Eurovision Song Contest 2013. Semifinal 2

Ett inlägg där Tofflan skriver om den andra semifinalen i Eurovision Song Contest 2013.

Nej, det blev ingen livebloggning från Tofflan i kväll heller. Jag la ut mina omdömen  efteråt.

Den som ville följa en livebloggare som skriver om semifinalen kunde göra det här.

I kväll var det 17 bidrag som tävlade om att gå vidare till finalen. Av dessa 17 är det tio som vi alltså får se igen nu på lördag. Klara till finalen är Frankrike (blä!), Italien (nej, den här hörde vi redan 1980), Tyskland (okejrå), Spanien (urk!), Storbritannien (JA!) och Sverige (mina stackars öron).

Inledningen bestod av nån sorts märklig dans till musik som var lika märklig den. Och vad hade cykeln där att göra? Petra Mede hade en lustig klänning på sig. Vilken tur att det är varmt ute, annars hade hon frusit om frambenen.

Lynda Woodruff dök upp i Malmö – trodde hon. Fast det var i Köpenhamn hon först syntes. Sen blev det en hyllning till Fatous toyboy (dvs Zlatan Vahetterhan)…

Petra Medes intervju med Lys Assia, 89 bast och verkade kristallklar! Lys Assia, alltså. Inte Petra Mede. Senare i Green room svamlade Petra Mede mest omkring och sa ”Hello!” Den historiska tillbakablicken var lika roande som sist. Faktiskt.

Darin sjöng vackert i väntan på att rösterna skulle räknas. Agnes uppenbarade sig i en… kreation. Tyvärr kunde man inte rösta på nån av dem.

Så här såg startfältet för semifinal 2 ut:

(Under respektive land, artist och låt finns mina omdömen.)

1. Lettland: PeR: Here we go
   Glitterpojkar som hipp-hoppade på scenen. Plötsligt lät det som om det var nån ljudstörning. Jag blev bara trött…
2. San Marino: Valentina Moneta: Crisalide
   Så ylades det i en ballad. Men rätt OK ändå. Till tempobytet. Nej fy.
3. Makedonien: Esma och Losano: Pred da de razdeni
   Dags för den konstiga duon. Jultomten wailade på scenen, medan kyparen tog i ända från tårna. Biggest loser???
4. Azerbajdzjan: Farid Mammadov: Hold me
   Här behövs silvertejp! Smäktande sång. Men fick vi inte nog av glasburar när Eric Efternamnsomlåtersomettrap var med? Jag blev nervös av klättringen!
5. Finland: Krista Siegfrids:  Marry me
   Det första jag undrar är vad hon har på fötterna. Sen tycker jag låten är ganska tråkig. Och den där löjliga pussen… Var det den det blev sånt ståhej om? Jösses…
6. Malta: Gianluca: Tomorrow
   En glad pojke skuttade omkring på scenen och var lik en granne till mig. Låten var ingen höjdare. Händelselös, liksom.
7. Bulgarien: Elitsa Todorova och Stoyan Yankulov: Only champions
   Gnällig och entonig låt och champinjoner? Inget för mig.
8. Island: Eythor Ingi: I’m alive
   Ett jävla liv. Vakna fin. Till min plajs. Jävla liv. Vakna fint. Ett lustigt språk, men en ganska fin ballad.
9. Grekland: Koza Mostra och Agathon Iakovidis: Alcohol is free
   Grekiska män iförda fotbollsdomarkläder och… kletzmer? Nej, det här går fetbort.
10. Israel: Moran Mazor: Rak bishvilo
    Kurvig dam i mjukislångklänning. En ballad som inte var så tokig. Men jag var hela tiden orolig att tuttarna skulle ramla ut när hon tog i.
11. Armenien: Dorians: Lonely planet
    George Harrison? Svajig sång.
12. Ungern: Bye Alex: Kedvesem
    Ungerska är ett konstigt språk. Mössan var ful. Låten entonig, inte många ackord där, inte.
13. Norge: Margaret Berger: I feed you my love
    Lite för tajt klänning där. Tungt beat, men låte kommer inte riktigt igång.
14. Albanien: Adrian Lulgjuraj och Bledar Sejko: Identitet
    Hej hej på dej dej! Du kunde ju åtminstone ha tvättat håren. En riktigt tråkig låt, detta.
15. Georgien: Nodi Tatishvili och Sophie Gelovani: Waterfall
    Duettsång. Smäktande. Sjunga kan di, i alla fall, men låten är rätt seg. Eller nja. Hon sjöng falskt vid de höga tonerna.
16. Schweiz: Takasa: You and me
    Vilket tjat om att gubben är den äldsta som har varit med och tävlat. Det såg ut som om han inte riktigt hörde. Låten är lite töntvarning på.
17. Rumänien: Cezar: It’s my life
    Men nu blev jag rädd! Greve Dracula på scenen! Och snöpt har han blivit också. Jisses. Mina stackars öron… Det här var nog det värsta jag har hört.

Så… vilka sju ville jag inte se i finalen? Typ alla 17. Eller… om jag nu måste välja så slipper jag helst Lettland, Makedonien, Grekland, Bulgarien, Ungern, Schweiz och Rumänien.

De tio som gick vidare är: Ungern, Azerbajdzjan, Georgien, Rumänien, Norge, Island, Armenien, Finland, Malta och Grekland.

Livet är kort.

Read Full Post »

Nånting i luften som flaxar…

Ett inlägg i vilket Tofflan tar en tur för att spana på omvärlden – via media.

Det är ju röd dag i morgon och inga papperstidningar, tror jag, kommer ut. Undrar vad alla journalister gör idag, då? Själv är jag ledig i morgon, fast inte från bloggen, förstås. Så idag flaxar jag runt och kollar vad som händer i omvärlden.

”Nyansera synen på hatet”. Författaren Bo Gustavsson skriver bland annat

[...] Att censurera obekväma åsikter i demokratins namn är kontraproduktivt. Det går emot demokratins grundprincip. [...]

Tänkvärda ord, tycker jag.

Tappat hus stoppade trafik. Fast…. nu var det ju en husvagn och inte ett hus, UNT… En viss skillnad.

”Byta nötkött mot svin vore katastrofalt.” Docent Artur Granstedt protesterar mot en tidigare debattartikel om att vi äter för mycket nötkött. Vallodling och 80 procent minskad köttkonsumtion av enkelmagade djur är hans recept för en bättre miljö. Minskad köttkonsumtion totalt sett kanske vore ännu bättre, funderar jag.

ABBA återuppstår i det nya museet. Och jag är väldigt sugen på att åka di när det och titta och lyssna. Museet invigdes i måndags.

Kvinnlig docka säljs som måtavla. Träna att skjuta på en docka som blöder när den träffas. SJUKT!

Tusentals unga utan jobb eller studier. Till och med tjugotusentals. Arbetsförmedlingens chef är

oerhört orolig.

Kanske dags att förmedlingen gör det den borde göra – förmedla jobb. Eller åtminstone förmedla kontakter mellan jobbsökande och arbetsgivare. Det kan ju vara en bara början. Eller är arbetsförmedlarna alltför upptagna med att ändra enstaka ord i de arbetssökandes handlingsplaner, allt för att få det att se ut som om det händer nåt?

Bättre internet på tågen. Jepp! Nu ska det bli bättre trådlös uppkoppling på våra tåg. Vore det inte bättre att först se till att tågen går som de ska..? Fast det klart… Nånting ska man väl kunna roa sig med medan man sitter i ett tåg som står stilla mellan A och B…

The Doors lever vidare – i app. Gillar du The Doors? Bandet lever faktiskt vidare i en app. Texter, bilder, intervjuer, musik… Men bara för iPad, tyvärr.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 2 maj 2013

Ett inlägg i vilket Tofflan presenterar ett positivt citat.

Dagens citat blir ett åt det positiva hållet, trots allt. Dessa rader fanns i ett mejl jag tog emot i kväll:

[...] Intresset för tjänsten var stort med många kandidater med bra erfarenheter. I dagsläget har vi genomfört telefonavstämningar och intervjuer med de som vi ser bäst matchar kravprofilen. Processen är inte slut och om det blir aktuellt att ta in fler på intervju så tillhör du dem som vi kommer att titta närmare på. [...]

Alltid något. Och särskilt positivt är att få information om hur rekryteringen går – inte bara autosvar när man har skickat in sin ansökan eller nej tack när arbetsgivaren har gjort sitt val.

Livet är kort.

Read Full Post »

Redan fredag

Tänk, det är redan fredag idag och helgen är här! Den här arbetsveckan svischade förbi på riktigt. OK, den var en arbetsdag kort, men ändå. Kanske är det så att man jag försöker göra lika mycket trots att tiden är kortare? Och för det mesta fixar det till priset av att jag blir slut i rutan när helgen kommer? Detta är ett av skälen till att jag inte vill jobba deltid – jag skulle jobba ihjäl mig, snudd på. Ett annat skäl är förstås den ekonomiska biten.

På tal om jobb väntar jag på ett konkret erbjudande FORTFARANDE – jag säger inte från vilket håll, för det tar jag i ett lösenskyddat inlägg. Ludd, ludd, ludd. Igår fick jag ett nej på ett jobb jag sökte i februari. Även detta kommer i ett låst inlägg.

Aldrig mer den arbetsgivaren!

tänkte jag igår. Trots mina meriter och erfarenheter plus att jag verkligen lägger ner tid på att skriva bra ansökningar sorteras jag bort. Gång på gång. Jag tänker aldrig mer låta mig luras av bekanta att söka jobb där, verkligen aldrig mer! Jag har helt klart varit kvalificerad för samtliga tjänster jag har sökt hos denna arbetsgivare. En enda intervju har jag varit på för typ två år sen. Och jag har säkert sökt minst tio jobb hos arbetsgivaren i fråga – som har ett brett verksamhetsfält. OK, jag hör att jag låter som en dålig förlorare, men jag får aldrig några vettiga besked vad det är jag saknar i mitt CV.

Vad saknar jag i min levnadsteckning som gör att just den här arbetsgivaren dissar mig ständigt?

Trots detta bett i ett otroligt surt äpple höll jag masken när jag kom hem igår kväll. Det var ju sista kvällen mamma var hos mig och jag ville inte visa hur ledsen, besviken och arg jag var. Mamma hade tidigare på dan varit ute en tur till apoteket. På kvällen gick vi tillsammans och handlade lite mat och diverse till både mamma och mig. Kvällens middag blev kallskuret och mimosasallad. Det passade alldeles förträffligt! Dessutom blev det mat över, så jag tar mig ett par kalkonskivor och ett par kycklingskivor till middag i kväll – inte bara ostbågar och öl.

Klockan elva kommer riksfärdtjänstens taxi och hämtar mamma. Hon packade det mesta igår, utom maten och sånt. Jag hoppas allt går bra, även resan, men det får jag förhoppningsvis höra i kväll. Det blir konstigt att komma hem till en tom lägenhet. Jag har liksom vant mig vid att mamma tassar runt där. Den här gången har det också gått väldigt bra, vi har inte bråkat nånting. Kanske beror det på att jag trots all oro i kroppen inför en osäker framtid känner mig nöjd med den tillvaro jag har just nu – åtminstone jobbmässigt sett. Andra saker i mitt liv får emellertid stå på

stand by 

och det gillar jag inte!

Idag ägnar jag större delen av min arbetsdag till att skriva ihop ett dokument om Husbygget jag har ägnat mig åt i vår. Dels en presentation av vad som finns där för den som inte orkar/vill titta, dels tankar kring utvecklingsmöjligheter av webbplatsen.

Samtidigt som taxin hämtar mamma får jag celebert besök här på jobbet. Jag tänker ge en liten guidad rundtur i huset och avsluta med en lunch nånstans på nåt av ställena här i närheten. Detta är en person som jag har träffat tidigare, men det var ganska många år sen och i ett helt annat arbetsliv. Mer om mitt besök kommer troligen på en blogg nära dig!

Så vad händer hos dig idag??? Får du också nåt celebert besök idag??? Skriv eller rita gärna en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Jonas

Kvällens När livet vänder var väldigt annorlunda mot de tidigare. I den sjunde delen av åtta fick vi tittare träffa Jonas, varligt pratad med av Anja Kontor.

Jonas cykelolycka gav honom en hjärnskada. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Jonas hade bråttom till träningen, slängde väskan på cykelstyret och trampade iväg. Troligen åkte väskan in i framhjulet och Jonas damp i backen, svårt skadad. Ett ögonblicks verk förändrade hans liv.

Före olyckan var Jonas lite av en äventyrare som klättrade, paddlade och gjorde våghalsiga saker. Efter olyckan mindes han inte ens sin mamma. Hans minne är svårt skadat, värst däran är korttidsminnet. Det har blivit bättre till viss del, men Jonas kan glömma basala saker som att äta för han känner inte hunger. Han lever väldigt mycket i nuet och får ofta problem med alla intryck han hela tiden tar in. Det blir så mycket. Det är så han fungerar just nu. Att komma till ro är svårt.

Jonas har fått träna mycket med sitt tal och under intervjun hör man inte att han har problem att prata. Däremot kallar han logopeden för ortoped vid ett tillfälle. Före olyckan jobbade han som ljudtekniker. Idag jobbar han tio timmar i veckan som säljare. Skadan är väldigt isolerande och att jobba är ett sätt att få en social bit. För, som Jonas säger:

Om du inte jobbar… Efter tre månader slutar folk att ringa, de har glömt bort dig.

Och visst är det så… Det är jag den första att skriva under på.

Jonas kan aldrig gå tillbaka till det liv han en gång hade. Men han har fått ett nytt liv – och en familj. Och han är inte bitter, ser det som en möjlighet. Däremot bryts intervjun flera gånger för att Jonas gråter. Det gör ont att tänka på vissa saker, att inse att man inte klarar av.

Titta på Jonas på SvTPlay.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vardag

Onsdag. Mitt i veckan. Vardag. Snart ska gränserna mellan dagarna suddas ut igen för min del – om det inte sker ett mirakel. Och jag vet inte om jag tror på mirakel längre.

Nåt mirakel i sikte?

Jag försöker fungera normalt, men har varit rätt seg och zombieartad på jobbet idag. Höjdpunkten var förstås lunchen med ”Lisbeth” som jag tycker kan sätta psykolog och medierådgivare på sitt visitkort/CV. Det gjorde gott att få resonera med denna kloka kvinna – som för min del har ordet vän påtryckt på sitt kort sen tidigare.

Intervjun gick bra, även om journalisten hade glömt bort var vi skulle ses. Jag fick ändå ett gott intryck av AB, jag noterade en observant person, intresserad av att göra ett bra jobb. Såna människor är pärlor i stora organisationer! Man kan bara hoppas att deras chefer ser dem likadant.

Under eftermiddagen gjorde solen ett gästspel. Just nu är den väg ner bakom husen, men den är ännu synlig. Jag har kommit hem, jag har inte brutit ihop – än – idag. Har ägnat mig åt vardagssysslor som att gå ut med soppåsar och starta en maskin tjockis-svart. Mina krukväxter har fått vatten.

Fästmön skickade en bild på hennes och barnens middag som väl var… ska vi säga… lite trist, men ändå mat. Jag skickade ett svar med texten

Min middag.

och ingen bild bifogad. Nej, jag är ingen köksperson, det tar emot, jag vill inte, jag vill inte äta ensam heller. Jag har tappat lusten och orken för länge sen.

I kväll är det näst sista delen av När livet vänder klockan 20.30 i SvT2. Jag ska titta och försöka ta in att det finns de som har det tuffare än jag. Jag, som bara vill ha… vardag.

Livet är kort. Och om jag har överlevt flera tumörer ska jag väl försöka överleva det jag är uppe i just nu också.

Read Full Post »

Vårdagjämning

Idag säger almanackan att det är vårdagjämning (och min gamla kompis Mjölkis fyller… 49 idag, tror jag). Det har varit ljusare ute ganska länge nu. Självklart hjälper sånt upp humöret, den del av det som finns inuti mig som jag kan påverka. Jag försöker vara ute en stund varje dag, vanligen kring lunch, för att få just det här goda ljuset, det som lyfter mig nån centimeter i alla fall. Annars är det tyngdlagen som gäller här, på många sätt. Och att det snöar och blåser nordliga vindar gör inte saken bättre. En annorlunda bild fick jag i alla fall i morse på väg till garaget. Det ser nästan ut som spöken som dansar där solens strålar bryts i marken genom snöflingorna.

Spöken bland solstrålarna och snöflingorna som yr omkring?

Tillvaron är så skakigare nu igen och jag försöker ta hjälp och hitta styrka där jag kan. Jag ber om överseende för att jag inte skriver ut allting här i bloggen, men du måste förstå att jag inte är min blogg. Min blogg är EN del av mig. I vissa frågor delar jag gärna med mig här, andra frågor vill jag kanske hålla helt för mig själv eller åtminstone hålla borta från bloggen. Ibland känner mig som en hovnarr, som min Sister uttryckte det i telefonen igår, alltså nån som ”roar” andra. För jag noterar ett stigande besökarantal de gånger jag skriver om att jag har det tufft… Men jag är ingen hovnarr, jag är en rätt vanlig människa av kött och blod som försöker få ett normalt, vanligt liv med grunderna – bostad, jobb, kärlek, familj, vänner. Jag låter hård ibland här. Jag inser att jag ställer krav på dig som läsare. Jag skriker att jag vill att du ska bry dig, fråga hur det gick – utan att jag först måste blogga om det. En del läsare känner mig ju privat och har dessutom andra vägar att kommunicera med mig än via bloggen där ”alla”, även mina stalkers, kan läsa. (Jo, det var nog bara ett tillfälligt uppehåll från Somligas sida…)

Och jag har fått sms och telefonsamtal, från FEM, Rippe och min Sister! Jag har fått mejl. Jag har fått pepp från nyckelpersoner på jobbet som vill mig väl och som har lovat att stötta mig och göra vad de kan. Jag tar allt det här till mig, tackar er alla och sparar det i mitt för tillfället tomekande hjärta. Det känns verkligen som om hjärtat är tomt och ekande. Det skramlar till ibland där inne, men det här sista tog liksom all must och kraft ur mig. Jag bröt ihop igår på väg hem från jobbet och det var nog bra att få ur sig det onda genom tårar. Men idag känner jag mig underligt, underligt tom. Förutom då förstås min kärlek till Anna. Den finns där alltid, den är liksom inbyggd i en egen kammare för sig i mitt hjärta. Älskade Anna, vars tillvaro också gungar extra just nu och vars kropp har börjat säga ifrån väldigt konkret.

Igår fann jag också tröst och kraft i att gå in till Ludmillas blogg och tända ett ljus. Jag gör det ibland när saknaden efter vissa människor blir för stor. Rekommenderas!

Onsdagsagendan på jobbet är av varierande art. Och tur är väl det så att jag slipper tänka. Men det klart att jag stannar upp ibland och funderar varför jag överhuvudtaget gör vissa saker. Förmiddagen blir det en del webberier, mest på institution 2:s intranätsidor. När det gäller Husbygget börjar det bli klart, men i skrivande stund väntar jag på underlag och kan inget göra förrän jag har fått det. Till lunch träffar jag ”Lisbeth”, som har gått från att ha blivit en rolig före detta kollega till en mycket god vän. Efter lunch idag blir jag intervjuad av personaltidningen på grund av min roll som den enda professionella, renodlade kommunikatören på institutionsnivå inom fakulteten. Mitt huvudbudskap lär bli nåt i stil med

Det är här de konkreta behoven finns och vi kommunikatörer med bred kompetens behövs. Centralt och på fakultetsnivå behövs kommunikatörer med mer riktade spetskompetenser. 

Vad tror du om det???

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen duettsång, inga avskums namn och ingen ork att slåss mot väderkvarnar

Nån bra dag kan man väl inte säga att det har varit idag. Men jag har mobiliserat mina sista (?) krafter och talat med nyckelpersoner. Och jag bröt inte ihop förrän jag kom hem. Ingen duettsång med Sarah Dawn Finer i bilen i morse – jag kom mig inte ens för att sätta på stereon. På hemvägen satte jag på den, men jag sjöng inte. Som det känns just nu undrar jag om jag nånsin sjunger igen. Sjunger gör emellertid med all säkerhet en hel radda folk som biter sig fast vid mig och det jag skriver här. Människor vars namn jag är millimeter från att droppa  här och nu. Bara det att jag inte vill besudla min fina blogg med avskums namn.

Jag har kladdat i mig grillad kyckling. Hade inte ätit sen lunchen igår. Och utan mat – inga krafter. Vad jag nu ska med krafter till. Jag orkar inte slåss mer mot några väderkvarnar. Jag lägger mig ner och låter mig bryta ihop nu, när ingen ser. Hela dan har jag hållit samman. Hela dan.

Här är jag nu i tanken.

I morgon har jag bett ”Lisbeth” om en spy-lunch och hon har accepterat. Efter lunch ska jag bli intervjuad av personaltidningen. Så nu ska jag strax in i duschen, för renhårig vill jag vara på eventuell bild.

Funderar på att ställa in publiceringen av veckans lista över höjdpunkter och lågvattenmärken, den lista jag brukar sammanställa varje onsdagskväll och tidsinställa för publicering torsdag morgon. Veckans dalgång känns nämligen för djup och överskuggar allting annat, nästan. Tänk att en enda person kan ha en sån effekt… Frågan är bara vad jag ska göra sen när jag inte får göra det jag älskar att göra. Jag vet inte om jag överlever det. Det känns… oöverstigligt.

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg att bli kändis på riktigt

Eh… nej. Det kan man väl inte säga direkt. Rubriken är ironisk. För när skulle jag hinna med det? Ytterligare övertid i kväll, dock inte som igår. Jag älskar mitt jobb och jag älskar att jobba, men tiden räcker ju inte till allt jag vill göra!

Idag har jag fått flera förfrågningar om skrivuppdrag och jag har tackat nej till samtliga utom ett. Det är tråkigt, jag skulle ju vilja, men… Ett uppdrag tackade jag nej till av lite mer etiska skäl dock.

Och så har jag tackat definitivt nej till att medverka i ett TV-program om förföljelser. (Utan att gå in på för många detaljer.) Skälen är flera. Men jag har också blivit ombedd att spara kontakten omutifallatt… För hur det än kan jag inte tro att förföljelserna har upphört bara så där – inte efter att ha pågått i så många år… Samtidigt skulle jag önska att det var så. Att jag kunde få lämna Eländet bakom mig och inte bli påmind. Vi får se… Eller, som jag brukar skriva: To be continued…

Follow the light…

Däremot har jag tackat ja till att bli intervjuad i min personaltidning. Själva intervjun blir nästa vecka och jag tror att tidningen kommer ut runt min födelsedag, det vill säga i slutet av nästa månad. Det kanske är dumt att ställa upp på en intervju, särskilt som jag nu mer aktivt söker mig till nya jaktmarker. Samtidigt inser jag och många med mig att tjänsten som sådan behövs. Behovet är till och med enormt stort. Senast vid dagens sista möte träffade jag på en kvinna som något indignerad undrade varför jag inte jobbar även för hennes institution.

Man anser att man inte har nåt behov när vi har sonderat terrängen

fick jag svara. Men fortsatte:

Jag skulle kunna sysselsätta en hel stab kommunikatörer i det här huset… I den bästa av världar…

Just nu jobbar jag alldeles för mycket, jag vet. Inte kan jag sluta när jag kommer hem heller, jag läser och besvarar mejl både på kvällar och helger. Det borde jag sluta med. På måndag har jag bokat in ett möte med prefekten på institution 2 för att stämma av och prata framtid. Min intention är att vara tydlig med att situationen måste förändras.

I vart fall orkade jag handla på vägen hem. Det visade sig att jag och mamma hade vunnit 21 kronor på Lotto. Alltså 10:50 var i våra vinstplånböcker. Kvällens middag blev den samma som igår, med den skillnaden att det var mjölk till cornflaksen och inte fil. Och så bytte jag ut den här ostskalken mot en ny ostbit som smakade godare än kant…

Utbytt mot en godare ostbit.

Medan jag åt bläddrade jag i Antiktidningen. Resten av posten har jag inte hunnit med att läsa än. (Reklamen går nästan alltid direkt i korgen till pappersinsamling.) Strykhögen börjar bli enorm, medan högen med tjockis-svarta tischor i mitt klädskåp drastiskt minskar. Jag borde verkligen stryka, men nej. Jag orkar inte.

Några som däremot tycks orka ringa är de envisa företag som jagar mig på min privata mobil, den jag aldrig svarar i. De senaste veckorna har KeyCode jagat mig. De ringer från 031-758 61 93. Igår och idag har ett företag ringt från 011-500 54 73. Jag söker alltid på numren på sajten Vem ringde?, men tyvärr fanns det inga upplysningar om det senare numret, bara att det var yet another pensionsföretag. JAG VILL INTE PRATA PENSIONER!!!

Nu ska jag försöka orka ta min dagliga bloggrunda. Jag tror nämligen på input, inte bara på output. Det är viktigt att läsa hos andra, inte bara klämma ur sig en massa själv. Så tror jag. Dessutom börjar det bli dags att rensa lite bland Kickorna och Pluttarna.

Livet är kort.

Read Full Post »

Har jag överlevt? eller När gamla hyndor lär sig själva att sitta

Jorå, det har jag – till somligas förtret, till andras lycka. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag är en gammal hund. Eller hynda, om vi ska vara korrekta. Det är bara vissa sura som tycker att jag är en hen. För snart 33 år sen blev jag myndig. För 31 år sen flyttade jag till Uppsala. Sen dess har jag varit prenumerant på Upsala Nya Tidning. Det har jag varit utan uppehåll, nästan, fram till igår. Den enda gången jag hade uppehåll var när man från mitt förra arbetsliv TOG mitt abonnemang, med guldkort och allt, och flyttade över till chefen. För ett tag hade jag tjänsteexemplar. När jag slutade ville jag givetvis fortsätta ha min tidning, men naturligtvis betala själv. Jag trodde att man, efter 23 års tjänst, kunde visa mig lite vanlig hyfs och respekt och åtminstone informera mig om att man tagit över mitt abonnemang. Men inte då! Jag ringde själv tidningen och fick ta ett nytt abonnemang. Jag hoppas chefen körde upp guldkortet - som var MITT – på nåt mörkare ställe.

Allt det där i inledningen är historia nu. Men vissa saker gör fortfarande ont och är svåra att komma över. Inte heller är det lätt att bryta fleråriga vanor. Jag kommer från en tidningsfamilj. Båda mina föräldrar var anställda vid Corren, min pappa som redaktör. Jag är uppvuxen med en morgontidning. Men idag såg mitt frukostbord ut så här: (nånting saknas definitivt)

Nånting saknas på mitt frukostbord! Vän av ordning skulle säga servett och det stämmer också. Men här finns inte heller nån morgontidning.

I stället för att läsa tidningen surfade jag på nätet och läste nätupplagor av flera andra tidningar. Alla artiklar finns naturligtvis inte tillgängliga och många tidningar tar betalt för att man ska få läsa deras artiklar. Jag håller mig än så länge till gratistexterna.

Vad stod det då i tidningarna? Ja det som lyfts fram som förstanyhet idag är så gott som överallt prinsessan Lilians frånfälle. En 97-årig dam, med ett spännande och brokigt förflutet, har lämnat detta jordeliv. Nån tidning skrev att hon lidit av Alzheimers sjukdom sen 2010. Kanske inte är så konstigt om man är 97 år. Jag menar, att man är dement. Personligen tyckte jag att det var en ganska onödig upplysning. Nåt som roade mig mera var de bilder och den historia man grävt fram om kvinnan, som föddes i en fattig gruvarbetarfamilj i Swansea och som blev prinsessa. Nästan lite som Anni-Frid Lyngstad, som föddes som tyskbarn av en ensamstående norsk mamma och som i sitt senaste äktenskap fick titeln prinsessa…

Nån som inte är ett dugg dement och endast ett år yngre än prinsessan Lilian just idag är mammas faster E! Stort GRATTIS på den 96:e födelsedagen! Jag ringer i kväll! Mamma har två och en halv fastrar i livet. Två av dem, faster E är en av dessa två, är ingifta, medan en är en halvfaster som mammakusinen B hittat genom sin fantastiska släktforskning. Men tänk att ha levt i nästan 100 år… Och tänk den dan faster E fyller 100 – för jag är övertygad om att hon överlever oss alla – vad sjunger man då?

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva i 150 år…

eller? Tja, det kan man ju fundera över, så här under veckans första dag.

Jag hann knappt in på jobbet förrän min rumsgranne ropade förtvivlat på mig och slet sitt hår. Datorproblem, förstås! Varför tror folk att jag är nån datatekniker? Nåja, jag såg vad problemet är, men kunde inte lösa det, så h*n fick försöka jobba så gott det gick tills den lilla IT-mänskan anlände.

I övrigt fortsätter mitt Husbygge idag. Jag filar lite på de sidor jag skapade i fredags. Har fått återkoppling från Lille M och gjort ett tillägg enligt önskemål. I eftermiddag ska jag ner på vaktmästeriet och plåta och intervjua. Det ska förstås bli en sida om detta. På tur efter det står sidor om konsten och sist, men inte minst, utomhusmiljön. Sen ska allting gås igenom – ja, jag är jävligt petig! – och stötas och blötas. Nånstans här, innan allt är färdigt, lanserar jag webbplatsen. Den är ju än så länge bara lite smyglanserad (har ändå fått respons, vilket förstås är kul!).

Vad händer hos dig idag, dårå??? Har du läst nån morgontidning och tänker du lansera nån webbplats under dagen???

Livet är kort.

Read Full Post »