Huvudet känns som om det ska gå i bitar. Det kan bero på att jag inte har ätit så mycket, men det kan också bero på kaffebrist. Ska bli intressant att se vad magen tycker om det. Ryggen har i alla fall inte estimerat allt detta liggande, så jag borde ge mig ut på en liten promme idag, om så bara till soprummet (behövs!).

I eftermiddag räknar jag med att knacka ner tre månader av mitt liv. Då stänger jag ner sociala medier, för jag vill inte bli avbruten hela tiden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett time flies-inlägg.


 

Grannarnas gasbrännare

Grannarnas gasbrännare åkte på strax efter 22.30 igår kväll. På trädäcket. I torra marker.

Inte vet jag vart tisdagen igår tog vägen. Men den försvann snabbt. Och glad för det är ju jag, eftersom tisdagar är dagar jag kan klara mig utan. Det känns ofta fortfarande så att tisdagar är jobbiga dagar. Märkligt… Under några veckor i sommar har jag i alla fall kunnat se fram emot Morden i Midsomer, men igår gick sista avsnittet för den här gången. Det betyder återgång till det vanliga: det vill säga, tisdagar är enbart dåliga dagar och sommaren är slut.

Som grädde på tisdagsmoset körde grannarna under mig igång lite gas och eld vid 22.30-tiden. Inte vet jag vad det är för apparat, men gissningsvis har det nånting att göra med vattenpipan de senare rökte. Detta gjorde att jag inte kunde sitta och svalka av mig på ballen* före läggdags som tänkt. Jag försökte en liten stund, men började då hosta. Och blev härmad av grannarna. Som om jag skulle låtsas att jag hade ont av deras rök… Nej, jag är inte min mamma. (Grannarna är uppenbarligen inte bara blåsta som eldar när det är sån hög brandrisk, de är rätt elaka också.) Därför slutade min kväll med att jag gjorde ett skriftligt klagomål till styrelsen där jag i korthet beskrev lite grann vad som hänt samt bad dem vidtala mina grannar. Grannar, som alltså även igår, tisdag, hade lite partaj (dock inte så högljutt) på sin uteplats, långt efter klockan 23. Jag har försökt ringa nån i styrelsen tidigare i veckan, men fick inte tag i nån. Igår var jag väl kanske inte så mycket störd som oroad med tanke på den höga brandrisken som råder. Sen var det väl inte så jätteroligt att ligga och hosta i sovrummet i ett par timmar. Jag behöver ju vara pigg och fräsch idag.

Mjölk

Som jag har längtat efter mjölk!..

Tidigare på dan kunde jag emellertid sitta på ballen av och till. Det var lite bättre än vanligt tack vare det fjantiga regnet. Lucille höll mig sällskap ett tag. Därefter var Linda-boken mitt sällskap. Framåt kvällen värmde jag en fryst pizza i ugnen. Kunde avnjuta middagen tillsammans med ett härligt glas mjölk på ballen. Jag minns knappt när jag drack mjölk sist och jag längtade rejält.

Jag var riktigt nervös igår kväll – men det är inget mot vad jag är just nu. Ändå vet jag ju nästan ingenting om jobbet för vilket jag ska intervjuas idag. Det enda jag vet är det lilla jag har läst på företagets webbplats, en mycket bra webbplats, för övrigt. Det verkar vara lite omständligt att ta sig in på området. Det oroar mig lite också. Sån är jag! Och ingen har jag att dela min oro med. Mamma ringde igår, men det var för att tacka för kortet jag skickade från Stockholm och för att dra sedvanlig harang om städtjejerna. En och annan tumme har vänner och bekanta lovat hålla. Det känns gott att inte vara helt ensam. Jag skulle nämligen behöva det här jobbet, även om det inte är nåt fast jobb. Men det verkar vara ett roligt och intressant jobb det lilla jag vet och det räcker långt. En fördel med att det är ett konsultuppdrag är ju att det tar slut förr eller senare. Är jobbet pest och pina så är det ganska bra att ha ett kontrakt som löper ut… Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Jag har inte blivit erbjuden uppdraget och jag har inte ens blivit intervjuad. Än. Men snart…

Mannen från det andra företaget, han som skulle ringa i måndags eller senare igår för att boka en ny intervjutid i stället för den där måndagen jag åkte 14 mil för att gå på toa, har inte ringt. Jag ska skriva några rader i ett mejl till bemanningsföretaget om detta strax. Det kan faktiskt vara så att den stora branden som härjar har gett mannen extra jobb.

Idag är det onsdag och det är mulet. Men klibbigt. Jag ska strax in i duschen. Vad dagens klädsel blir är osäkert, till och med shortsen och linnet klibbar mot kroppen i denna stund… Fast jag tror inte att bikiniöverdel är lämpligt att ha på sig  – enbart - vid en anställningsintervju…

Solen på väg ner bakom husen 5 aug 2014

Solen på väg ner bakom husen vid 20-tiden igår.


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fyller-inlägg.


 

Idag fyller min lilla mamma 19 79 år. I vissa avseenden är hon mycket yngre än jag, för jag känner mig som 100 ibland. För tillfället gör axlarna ont (mammas nya rollator i och ur bilen), ryggen (neråt som vanligt) och ena foten (hälsporre). Men jag känner mig rätt frisk ändå. Och jag är inte direkt min sjukdom (för jag har ingen diagnos).

Vi har varit ute sen lunchtid. Först ett ärende här i stan, sen for vi till Vadstena där det är lättare att både parkera och promenera. Och så fick jag köra bil över Bron TVÅ gånger! Det är så häftigt, för den går ju över vattnet. Hela 600 meter lång är den. Där skulle jag kunna åka fram och tillbaka många gånger. Än så länge är det gratis, men nästa år ska det visst kosta en femma att passera. Dumt, tycker jag.

Mamma ville helst gå i affärer. Det ville inte jag. En kompromiss blev det. Mamma köpte sig ett par skor, men det blev inte några röda sandaler i år! (Vet inte hur många såna par hon har…)

Vi blev rekommenderade ett urmysigt fik på en liten tvärgata. På La Bocata tog vi en rejäl födelsedagsfika med bulle och kaka. Ingen av oss ville ha bakelse. Vi satt på baksidan i en trädgård. Mamma kom i samspråk med två trevliga damer. Jag passade på att fota lite blommor, himlen och ett häftigt, gult träd. Mamma ville köpa med kakor hem, men jag var rädd att de skulle krossas under våra promenader. Därför blev det bara en påse skorpor som hamnade i rollatorkorgen.

Vi gick runt i Vadstena och tittade på slottet från utsidan. Jag kom ihåg en gång när pappa och jag var på en visning där. En av dem som gick på visningen var så himla lik miss Piggy i Mupparna och pappa och jag flamsade och höll på att skämma ut oss totalt. Idag nöjde mamma och jag oss med att betrakta slottet från utsidan. Vi rundade det och belöningen blev var sin glass.

Sen gick vi tillbaka till bilen uppför gågatan. Vadstena är väldigt fint och där finns massor att titta på av kulturellt värde – såsom slott, kloster, Mårten Skinnares hus, psykiatrimuseum och annat. Rekommenderas!

Vi tog en tur i Varamon när vi hade kommit hem. Vägen dit är helt nygjord och en del av den är faktiskt den gamla skogsstig som vi cyklade på under yngre stenåldern när vi skulle åka och bada. Det var en väldigt märklig känsla.

En skön dag med mycket sol och massor av frisk luft gav oss säkert D-vitamin för flera månader. Det riktigt hettar i ansiktet… Middagen intogs på kvällen i blåsten på mammas balle*. Det var gott, men maten blev snabbt kall. Ett gratulationssamtal under middagen hjälpte också till att göra maten svalare.

Jag hoppas och tror att mamma var nöjd med sin födelsedag, sina paket, kort och telefonsamtal. Men jag vet inte…

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*mammas balle = mammas balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mat-inlägg.


 

Anna röd

Åter en gammal Hillman-deckare – Mannekäng i rött?

Igår kväll hade Fästmön och jag en kinesisk dejt. Jag försökte ta några bilder, men på dessa ser det mer ut som om vi är på bordell. Fast påklädda, dårå, vill jag ha till protokollet! Anna blev glatt överraskad av mitt förslag, jag överraskade mig själv också genom att göra nåt spontant. Vi tog bussen in till stan och gick till Dragon Palace för att äta middag.

Men först tampades jag med UL:s webbplats. Jag har sett töntig reklam för att man ska kunna fylla på sitt busskort via datorn och tänkte att det kanske var dags för påfyllning. Fast det gick ju inte. Jag provade fyra (4) webbläsare. En av dem har jag på jobbet. Det var den enda som funkade. Men på jobbet vill jag ju inte hålla på med pengatransaktioner. Så det var ju väldigt bra – NOT! – UL, att en enda webbläsare funkar. Nä, skitdåligt var ordet, sa Bull. Dessutom irriterar jag mig på att UL använder uttrycket

blippa

i sin reklam. Det är för övrigt inget ord, så varför ska man använda såna uttryck som kan försvåra för människor att förstå? Uttrycket i sig är onomatopoetiskt, men alla människor har inte bra hörsel. Bara det, liksom… Och by the way, för mig blippar det väldigt sällan. Jag kan stå en kvart och hålla kortet mot läsaren utan att det händer ett skit. Jag hade pengar på kortet så det räckte in till stan, i alla fall. Där fyllde jag sen på det – i en godisaffär.

På Dragon Palace var det rejält omgjort sen jag var där sist. Fräscht. Små avdelade bås där borden kan dras isär eller ställas ihop beroende på hur stort ens sällskap är. Smart. Det som inte var lika bra var belysningen (jag såg inte att läsa menyn i det röda skenet – för nej, jag ville inte äta buffé – är jag konstig då???) och stolarna. De senare gav träsmak efter två minuter. Hört talas om dynor???

Först blev vi anvisade ett bord mitt emot buffén. Där ville vi inte sitta, liksom mitt i folks spring. Vi hittade ett egen bord längre in. När sen personalen som anvisat oss det första bordet kom fram till vårt nya bord uppfattade vi inte vad som sades. Vi trodde att vi fick skäll för att vi hade bytt bord. Till sist kom en svensktalande personal och berättade att personal ett hade frågat oss vad vi ville ha för dryck.

Eh… kan vi få titta på en meny först, kanske?

sa jag då.

Svärd i glassen

Svärdet i glassen – meaning..?

Vi valde scampi szechuan båda två. Det var gott, men lite dyrt. Maten serverades direkt på tallrikar och riset bredvid. Jag tyckte att det var lite väl många grönsaker och sås, men få scampi. Fast sen hittade jag några mot slutet. Till dessert blev det cocosglass för min del. Glass i ett nötskal – med ett plastsvärd i. Svärdet hade ingen som helst funktion och jag undrade om det var den första personalens sätt att uttrycka sitt ogillande eller nåt.

Personal två arbetade stenhårt hela tiden vi var där. Och för att vara en måndag var det jättemycket att göra med många gäster och flera sällskap som var större än fyra. Jag gav 70 spänn i dricks till personal två. I övrigt noterade vi en hel del arbetskraft som vi misstänker var grå - det vill säga oavlönade arbetslösa med aktivitetsstöd (räcker inte till nån hyra).

På hemvägen överraskade jag Anna igen genom att springa lite till bussen. Det var första gången hon såg mig springa. Jag antar att det var en upplevelse att se en stor röv hoppa upp och ner. Vi var hemma före klockan 21. Inget att glo på på TV, så vi softade en stund före läggdags.

Toffelomdömet för Dragon Palace blir medel. Personal som arbetar där ska kunna tala basal svenska med gästerna, tycker jag. Det ska inte heller förutsättas att gästerna vill äta buffé. Svärdet i glassen och utnyttjandet av grå arbetskraft (starkt misstänkt; ge dem riktiga jobb med lön i stället!) drar ner betyget.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Och ja just det…
Idag är det ett halvår till julafton… Klockan tio idag har jag ett möte med HR-chefen. Det blir nog allt annat än julstämning på det mötet… Fast lite frostigt kan det nog bli.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en del fobier och om hår.


 

Nyklippt

Nyklippt Toffla med en del av sina älskade böcker bakom ryggen.

Det blev ingen bra dag idag. Men jag är inte förvånad, det var ju tisdag. Därför var det helt underbart att få åka och lägga huvudet i M:s kapabla händer. Jag var stå trött i skallen att jag höll på att somna medan jag satt och väntade på min tur… Som vanligt blev jag mycket nöjd efteråt. Det känns gott att ha riktigt kort hår i nacken och på sidorna – jag är ju så varm om huvudet eftersom jag så snabbt får en kalufs.

På hemvägen stannade jag till vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Det har vi goffat, Fästmön och jag. Och så hade jag tur att det fanns en bit rabarberpaj kvar till kvällskaffet. Precis vad jag jag behövde idag det också.

Till kaffet pratade vi om vissa fobier. En del gillar inte vatten, andra gillar inte nålar. Jag, till exempel, gillar inte nålar. Ändå kan jag stolt tillkännage att jag ringde min husläkarmottagning i morse och bokade till. På fredag ska jag dit och få ”en spik i armen”, det vill säga en påfyllnadsdos av TBE-vaccin. Sen insåg sköterskan att jag ju fyllt 50. Då räcker det inte att jag kommer vart femte år, utan jag måste få boosterdos vart tredje år… Det går visserligen snabbt att bli stucken i armen, men du skulle se nålen… Den är lång och tjock…

En ny, underbar ledig fredag väntar alltså! Men först ska jag jobba en stund i morgon och därefter vila ut på torsdag, som är en röd dag. Så att jag klarar av mitt möte med sprutan.

Nu försöker jag slappna av till Maria Wern. Mord kan vara riktigt… lättsamma jämfört med nålar… I alla fall fiktiva mord. Verkligheten är ju betydligt grymmare, som vi vet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 299 andra följare