Blött och trött och något mer

Ett inlägg om hur Tofflan behövde simborgarmärket, varför kisset luktade illa och hur man kan roa sig själv framför badrumsspegeln när man är rätt ful.

Gårdagen började blött och blev blötare allt eftersom dagen fortskred. Men framåt hemgångsdags sprack molnen upp och solen tittade fram. Varmt blev det också. Vid 22-tiden på kvällen var det fortfarande över tio grader varmt.

Efter jobbet var planen att jag skulle städa – jag får ju gäster i kväll. Men jag orkade bara skura badrummet och dusch-/toarummet samt damma. Dammsugningen får vi ta en annan dag.

Åkte och hämtade Fästmön när hon slutat jobba klockan 20. Vi planerade fredagen lite och uppdaterade varandra något om senaste nytt.

Tog ingen bild på översvämningen, så du får titta på Vätterns klara vatten i stället!

Ute i Förorten, ju närmare vi kom Himlen, insåg vi att vi behövde simborgarmärket. Där måtte ha blivit stopp i gatubrunnarna, för sista biten av gatan var som en mindre sjö. Översvämning. Hoppas det sjunker undan snart eller att nån kommer och pumpar bort eländet.

Jag körde gamla vägen dit till Förorten och hem. Brukar föredra att göra det om jag inte har bråttom. Men nu har grävningarna vid Gamla Uppsala börjat få större konsekvenser för trafiken. Vägen är lite omledd på ett ställe och farten där är sänkt till 30 km i timmen. Jag blev därför rätt irriterad när det kom ett spjut bakom mig och körde om, i betydligt högre hastighet än 30. Sen såg jag att det var en polisbil. Nu är ju det inte riktigt nån ursäkt för att få köra fortare än tillåten hastighet – om det inte var en utryckning. Men det såg det inte ut att vara – varken sirener eller blåljus. Det verkade helt enkelt som om föraren hade missat 30-skyltarna…

Ajsan bajsan, farbror polisen!

Övertrött och rastlös kan man sammanfatta kvällshumöret på torsdagen. Det kändes trist att komma tillbaka till ett tomt hem, men jag får ju sällskap snart. Jag hade så tråkigt att jag stod en stund framför badrumsspegeln och gjorde miner. Det var roligt och alldeles gratis. Och tänk så lätt det är att skratta åt sig själv. Det var inte många ansiktsmuskler jag behövde röra för att kollapsa i gapflabb. Jag är rätt ful, nämligen.

Nåt riktigt ruggigt vidrigt hände på torsdagen. Jag åt omelett med svampstuvning och sparris till lunch. Och den där sparrisen… Anna har alltid sagt att det luktar väldigt illa om… urinen när man har ätit sparris. Jag har då aldrig märkt det förut – inte förrän igår. Fy te rackarns, jag trodde nästan att jag hade fått nån infektion av det osedliga slaget! Nej, nu lär det dröja innan jag äter sparris igen, that’s for sure… Ännu på kvällen luktade det… illa!

Hade lite mejlkontakt med Mammakusinen B på kvällen. Hon kommer inte in till boksläppet på tisdag, men hade lyssnat på författaren på Vetenskapsradion i eftermiddags. Jag har också lyssnat på inslaget (som även handlade om queera drottning Kristina som kanske inte var så queer egentligen who knows?) och är nu mycket förväntansfull inför tisdagen!

Jag hoppade i säng tidigt och la mig för att försöka läsa ut min bok på gång. Den är spännande och bra, men jag har inte riktigt haft tid eller ro att sitta koncentrerat och läsa. Nu har jag drygt 50 sidor kvar, mer blev inte läst.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vändande liv och att uppskatta det lilla

Den här infektionen eller vad det nu är, det är en lurig sak. Jag slocknade som ett ljus igår. Tittade på När livet vänder, skrev ett blogginlägg om programmet och gick och la mig. Jag tror inte att jag läste ens ett enda kapitel utan jag bara somnade. Tung som en sten sov jag hela natten tills alarmet gick på i morse. Och idag, dårå,… Tja, jag känner mig inte sämre och inte bättre. Fortfarande seg, men ingen feber, vilket jag är säker på att jag hade igår kväll. Ont i kroppen rent allmänt, i näsa och hals i synnerhet. Just det här INNAN nånting bryter ut ordentligt i kroppen tycker jag känns nästan värre. Jag känner mig oftast sämre och sjukare då. Samtidigt kan jag inte säga vartåt det barkar – jag kan bli jättesjuk under dan, men jag kan också bli helt frisk.

Mår sämst innan det bryter ut.

Det har blivit skitkallt igen. Inte bara lite kallt. I morse visade termometern hemma -14 grader. Dessutom blåser det, så det känns som om det är mins -30 grader. Jag gillar inte kylan. Den gör inte precis underverk med mina luftrör. Ibland kan det vara som att andas och ha glasskärvor luftrören. Bara så du får en aning om hur en före detta rökare får ont av kylan. Så ursäkta mig om jag inte gillar kylan och klagar över den. Jag vet att det är mitt eget fel att jag lider av den, men… Vem i hela friden gillar när det är 14 grader kallt när vi i stället borde njuta av vårsolen och leta efter vårtecken?!

Funderar på att göra ett eget När livet vänder och skriva om året jag trodde att jag skulle dö. När jag lika gärna kunde ha varit så sjuk att jag dog. Det året när jag rensade i mitt liv, försökte göra upp med många gamla spöken i det förflutna. Förnedrade mig till att ta kontakter där jag fick spott och spe tillbaka. Men jag dog inte. Jag blev frisk. Såna här saker går man inte igenom utan att förändras. Men ibland känner jag mig så bitter att jag ändå fick lida i ganska många år innan jag fick hjälp. Och att jag fick kastat i mitt ansikte att det är värre när unga människor är cancersjuka än äldre. Det är inte sånt man vill få sig till livs när man är som mest säker på att man ska dö. Så… än så länge är jag inte riktigt där alla de starka, fina och positiva människorna i Anja Kontors TV-intervjuer är. De som jag som tittare upplever nästan känner sig stärkta av det svåra. Jag är fortfarande arg och ifrågasättande.

Kanske ska jag inte berätta min egen historia utan andras. Jag har fått höra så många livsöden, men jag har lovat att hålla tyst – av olika skäl. De flesta handlar om döden och det är ibland så att de efterlevande fortfarande kan vara i riskzonen om de yppar sina historier. En del på grund av sjukdom, andra på grund av hot. Men jag önskar så att några av dem ville lätta på sekretessen och prata, för det är såna hårresande skildringar ur verkliga livet som vi alla skulle behöva få ta del av för att lära oss att uppskatta det lilla och relativt enkla livet.

Det jag uppskattar i mitt liv just nu är inte att jag har en infektion på gång – KANSKE… - utan att jag har ett stimulerande arbete ett tag till. Idag fortsätter jag mitt husbygge och jag ska försöka få till lite mer om konsten i vårt hus. Du vet, den där konsten som alla inte förstår eller ens gillar, men som engagerar de flesta…

Livet är kort.

Read Full Post »

Medikamenter, skoproblem och en stång

Nä fy te rackarns! Igår mådde jag inte bra alls. Jag inser att jag nog skulle ha varit hemma från jobbet hela veckan och vilat. Då kanske infektionen hade försvunnit och jag hade fått hämta lite krafter efter måndagens övning. Hostan blev tuff igår, så jag stannade till vid apoteket på vägen hem för att handla nåt slemlösande som jag kan ta på dagtid. Till natten har jag tack och lov cocillana. Eftersom det är morfin i det kan jag bara ta till natten. Men jisses så jag däckar av den! Den slemlösande hostmedicinen är bebisaktig och smaksatt med arom av körsbär och choklad, såg jag när jag kom hem. Blä! Men faktum är, att redan efter två huttar (en igår eftermiddag, en i morse) har slemmet blivit mindre segt. Slemlösande på dagen, hostdämpande till natten, har jag lärt mig. Och det är ju rätt logiskt.

När jag ändå var på apoteket hämtade jag ut tre mediciner också. Fast läkaren, som jag aldrig har träffat, hade skrivit ut fel styrka (för svag) på magtabletterna och dessutom bara ett uttag. Panik! Om dessa tar slut fungerar jag inte i vardagen, då bara kräks jag! Men jag mejlade mottagningen igen, som svar på deras svar på mitt första mejl – så att de skulle se att jag inte hade skrivit fel utan att läkaren hade gjort fel. Och nån timma senare kom det svar från sköterskan med en ursäkt och ett löfte om ett nytt e-recept i morgon. Skönt, då slipper jag oroa mig! Och jag kan fortsätta vara nöjd patient hos mottagningen!

Igår kväll skulle jag ju städa, men jag orkade bara skura badrummet och duschrummet/toan. Sen var jag helt slut. Pratade med mamma en stund och kollade på det sista avsnittet av Dallas som jag hade spelat in på DVD:n i onsdags eftersom jag skulle skjutsa Fästmön då. Det var säsongsavslutning på Dallas och som vanligt blev det en cliffhanger på slutet. Men det blev alldeles för många intriger och försoningar (påminner delvis om mitt eget liv…) i detta avsnitt, så troligen lär jag inte följa serien när den startar igen. Det blev helt enkelt lite för mycket som manusförfattaren hade slängt in i detta säsongsavslutande avsnitt.

Det börjar gå mot kallare tider. Jag har haft vånda över skoproblemet, eftersom de enda skor som känns bra för hälen är mina tunna, näthåliga gympadojor. Idag var det minusgrader för första gången som jag noterade det. Hela -2,2 grader. Jag slet fram mina svarta Reebok som jag använde hela förra hösten och nästan hela vintern. Innersulan gick inte att ta ut, så jag fick spänna ut skosnörena ordentligt och knö i inläggen. Det känns ganska trångt i skorna, men om jag går lite i dem kanske jag töjer ut dem. Tyvärr kan jag inte ha dem inomhus på jobbet – de är helt enkelt för täta och varma. Därför blir det sandaler med endast små inlägg när jag jobbar. Inte alls optimalt för hälen, så jag får försöka sitta stilla så mycket jag bara kan.

Frostigt i morse.

I kväll kommer Anna och jag har planerat en fredagsmiddag bestående av räkor, aioli, rostat bröd och vitt vin. Måste bara inhandla räkorna på vägen hem. På lördag ska vi ut på presentjakt, det är ju nån i familjen som blir myndig på måndag. Min present är nog klar, men det kanske blir lite kompletteringar. Vidare ska jag försöka inhandla en ny duschslang och -munstycke med tillhörande stång. Fastighetsskötaren, som jag pratade med häromdagen och som var den som spolade mina rör efter översvämningen, hade inget duschmunstycke som låg och skräpade. Däremot kunde han tänka sig att hjälpa mig montera ett. Det vore ju bra. Jag köpte ett nytt munstycke med slang i somras, men skiten passade inte – i stångens hållare! Och i duschrummet vill jag kunna stå och duscha med duschmunstycket i en stång på väggen.

På tisdag ska Clark Kent* till doktorn på hälsoundersökning** och dessutom på sina vintertofflor*** på. Jag måste ju tänka lite framåt, snart kanske jag inte får lyfta däck, nämligen. Inte ens en liter mjölk, har jag hört. Gissa om jag kommer att bli gaaalen av leeeda?! Men vi är inte där än. Det har inte ens gått en vecka sen måndagens övning och det återstår cirka fyra veckor tills jag får veta om det är bu eller bä. Bu eller bä…

Men idag är det fredag och då får man aldrig några dåliga besked – från vården. Jag lever i ovisshet och oro och det tär. Jag försöker tänka positivt, vilket är svårt just nu, för den som jag kunde vända mig till med dessa frågor finns inte kvar här på jorden. Och DET är bara så hemskt och sorgligt! Men det är inte värst för min del – jag tänker på familjen som har drabbats av denna förlust. Vi måste emellertid gå vidare, alla, även om vi vissa dar tvivlar på att vi kan och orkar…

*Clark Kent = min lille bilman
**till doktorn på hälsoundersökning = bilservice hos verkstan
***vintertofflor = dubbfria vinterdäck

Livet är kort.

Read Full Post »

Strumpförbannelse och roligare med gladiolusar?

GAH så irriterad jag är på mig själv! Jag pinade mig ju ut igår trots att jag mådde skit – lite för att fota, men mest för att handla vissa saker som jag behöver inför morgondagen. Foton kom jag ju hem med som du kanske såg. Det allra viktigaste jag skulle handla blev kvar i affären. Jag glömde att köpa det. Jag minns inte ens om det stod på lappen… Därför måste jag ta en ny tur idag. Visst, det är soligt och fint väder, men jag har lite annat att tänka på och att göra… TRÖTTSAM är mitt mellannamn!

Jag körde en maskin tjocks-svart igår kväll också. Tänkte att det skulle vara skönt att ha en tom tvätttunna en dag eller så. För nästa tvätt, snigg-orange, slänger jag ju direkt i maskinen. Vad händer? Jo, när jag hade hängt upp den rena tjockis-svarta tvätten och skulle slänga i den snigg-orange upptäcker jag att jag ÅTER IGEN bara har tvättat en jävla strumpa av ett par!..

En ren, dess make låg bland den snigg-orange tvätten i korgen…

Det är så jobbigt när jag är sån här! Det kan ju rimligtvis inte handla om att jag har drabbats av nån strumpförbannelse eller att jag bara tycker att det är roligare att köpa gladiolusar än apoteksvaror???

Jag blir fundersam kring mina värden. När de är i botten blir korttidsminnet påverkat, bland annat. Dessutom blir jag så där fruktansvärt übertrött som jag ju har varit den senaste veckan. Men man ska ha i åtanke att jag har en liten infektion i kroppen. Detta gör mig i sin tur ytterligare orolig med tanke på morgondagens övning. Jag kanske blir hemskickad utan att få uträttat det som var tänkt… Men jag har ingen feber i alla fall.

Däremot har jag fått en strykhög som jag tänkte försöka beta av idag. Det får bli efter min shoppingtur. Tre samtal ska jag komma ihåg att ringa idag också – till mamma, till Fästmön och till Annas mamma. Tror du jag kommer ihåg det bättre om jag skriver ner det här? Sen måste jag bestämma vad jag ska ha med mig i morgon. Guld och silver får stanna hemma, men lite pengar måste jag ha, liksom mina nycklar och mobilen. Och så duscha. I kväll och i morgon bitti. Vilken tid måste jag gå upp i morgon bitti?

Alltså, om TRÖTTSAM är mitt mellannamn just nu, är NERVÖS mitt förstanamn…

Livet är kort.

Read Full Post »

On the road again

Idag är det dags att fara on the road again. Det verkar åter bli en stekhet dag och vad passar väl bättre då om inte att sitta i en bil i långkörning? Det skulle möjligen vara shopping, dårå…  (För den som inte begriper det pekar jag med hela handen och säger att det där var ironiskt menat. Som vanligt skulle jag vilja ligga vid vatten och njuta.)

I natt gav jag upp och satte på takfläkten. Nu ligger ett überäckligt lager av damm över hela sovrummet. Näsan rinner och ögonen är torra. Men jag svettas inte!  (Tränar mig i positivt tänkande.)

Fullt ös på denna.

Gårdagskvällen var varm och vi orkade inte ge oss ut. Mamma tittade lite på TV, men sen läste vi båda två. Hade var sin bra bok på gång. Min lämnade mig inte oberörd och har varit lite svårt för mig att ta mig igenom.

Telefonerade med my long time no see fiancée och det var som en smekning att få höra den kära rösten. Fast jag hade ju hellre fått den där smekningen IRL. Nu får jag vänta några dar, men sen…

Mamma packade och packade upp och packade ner igen igår kväll. Och jag kom också på att jag måste packa ner lite prylar, för jag ska ju sova över en natt. Då kan det vara bra att ha rena underkläder och en tandborste med sig, i alla fall.

Två veckor har jag kvar på semestern och höjdpunkten kommer förstås med Pride nästa vecka. Det känns som att det blir sista chansen att få vara glad och lite ansvarslös. Hösten innebär så många jobbiga saker för min del att jag inte vill tänka på den alls. Jag motar och motar och motar… Men vet att jag inte kommer undan. Man kommer ju inte undan sitt öde. Och nån gång måste man ju bli vuxen. Är ändå lite fundersam över hur mycket en människa klarar.

Det hade varit kul att träffa vännen FEM innan jag styrde kosan tillbaka hit, men det hinns tyvärr inte och dessutom har jag hört – ända hit! – att vännen är skitförkyld. Och förkyld vill jag inte bli, det är det sista jag behöver, en liten infektion.

Och tillbaka till Uppsala kommer jag redan i morgon om allt går som det ska. Inshallah, liksom. Då väntar tvätt och tvätt och tvätt, ett varv eller två med snabeldraken, födelsedagsfirande och… packning…

Livet är kort.

Read Full Post »

På spaning…

Lite lagom ljummen så här på fredagskvällen. Tänker mig att du kanske inte orkar kolla igenom nyhetsflödet, så jag vill självklart hjälpa till – att hitta lite märkliga saker i omvärlden som media uppmärksammar… Lite fokus på krämpor och hälsofrågor idag.

• Ny cancervarning: oralsex Jaha. Nu är inte safe sex särskilt safe längre. Det är HPV-viruset som kan överföras genom oralsex – och, i värsta fall, även via kyssar.  HPV kan ge kvinnor en ofarlig infektion till exempel vårtor, men det kan också leda till livmoderhalscancer. Läskigt! Frågan är vad oralsexande män får för cancer. De har ju trots allt inga livmoderhalsar…
• Smittskyddsinstitutet varnar för influensa. NÄHÄ! You don’t say! Influensa. Nu igen. Det händer liksom… varje år. Vad är nyheten? Att statsministern låg däckad, eller? Jag rullar med ögonen så jag får… ögonherpes, minst!
• Högklackade skor kan ge Barbiefötter. Eh… jag trodde liksom att det var meningen med högklackat! Fast det klart, allvarliga muskelskador är ju inte så roligt. Men å andra sidan, man kan ju faktiskt inte se ut som Barbie, då skulle man inte kunna gå annat än på alla fyra…
• Kostnaderna för läkemedel sänks. Men högkostnadsskyddet för läkemedel är ju höjt. Var finns logiken? Jag trodde inte att den verksamhet som ansvarar för länets hälso- och sjukvård kunde tjäna pengar på oss skattebetalare..?
• Och… endast i Metropolen Byhålan: Icke gravid kvinna gjorde abort. Jag undrar: Hur är det möjligt..?

 

Read Full Post »

Vådan av egenvård: Babianstjärt

Varning för kiss- och bajssnack!

Det finns en verksamhet i alla län som är till för att hjälpa oss när vi blir sjuka – eller hjälpa oss att förebygga eventuella sjukdomar. Men den verksamheten skyfflar över det mesta av arbetet på oss själva. Vi får ingen lön för vårt arbete och ingen vidare utbildning heller. Vi länsinvånare får leka doktor, helt enkelt. Man kallar det egenvård.

Ska vi leka doktor? Här en bild på Doktor Britt-Maries väska.

Den här veckan har jag känt en infektion vara på intågande. Inget märkvärdigt utan en förkylning. Och sånt springer man ju inte till doktorn för. Jag inledde därför en behandling med S:s ingefärsgodis, för ingefära, hade jag läst, ska vara bra mot många saker.

S:s ingefärsgodis.

Ingefärsgodiset är… både äckligt och lite ruggigt gott. Och jag har ju lärt mig att det som är äckligt är också nyttigt. Som morötter, till exempel. Enda undantaget är väl semlor? Semlor är nämligen både äckliga och onyttiga! Nåja. Jag satte alltså igång en behandling under ett par dar. Det enda som skedde var att det kändes som om insidan av halsen hade fått brännskador av fyrtiotredjegraden. Infektionen lurade där bakom nånstans, liksom i näsan i form av klåda och nysningar.

Igår efter jobbet stannade jag till vid apoteket i Tokerian och inhandlade diverse medikamenter. Bland annat köpte jag ett rör C-vitamin brustabletter. Jag vet att jag i stället borde äta apelsiner och sånt, men jag har fobi mot att skala dem – tanken på saften som tränger in under naglarna… *RYSER*…

C-vitamin brus får ersätta apelsiner för mig.

Så snart jag kom innanför dörren startade jag min nya behandling. Eftersom jag hade läst mig till – på Internet, förstås! – att C-vitamin är en vattenlöslig vitamin och därför inte kan lagras i kroppen. Det försvinner nämligen ut ur kroppen med kisset. Men… C-vitamin är bra mot förkylning. Det lindrar och till och med hindrar förloppet.

Det jag emellertid hade hoppat över att läsa var de negativa effekterna av ett överintag av C-vitamin. Så jag vet inte hur många glas brusdricka jag hällde i mig igår kväll. Och i morse…

Fästmön började jobba klockan åtta idag. Jag behövde komma upp och förbereda mig lite för eftermiddagens dragning, så jag skuttade upp och skjutsade henne till jobbet. Men först gick jag på toa, för det… knep lite i magen… Inte så najs, för det var lite… tunn konsistens… på mitt bajs…

Hemkommen från morgonens bilutflykt… behövde jag gå på toa igen… Och det var fortfarande… tunn konsistens på det som kom ut… Hade jag drabbats av nervös mage inför eftermiddagens övning eller helt enkelt magsjuka??? Jag messade Anna snabbt, för det är ju inte så smart att jobba med gamlingar om man är magsjuk…

Efter några timmar kan jag meddela att jag känner mig ungefär som snubben på den här bilden ser ut:

Röd babianstjärt, min nya åkomma. (Bilden är lånad från Fröken Pe.)

Som av en händelse greppade jag tag i C-vitaminröret jag hade köpt igår, ställde in läsblicken och noterade följande, skrivet i mikrostil på röret:

Överdriven konsumtion kan ha laxerande verkan.

Eh… ja… Så vådan av egenvård för en enkel luftvägsinfektion… gav babianstjärt… Dessutom gav det en värdefull insikt: nån doktor är jag INTE!..

Read Full Post »

Ju mer vi ältar hatet, desto värre blir det

På lunchen läste jag en intressant artikel om hat. Psykiatern, professorn och författaren Åsa Nilsonne var intervjuad i Dagens Nyheter. Åsa Nilsonne menar att hat är skrämmande. Vi blir rädda när vi inser att nån hatar oss. Ändå ägnar vi så mycket tid åt att hålla fast vid hatet, enligt Åsa Nilsonne. Nej, vi människor är inte särskilt logiska. Också självhat tycks vara vanligt. Genom att odla det trycker vi ner vår självkänsla, vi blir nedstämda, känner skam, kanske skadar oss själva – eller begår nåt brott.

För att kunna förändra hatet måste vi lära känna det, menar Åsa Nilsonne. Hjärnan spelar oss ofta spratt. Hon tar som exempel – vilket känns ganska aktuellt – politikern som försöker sko sig och uppfattningen, som många då får, är att alla politiker är ruttna. Eller att alla journalister gör vad som helst för ett scoop… Ibland behöver man bli påmind om att inte generalisera…

Ett annat steg i rätt riktning är att reda ut om hatet går att reparera. Går inte det handlar det om att acceptera, så man inte fastnar i ett livslångt ältande.  För egen del kan jag säga att jag först i år hamnat i acceptera-fasen vad gäller det tr. Jag har i princip tagit mig vidare själv, dock med ett starkt och tryggt stöd från framför allt Fästmön och mamma, de två som så gott som alltid stöttar mig – när jag gör modiga saker, vågade saker … och även mindre bra saker… Stödet från vänner – ingen nämnd, ingen glömd – har också varit en stor hjälp på vägen.

Hat handlar oftast om det förflutna. Att ta mindfulness till hjälp handlar om att försöka befinna sig i nuet. Det handlar om att träna sig att gå vidare. Träna sig att släppa gamla tankemönster.

Mindfulness handlar om att befinna sig i nuet.

                                                                                                                                                             Jag säger inte att det är lätt, för det är det inte. Jag säger inte heller att ett visst mått av ältande behövs. Ett tag. För att bli av med ”infektionen”. Men sen måste även tjurskallar som jag gå vidare och inse att det blev som det blev, livet, och vissa saker går inte att göra nåt åt.  Även om jag aldrig, aldrig säger ”tack” till DLF* för att jag försattes i ett flera år långt kristillstånd. Jag är inte redo att förlåta, men jag har varit redo att gå vidare ett tag nu. Och ju mer jag prövar mig, ju stadigare känner jag att jag står.

Ett varmt och innerligt TACK riktar jag i stället till alla er som, till skillnad från DLF, tror på mig! Ni är många fler och det borde säga mig en del rent logiskt…

                                                                                                                                                                              *DLF = Den Lille Fjanten, ett samlingsnamn för en grupp fega personer ur ett av mina gamla liv

Read Full Post »

Ooo, vad en liten (!) Toffla kan gnooo…

Jisses anoga så vi har gnott i eftermiddag – inte bara Tofflan, som rubriken gör gällande utan även Fästmön och Snälla Mormor! Anna slutade klockan 13 och medan jag och Clark Kent* satt och väntade på hennI** utanför jobbet, passade jag på att läsa Cirkeln. Trodde att de över 500 sidorna skulle ta lång tid att läsa, men boken är så bra så det går undan!

Vi stannade till vid ICA Solen och köpte frallor med oss hem till Himlen. Bara det att när vi väl landade upptäckte vi att Annas snälla mamma hade anlänt och redan börjat feja. Jag slängde på en panna kaffe och stack tillbaka till affären för att kompletteringshandla, medan Anna började skrubba köket.

Och efter kaffet gick det undan! Anna hade sitt sovrum och yngsta dotterns rum färdigt innan hon kom till mig i lördags. Johans rum ärfortfarande i hyfsat skick sen han gick loss på det. Anna fortsatte därför med köket medan mormor tog Elias och Den Blivande Studentskans rum och jag vardagsrummet, badrummet samt duschrummet. Tre jehun!

Men bäst av alla på att gnugga staken är väl ändå Monica Z..?

Annas mamma lämnade oss vid 16-tiden och nu har vi nyss ätit sallad (Anna och jag) respektive pizza (Johan). Jag är helt slut, men det är bra träning för mig inför kommande ”prövningar” för att se hur axlarna pallar. Ta i trä så går det bra hittills! Däremot gör infektionen mig seg och sänkt, men den klingar väl av vartefter, hoppas jag.

Vad som däremot just har aviserat sin ankomst å det mest högljudda klingande är en gigantisk finne, en röd knöl, helt enkelt, nånstans mellan näsroten och vänster ögonvrå. Supersnyggt och inte ett dugg ont heller – det fullkomligt bultar i hela fejan… Missnöjd är jag också efter dagens byxprovning som gett svart på vitt

Jag är tjock.

Jag kan med nöd och näppe knäppa ett par snigga byxor, med näppe knäppa ett par snigga jeans. Vi får se vad det blir på onsdag när det är Den Stora Studentdagen.

I morgon återstår lite finlir som att polera skinnsofforna*** och naturligtvis det något större uppdraget: inhandla och tillaga mat. Annas mamma har fixat lite redan och har vänligen erbjudit sig att göra tårtan. Det tackar vi för!

Nu håller Anna på och plockar i Elias rum. Alldeles nyssens sprang vi som de två yra höns vi är pch letade efter

Presentpåsen!

(Känner du paniken???) I ett svart ögonblick befarade vi att Annas mamma råkat få med den bland soppåsarna, men som tur var hängde den… på insidan av Den Blivande Studentskans dörr. Dummaste stället, liksom!..

Efter onsdagens student är vi nog båda glada att det dröjer ett tag till nästa studentfirande. Det tar på att städa och feja, leta efter försvunna presenter och pressa ner sin feta mage i för trånga byxor.

Ett annat problem är att Clark nu låter värre än nånsin – han gnisslar och stånkar och nu måste jag försöka få hjälp med den kärvande bromsen. Men idag lyckades jag få tag i Mekar-Bruden per sms och jag hoppas hon ringer nån dag när hon inte är på kurs så jag kan rådfråga henne lite…

Ooops! Dags att ta en snabb skogspromenad och plocka lite liljekonvaljer. Det ska dofta gott här ett par dar till!..

                                                                                                                                                                    *Clark Kent = min lille bilman
** hennI = småländska för henne
***polera skinnsofforna = nej, detta är inte nån kod för nåt annat utan betyder helt enkelt polera skinnsofforna

Read Full Post »

Mors dag – och min

Ha! Det är tack vare mig min mamma kan firas idag! Äh, bara skojar! Jag älskar min lilla mamma och tycker att det är trist att vi inte kan vara tillsammans idag. Inte har hon nån dator heller och kan läsa min blogg (fast det kanske är lite bra..?), men stort GRATTS till mor!

Grattis, lilla mamma, på Mors dag!

                                                                                                                                                                Jag hoppas att alla ni som skryter över era barn åtminstone får ett grattis av dem idag. För det är ni värda, alla mammor! Annars är jag rätt trött på föräldrar som ständigt talar om sina barns förträfflighet. Jag vet inte vad det är, men det irriterar mig. GAH! Jag kanske är avundsjuk? Då är det populärt att nypa till, har jag fått erfara. Sen kan man ju alltid skylla på att man blivit näpst. Men å andra sidan har jag ”på gamla dar” fått min beskärda del – fyra bonusbarn! Inte illa pinkat av en tant som inte är nån barnmänniska! Bäst av allt är att jag gillar dem alla fyra också. Mycket. Och jag skryter om dem – när de förtjänar det. Annars blir det liksom inte trovärdigt.

Igår fick jag äntligen träffa mina fyra bonusbarns mamma. Jag var och hämtade Anna efter jobbet, för jag hade i ett piggt ögonblick lovat att skjutsa ut henne till IKEA för att köpa glas inför Studentdagen på onsdag. Inte kände jag mig superpigg heller, men jag hade lovat och allt gick för övrigt bra. Nybyggda IKEA-huset i Uppsala må vara skitstort – det har dock tack och lov kvar sina genvägar… Vi kom snabbt igenom huset – med vitvinsglas och lite annat, precis som alltid när man har varit på IKEA.

Ett dussin såna här, blev det bland annat.

                                                                                                                                                                    Vi åkte ut till Himlen med glas och porslin och medan Anna rafsade ihop en ryggsäck tog jag en tur till ICA Solen för att köpa fil och mjölk och bröd. Nån middagsmat blev det inte, för vi hade bestämt pizza till kvällen. Resten av eftermiddagen och kvällen såsade vi och slafsade pizza, åt lite Pringleschips av den ena och den andra sorten och glodde på film.

+           
Pringles rule just nu! Kul att prova lite olika smaker!

                                                                                                                                                                   I vanliga fall är jag rätt konservativ och håller mig till chilibågar. Men av nån anledning har chilibågarna börjat bli svåra att få tag i! ICA Heidan har aldrig sålt dem, Tokerian verkar ha slutat ta hem dem, ICA Solen hade slut sist. Därför inhandlade jag två påsar när jag var på ICA Kvantum på Stormarknaden sist. Fast dit kan jag ju inte åka varje gång jag vill ha chilibågar…

Kvällen avslutades med att jag började läsa Cirkeln. Hade väl tänkt läsa en två, tre sidor. HA! Det blev över 50 sidor lästa innan jag släckte. Tänk att en ungdomsbok kan vara så bra att en tant som jag har svårt att släppa den! Om jag ville sätta Maria Engelwinges bok En SHOT till tack i händerna på äldsta bonusdottern, skulle jag nog vilja sätta Cirkeln i händerna på yngsta bonusdottern.

I morse började Anna jobba klockan sju. Det passade mig utmärkt – nåja… – för jag skulle Ut på Uppdrag. Det hade regnat hela natten och var blött ute. Jag var seg, infektionen är envis och hela jag känns full av slem i de flesta hålor. Detta gör att jag inte känner varken smaker eller dofter så bra. Egentligen skulle jag ha kunnat äta morötter, som jag verkligen avskyr, i stället för chips igår. Men i morse när jag var Ute på Uppdrag kände jag en doft och fick ett doftminne, ett 30 år gammalt sånt. Tänkte på vad jag ägnade mig åt då och vad jag gjorde nu. Då var jag så full av drömmar och förhoppningar – och jag skulle då verkligen INTE ägna resten av livet åt det jag gjorde just då. Idag tänker jag att mitt liv kanske slutar inom det området. Jag skäms inte för det jag gör och jag är inte bitter. Jag minns fortfarande själva händelsen som om det var igår. Men jag tänker inte på den. Jag går vidare och jag är tacksam.

Samtidigt kan jag misstänka att somliga känner en viss oro. Jag läste nåt häromdan som fick mig att sända en tanke till en person som sist jag såg honom bytte trottoar. Han ville slippa hälsa på mig. Men jag sänder en tanke för jag tänker att han kanske är på väg att hamna där jag är. På natten drömde jag om honom. Han kom cyklandes på en illgrön cykel… Samma natt drömde jag också att jag bjöd ett x på fika. Det skulle ALDRIG falla mig in, verkligen INTE! Så drömmar är inte alltid sanna… Men kanske har jag henne i tankarna när jag tänker på lösa muttrar, en gång för länge sen på min cykel, häromsistens på min bil. Kopplingen? That’s for me to know and for you to find out!

Nu ska jag öppna mitt namnsdagskort från mamma! Idag är det nämligen det namn jag heter i förstanamn, det namn jag skulle kallas. Men likt Alexander Bard, som ju kallades Magnus när vi gick i samma gymnasium, bytte jag till min andra förnamn. Mitt tredje förnamn talar om att jag är min fars barn. Funderar på att ta det till efternamn. Och kanske återta mitt förstanamn. Vilken totalförändring! Härnäst kommer jag väl med kjol och smink också… Bevare oss!

Read Full Post »