Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kollega’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett redovisande inlägg.


 

Den gångna veckan var det 20 år sen Estoniakatastrofen inträffade. Många människor fick sätta livet till, många skadades och många drabbades av svår sorg. Därför undrade Tofflan om du förlorade nån i Estoniakatastrofen.

Så här fördelade sig de 23 inkomna svaren:

70 procent (16 personer) svarade: Nej, jag förlorade ingen jag kände. 

22 procent (fem personer) svarade: Ja, en eller flera vänner eller kollegor.

Nio procent (två personer) svarade: Other:
Bekanta har förlorat någon.
En avlägsen skolkamrat som jag visste vem det var.

Ingen svarade: Ja, en eller flera familjemedlemmar eller släktingar.

Tatiana kommenterade:

Jag förlorade en mycket nära vän . Vi har barn i samma ålder . Tänker på henne i dag och har tänt ett ljus.

Stort TACK till dig som klickade och kommenterade! Jag hoppas som vanligt att du kollar in den nya frågan. Den finns – också som vanligt – här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


 

Det var en märklig dag igår. Jag gick inte utanför min dörr – jo, fast bara ner till postboxen. Jag pratade inte med nån. Jag öppnade alltså inte käften, uttalade inte ett ord med min röst. Det du! Men jag hade kontakt med människor via mejl och cyberspace, så helt utan mänsklig kontakt var jag inte. Ändå är det märkligt. Ingen att prata med. Ingen, på en hel dag. 

Torkade druvor

Är jag på väg att skrumpna precis som dessa druvor jag kastade igår?

 

Vissa dar är jag bara fruktansvärt ensam. För det mesta har jag inga problem med ensamheten, men ibland… Ibland skrämmer den mig otroligt mycket. Att inte ha ett jobb att gå till varje dag gör sitt till i detta. Du som har det tänker nog inte ens på det. Du går till ditt jobb, du kanske inte umgås jättemycket med dina kollegor, men du småpratar säkerligen några gånger om dan. Minst. Här småpratas inte alls vissa dar. Här pratas överhuvudtaget inte. Sverige, 2014.

Igår skrev jag det näst sista kapitlet i min bok och idag skrev jag det sista. Ska jag drabbas av den stora tomheten nu? Nej då, det finns massor att gå igenom, redigera, skriva om, dra ifrån och lägga till. Men även mina skrivna ord får vila ett tag.

Ute i världen blev det tågkaos igen. Ytterligare nån nerriven ledning orsakade stopp i tågtrafiken nånstans mellan Stockholm och Uppsala. Argast var folket som satt förväntansfulla på tåget på väg till Bokmässan. Ärligt talat kan jag bli smått nipprig på alla som Twittrar om mässan – flera dar i förväg. Den öppnar liksom idag. Ska jag behöva tillfälligt avfölja Twittermänniskor eller vad? Ja, jag är jädrigt avundsjuk att jag inte heller i år kan vara på Bokmässan. Jädrigt avundsjuk!!!

Fotmassage med bubblor

Snällhet stavas bubbelbad med massage för fötterna, bland annat.

Jag var lite snäll mot mig igår i alla fall. Dels för att jag kände mig så ensam och utanför, dels för att jag hade jobbat så hårt. När ingen annan klappar en på huvudet och säger att man har varit duktig får man göra det själv. Jag vispade ihop våffelsmet (nej, absolut inte från grunden utan från pulver!) och glufsade i mig en massa smaskiga våfflor med hjortronsylt som fanns i kylen och sprejgrädde som fanns hos Tokerian i tisdags. Och sen tände jag äppeldoftande värmeljus och fyllde i hett vatten och parfymerat salt i fotbadet. Satt och njöt en god stund av såväl varma bubblor som fotmassage. DET kändes lyxigt! Resten av kvällen läste jag och glodde på läskigheter på TV. En ny kanal, FOX, hade plötsligt dykt upp utan att jag har ändrat nån inställning. Gissar att det är Com Hems sätt att skapa nya behov hos oss som är anslutna utan egen förskyllan genom vår bostadsrättsförenings avtal.

Det var först nu på morgonen jag läste det ofattbara och hemska som skedde igår kväll, runt tiden när jag med sköna fötter gick till sängs. Två tonåringar har dött, troligen genom att den ena har skjutit den andra först och därefter sig själv. Vad är det för värld vi lever i? Är den helt på väg att skrumpna när vi inte ens kan ta hand om våra unga – förutom att vi struntar i vår gamla och våra arbetslösa? Sverige, 2014, som sagt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om CV:ts vara eller icke vara.


 

När vi började var det bara cv som gällde och nu är det i princip dött.

Det säger Christina Hammer, grundare och delägare i Hammer & Hanborg, i en intervju i Resumé idag. Skälet till att hon uttalar sig så tvärsäkert om att CV:ts plats är i malpåsen och inte en nyckel till nytt jobb stavas internet och sociala medier. Framför allt LinkedIn. Men det går naturligtvis att hitta information om jobbsökande kandidater överallt på nätet.

linkedin_logo

Ett annat skäl till CV:ts minskade roll är rörligheten på arbetsmarknaden, menar Christina Hammer i intervjun. Det är ju, som bekant, inte så smart att stanna länge på ett och samma jobb. Idag byter folk jobb så ofta att det kan vara svårt att sätta ihop ett CV. Christina Hammer säger vidare:

[…] Jobbar man på projektbasis är det personliga nätverket och den löpande kontakten med uppdragsgivare viktigare. […]

CV:t representerar det traditionella sättet att rekrytera, enligt Christina Hammer. Och det gör det svårare för arbetsgivarna. Hon förtydligar:

[…] När man tidigare checkade av i fall personerna hade gjort sina fem år på marknadsledningen […] handlar det i dag mer om att hitta personen och dess drivkrafter. Vad som driver personen matchas sedan mot arbetsgivarens krav. […]

Men CV:ts minskade betydelse kan också vara nånting positivt., hävdar Christina Hammer. Hon menar att arbetsgivarna måste öppna sig mer för andra typer av människor och kanske inte vara så fixerade vid akademiska examina. Och det ger i sin tur ökad mångfald, nåt som Christina Hammer tycker behövs på arbetsmarknaden. Hon är till och med så tuff att hon rundar av med detta råd till arbetstagarna:

[…] Tänk på vad som driver dig och titta på vad du brinner för. Ställ krav på din arbetsgivare och känn efter om ditt jobb ger tillfredsställer dina krav på utmaningar. […]

Jag tror att Christina Hammer har helt rätt – trots att jag senast idag jobbade med mitt CV. För det är fortfarande så att CV efterfrågas. Jag försöker korta ner mitt. Ingen orkar läsa ett CV som är för långt. Samtidigt är det svårt att veta vad jag ska ta bort efter +25 år som yrkesverksam kommunikatör/informatör/redaktör/webbansvarig.

Men ärligt talat jobbar jag oftare med min profil på LinkedIn än mitt skriftliga CV. För på LinkedIn kan jag lägga länkar till olika sorters arbetsprover. Jag kan också visa upp före detta chefers, kollegors och samarbetspartners omdömen om och rekommendationer av mig liksom deras intyg om mina kompetenser.

Nu vet jag inte hur många som läser min blogg som är i yrkesverksam ålder, men du som är det – har du nåt CV eller nån sida på LinkedIn? Hur ofta uppdaterar du dem/det/den? Svara gärna några rader i en kommentar!


Vill du se hur min profil ser ut på LinkedIn? Klicka här!
Du som har konto på LinkedIn kan logga in och får då se hela min profil.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Med tanke på rubriken skulle man kunna tro att jag har suttit och tittat på ett visst musiktävlingsprogram för fjortisar. Det har jag inte. Jag har sett ett väldigt intressant och seriöst program om barnskådespelare. I kväll visade SvT2 Liten & Berömd, en dokumentärfilm av Michaela Brådhe Hennig och Rex Brådhe.

Inger Nilsson

Inger Nilsson spelade Pippi Långstrump – och blev sin roll, enligt många. (Foto: SvT)

Det var en märklig känsla att se några av sina barndoms film- och TV-skådespelare som vuxna. I mitt minne är de ju fortfarande de barn de var när de spelade Pippi, Pojken med guldbyxorna, Fideli. Och det är en del av det som har varit jobbigt för dem, att de alltid – eller väldigt ofta – har blivit och fortfarande blir förknippade med en roll de hade som barn. Allra tydligast blir det när Inger Nilsson berättar om sitt liv efter Pippi. Om hur folk klev rakt in i familjens hus, journalister och fotografer trampade in i klassrummet. Men också om hur svårt det var att få andra roller än Pippi Långstrump, som hon i mångas ögon ”blev”.

Naturligtvis har de alla positiva minnen också. Bertil Guve, som spelade Alexander i storfilmen Fanny & Alexander, minns de häftiga stunderna med den store Ingmar Bergman. Demonregissören, som kunde bli helt rasande, men också vara otroligt generös.

Julia Hede Wilkens, Fideli i Den vita stenen, är sig väldigt lik på TV-skärmen idag. Allvarlig, intensiv blick. Hon påminner lite grann om min kollega och vän ”Lisbeth” på SLU. För jag är säker på att Julia Hede Wilkens är lika rolig som hon är seriös – precis som ”Lisbeth”.

Pojken med guldbyxorna, Harald Hamrell från Uppsala i verkligheten, hade tidigt en dröm om att bli regissör. Och det blev han senare också.

Ytterligare några före detta barnskådespelare berättar i filmen. Men det är just Inger, Bertil, Julia och Harald jag själv har starka minnen av från min barn- och ungdomstid. Det är riktigt intressant att höra dem berätta om hur deras liv var – och blev. Lite sorgligt också, för all del. Bara det faktum att det inte finns nåt liknande STIM-pengar för barnskådespelare. Skådespelare, som därför gång på gång kan exponeras på TV utan att de får en spänn. Mitt futtiga

TACK till er för att ni förgyllde min barndom!

betalar inga räkningar. Men ändå…

TACK för att ni fanns där!

Toffelomdömet om den här dokumentären blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Missade du den kan du se den på SvT 2 i morgon, lördagen den 20 september SVT2 klockan 14.55 eller samma kanal fast på onsdag den 24 september klockan 23.15.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 330 andra följare