Fredagstrött trio

Ett inlägg om en trött trio som åt slafsiga och snaskiga saker igår samt tittade på människor som svängde sina lurviga.

Det regnade hela tiden igår. Mer eller mindre. Ute i Himlen hade emellertid sjön på gatan torkat upp. Jag var lite orolig när jag skulle åka ut till Himlen för att hämta Fästmön och Prinskorven.

Det var en fredagstrött trio som sammanstrålade. Vi slängde in väskor och datorer hemma hos mig innan vi for och åt middag. Det blev en slafsmiddag. Eftersom klockan sprang på och Anna inte hade ätit nån lunch alls och Elias och jag inte hade ätit nåt sedan lunch.

På vägen hem stannade vi till vid Tokerian och inhandlade chips och läsk till Elias. Detta serverades till klockan 20.00 – som alltid. Det ska var just prick klockan 20, annars är det nån som blir orolig.

Elias vid datorn hemma hos mig.

Vi satte upp Elias dator på matsalsbordet och Elias lilla rumpa satt nog rätt bra på en av min farmors och farfars karmstolar. TV:n stod på och vi kikade av och till på Let’s dance. Inte nåt jag vanligtvis tittar på, men ibland kan det vara lite kul att se danserna. Jag tycker för det mesta att folk som deltar är duktiga. De flesta måste dessutom träna rätt hårt. Att lära sig en dans och ett dansnummer på en vecka är bra jobbat.

Anna dansade inte.

Elias såg som sagt både på sin dator och på TV:n. När han fick chips och läsk intog vi prästostbågar. Anna fick ett glas rött till, jag en starköl.

Men redan 21.30 ville Elias krypa till kojs. Vi hade gjort en liten

kojs

åt honom på golvet i sovrummet, för nån egen kupé ville han inte ha. Anna och jag satt uppe och halvsov till nån amerikansk polisserie innan vi hasade i säng. När jag kröp i bingen sovs det redan gott i sovrummet, men jag läste ut min bok. Jag hade ju bara slutet kvar och det var så spännande!

Idag är himlen alldeles blå och det blåser lite ute. Det ser ut att bli en fin dag som kräver solbrillor. En ny tur till Tokerian blir det innan vi åker till Morgonen med Elias. Därefter väntar nya äventyr på Anna och Tofflan…

Livet är kort.

Read Full Post »

Brottet – säsong tre

I söndags gick den tionde och sista delen av danska TV-serien Brottet. Eftersom jag hade sett de nio föregående avsnitten ville jag förstås veta hur det slutade.

Sarah Lund och hennes kollega har ett förflutet. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Två parallella historier utspelar sig under dessa tio avsnitt. Dels är det val i Danmark, dels kidnappas dottern till en inflytelserik affärsman vid ett synnerligen viktigt företag. När det visar sig att flickan inte skjuts, som man först tror, utan har förts bort till en okänd plats börjar jakten mot klockan. Kidnapparen infångas så småningom, men ska man hitta flickan i tid, alltså vid liv? Kidnappningen blir politisk eftersom statsministern förlitar sig på att företaget stannar i Danmark och på så vis räddar landets ekonomi. Men personer i statsministerns stab och i företagets ledning tycks vara inblandade i kidnappningen. Polisen Sarah Lund är på väg att tillträda en ny tjänst när kidnappningen hamnar på hennes bord. Hon ska samarbeta med danska säkerhetspolisen och en man som hon har ett förflutet med. I samma veva får hon veta att hon ska bli farmor.

Ja, för den som inte har tittat på Brottet förstår jag att det låter rörigt. Det är rörigt. Det blir för många återvändsgränder och jag förstår inte heller vitsen med att blanda in politik i kidnappningsfallet. Det blir för mycket, helt enkelt. Tio avsnitt känns krystat många och det är knappt så att varje avsnitt för historien framåt. Sarah Lunds privatliv blir en tredje historia i det hela. Som tittare får i alla fall jag inte riktigt kläm på henne. I vissa lägen är hon rent osympatisk, i andra visar hon stor empati. Slutet blir inte riktigt som jag hade trott, men väldigt irriterande.

Jag ger Brottet medelbetyg därför att serien trots allt är spännande och jag är ganska snäll. Man vill ju veta hur det hela slutar, om polisen ska vinna kampen mot tiden och om flickan lever. Samtidigt är slutet, som sagt, rätt irriterande. Gissningsvis är det en cliffhanger för ytterligare en säsong. Frågan är om jag ska titta då. Svaret är tveksamt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Påskdagsmiddag

Söndag och påskdag. Vi hade lust att gå på lokal och tog därför en taxi till Maestro i Gamlis. En synnerligen otrevlig taxichaufför körde oss dit. När jag ringde Uppsala Taxi och beställde bilen bad jag specifikt om att bilen skulle köra in på gården. Det gjorde den – fast till fel port. Att mamma stod och hängde på en krycka utanför rätt port sket chauffören i. Så när jag hade låst ytterdörren sprang jag ner och fram till chauffören och bad chauffören backa till rätt adress. Jag blir så jädra irriterad, jag hade ju sagt att en av oss som skulle åka med hade svårt att gå! Sen visade det sig att chauffören inte hade tagit med nån bomnyckel, för chauffören cirkulerade runt på området tills chauffören hittade en uppfälld bom. Det var för övrigt jättesvårt att uppfatta vad chauffören sa och uppenbarligen hade chauffören skitsvårt att uppfatta vad jag sa. Dåligt, UppsalaTaxi!

Men på Maestro var servicen utmärkt som alltid! Jag tror att det är en familj som driver restaurangen sen nåt år tillbaka. Alla – till och med mormor och farmor – verkar jobba där. Man blir alltid bra bemött och maten är superb!

Mamma hade svårt att välja.

Det enda som är lite trist är att menyn har varit densamma ungefär lika länge som restaurangen har drivits av den här, som jag tror, familjen. Men servitrisen sa när vi skulle gå att en ny meny är på gång. (Fast det har jag hört förr…)

Vi delade på en förrätt bestående av vitlöksbröd med aioli och oliver. Mamma drack vatten till maten, jag valde öl.

En härligt god öl på flaska – fatölspumpen var trasig.

Medan vi väntade på maten studerade jag inredningen. Jag noterade att man ännu inte plockat ner julpyntet. Det är liksom pepparkaksgubbar på fönsterbelysningen…

Juldekorationer med pepparkaksgubbar. 

Mamma valde en tallrik med köttmix (nöt och fläsk) samt rostad färskpotatis, jag valde en quattro formaggio pizza. Men jag hittade inte alla fyra ostarna, bara fetaost, parmesan och gorgonzola. Kanske var det ruccolan som dolde det mesta?

Ruccolan dolde det mesta på pizzan, men jag hittade tre sorters ost och underbart härliga soltorkade tomater.

När maten hade sjunkit undan tog vi en ny titt på menyn och beställde dessert. En solig dag som denna passade glass med bär alldeles utmärkt! De inlagda bären var björnbär, men glassen toppades av en vacker, stenhård och smaklös jordgubbe. Över det hela hade man rivit vit choklad. Ljuvligt gott – utom den snigga men smaklösa jordgubben, dårå.

Ljuvligt gott med glass, björnbär och vit, riven choklad. Jordgubben var mest dekor.

Till desserten tog vi var sin kopp kaffe som bryggdes av en otroligt högljudd maskin. Kaffet smakade mycket gott.

Högljutt men gott kaffe.

Notan slutade på 670 kronor cirkus och snälla mamma betalade. Jag tyckte att det var ett rimligt pris.

Servitrisen var vänlig nog att ringa en taxi åt oss när vi skulle åka hem. Chauffören (vet ej från vilket bolag) som kom och hämtade oss var supertrevlig och hade bomnyckel, men jag skötte bomöppningen. Bara för det drog han av lite på notan.

Sammanfattningsvis:

• Utmärkt service på Maestro!
• Trist att man inte bytt ut menyn.
• Inte bra att ölpumpen var trasig! Det kom in många som bara ville ta en öl.
• Gör nåt åt ljudnivån på kaffemaskinen!!
• Jag gillar ruccola, men det var liiite för mycket sånt på pizzan.
• God mat, särskilt desserten, men jordgubben kunde man ha skippat.
• Ta bort juldekoren, det är påsk nu!
• Taxichaufför 1 från Uppsala Taxi: Byt jobb! Man ska vara serviceinriktad när man kör taxi!
• Taxichaufför 2 från okänt taxibolag: Helt rätt person på rätt plats! Trevlig och hjälpsam.

En väldigt bra kväll som jag avslutade med del åtta av tio av Brottet, en serie som jag verkligen tycker har onödigt många avsnitt. Fem hade varit lagom.

Vad gjorde du på påskdagen???

Livet är kort.

Read Full Post »

Katastrofalt på Tokerian

Detta inlägg är tillägnat min vän Karin, som förstod ironi till 200 procent till skillnad från normalpersoner som högst kan förstå 100 procent.

Jag har varit på Tokerian. Och idag var det värre än värst. Det var katastrofalt. Jag menar verkligen katastrofalt.

Först och främst är det ju allt annat än varmt ute. Då tror man ju att Kreti & Pleti ska ha vett att stanna hemma. Men icke! Alla redan överviktiga barn och vuxna måste ju ha lördagsgodis.

Eftersom det är jättekallt tyckte flera bilister att det var OK att parkera precis utanför de fyra affärernas huvudingångar. Med påföljd att vi som promenerade fick gå ute på parkeringen – där en massa bilar cirkulerade runt, runt – i väntan på att nån vid nån huvudingång skulle köra iväg. Det finns handikapparkeringar. Det är inte heller långt från parkeringen till affärerna. Men tro inte att det är handikappade människor som ställer sig direkt utanför. Nej, det är människor som liksom skuttar i och ur bilen och vidare in i nån affär. Har sett det själv. Inte ett handikapptillstånd så långt ögat kan se.

Och vem fan har kört här med vad? Till höger i bild en överviktig vuxen på väg att köpa lördagsgodis mat.

När jag närmade mig Tokerians huvudingång såg jag en en stor hund till synes utan husse, matte eller koppel. Ganska pälslös, men stor. Och antagligen frusen. För den smet in i affären när Ett Korkat Pucko inte kunde vänta en halv minut utan måste kliva in just som hunden passerade. Hunden sprang in, men inte ut. När jag stod och skulle ta min scanner hörde jag nån ropa över affärens högtalare:

Vi har en lös hund i affären!

Som om folk inte märkte det. Det hade samlats en stor klunga utanför kiosken och jag tror att hunden fångades in. Vem vet, kanske av ägaren. Hur som helst, hur 17 kan man ha en sån stor hund utan koppel? Eller hade den lyckats dra ur huvudet ur halsbandet eller vad???  Några svar lär jag aldrig få.

Inne i affären skrattade jag rått inom mig när jag hörde en mamma på både farsi och svenska säga till sitt kinkande barn

Du kan inte sitta i vagnen nu, jag måste köra din yoghurt i den.

Ha! Unga friska ben mår bra av att gå – även inne i en affär.

Lite senare hörde jag samma unge gnälla för att h*n inte fick köpa godis. Mamman svarade stenhårt, både på farsi och svenska:

Det finns godis hemma. Jag ska visa dig sen.

Så agerar en god förälder, tycker jag. Inte som somliga *pekar åt ett visst väderstreck* som antingen ignorerar sina barn genom att hålla på med sina mobiler eller ignorerar sina barn genom att inte låtsas höra. (Nej, somliga borde inte ha barn.)

Framme i kassan var det dags för nästa show. En ung kille försökte byta en vara utan kvitto. Expediterna var justa och lät honom göra det ändå, men eftersom varan han skulle ha var dyrare ville de att han skulle betala mellanskillnaden. Det ville inte killen utan upprepade, gång på gång som ett mantra

Det var min [en äldre generation] som handlade och h*n är senil.

Men hallå! Inte låter man en förälder, morförälder, faster, farmor, storebror eller Fans egen moster gå ensam och handla om h*n är senil?! För övrigt heter det dement och inte senil, har Fästmön lärt mig.

Killen trängde sig före i kön (en farbror och jag) och bakom mig växte kön. Då kom min favorit Loppan och satte ner foten. BRA gjort att be honom vänta på sin tur!

Det här är en bra tjej!

Jag handlade alldeles för mycket och en randig kaviartub gjorde sönder skitpåsen i botten. Påsen var alldeles för tung och jag fick stanna på vägen för att det gjorde ont i operationsärret när jag bar. Men det var nog en av dagens smärre katastrofer…

Livet är kort.

Read Full Post »

Trasdockan blir hel dan före julafton

I morgon är det dan före julafton. Då förväntas trasdockan vara hel. Lagad. På eftermiddagen ska jag försöka ta mig per egen bil upp till sjukhuset för att bli av med stygnen. Jag vet inte ens om jag orkar gå till garaget, men jag tänker försöka. Jag vill klara mig själv.

Framåt eftermiddagen ringde telefonen. Det är ytterligare blommor på väg under morgondagen. Tänk så snälla människor det finns!

Idag har jag mått illa i stort sett hela dan. Ett skäl är troligen att jag inte får i mig så mycket näring. Så jag fick ta mig i örat i afton och laga mat. Det vill säga jag micrade en Findus-rätt, kyckling med dijoncrème lät ju rätt smarrigt, trots allt, tyckte jag.

Kyckling med dijoncrème på paketet.

Jag kan säga att det smakade mycket… dijon. Senapen var så stark att mina näsgångar nu är rensade för en vecka framöver. Att det skulle vara två filéer som det ser ut på bilden är fel. Det var en liten en. Resten var ris, grönsaker och den där starka såsen. Ganska gott ändå och en alldeles lagom portion för mig.

Så här såg maten ut i verkligheten.

Mamma ringde framåt kvällen och berättade om sitt kaffekalas. Jag tror att hon var nöjd. Men det kändes lite ledsamt att höra att hon inte har en enda julklapp att öppna på måndag. Inte en enda. Och ingen har bjudit över henne en enda av juldagarna, trots att alla kusiner och alla så kallade vänner vet att hon är ensam. Mamma skulle vara nöjd med en timma nånstans. Jag blir ledsen och beklämd.

Min ensamhet på julen är på sätt och vis självvald. Den handlar mycket om att jag fortfarande är väldigt sjuk och svag, men också om andra saker som jag inte tänker gå in närmare på här. Fästmön och jag får i stället längta lite efter varandra, det mår vi inte dåligt av. (Jo, lite, i alla fall jag.) Men nu är det som det är. Jag har i alla fall julklappar under min gran.

Det var ju lördag idag och lite lördagsgodis ville jag smaka. Det blev säsongens godis i form av två skumtomtar och tre ischoklad. Sen mådde jag illa igen.

Jag har spelat Wordfeud med Anna och tittat på säsongsavslutningen av Downton Abbey samt Friday Night Dinner. I den senare skulle den judiska familjen leka jul med sin mormor och farmor. Katastrofalt, som vanligt! Jag fick skratta lite.

Dags att sova. I kväll är jag mycket piggare än igår. I morgon säkert snäppet piggare ändå.

Tänk på dem som är ensamma i jul. Låt dem inte sitta ensamma, bjud in dem till ditt hem, om bara för en timma. Du anar inte hur mycket det är värt.

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka: Dag fyra hemma

Varning för läskig bild sist i inlägget!

Min fjärde dag hemma från sjukhuset är snart till ända. Det är en vecka sen min operation. I slutet av det här inlägget får du se mitt operationsärr som jag fotade idag på förmiddagen.

Eftersom natten var så kass ville jag göra allt för att dan skulle bli bättre. Jag har pinat mig själv att vara uppe nästan hela tiden, vilade bara en liten stund strax innan Fästmön dök upp i kväll för att spruta mig. Det tar på krafterna, stundtals var jag helt kallsvettig. Men det gör under för syresättningen och andningen!

Jag började med att försöka förmänskliga mig igen genom att peta i mina örhängen. Först i vänsterörat…

Tre stycken skulle in i hålen.

Sen i högerörat…

Tack och lov bara ett!

Jag tvättade mig ordentligt nära operationssåret och bytte förband. Det är fasen så tejprester kan sitta fast! Bilden på såret kommer sist i inlägget så att du som tycker att sånt är läskigt ska slippa se!

För att försöka hålla mig upprätt och få i mig ordentligt med syre tog jag en liten dammtrasa och dammade lite. Passade på att pynta – julkrubban med de sex vise männen har du redan sett! Men jag slängde ut lite tomtar och skit här och var.

Två små tomtar och en liten halmbock.

Inga excesser  i år, det blev några tomtar här och var och en och annan julduk. Skiten ska ju snart packas ner igen.

Tomten i glaskupan fick jag ett år i julklapp av äldsta bonusdottern. Jag är barnsligt förtjust i snöande glaskupor!

Många små saker har hängt med länge. Som det här paret som jag en fick av mormor och morfar.

Två trätomtar från 1960-talet.

Andra saker är nyare. Det här hjärtat fick jag av en kompis första julen efter att jag hade separerat.

Hjärtat är ganska nytt, duken betydligt äldre och från mormor eller farmor.

I köksgardinen hänger jag mina fina julfigurer. Jag har totalt sex stycken. I år får du se julängeln.

Julängeln i köksgardinen.

Köksgrisen har fått ett rött sidenband om halsen och sällskap av tomten med grötsleven. I det här köket äter vi nämligen inte gris utan vi sparar på våra små gulle- och julgrisar!

Köksgrisen med rött sidenband och tomten med grötsleven.

I vardagsrummet har skulpturen Påskliljan transformerats till Julliljan medelst tomteluva – same procedure as every year.

Påskiljan har transformerats till Julliljan.

Mitt coffeetable i vardagsrummet har blivit julgransbord. Här ska jag lägga mina klappar sen.

Julgransbord. 

Senare på eftermiddagen ringde jag mamma. Hon är lite uppspelt för på lördag är hon bortbjuden och det var ett tag sen. Jag är glad för hennes skull!

Jag åt en enkel middag, nyponsoppa och en banan som är på väg att bli brun. Mådde lite lätt illa efteråt och blev bara tvungen att lägga mig ner.

Banan och nyponsoppa = min middag.

Sprut-Anna dök upp vid halv sex-tiden och medförde mer nyponsoppa. Det är det som för tillfället går bäst att få ner. Anna hade med sig dagens post också, info från bostadsrättsföreningen full av negativa pekpinnar som alltid, lönebeskedet, som inte heller var nåt att glädjas åt eftersom jag är sjukskriven och så, dagens ljuspunkt, ett julkort från Hortellskan och Kitty!

Dagens post.

Anna stannade lite längre idag, men tiden sprang iväg och plötsligt var det dags för henne att rusa till bussen. Hennes Ajfån funkade inte att skicka sms-biljett från, så hon fick låna mitt busskort. Och nu har jag hört att hon hann hem och att expertisen i form av dotter hjälper henne med den krånglande tekniken.

Jag har suttit med mina räkningar och kvar att göra är att sortera in pappren i pärmar. Men det kanske jag sparar till i morgon, måste ju ha nåt att göra då också.

I kväll ska jag försöka läsa ut min bok på gång och förhoppningsvis hitta en ställning som funkar för lite TV-tittning.

Nu får du som är lite kackelmagad sluta läsa, för här kommer en bild på mitt operationssår. Jag har räknat agrafferna och det är totalt 23 stycken.

Såret en vecka efter operationen.

Anna har tittat på bilden och tycker att det ser ut som om det har läkt ihop bra. Själv tycker jag mest att det ser läskigt ut.

Vad har du gjort idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!!! Jag behöver input!

Livet är kort.

Read Full Post »

Att få känna sig lite normal en stund… och äta sill

Det blev en bra kväll igår, med Fästmöns och mitt sillbord. Det kändes nästan som julafton, men det kom ingen tomte med några klappar. Men ändå. Det var skönt att få göra nånting normalt, att få känna sig lite normal.

Dagen igår var tung och jag mådde inte särskilt bra fysiskt. Jag såg fram emot kvällen och försökte utföra de sysslor jag bestämt mig för att göra – i min egen takt. Två maskiner blev tvättade och hängda, sängen renbäddad. Och så skulle jag förbereda kvällens sillbord genom att koka ägg till våra ägghalvor. Det lyckades!

Jag lyckades koka ägg. Här de nakna ägghalvorna.

Till sillbordet på julen hör förstås julöl och snaps. Vi valde var sin Nisseöl. Snapsen dracks ur de små tennsnapsglasen som jag fick för 100 år sen när jag gifte mig. De är lagom stora, det vill säga rätt små, för att inte Kickorna ska bli påverkade.

Nisseöl till julsill och snaps i tennglas.

Vi hade bestämt att bara äta sånt vi verkligen gillar från julbordet. Därför blev det en salig blandning, för jag tycker nämligen att goda ostar hör hemma på ett bra julbord. Så goda ostar blev det! Brungräddat knäckebröd och kex till dem.

Goda ostar i form av bland annat cambozola, ädelost och Babybel. Vi hade även Skrattande kon, en bit Brie och en bit stinkyost.

Ölen öppnades med min väldigt 70-taliga kapsylöppnare från UK – naturligtvis med Union Jack på! Den kapsylöppnaren måste väl snart anses som vintage och värdefull..?

En Union Jack kapsylöppnare från 1970-talet, inköpt i London.

Jag försökte duka fint med fina silverbesticken jag fick av morfar i 18-årspresent och silvergafflarna från farmor. Och så hade jag äkta julservetter, tack vare Hjärtegoa L som hade lagt dem i julkorgen jag fick förra året av mina snälla, snälla kollegor på fakulteten.

Äkta julservetter med snögubbar på.

Bakom oss lyste den svarta stjärnan i fönstret. Jag gillar den verkligen och är så nöjd med detta köp!

Den lyste över oss och var oss nådig.

Tända ljus på bordet och bara julskivor (fem stycken) i CD-växlaren i köket…

Juleljus och juleljud.

Ägghalvorna blev klädda av mig på eftermiddagen. Nej, jag är inte så bra på att få det att se snyggt ut, men jag använde majonnäs, gravad lax, svart och orange rom samt dill.

Klädda ägghalvor.

Det blev lax över och den serverade vi på sidan av. Ingen av oss är överförtjust i gravad lax, men nån bit var tog vi i alla fall.

Gravad lax.

Köttbullar och prinskorv struntade vi, för jag hade ingen ork att försöka ge mig på att göra kycklingbullar. Kalkonetterna (prinskorv av kalkon) frös jag in och sparade till min julafton. Men av rödbetssalladen åt vi till några skivor julskinka (Anna) respektive örtmarinerad kalkon (Petite Moi).

Rödbetssallad går att äta även utan köttbullar.

Sillar hade vi valt fyra favoriter. Vi gillar mest sillar i klar inläggning – och så senapssill. Det blev därför senapssill, inlagd sill, brännvinssill och ansjoviskryddad sill.

Sillar i burk.

Och nej. Jag orkade inte lägga in sillarna själv. Jag orkade inte ens lägga upp dem på mina fina sillfat, men jag tryckte i alla fall ner farmors silvergafflar i burkarna. Till och med Janssons frestelse köpte jag färdig. Jag orkar inte leka fröken duktig för jag är rätt sjuk. Anna jobbade hela dagen och jag ville bara att hon skulle få komma hem till ett litet sillbord, dukat av mig. Vi åt, drack och njöt ändå. Och Anna var söt nog att diska eftersom hon vet att jag hatar det.

Anna och jag?

Jag är så tacksam för all den goda maten och för att jag inte behövde äta ensam, för att jag kunde äta maten med tak över huvudet och för att jag efter maten kunde vila. Kylan har återvänt hit och jag är fullt medveten om att alla inte har det så gott som jag i skrivande stund.

Livet är kort.

Read Full Post »

Glasbeundran

Det finns en del prylar jag gillar i mitt hem – förutom böcker, dårå. Jag är lite grann av en glasfetischist, faktiskt. Vackra glas i olika former har alltid fascinerat mig. Jag minns så väl de vackert slipade kristallglasen hemma hos farmor och farfar, dem vi serverades lingondricka i till maten… Den röda drycken bröts så vackert i glasets slipning… Nu dricker ingen lingondricka i dem längre. De står visserligen kvar i farmors och farfars stora ekbyffé, men hemma hos mamma.

Från Reijmyre glasbruk, som faktiskt ligger i Östergyllen, kommer ett antal ganska enkla glasföremål. Enkla, men vackra! Monica Bratt är en av mina favoritformgivare därifrån. Glasbruket är nu över 200 år gammalt och det som är ganska typiskt för just Reijmyre är de rubinröda föremålen. Jag har till exempel två flaskor/karaffer som jag gillar jättemycket i min ägo.

Vackert rubinrött. 

Mamma har en hel del glas, vaser, karaffer och skålar från Reijmyre. Allt är inte rubinrött, utan finns i färger som blått, grönt, rökgrått med mera. Enkla föremål, men otroligt vackra – och funktionella! – i just all sin enkelhet.

Nu går det ju inte så bra för våra glasbruk. Orrefors ska ju till exempel lägga ner och det tycker jag är synd. Men det är väl så att det inte lönar sig längre när det är billigare att tillverka glas utomlands. Sad, but true.

Jag har flera Orrefors-favoriter, bland annat de fina Coronaskålarna, designade av Lars Hellsten. Det började med att jag fick en av de stora Coronaskålarna efter min morfar. Sen har jag hittat mindre skålar på loppis och antikaffärer och köpt.

Corona.

Under 1980-talet tyckte nån att jag skulle börja samla på fina vinglas. Jag fick mitt första Orrefors Optica-glas, desginade av Gunnar Cyrén då. Jag har mest rödvinsglas, men även två champagneglas. Samlingen var större tidigare, men förminskades i samband med en bodelning. Och faktiskt, det räcker med två champagneglas, för champagne dricker jag helst bara med Fästmön!

Optica.

Dessvärre är Opticaglasen väldigt sköra. Och trots att jag är extra försiktig när jag använder dem och diskar dem går det oftast sönder ett glas varje gång. Detta gör att de för det mesta pryder sin plats i mitt vitrinskåp…

PS Om det är nåt värde i glasen? Tja Reijmyres glas är eftertraktade och Orrefors glasföremål kanske, ironiskt nog, får stigande värde med nedläggningen.

Livet är kort. Ibland måste man få vara lite ytlig och beundra vackra saker.

Read Full Post »

Zarah. Zarah Leanders memoarer

Den här boken kom i mina farföräldrars ägo efter att Zarah Leander och farfar vistats på sjukhus samtidigt och dessförinnan nyligen gett ut var sin bok. Men det är inte den enda beröringspunkten dem emellan: Zarah Leanders tredje man, Arne Hülphers, kom från en metodistsläkt precis som farfar! Dessutom var både Arne Hülphers far och farfars far pastorer i Finland. Jag har just läst Zarah. Zarah Leanders memoarer, skrivna av henne själv, men troligen med god hjälp av Jan Gabrielsson, som på titelbladet fått titeln handsekreterare.

Farfar och Zarah bytte böcker med varandra. Den här är förstås signerad av Zarah.

Zarah Leander och farfar bytte böcker med varandra. Zarah fick farfars bok Karl Hurtig – en livsgärning i Guds rikes tjänst och farfar fick Zarahs memoarer. Naturligtvis ett signerat exemplar med en dedikation som lyder

Till Pastor + Fru Mansfield Hurtig. Zarah Leander

När farmor gick bort 1982 hamnade boken i mina föräldrars ägo, men inte förrän nu har jag läst den. Jag hade tittat på den många gånger hemma hos farmor och farfar där den tronade på en sorts coffee table bland konstböcker och andra vackra bilderböcker. Boken om Zarah stack onekligen ut med sitt omslag med bild på primadonnan själv samt en tecknad stjärna i sjutttiotaliga färgerna orange och cerise…

Äntligen har jag läst den här boken! Den har lockat så länge, men först nu blir det av! Boken är alltså självbiografisk. Den beskriver mest Zarah Leanders karriär, även om privatlivet, såsom de tre äkta makarna och barnen, nämns. Men privatlivet kommer i skymundan för karriären – i boken, alltså. Jag kan bara gissa att det till viss del gjorde det även i verkliga livet. Däremot ägnas ett kapitel åt att utförligt beskriva Zarah Leanders kontakter med tyska nazister – och att framföra argumentet att hon var

politisk idiot.

Vidare skildras också hur svårt det var för Zarah Leander att återvända till Sverige efter åren som firad filmstjärna och artist i Tyskland. Särskilt svårt var det förstås att inse att hon var persona non grata vid återkomsten hit. Åren i tysthet på det 39 rum stora slottet Lönö nämns, men inte mer.

Jag hade önskat att boken gav mer om privatlivet. Det känns som om vissa delar är överhoppade och det finns luckor på många år som knappt nämns. Nåt litterärt mästerverk är boken inte heller, men den är helt klart läsvärd och intressant. För tycka vad man vill om Zarah Leander, vill man ”se” en stjärna kan man gott och väl läsa den här boken och ha stor behållning av den!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hackigt, djurvänligt och perkele

Usch, det börjar bli kallt på riktigt! Jag har inget emot hösten med alla vackra färger och mökret – ja, jag gillar mörkret rätt mycket för då har man liksom rätt att sitta inne och kura vid tända ljus, med en bok i ena handen, en chokladask i den andra. Men jag gillar inte kylan! Ett skäl till det är att jag har svårt att ha andra skor än mina tunna gympadojor just nu på grund av hälen. Och på grund av aliens intåg har jag svårt att få plats i en varmare jacka än nån av mina luvatröjor. Idag grävde jag fram en skitful, tjockis-svart, förstås, gammal fodrad fleecejacka. Jag får plats med en luvatröja under den, till och med. Det funkar hyfsat men är inte snyggt. Och det är ju lite synd, det, eftersom jag är sååå intresserad av snygga kläder. SKOJAR!!!

Här vilar mitt senaste klädinköp, pumatröjan, tillsammans med ormen jag har stickat själv, ovanpå leopardfilten. Var det nån som trodde att jag inte var djurvän???

Igår kväll blev det väldigt kallt. Jag åkte och hämtade Fästmön från jobbet klockan 21 och körde hem henne eftersom hon var så himla hostig. Och kall, fuktig luft gör hostan värre. Vad hände? Jorå, jag började hackhosta själv. Skitirriterande. Vaknade mitt i natten och hostade som 17. Sen nös jag lite också, för säkerhets skull. Förkylningen är väl annars den minsta av mina bekymmer och krämpor, men den verkar vara den envisaste.

Hälen gör också ont idag, gissningsvis för att jag promenerade till Thaistället tur och retur igår för lunch. Det räcker med såna korta sträckor för att den ska börja värka djävulusiskt. Tyvärr har Nål-Janne inte tid att leka voodoo med mig i nästa vecka. Jag får vänta ända till den 23 oktober på lite smärtlindring. Ja, ja, jag får väl göra mina övningar och försöka gå så lite som möjligt. (Inte så lätt…)

Dagens jobbagenda innehåller pyssel med intranätet samt att kolla upp en idé kring postrar som en av våra forskare fick. Roligt när saker inte alltid handlar om webben, tycker jag! Och så ska jag visa en av mina favoriter på institution 2 hur man lägger in kalendarieuppgifter. Det är ju väldigt praktiskt om folk lär sig det, för detta är en sån uppgift som tar lite tid – alla sidor ska ju skapas i två versioner, en svensk och en engelsk.

Den här kalenderflickan behöver man inte lägga in nåt i, man bara drar av en lapp för varje dag. Flickan kommer från farmors hem och visst ser hon lite rysk ut?

I kväll blir det lite städning hemma. Badrummet och duschrummet/toan behöver skuras. Men dammning och dammsugning av resten av mitt hem sparar jag till lördag. Största hushållsproblemet just nu är vad jag ska hitta på till middag i morgon när Anna kommer. Vi har båda jobbat en hel vecka och är aströtta. Anna ska dessutom jobba helg. Så det får bli nånting som går snabbt och lätt, typ… räkor och vitt vin, kanske..?

Jag läser Anna Janssons senaste bok och såg igår ett roligt uttryck som anspelar på ett annat (Rippe vet säkert vilket):

Management by perkele!

Det tyckte jag var lysande!

Livet är kort.

Read Full Post »