Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förtvivlan’

Ett nedräknande inlägg.


 

Gammal trampbil

I bilen kan jag bo som miljonär.

Idag har jag fyra arbetsdagar kvar. Det är med dubbla känslor jag lämnar byggnaden sen. Mest har jag mått rätt dåligt av att vara här, om vi nu ska vara ärliga. Men det har varit en lärorik tid och jag är en erfarenhet rikare. Eller många, egentligen. Det sägs att man går starkare ur varje tillfälle som är jobbigt. Jag känner mig argare samtidigt som jag känner mig mattare. För att ha det tufft och att vara ledsen och/eller arg tar på krafterna. Att ovanpå det inte ha haft nån säker inkomst på fem och ett halvt är konstant oroande, kan jag meddela den som inte har upplevt det. Jag är i och för sig miljonär. Jag kan göra som en del av stans tiggare sen, bo i bilen. Och frysa arslet av mig. För det kommer ju en vinter i Sverige. I bilen kan jag ha roligt med alla mina pengar. Who cares?

Det är inte så mycket jag kommer att sakna härifrån. Mest av allt är det stunderna i bilen i rullning på morgnarna (den kommer inte att rulla sen när jag ska bo i den) när jag lyssnade på Adams riksdalerRix FM, där Adam Alsing tävlade i allmänbildning med lyssnare som ringde in. Men jag övar den här veckan – Adam och hans två sidekicks Brita och Marko har semester, så jag får vara utan dem redan nu. Två vikarier har tagit över morgonstudion. De har säkert fått dessa sommarvik för att de är kändisar. Särskilt bra radio gör de inte. Jag menar, Relationsakuten, det känns rätt… 90-tal i mina öron.

Vad mer ska jag sakna? Lunchstället jag brukar gå till och dess trevlige ägare Kurre, förstås! Kurre och hans personal är alltid så vänliga och inkännande vilket humör gästerna är på. Och naturligtvis mitt nya favoritkafé, Systrarnas bullbod, med ägaren som alltid bjuder på nåt sött och gott. När vi nu ändå är inne på mat, så lär jag väl sakna Nondini också. Det stället ska jag säga hej då till idag när jag har lunchdejt med Bokmannen.

Ringbärare

Bokmannens väldigt nya vigselring.

Människor då? Förutom Bokmannen, som jag nyss lärt känna, naturligtvis Den Kymriska Draken, men vi ses troligen på Pride i sommar eftersom Draken ska jobba där. Och så förstås några som arbetar i Kexfabriken/Besticklådan, som K, A, Y, S, B, I, M, P, R, M2, C, ungefär. Resten kommer jag att glömma så snart dörren har stängts efter mig här sista gången – och det är förstås ömsesidigt. Jag är inte Nån för nån här, har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Bara en skugga som fanns här ett tag.

Idag har jag fyra arbetsdagar kvar. Jag betar av dem, timme efter timme. Jag går ut i arbetslöshet, jag, som älskar att jobba, ska uppenbarligen inte få ägna mig åt det. I min förtvivlan undrar jag varför min Gud har övergett mig. Han övergav mig just som jag stod i min blommande trädgård med så mycket vackert framför mig. Men det är nog inte riktigt så att Gud har övergett varandra. Vi har i själva verket sökt varandra i många år, min Gud och jag. Det är nog snarare så att jag inte går starkare ur varje jobbigt tillfälle, utan jag kommer ett steg närmare Gud. Det eviga. I evighet. Amen..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det känns. Om det nu går att förklara…


Det blev lite sovmorgon idag.
Och det i sig har ju sina naturliga förklaringar. Jag var verkligen jättetrött igår kväll och kröp till kojs tidigt. Men sen började tankarna snurra och det var rent omöjligt att sova mer än korta stunder. Vid tvåtiden gav jag upp, tände lampan och satte på sovrums-TV:n. Sen somnade jag nån gång… I vanliga fall brukar jag vakna runt klockan sju. I morse var klockan en kvart i åtta. Men det kanske inte var så konstigt att det snurrade i skallen i natt och jag tycker nog att jag är värd en liiiten sovmorgon.

Kudde

Den var skön att vila på – i morse.


Min dag har jag inlett med
 våghalsig klättring på pall för att få ner stånghelv***n med vidhängande gardinkappa i vardagsrummet. Det gäller att ha god balans när man gör det, för man har inget utrymme att svänga – eller vingla till! – åt nåt håll: framåt är det fönster, bakåt ett matsalsbord och på sidorna väggar. Ja, du fattar! Och jag klarade det utan större mankemang. Så när jag har skrivit klart det här och hällt i mig lite mer kaffe börjar jag med fönsterputsning, den allra sista putsningen i mitt hem för den här gången.

Det har onekligen varit några omtumlande dagar. Min förtvivlan var så stark i slutet av förra veckan. Men i tisdags kände jag att jag hade gjort bra ifrån mig vid intervjun och då var det lättare att ta de fyra nej på sökta jobb som trillade in samma dag. Onsdag och delar av torsdagen svävade jag i ovisshet. Inte ta nåt för givet, inte gå händelserna i förväg.

Dammsugare

Jag dammsög när mobilsamtalet kom…


Det kom ett par nej i onsdags
och kanske ett igår. Jag blundade och svalde och fokuserade på städningen. Och sen, när jag som bäst dammsög i hallen igår eftermiddag för sjuhundrafyrtiofjärde gången, ringde mobilen och det blev ett ja. I precis rättan tid! Jag börjar på måndag och ska jobba i lite mer än tre månader. Till att börja med… Den som har följt mig minns kanske hur det blev på mitt förra jobb – där jag hankade mig fram i nästan två år…

Medan jag har suttit här och skrivit dessa rader har det för övrigt trillat in två nej. Två nej! Det blir kanske rekord i nej idag… Jag planerar ett inlägg där jag vidhåller att åldern har med nej:en att göra. Sen kan vissa rekryteringskonsulter tycka och tro vad de vill. Vi som söker jobb och är i min ålder VET att åldern ligger oss till last. Och det är inte vi som åldersnojar utan arbetsgivarna som klantigt nog väljer bort oss. Inte alla arbetsgivare, utan de som inte tänker längre än deras näsor räcker, skulle jag vilja säga.

Men nu ska jag fokusera på det nya, spännande som ligger framför mig ända till mars. Det ska bli roligt att få tillhöra en grupp igen och allra roligast ska det bli att få nåt vettigt att göra om dagarna. Igår var det nog kanske mest roligt att få ringa och berätta nyheten för min lilla mamma, som har mått minst lika dåligt som jag. Och möjligheten jag tog mig att dela med mig av min glädje via Läkare utan gränser.

Sen tillkommer ju det här med de 30 sidorna… Om det nu önskas en fortsättning får jag försöka hitta tid till det, hur det nu ska gå. Men är det nånting jag vill så brukar jag hitta tiden.

En som också fick ett bra besked igår var lokalblaskans kulturchef Lisa Irenius! (Nu måste Nån redigera Wikipedia-info:n om henne!!!) Lisa Irenius vann Stora journalistpriset som Årets förnyare för sitt e-boksprojekt. Jag har redan grattat Lisa via Twitter, men hon är värd mer uppmärksamhet än hon får. (Och hon är definitivt värd möjligheten att byta ut en och annan på kulturredaktionen så att det förnyas lite där också…) Varför toppar inte lokalblaske-webben med detta lika länge som man toppade med det andra priset som tidningen fick (Årets dagstidning)? Är det så fult med kultur? 

Lisa Irenius

Lisa Irenius fick Stora journalistpriset som Årets förnyare. (Bilden är lånad från Stora journalistprisets webbplats. Foto: Magnus Bergström.)


Nä, nån champagne
blev det inte igår, inte för min del. Jag festade på Västkustsoppa och mackor och det gick alldeles utmärkt. Så i kylen ligger en flaska mousserande och en flaska äkta champagne och bara väntar på att få bli öppnade… Men inte av mig – jag är skotträdd…

Västkustsoppa

Gårdagens champagne.


Ha en go dag! Och skriv gärna några rader i en kommentar, du vet ju att jag tar pauser i min städning! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt förtvivlat inlägg.


Jag har sett fram emot helgen.
Det känns som om jag behöver vila. Vila min hjärna som går på högvarv. Känner mig så trött, så trött. Varför skickar då a-kassan mejl en fredagskväll, ett mejl som skapar oro och förtvivlan? Tack så jävla mycket! Inte en chans att jag ska kunna sova i natt.

tårar

Nu tog de positiva tankarna slut.


Mitt nästa tvåveckorskort
kan inte skickas in förrän måndag. Detta innebär att jag bara får ut ersättning för två veckor i september nästa vecka. Jag får 4 950 kronor. Det räcker till min månadsavgift på lägenheten. Resten då? Nånting kanske jag får på inkomstförsäkringen, typ en tusenlapp. Nej, kom inte och säg att man blir rik på a-kassa. Kom inte och säg heller att jag försöker tillskansa mig pengar från a-kassan. Det går ju inte att leva på den ersättning man får. Var ska jag hitta pengar till telefon, mobil, bostadslån, bensin, fack, bredband och a-kassa? Mat?

Sverige, september 2013. Nu är jag på väg att ge upp. Verkligen.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om förtvivlan och lite sånt.


Uppdaterat inlägg:
En avi för det rekommenderade brevet har nu kommit och jag ska strax åka och hämta det, bara för att skriva på och returnera. Sen är mitt liv i limbo igen. Tack så fantastiskt mycket alla inblandade (mest till mig själv)!


Idag gör det bara så ont.
Så jävla ont. Jag har knappt gråtit sen i torsdags förmiddag, men idag har det brustit både en och två gånger. Så ursäkta mig om jag inte orkar roa dig med några putslustiga, bitska inlägg. Du får titta på en liten jävla gaffel en stund i stället.

paprika liten gaffel tomat
En liten jävla gaffel, omgiven av egen paprika till vänster och köpta tomater till höger.


Jag har försökt lägga in nån sorts meddelande
på jobbmejlen samt dirigerat om medierapporter som kommer varje dag. Tyvärr lär jag få dem ändå till min jobbets mobil eftersom jag själv ingår i gruppen jag har styrt om till. Snacka om fail. Men jag skrev också till mottagarna och bad att bli bortplockad från eventuell adresslista.

Nåt rekommenderat brev har ännu inte kommit. Det kan ju komma idag, men jag tänker inte sitta och vänta i morgon på att posten ska komma. Den brukar nämligen inte dimpa ner i postboxen förrän vid 16, 16.30-tiden. Hurra för Posten – NOT! Gissningsvis måste jag dessutom åka och hämta brevhelvetet på utlämningsställe också, vilket tar ännu mer tid. Snacka om att brevskrivaren är feg som inte vågar möta mig öga mot öga!

Nu kan jag rasa och förtvivla hur mycket som helst. Det ändrar ingenting. Men jag tycker att människor kränker mig gång på gång på gång. Inte konstigt att jag är som jag är – en dålig människa. Jag orkade inte ens ta surfrundan bland mina bloggbekantingar igår. Orkade inte.


Livet är kort. ”Snart går jag bort!” sa lille Per.

Read Full Post »

I kväll gick det sjätte avsnittet av åtta i serien När livet vänder med Anja Kontor. Åter handlade det om barn som dör.

Tomas
Tomas blev pappa till tre barn. Ett av barnen lever nu. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Som vanligt serveras vi tittare
en berättelse som gör att åtminstone jag kan sitta blickstilla och bara titta och lyssna och försöka förstå. Men jag förstår inte riktigt. För hur klarar man att gå vidare och att vara så stark och trygg som Tomas tycks vara när man förlorar två av sina tre barn?

Son ett och tre föds till synes friska, men utvecklar med tiden en allvarlig hjärnsjukdom. De tappar sina inlärda förmågor och de dör som tonåringar.

Tomas tro har säkert varit hans räddning. För han har fortfarande sina dagliga dragningar med Gud. En Gud han inte alltid är vattenkammad och artig inför utan visar sin förtvivlan.

Titta på Tomas på SvT Play.


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår när jag kom hem från jobbet låg det ett brev i postboxen. Det var post jag hade väntat på länge. Post jag hade våndats över, post som jag ibland kände att det var rätt skönt att inte ha fått, ibland kände förtvivlan över att inte ha fått…

Post jag hade väntat på.


Innehållet var emellertid
av det braiga slaget, så därför hade Fästmön och jag två skäl att fira igår kväll – torsdagens förlovningsjubileum också!

Jag plockade fram bajsostar i rumstemperatur och luftade ett av mina Amaroneviner, sköljde druvor, dukade fram. Haltade omkring… Bajsostarna bestod av en synnerligen mogen gorgonzola, en cambozola, en brie och en gräddpikant med vitlök och paprika. Men vinet… Vilken dryck!!!

Amarone Classico från Valpolicella, förstås. 


Den här amaronen
var extremt fyllig och kryddig i smaken. En del skulle kanske inte dricka den till starka och krämiga ostar, men jag gillar kombinationen fyllig-kryddig-stark-krämig.

Medan jag väntade på att Anna skulle jobba färdigt ringde den snälla Hortellskan och gladdes med mig i luren över beskedet. Och när jag sen hade hämtat hem Anna och vi slog oss ner vid vår fredagsmiddag, skålade vännen Rippe med oss per sms. Det är inte alla som kan glädjas med andra, men dessa två kan och jag sparar detta i mitt hjärta!!!

Efter ett halvt glas vin kände jag mig påverkad. Jag tror att det var massor av spänningar som släppte. Det var länge sen jag kände mig just påverkad och jag brukar inte gilla det. Igår var det helt OK. Jag hade även en förhoppning om att smärtan i hälen skulle lindras under påverkan av alkoholen, men dessvärre inte. Hälen gjorde fullkomligt jätteont igår kväll – trots att jag hade varit duktig och struttat omkring på kryckor mest hela dan… Anna kände sig också snabbt påverkad och kanske var det för att ingen av oss hade ätit så mycket under dan. Jag hade inte ätit sen tio-tiden och då en macka, bara. Men det var fin stämning och vi behövde nog båda slappna av. Fryntlige Herrn tittade förbi och var osedvanligt fryntlig…

Fryntlige Herrn 2012.


Idag vaknade jag
med skallebank. Tänk, bakis efter två glas vin… Nåja, jag är trött och spänd i hela kroppen. Hälen är hyfsad, men jag känner av muskler jag inte visste att jag hade – det är väl kryckandet. Jag har stapplat runt med dammsugaren ett varv och strax ringer väl mamma. Jag ringde ju henne igår kväll förstås för att berätta och jag tror att hon egentligen nånstans hade förstått, men inte riktigt ville acceptera – såsom hon alltid har varit och gjort. Men självklart var hon lättad! Nu fortsätter emellertid väntan på operationstid. Jag har stått i kö i sen den 25 september och med tanke på hur ineffektivt Sjukstugan i Backen sköts lär jag få vänta. Det som känns bättre nu när jag har fått Beskedet är att jag troligen inte kommer att dö medan jag väntar. Alltid något!

Den här dan är en sån där mörk dag när lamporna måste vara tända hela dan. Men för mig finns det nu lite ljus i mörkret, ett inre ljus. Det är jag tacksam för.


Livet är kort.

Read Full Post »

Att jag är en stor idiot, mer eller mindre, har jag fått höra många gånger idag. Och jag förtjänar det verkligen! För jag har gjort så många fel och jag är så elak och jävlig. Dessutom är jag rätt dum. Nu ska du få höra!

Gömd eller glömd?


I kväll när jag hade skurat
badrummet och duschrummet/toan skulle jag in i lägenhetsförrådet som ligger vägg i vägg med mitt hem. Jag delar förråd med grannen mitt emot. Vi har gemensam dörr in i förrådet – våra respektive portnycklar passar där. Väl inne har vi sen var sin dörr med var sina lås med särskilda nycklar.

Men först hittade jag inte förrådsnyckeln. Efter en stunds rivande – var kan den finnas, liksom om den inte hänger i nyckelskåpet? Jorå, jag hittade den på ett ställe där jag förvarar  min extra portnyckel. Det var ju skönt! Men frågan som sen uppstod var:

Var i h-e var den extra portnyckeln???

Den låg inte där den skulle och den hängde inte i nyckelskåpet. Där hittade jag bara grannens portnyckel. Men för säkerhets skull provade jag grannens nyckel i mitt lås och det gick inte att låsa med den. Jag pillade ner piggen och lyfte handtaget med öppen dörr och den gick inte att låsa, dörren.

I min förtvivlan ringde jag på hos grannen, för jag tänkte att jag vid nåt tillfälle kanske hade varit ute i förrådet och lämnat min portnyckel i låset till den yttre dörren. Och sen, tänkte jag, hade kanske nåt av grannbarnen av misstag tagit min nyckel och trott att det var deras – eller deras föräldrars. Se, vilken konspirationsteori jag målade upp! Framför allt gäller ju att det alltid är

nån annans 

fel när saker och ting går galet, eller hur?.. Ingen var hemma, men just som jag skulle stolpa tillbaka in i mitt hem kom pappan och ena barnet hem. Naturligtvis kastade jag mig på dem och rabblade hela teorin. Han fattade ingenting och trodde att jag inte kom in i förrådet. Han sa:

Men vår nyckel går ju!

Och så låste han upp förrådet. Jag gjorde ett nytt försök och till sist begrep han och lovade att prata med resten av familjen. Men jag såg nog hur han skakade på huvudet och muttrade nåt.

Tillbaka inne hos mig rev jag upp himmel och jord. Ingen nyckel. Tills det slog mig…

Varför skulle jag ha grannens nyckel i mitt nyckelskåp?

Min grannfamilj består av fyra personer. När de reser bort, ibland, brukar jag vattna deras krukväxter och sånt. Då brukar jag

få låna

en av barnens nycklar – för familjen äger bara totalt fyra nycklar…

Och när jag tittade närmare på den så kallade

grann-nyckeln

i mitt nyckelskåp stod det mina siffror på den och den var exakt likadan som den nyckel jag har i kedjan i jeansen. Exakt.

Så nu vet alla som läser detta vilken total idiot jag är. Skämskudde fram. Gigantisk skämskudde…


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens I rörelse hoppar tillbaka till Karin Boye, denna stora svenska poet som tyvärr ändade sitt liv alldeles för tidigt.

Till dig

Du min förtvivlan och min kraft, 
du tog allt eget liv jag haft,
och därför att du krävde allt
gav du tillbaka tusenfalt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Månadsbrevet från Månpocket svischade ner i inboxen. Här har jag gjort ett urval av intressanta titlar som ges ut i juli:

Sankta Psyko av Johan Theorin
Johan Theorins byter spelplats: från ett vindpinat öländskt alvar tar han oss med till en mellanstor stad någonstans på västkusten. Dit anländer Jan Hauger för att söka tjänst som förskolepedagog. Men Gläntan är inte som andra dagis. Det ligger i anslutning till Sankta Patricia – med öknamnet Sankta Psyko – ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under övervakning få träffa sina föräldrar. Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter. Som varför han ville ha just tjänsten på Sankta Psyko. Och som vad som egentligen hände för nio är sedan när lille William försvann från det dagis där Jan arbetade då …

Pojkarna av Jessica Schiefauer
Den här boken fick Augustpriset för bästa barn och ungdomsbok.
På dagarna utstår Kim tillsammans med sina tjejkompisar Bella och Momo killarnas kränkningar, men på nätterna dricker de av nektarn från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar. Jessica Schiefauer har skrivit en magisk roman om uppväxt, förvandling, kärlek och systerskap.

Mannen som föll i glömska av Mia Ajvide 
En dag känner Jacks fru Aino inte längre igen honom. Han är bortsuddad ur hennes minne; som om deras liv tillsammans i stugan vid havet aldrig hade ägt rum. När han kommer till sitt jobb som guide på slottet Myntholm är hans kollegor avvisande, och även hans gamla mor stirrar frågande och skrämt på honom. Ingen vet vem han är. Varför är det ingen som kommer ihåg Jack? Och varför kan ingen minnas hans ansikte mer än några sekunder? Hans efterforskningar leder till ett kollektiv med ”bortglömda” i Stockholmsförorten Rinkeby. men också bakåt i tiden, till Myntholm och en galen flickas tragiska öde. Kanske finns där ett svar och lösningen på hur han ska få Aino, och sitt liv, tillbaka. Mannen som föll i glömska är en historia om en man som slutar märkas. En brett upplagd roman som berör.

Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson
Hanna är trettioett när hon träffar Alex. Men djupt inuti är hon också ett barn, som vill gömma sig i garderobsmörkret och slippa vara kvinna.
Hon har nyss lämnat Tommy och flyttat till en ny lägenhet. Där lutar sig väggarna inåt och hon hetsäter och kräks nästan varje dag. Men Alex är inte rädd för hennes mörker. Han verkar inte rädd för någonting alls.

För då minns jag kärleken av Charlotte Alvin och Minna Tunberger 
Det har snart gått sju år sedan Charlotte och Jacob drabbades av flodvågen i Thailand. Charlotte berättar med hjälp av journalisten Minna Tunberger, om hur hon förlorade sin pojkvän och själv var mycket nära att dö. Det är en skakande berättelse om djupaste förtvivlan och bottenlös sorg, om smärtan i det oåterkalleliga, om frågor utan svar. Men också om små glimtar av ljus i mörkret. Hur det är ta ett steg fram och två tillbaka. Och så vändningen som kommer till sist i mötet med Göran, psykologen och traumaspecialisten, han som har verktygen som Charlotte behöver för att åter kunna känna glädje och lycka i livet. En stark personlig skildring som trots allt skimrar av hopp och livslust.

Getingsommar av Denise Mina
Boken fick Deckarakademiens pris för bästa utländska deckare!
Nyheten är förstasidesstoff. En känd finansman hittas hängd i ett träd utanför sitt hus i Kent. Självmordet väcker ingen sympati. Lars Anderson var girigheten personifierad och han lurade många småsparare på pengar. Efter sig lämnar han dessutom en trasig familj med komplicerade problem.
Några timmar efter Andersons död påträffas en ung kvinna mördad i ett av Glasgows mer välbeställda villakvarter. När kriminalinspektör Alex Morrow utreder fallet finner hon flera egendomligheter. Sarah Erroll levde ett dubbelliv som skulle chockat omgivningen. Spåren leder till Kent och den nyligen bortgångne Lars Anderson…

Rockstjärnan Gud glömde av Kee Marcello
Under andra halvan av 80-talet var Europe ett av världens största rockband. De sålde över 30 miljoner skivor, låg etta på försäljningslistorna i 26 länder och spelade på världens största scener tillsammans med band som Metallica, Def Leppard och Bon Jovi.
Kee blev ny gitarrist i Europe 1986 då de just släppt The Final Countdown och var på väg att få sitt stora genombrott. Han klev rakt in i en rock’n’roll-cirkus full av droger, groupies och jetsetliv.

Read Full Post »

I fredags stängdes delar av centrala Uppsala av. En knivbeväpnad man hade tagit sig in i Stadshuset och hotade att ta livet av sig. Ryktet säger att det handlar om att mannen skulle utvisas. Personalen lämnade byggnaden, för han hotade ju inte dem som jobbade där. Och för resten, det var väl inte så många kvar en fredagseftermiddag klockan 16…

Det blev ett stort hallå kring hela händelsen. Fredagströtta arbetare kom inte hem från sina jobb och gröngölingarna stadsbussarna fastnade mellan avspärrningarna. Nu efteråt är folk fortfarande jättearga för att polisen spärrade av.

Låt mig dra en parallell historia. I början av 1990-talet tillträdde jag en tjänst vid en förvaltning inom den verksamhet som ansvarar för länsinvånarnas mentala och kroppsliga hälsa. Mitt uppdrag var liknande det jag har idag – att bygga upp en informationsverksamhet. Fast det här var ju förstås före internets stora genombrott och hemsidor var ytterst ovanliga. Min andra arbetsdag kom en ung man in i administrationsbyggnaden där jag och mina nya kollegor arbetade. Det var sen eftermiddag och det var en mellandag, en dag mellan nyår och trettonhelg. Mannen hade en morakniv i handen och han låste in sig på toaletten. Där deklarerade han att han skulle göra sig själv illa.

En vanlig morakniv.


Folk blev handlingsförlamade.
Jag sprang runt och frågade vart man skulle ringa – min tanke var psykiatrin, vars akutmottagning låg fem minuters gångväg från administrationsbyggnaden. Men därifrån fick vi ingen hjälp. Så småningom ringde nån polisen, som dröjde tämligen länge. När man slutligen anlände hade förvaltningschefen, en gång i sin ungdom skötare, lyckats tala ut mannen från toaletten och fått honom att överlämna kniven. Då först kom polisen och tog hand om mannen. Jag fick senare veta att han var nyutskriven från slutenvården och skulle utvisas. Några avspärrningar var det inte tal om och polisen kom som sagt när mannen redan var oskadliggjord.

Jag kom att tänka på den här incidenten när jag hörde om vad som hade hänt här i Uppsala i fredags. Först, vilken skillnad det tycks vara när det handlar om Stadshuset respektive en administrationsbyggnad… För övrigt verkar det inte vara nån större skillnad mer än att folk blev hindrade från att komma hem och blev upprörda för detta. Samma bakgrund, hot om utvisning, gäller idag, knappt 20 år senare. Och samma förtvivlan hos den drabbade. Media fokuserade på den stoppade framkomligheten i centrala stan. Folk fotade och filmade och mannen visades upp både här och var, förhoppningsvis med maskerat ansikte i alla sammanhang. Jag undrar bara om det är nån som har skänkt mannen nån enda tanke..? Vad hände honom sen, efter att han förts till sjukhus? Är han färdigvårdad nu? Är han utvisad? Det här är retoriska frågor. Jag ville bara ställa dem eftersom jag tyckte att de flesta inte hade skänkt huvudpersonen nån större tanke…

I dagarna pågår en rättegång i ett av våra grannländer. Rättegången har fått enorm uppmärksamhet i media. Och på så gott som varenda foto som visas upp på gärningsmannen ler han mot kameran. Han är inte maskerad, men det är väl knappast så att nån betvivlar att han är skyldig till det fruktansvärda han anklagas för. Men han älskar det här! Han älskar den här cirkusen och den uppmärksamhet han får. Så varför ge honom detta? Varför inte vägra att visa upp en enda bild på monstret – ja, för oavsett om han är sjuk eller frisk är han ju ett monster om han befinns skyldig. Varför??? Nej, stäng av kamerorna och ge det hela så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag vill inte se hans grinande ansikte och jag tror att de drabbade kanske känner likadant. Jag kan också ifrågasätta att man ens håller rättegång, skuldfrågan är ju så uppenbart solklar. Lås in och kasta bort nyckeln!

Ge inte uppmärksamhet åt monster! Sluta fota!

Read Full Post »

Older Posts »

snowflakes in rain

"Den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen" /Vixxtoria

Rapport från Gummirepubliken

Dessa dagar som går: Livet

jerryolsson.com

En sak i taget

Charlas Värld

Livet här och nu i min värld

Per Vikström @ Internet

Internet, webb, online, digitalt, sociala medier...

kaosredan

"Barn är inte bara en tröst i ålderdomen. De påskyndar den också" Ulf Stenstrup

Pingolina

vardagsdravlar

2000aldrig

Humor och satir - Ingen går säker

augustifarmor

Här kan du handla fantastiska änglar, handstickat och andra små saker och ting.

Tankar ifrån skroten part 2

Ytterligare en egotripp

Frustrationer och annat otyg

....och livet är underbart!

Under skalet på en sköldpadda

In order to move forward, even a turtle must stick its neck out

On The Trigger

Annas fotoblogg

LaXn - Shit Happens Everyday

Shit Happens, Watch me!

Arga Klara

Roligt, relevant, personligt. Jag har en åsikt - har du?

Nillan på nätet ....

En blogg i mängden . . .

FruHattUnderJorden

Asfaltblomma med landetlängtan. Och ibland tvärtom !

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 286 andra följare