STOPP och belägg!

STOPP och belägg!

säger stoppljuset i min panna. Det är inte 13 bast jag fyller snart.

Finnar – när man snart blir 51…

Bilden gör inte rättvisa åt finnen i fråga och dessutom är kvartsfinnen (= jag) suddig. Men jag ska säga dig att det är jäkligt svårt att fota sig själv när man är så ful som jag så man börjar asgarva!

Seriöst… vi pratade idag på lunchen om vad som händer med en när man tror man ska dö genom sjukdom och sen överlever. Den tacksamhet jag känner när jag pratar om det gör att min ledsenhet från igår försvann helt. Så jag tar en och annan finne i pannan – även om jag snart blir 51 – för att jag just har uppnått denna aktningsvärda ålder (snart) trots allt.

Livet är kort. Jag lever hellre finnig än jag inte lever alls.

Read Full Post »

Lördagsdag

Ont i hälen. Det fick jag av allt traskande idag, men det är OK, det var en bra dag och det var skönt att vara ute – och inne i affärer.

Först gick vi och tittade på Ekebyprylar. Inte riktigt min grej, jag tycker att mycket Ekebykeramik är klumpig och rätt ful. Den här firren, till exempel. Vem kan tycka att den är fin? Och kolla prislappen…

En rätt ful fisk. Och 15 papp kostade den.

Nä, då var de här aporna lite sötare, men ändå ingenting som jag ville skulle följa med mig hem.

Apoj som kjamas.

Roligast var nog att det mitt bland alla Ekebyprylar och 70-talssaker fanns ett ställ med… Anna…

Anna mitt bland alla prylar.

Vi traskade vidare för att kolla läget på Vaksala torg, men där pågick ingen kommers vad vi kunde se. I stället hamnade på nån loppis i en källare med en skvalande fiskdamm precis utanför. Vi steppade upp till stan och Den Mest Älskade bjöd på kaffe och slabbigt upplagd cheesecake på Panini.

Blaskigt kaffe och slabbigt upplagd cheesecake… Nej, lite kompetensutveckling av personalen skulle inte skada.

På Panini var det ganska tomt på folk. Några barnfamiljer var där, men det var ganska stilla. Och inte är det väl så konstigt att kunderna uteblir när kaffet är som det är och den berömda cheesecaken serveras så slabbigt som på bilden… Nåja, kakan var GOD i alla fall, men den såg ju inte så aptitlig ut.

Desto mer folk var det uppe på stan. Vi gick i några affärer och hamnade till sist i nya Hemköp där vi köpte lördagsgodis. Och nej. Inget lösgodis där bajsiga fingrar varit och rivit utan choklad i oöppnade förpackningar. Samt lite tomater till kvällens middag. Det var de enda varor, förutom en tub CCS fotcrème, den bästa, som följde med mig hem.

Innan vi åkte hem besökte vi London. Jag har aldrig varit på Stationen och blev väl inte så där imponerad. Dåligt med bord, men rätt sköna barstolar med armstöd – fast för smala arslen, dock. Rätt mysig miljö och blandat klientel. Många glodde på oss, så vi såg väl lite aparta ut, eller nåt.

Flaskorna i London var i alla fall vackra. 

I taket hängde glas – och några konstiga små lampor.

Glas och lampor i taket.

Anna tog en tjeckisk öl (Staropramen), jag en lokal (Uppsala lager). Gott att sippa på och tiden gick snabbt.

Uppsala lager.

Bussresan hem gick bra. Anna ser på lite inspelningar på DVD:n, medan jag har skrivit detta. Och nu är det dags för matlagning. Den blir nog bättre av ett glas vin som jag just har tippat i mig. Ahhh… det är lördagskväll…

Livet är kort.

Read Full Post »

Stenhimlen

Jag blir alltid så glad när jag läser Karin Brunk Holmqvists böcker! Men den här, Stenhimlen, är lite djupare än de tidigare. Det gör den inte sämre! Tack för julklappen, Anna!

En bok med djup.

Hemmadottern Erna är huvudperson den här gången. Hon bor på en gård tillsammans med sin elake far och sin undfallande mor. Eftersom hon blivit förlöst med en tång har hennes huvud en konstig form. Det är nåt hon har blivit mobbad för som barn och ännu som vuxen, nu i 30-årsåldern, tycker hon själv att hon är ful. Det tycker emellertid inte Börje, stockholmaren, som har köpt hus nere på Österlen. Börje och Erna träffas på en auktion. De köper böcker och bådas böcker innehåller… kärleksbrev.

Först tycker jag väldigt synd om Erna. Hennes pappa är verkligen elak och cynisk! Gubben förändras emellertid och så också Erna och mamman. Jag skrattar lite, trots allt, när pappan är alltför ironisk, men det är djupet i den här boken jag gillar bäst.

Högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lampor som inte borde lysa

Idag har jag råkat på ett antal lampor som inte borde lysa. Ja, en och annan borde till och med bannLYSAs. När Johan och jag rullade ut från jobbet började plötsligt tre varningslampor i bilen lysa. Och det har de gjort av och till under kvällens bilfärder. Blir till att ringa verkstan i morgon. Jag bara ser kronorna rulla iväg… Eller snarare tusenlapparna prassla upp mot skyn… Bilar är bra – så länge det inte är nåt fel på dem.

Fina Clark Kent* har lampor som inte borde lysa.

Vi åkte till Tokerian och mötte upp Fästmön och äldsta bonusdottern. Clark Kent var proppad i bagaget, men också inuti, från golv till tak, med folk och kassar. Det var ganska bra att vi var så många när vi skulle in i Himlen sen, för det blev inte mycket för var och en att bära.

Medan Anna röjde i köket så vi kunde äta tillsammans råkade jag gå in i Linns rum. Fick en akut turkoschock! Kolla bara på Eländet:

Turkosa taklampor är nästan, men bara nästan, fulare än turkosa fönsterlampor.

Efter korvmiddagen tjatade Linn om att jag ska ta med borren i helgen för nu ska det flyttas runt taklampor i Himlen. Hej och hå! Jag försökte säga att vi nog inte ska borra på lördag eftersom Johan avslöjade att han tänker fira sin födelsedag med kompisar i helgen på ett sätt som troligen gör honom mycket trött i mössan. Nej, jag tänker nog i stället ta med mig en burk RIKTIG FÄRG och gå lös på Linns rum. Där finns klara förbättringsåtgärder som behöver utföras snarast!!!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Ledig lördag

Idag är vi lediga. Samtidigt. Och vi är rätt friska – förutom min onda häl och Fästmöns onda axlar och nacke (plus den kroniska sjukdom hon har. Eh… är vi friska, egentligen..?) Hur som helst, rätt friska är vi. Vad ska vi fylla dan med då?

För det första vaknade vi till en urtrist dag. Det är visserligen varmare, bara fem minusgrader, men himlen är grå och det snöar lätt. Vart tog solen vägen som har hållit sig framme både torsdag och fredag? Borta!

Vi inledde med frukost där jag glömde sätta timern på Annas frukostägg. Fast hon gillar ju sina kokta ägg GRÖNA, så hon blev inte arg. Jag fick trycka i henne mat, hon var lite ovillig, men blodsockret var lågt och då ska man inte lita på Anna, bara tvinga henne att äta übersöt marmelad lemon curd och sånt.

Tidningsläsningen gick idag till så att jag läste först, medan Anna åt. Därpå insåg hon att hon inte såg ut genom sina fingerflottiga brillor, så dessa rengjordes. Då hade jag redan läst hela lokalblaskan. För det gick fort, som vanligt. Jag irriterade mig på att nån dels tycker att turkos är en färg, dels uttalar sig i blaskan om att den är favoritfärgen! Turkos är ingen jävla färg utan en nyans och dessutom en jävligt ful nyans!  BORT!

Va? Favoritfärg? Turkos är en nyans, en jävligt ful nyans.

När Anna hade putsat sina brillor hittade hon minsann såväl korrekturfel som syftningsfel. Jag missade allt, jag var väl så turkos-upprörd… Vi lägger inte ut alla här, men ett exempel är detta:

Visst kan man börja en mening med ”Men…” Men i det här fallet skulle det nog ha stått Man…

Ja, ja. Vi håller nu på att samla oss och diskutera vad vi ska göra med denna lediga lördag. Först stundar ett besök på Tokerian där vi ska inhandla lördagsgodis – fritt från bajsiga fingrar – mjölk, pålägg och några ingredienser till söndagsmiddagen. Söndagsmiddagen ska bli en torskrätt från Mathems-kassarna. Bara det att jag gav vissa ingredienser helt till Anna för hennes två rätter i stället för att, till exempel, dela på en parmesanost och en chilifrukt. Det kändes lite snålt.

Därpå tänker vi oss in till stan. Vi ska inte handla nånting mer än nån middagsmat till idag (i färdigt skick). Vi ska bara gå och glo. Kanske ta en fika hos min vän Greken på Storken.

Till kvällen tantar vi till oss och glor på sista avsnittet av Stjärnorna på Slottet, klockan 20 på SvT1. Lite senare är det en fransk-tysk film på SvT2, Jag har älskat dig så länge, som låter intressant. Järnladyn sparar vi kanske till i morgon. Eller nån annan dag/kväll.

I morgon fortsätter våra äventyr med att jag ska försöka få tag i ett tyg till min kökssoffa samt en rullgardin till sovrummet. Spännande värre! Men det viktiga är att vi får vara tillsammans, Anna och jag. Det är prio ett! Så idag blir det kanske inte några mängder av blogginlägg, till exempel. Jag är upptagen med att vara med min kära!

I’m busy today.

Vad händer hos dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

På Tjugondedag Knut dansas julen ut

Och Tjugondedag Knut är det idag! Fast jag dansade ut min jul REDAN igår. Nu vet jag att somliga dansade ut sina jular för flera veckor sen. Det tycker jag är lite tidigt, jag är traditionsbunden och totalt konservativ i det här fallet, men naturligtvis skiter jag i hur andra gör. Jag gör som jag vill, andra gör som de vill.

Idag ska jag emellertid åka ut till Himlen för julgransplundring. Förr om åren har det varit så att Elias och jag har avklätt Fästmöns gran. Jag har sen smugit ut i skogen och kastat den strippade pinnen. Minns inte hur det var förra året, då tror jag att Anna gjorde sig av med granen redan dan efter Annandagen. Det fanns nämligen inte ett barr kvar på den sen Nån hade råkat nysa en passant… I år blir det heller inte aktuellt att slänga granen i nån skog, för Anna inhandlade en jättefin plastgran förra året. Den ser i klätt skick helt ut som en äkta. Till skillnad från den jag såg på Tele på jobbet i fredags – ett rooosa elände! Den var så ful att jag inte ville fota den!

Du får titta på en vacker julgranskula som jag fick av Anna 2011 i stället för på Teles fula gran.

Idag har jag läste en (1) bra artikel i lokalblaskan. Det var journalisten Tina Lövrander som önskade ett klimatsmart 2013. Medan vanliga människor i genomsnitt orsakar tio ton koldioxidutsläpp om året, släpper Tina Lövrander bara sex ton. Eftersom bra artiklar inte läggs ut förrän väldigt sent eller inte alls på lokalblaskans hemsida, har jag här en punktlista med Tina Lövranders tolv enkla förändringar samt kommentarer från mig:

1. Häng tvätten i stället för att torktumla.
   Det gör jag redan!
2. Ta cykeln kortare sträckor i stället för bilen. 
   Lite svårt. Jag har ingen fungerande cykel.
3. Ät mindre kött.
   Jag äter inte särskilt mycket kött, jag är ju nästan vegetarian.
4. Byt till miljömärkt el.
   Det kan jag inte styra direkt. Eftersom elen ingår i min månadsavgift är det bostadsrättsföreningens styrelse som upphandlar elleverantör. Däremot kan jag styra vilka som sitter i styrelsen genom att delta i årsmöten där styrelseledamöter väljs.
5. Kör smart med pumpade däck.
   Fasen, vid årets två däckbyten pumpar verkstan däcken. Men däremellan borde jag kolla trycket. Bara det att jag alltid lyckas släppa ut luft i stället för att fylla på…
6. Byt ut en flygresa mot en tågresa.
   Ha, jag reser ju aldrig längre än till Metropolen Byhålan och dit går det varken flyg eller tåg…
7. Ha snålspolande munstycke i kran och dusch.
   Nja, det där tror jag inte ett smack på. Då får man ju duscha längre om man ska skölja ur schampo ur trassligt hår. Men jag har snålspolande munstycken i båda mina duschar…
8. Ät upp dina matrester i stället för att slänga dem.
   Det gör jag för det mesta. Eller så fryser jag dem och äter dem senare.
9. Sopsortera och lämna till återvinning.
   Det har jag gjort i många år.
10. Köp begagnat.
    Jag köper mest böcker begagnat. Kläder köper jag väldigt sällan begagnade, tycker att det är lite äckligt med andras gamla paltor. 
11. Ge bort en grej – släng den inte.
    Jag frågar oftast om nån vill ha nåt som jag inte längre vill ha, men som är helt, innan jag slänger det.
12. Kontakta politikerna.
    Jag har en del privata kontakter med förtroendevalda. Och så röstar jag varje val. Annars kontaktar jag inte politikerna.

En bra lista, tycker jag, och slår mig själv för bröstet så högt att nån på Sveriges baksida också torde höra det och förfasas (nej, man får inte förhäva sig själv!..) eftersom jag uppenbarligen inte är helt miljövidrig. Men det där med bilen kunde jag bli bättre på, det medges…

Listan är i vart fall mer läsvärd än Ulrika Knutsons krönika (DEN finns däremot att läsa på nätet!..) som jag skummade av misstag. Hon konstaterar att den sjunkande läs- och skrivfärdigheten bland studenter har diskuterats den senaste tiden. Att redigerare och journalister vid stans lokalblaska, så kallade proffs på det skrivna ordet, inte kan stava tycker jag är betydligt värre…

Nu ska jag gå och kolla vad som finns i kylen för det börjar dra sig mot frukostdags – jag har varit vaken i två timmar. (Men jag vaknade förstås tidigare också eftersom det är ett barnrum under mitt sovrum – INTE kul nån gång!..)

Surfa runt bland mina Kickor & Pluttar – en del vänner, andra endast bloggvänner, har jag konstaterat – gör jag en gång om dan. Men det sparar jag till kvällen. Jag tycker att det är viktigt att surfa runt och inte bara skriva själv, för utan input blir det ju knappas nån outout – så jävla händelserikt är inte mitt liv. Som vanligt skiter jag i hur andra gör, jag gör en surfrunda en gång om dan. Och kommenterar hos andra gör jag när jag har nåt att säga, inte bara för att. För övrigt svarar jag på alla kommenterar jag publicerar på min egen blogg – det hör till vanligt hyfs, tycker jag.

Topp fem-kommentatorer på min blogg är för övrigt, enligt statistik från WordPress:

1. FEM
2. Rippe
3. whitelady7
4. Gunilla
5. Åsa

Tack för att ni finns! Ni är inte bara bloggvänner utan vänner, för ni fanns för mig – på olika sätt – när jag mådde skit i julas, till exempel. Det glömmer jag aldrig!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fyra Tofflor till presskortet, en matkasse och solsken

Ibland blir jag irriterad när andra planerar så att min egen dags planering faller. För det är ju så att den egna planeringen i vissa fall omfattar andra människor. Men det går inte att lära ut framförhållning och planering, det är en egenskap man har inbyggd. Jag kan till exempel säga till mamma att

Det är ingen idé att du ringer i morgon, för jag är inte hemma.

Då ringer mamma garanterat i morgon – för att hon bara vill det. Att jag har en annan planering… WTF, liksom…

Så det är ingen idé att irritera sig, verkligen inte. Solen skiner dessutom och det droppar från taken. Man får nästan vårkänslor och undrar varför inte pippina kvittrar.

En av mina planer för dagen var i alla fall att åka till Fuji på Stormarknaden (en av affärerna som har flyttat runt, men jag hittade!) för att ta ett foto till mitt nya presskort. Mitt gamla presskort gick ut i mitten av oktober, men först nu har det av praktiska skäl blivit möjligt för mig att fixa ett nytt. Men ett stort problem är jag, som fotar väldigt mycket själv, hatar att vara föremålet framför kameralinsen.

Blä, usch och tvi!

som Knattarna skulle uttrycka det. Men faktum är att tjejen som plåtade mig lyckades vid första knäppet. Det blir inte bättre än så här:

Fyra tofflor – alla är lika fula. Men jag ser faktiskt ut så här och det kan ju inte fotografen hjälpa.

På torsdag klockan 11 har jag dejt med presskortsadministratören på hennes jobb mitt i stan. Då fyller jag i blanketten i hennes närvaro, legitimerar mig och lämnar ett foto. Om tre veckor får jag åka in till stan igen och hämta kortet.

Själva Stormarknadstrippen tog fem minuter med bil och fotograferingen samt betalningen för densamma lika lång tid. Tog svängen om Preem på vägen hem för att tanka – det var över en månad sen, tror jag…

Och nu är jag hemma igen. Har startat en maskin grön tvätt och är helt slut. Varför blir jag så jäkla trött?! Jag ska ju börja jobba på fredag och det vill jag ska gå bra. Men den här förödande tröttheten som bara slår ner på mig är otroligt jobbig… I övrigt har ju operationen gått bra och jag mår bra, har bara positiva upplevelser.

Så det vete 17 om jag orkar tjafsa med Tastelines Matkasse. Jag fick svar från dem ett dygn efter att jag hade mejlat in min fråga. Men då uppstod en ny fråga. Och om de fortsätter att ta ett dygn på sig att svara lär mitt presentkort löpa ut… Men jag ska nog inte ge mig, jag är ju faktiskt kund och jag har rätt! Jag fick ju det här presentkortet i avskedsgåva från avdelningen när jag slutade jobba på fakulteten i januari förra året… Men jag ringde och efter en stund i telefonkö kom jag fram till hjälpsamme Dan som ordnade allt åt mig. Tastelines matkasse har gått ihop med ett annat företag och heter numera Mathem. Detta ska bli spännande att testa! Åtminstone en middag får Fästmön, för den innehåller köttfärs. Och en recension av Mathems matkasse kommer förstås sen när matkassen är testad – på en blogg nära dig!

Livet är kort. 

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

En titt tillbaka…

För min del har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)

Men nånting hände under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Min fästmö i början av december 2012.

Jag är glad och tacksam för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.

Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Långnäsa eller Alséns röra

Eftersom det här inlägget tycks väldigt populärt vill jag förtydliga att den som är dum (åsikt!) blir ful (åsikt!) i mina ögon.

En stor, fet långnäsa till ett ex som är lika ful (åsikt!) som hon är dum (åsikt!) och där till en av Uppsalas två största skvallerkärringar (åsikt!). Det var mig ett sant nöje att lura av dig receptet på Alséns röra och samtidigt få veta hur du förtalar mig genom att sprida felaktiga diagnoser. (Duktigt av en som jobbar inom vården!) Förtalar mig inte bara till min före detta fru utan till vilt främmande människor. Såna som du är livsfarliga och borde anmälas, men jag är inte riktigt lika elak som du, så jag valde att låta bli.

Å vad vi ska äta gott i morgon, Fästmön och jag!

Att du hade mage att höra av dig när pappa hade dött är helt sanslöst. Du har ingen takt och ton. Jag är så glad att jag slipper dig.

Livet är kort. Energitjuvar = BORT!

Read Full Post »

På väg tillbaka

Varning för läskiga bilder av sår och sånt (sist i inlägget)!!!

Jag skulle kunna skriva ett raljerande inlägg – och verkligen brassa på! – om hur äcklig sjukhus mat är. Men det här är ju ingen matblogg. Fast… OK, bara lite då… Jag kan säga att frukosten på det här hotellet är helt normal, om man har aptit vill säga.

Frukosten var rätt normal.

Det har inte varit så mycket bevänt med aptiten heller, så nu lär Tofflan bli smal och snygg. Eller ja, smalare, i alla fall. Ful är jag fortfarande. Men i morse var jag för första gången hungrig och gick ut hårt med min beställning: svart kaffe, yoghurt med müsli, två (!) limpmackor med ost och en tetra katrinplommonjuice. Ögat ville ha mer än magen – jag åt en halv macka och  lite mer än en halv tallrik yoghurt…

Maten har varit… rätt obeskrivlig. Den måste ses för att kunna… upplevas. Den har vissa dar inte ens sett ut som mat. Detta har fått mig att gilla nyponsoppa! Svalkande, gott och nyttigt!

Men till lunch idag var det pannkakor och det vet väl alla hur de ser ut. Så det provade jag. En och en halv fick jag ner. De både smakade och såg ut som Svamp-Bob. Dessutom lyckades jag kladda ner mina nyligen påtagna mjukisbrax med sylt.

Pannkakor – med morötter och blomkål?

De flesta av oss vet ju att Sjukstugan i Backen sen många år tillbaka köper sin mat från Västerås. Nån trodde nånstans att detta skulle spara pengar. Hur kan man tro det? Dessutom är vissa rätter inte tjänliga som mänsklig föda! Nuff said!

Paniken var nära dan efter operationen när en synnerligen brysk undersköterska kastade min värmedyna rakt på mitt operationssår bara för att jag inte ville göra som hon sa. Jag var totalt utlämnad, hade slem i halsen så jag kunde inte ens skrika. Med syrgasen nyss borttagen kippade jag efter luft. Jag hade så ont och jag kunde inte vända mig tillräckligt snabbt för att passa denna människa. På östgötska finns ett bra ord som beskriver henne:

härsig

Hon slet och drog i mig och när jag försökte protestera blev hon arg och skrek åt mig:

Jag är hörselskadad!

Som om det hade nåt att göra med hårda händer..? Nej, en del ska inte jobba i vården alls. Det finns åtskilligt att berätta om liknande, okänsliga personer, men jag vill i stället lyfta fram alla dem som har varsamma händer och som talar mjukt till en när man är i utsatt läge: Ann, sjukgymnasten, framför allt och syster Karin och syster Emily. Och klippan Barbro, som klarar att ta av de mest intorkade plåster utan att plåga patienten! Heder till er alla!

Tack vare det här gå-bordet kunde jag ta mig till toaletten själv så småningom. Detta var min bästa kompis under ett dygn!

Första dygnet efter operationen var det inte så mycket liv i Tofflan. Hon spratt till ibland och sjönk sen tillbaka in i smärtdimmorna, tillfälligt lindrad av morfin.

Inte mycket liv i denna.

Idag kan man säga att livet och jag är tillbaka. Jag kan gå utan hjälp på toaletten, jag har duschat själv och jag har klätt på mig mina egna kläder – tischa, underkläder, strumpor och mjukisbrax.

Mer liv idag.

Jag har telefonerat med Fästmöns snälla mamma och hon kommer och hämtar mig i kväll klockan halv sex. Hon hjälper mig ner i bilen, hon hjälper mig in. TACKSAMHET! Hur ska jag kunna återgälda? Annas mamma ställer upp som chaufför och Anna har städat hemma hos mig, handlat, pysslat om mina växter, fått igång mitt trådlösa nätverk och ska från och med i morgon komma och ge mig en spruta om dan! Vilka kvinnor! Anna har dessutom få ta emot min mammas oro per telefon. Inte lätt för nån när Tofflan hittar på och blir så där sjuk…

Mitt sår har blivit tittat på och min  inopererade lilla smärtlindringssladd bortkopplad. Tejpen från operationssåret hade de lyckats sätta fast över en brun prick som hängde i en skinnslamsa mot huden. Barbro fick göra en extra operation idag, så nu är jag en brun prick fattigare! Barbro hade aldrig gjort det förut, men jag ledde arbetet och tillsammans fick vi till det!

Brun prick opererades bort före lunch idag.

Och så själva operationssåret. Nu kommer en läskig bild, så är du känslig ska du inte titta. Jag räknar till 17 klamrar som jag ser på bilden, men det finns fler, jag kunde inte få hela såret på en bild.

Ett långt sår, men det var en klumpeduns som kirurgen plockade ur mig, sa hon…

Nästa söndag ska jag få komma tillbaka hit och ta bort stygnen. Skönt att bli klammerfri till jul.

Idag har jag sprungit ett marathonlopp – på flera sätt än ett – känns det som. Nu kan jag lägga mig ner med gott samvete och vila en stund. Jag bävar inför promenaden upp till lägenheten, främst den långa trappan…

Tack alla som har stöttat och peppat med kommentarer! Det värmer så gott med allas goda tankar!!!

Livet är kort. Vårda det!

Read Full Post »