Den Svarta Boken: Fårost- och tomatsåslasagne

Nu ska jag öppna Tofflans Svarta bok för dig…

Nu öppnar jag!

Det här är en bok jag började skriva 1999. Jag skulle gärna lägga ut hela förordet till boken här, men då blir somliga så arga, så arga. Och jag har lovat mig själv – jag faller inte för påtryckningar och hot – att inte ge dessa energitjuvar och elakingar nån mer plats i den här bloggen. Därför får du bara en del av förordet – och jag nästan HÖR hur ditt ögonbryn åker upp…

[...] Tanken med den här boken är att sudda bort ordet ”bördor” vad gäller matlagning. Här har jag samlat, i stor oordning, ett antal enkla och ganska billiga recept. En del rätter har jag komponerat själv, andra har jag fått [...] Och jag har provat att laga alla rätterna själv! [...]

Det trodde du inte, eller hur?! Men nu öppnar vi den! Det recept jag bjuder på den här veckan är dedicerat till Lisa Gräns, en av dessa ödmjuka läsare som inte kommenterar så ofta, men som ibland mejlar och som jag faktiskt har träffat IRL också!

En originalsida i Svarta Boken.

Var lugn! Jag kan nästan inte själv läsa kråkfötterna, men nedan kommer receptet. Det är för övrigt helt fritt från hästkött, ja faktiskt helt fritt från kött överhuvudtagt…

Fårost- och tomatsåslasagne
(fyra portioner)

Vad behövs?
2 gula lökar

2 – 3 klyftor vitlök

2 burkar krossade tomater

2 buljongtärningar

200 gram fårost

salt

svartpeppar

piri piri eller stark paprikakrydda

2 Kelda ostsås till pasta (Ja jag är lat! Ostsås som man gör själv har för övrigt en tendens att bränna fast i kastrullen. På det här sättet slipper du försöka få ren en brändost-kastrull…)

12 lasagneplattor

riven, lagrad ost

matfett

Redskap:
Kniv

skärbräda

konservöppnare

vitlökspress

rivjärn

slev

ugnsfast form

kastrull, 2 – 3-liters

Börja med att sätta ugnen på 225 grader. Gallret ska vara längst ner i ugnen. Skala och hacka löken. Skala vitlöken. Smält lite matfett i en stor kastrull. Fräs löken tillsammans med pressad vitlök. Peppra. Krydda med lite piri piri eller stark paprikakrydda. Häll i tomaterna. Smula i buljongtärningarna. Koka i cirka fem minuter. Rör om då och då.

Smula i fårosten. Salta och peppra. Det behövs inte så mycket salt eftersom osten och buljongen är salta!

Smörj en ugnsfast form. Häll i tomatsås, ostsås och lasagneplattor i några lager. Sluta med tomatsås. Strö över riven ost.

Grädda nederst i ugnen i cirka 30 minuter.

Min kommentar: Mums! Servera med sallad, gärna med oliver!

Livet är kort. Ibland förvånar jag till och med mig själv.

Read Full Post »

Fall!

Idag är det fem år sen jag föll. Fallet hade föregåtts av ett tufft år (2006) – organisationsförändringar på jobbet med stor oro på avdelningen, en separation, en utsliten axel som äntligen blev opererad efter ett års väntan på operation och så min pappas hastiga och onödiga bortgång – bara för min del. Vi hade stämt träff efter jobbet. Först skulle vi bara ses och ta en fika, men eftersom det var middagstid föreslog jag att vi skulle gå och äta nånstans i stället. Från min sida var syftet med träffen att träffa en bekant som jag hade ”pratat” lite med på nätet.

Fästmön på Pride 2009, en av mina favoritbilder!

Det var inte läge för nån av oss att inleda nånting annat än en vänskap. Men jag erkänner ärligt att jag föll. Jag föll verkligen som en fura – med ett stort brak. Särskilt minns jag ett ögonblick, jag tror Anna hade varit och pudrat näsan. När hon är på väg tillbaka till bordet bara inser jag att den här kvinnan vill jag älska och följa och ha vid min sida resten av livet.

Fem år sen är det idag. Fem år sen jag fick den insikten och fem år sen jag såg Anna första gången och fem år sen jag föll. Anna hade sett mig nån dag innan när vi var på ICA Kvantum och körde var sin stridsvagn. Eller Anna körde varuvagn, jag stridsvagn – jag hatar nämligen att storhandla.

Det är lätt att vara med Anna. Vi är väldigt olika som personer, men när jag härsar upp mig, som vi säger på östgötska, är Anna lugn som en filbunke. Anna är mer eftertänksam och klok än jag, jag är mer impulsiv och efterklok. Vi är båda – även jag, tro det eller ej! – snälla och omtänksamma.

Anna har fyra fina barn, som jag inte längre skriver om här så mycket av olika skäl. Men jag vill säga att de är en härlig bonus i livet! Jag har inga egna barn och jag lär inte få några – en alien räknas inte.

Livet har inte direkt fortsatt vara enkelt sen vi träffades. Kris på kris har följt och en och annan har försökt söndra och förstöra det Anna och jag ”har”. Dock utan framgång. Det finns inget värre en avundsjuka/missunnsamhet och sånt slår bara tillbaka på den som inte kan glädjas eller åtminstone acceptera andras lycka. Dessutom kommer vi starkare och än mer sammansvetsade ur varje kris.

Vi har nu en minst sagt osäker tid framför oss, men eftersom vi kämpar mot samma mål vill jag tro att framtiden är ljus för oss. Därmed inte sagt att allt lär bli enkelt alltid för oss. Jag vet bara att jag fortsätter att falla för Anna – varje dag.

Anna, jag älskar dig!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kändisar intervjuar kändisar. Om de är sköna människor

Just som jag har påbörjat min middag, intagen framför datorn, läser jag en sån intressant krönika att jag måste avbryta min måltid och blogga. Det är Niklas Wahllöf som skriver om kändisar som intervjuar kändisar i olika program på TV. Det här med att en kändis har tagit journalistens roll och nyfiket intervjuar en annan kändis.

Middag vid datorn idag.

Det Niklas Wahllöf ställer sig tveksam till är var fokus hamnar – på kändisen som intervjuas eller på den nyfikne kändisen som gör intervjun.

[...] frågan är om det inte nu råder ett omvänt förhållande, att den nyfikna – reportern, programledaren, konferencieren – är huvudobjekt. [...]

Uppenbarligen är det ganska gott om TV-program som har detta koncept att en kändis intervjuar en eller flera andra kändisar – utan att intervjukändisen är journalist. Som exempel nämner Niklas Wahllöf Patrik Sjöberg och Kjell Bergqvist. Lite intressant att just Patrik Sjöberg har blivit så i ropet efter sin (?) litterära debut (vem skrev boken?). Dessförinnan var det ganska tyst runt honom. Kjell Bergqvist reser just nu runt i Asien och äter deras mat i TV. Honom fick jag nog av på Pride – han var där varenda dag med sin fru och sitt barn. Varför då, kan man ju undra..?

Det är inte just dessa två som Niklas Wahllöf kritiserar, de är mest exempel. Det han ifrågasätter är lämpligheten och hur man har bedömts vara lämplig:

[...] På senare år har en drös kända människor från andra roller kommit att axla just reporterns eller programledarens uppgifter. Lämpligheten tycks bedömas utefter om man anses vara en skön människa. Vi har sett allt från skådespelare eller musiker som lagar mat, eller reser runt och äter mat, eller bara reser, till dokusåpadeltagare som frontar egna magasin. Och kändisar som umgås med kändisar i högreståndsmiljö. Allt med varierande resultat, från bra till riktigt uruselt. [...]

Ja, jag håller med. Det vore intressant att få veta varför just vissa bedöms vara lämpliga programledare – bara för att de är kändisar av olika slag. En del program blir ju bra, jag tänker på Stjärnorna på Slottet och Sommarpratarna, medan annat… står jag inte ut med. Jag stänger av eller byter kanal, helt enkelt.

Men som exempel tycker Niklas Wahllöf när det gäller Patrik Sjöbergs program att det blir lite varierande resultat. Och ibland blir det inte så bra:

[...] Stjärnan tenderar att skymma stjärnan. Hade det räknats minuter i första avsnittet, då Sjöberg träffade Kajsa Bergqvist, som gick åt till Patriks intervju med Patrik (och en skrattande Kajsa bredvid) kan summan ha blivit att programmet mest handlade om honom. [...]

Idag är många journalister arbetssökande. Men det, liksom fokus, tycks TV-kanalerna strunt i, enligt Niklas Wahllöf. För så längen en kändis intervjuar en kändis kan man antagligen fånga tittarens intresse för en av dem i rutan. Förhoppningsvis blir det ändå inte så att vi varenda dag får se TV-program där kändisar är programledare. Men Niklas Wahllöf gör mig lite skrajsen när han rundar av sin krönika med att skriva att han åtminstone skulle kunna se ett avsnitt av nedanstående:

[...] Och kanske kommer en dag varenda intervju-, prat-, mat-, sångprogram och resereportage att presenteras av känt folk från annan bransch. Mikael Persbrandt som programledare för ”Kompisar på Kebben”?
Skådespelaren i bar superkropp tar kändisar mot toppen av Kebnekaise samtidigt som de måste slänga käft. Kan bli utslagstävling, faller du dör du. [...] 

Eller… Niklas Wahllöf är lite nyfiken på detta… En rolig och ironisk krönika har han i alla fall skrivit! Tack!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällsjox

En promenad med snabeldraken*  väntade när jag kom hem från jobbet. Fy te rackarns, det var sååå varmt… Massor med hår försvann in i gapet på draken – jag fäller hår värre än ett djur just nu. Har läst mig till att det tillhör Åkomman, som farfar Sven** skulle ha sagt. Trist.

Svängde in på Tokerian först och inhandlade ett födelsedagskort med innehåll till mamma. Kom till och med ihåg att posta det. Hon får försöka ge sig till tåls med öppningen och helt enkelt hålla fingrarna i styr.

Snabeldraken och Tofflan – NOT! Jag har aldrig högklackat på fötterna och aldrig nåt med volang upptill!!!

Tänkte att jag skulle laga lite mat i kväll innan korven sprang iväg till stinkypåsen. Det blev tre kycklingkorvar med bröd, grillade i ugnen, förstås. Det är bara människorna puckona som har uteplatser som får grilla på grillar med grillkol/-bricketter och tändvätska i den här bostadsrättsföreningen. Så himla smart, dårå, eftersom rök stiger!.. Men det är det visst ingen som fattar av  gräsrötterna puckona…

På tal om människor gräsrötter puckon tänkte jag nästan filma en sekvens nyss och skicka till Barnavårdsnämnden***, typ. Satt i godan ro vid köksbordet och smaskade på mina korvar och läste UppsalaTidningen när jag hörde ett bekant vrål. Jorå, det stämde in på den jag trodde att det var. Bakom gick föräldern (?) med mobilen i högsta hugg, som vanligt. Tror paret var ute en kvart och under den tiden ville Mini leka med andra barn fast det fick h*n inte. Föräldern(?), däremot, lekte hela tiden med sin mobil. Är det så man gör när man vaktar barn..? En stilla undran.

Jag har kladdat med GB-lådans sista Päronsplitt, så nu ska jag tvätta handen innan jag telefonerar med släkten. Solen beter sig idiotiskt just nu, fram och tillbaka. Mina persienner åker upp och ner – som om jag inte har annat att göra än att gläppa med persiennerna…

Har annat att göra än gläppa med persiennerna.

*snabeldraken = dammsugaren
**farfar Sven = Chuckys farfar, inte min. Min farfar hette Mansfield
***Barnavårdsnämnd = läskig myndighet som fanns på stenåldern när jag var barn. Hade som främsta uppgift att ta barn från olämpliga föräldrar.

Read Full Post »

Vecka 17: Fylla och Falla

Att det är födelsedag tar bloggen ingen hänsyn till. Det är torsdag och då levereras en lista med höjdpunkter (fylla, som i fylla år) respektive lågvatten (falla, som i falla omkull).

Så här är det enligt en 50-åring:

Fylla

• Födelsedagar (jag skiter i hur mycket jag fyller, det är kul att få paket)
• En gigantisk Toffelkran = långnäsa (det trodde ni inte va?!)
• Cyperns låt till ESC 2012 (kan bli min totala favorit, rentav!)
• Premiärkörning med Johan (gick ju som en dans!)
• Fästmön (äntligen får vi resa bort tillsammans!)

Falla

• Människor som inte står för det de har sagt – eller inte förklarar hur de kan ändra uppfattning över natt. Och framför allt, såna som aldrig ber om ursäkt när alla inblandade vet att de har gjort fel – ert tigande är så dåligt! (vill inte ha er i mitt liv)
• Annonser med felstavade ord (f*n, det är proffs om gör annonser, korrekturläs!)
• Fredagssjuk (varför mår jag alltid dåligt när jag ska vara ledig?)
• Rackebajsare (vem vill äta korv som ser ut som bajskorv? hur tänkte ni???)
• Arbetslösheten bland Uppsalas unga har gått ner – BRA! Men vad har kommunen gjort???

Read Full Post »

Fönstermän, packning och hur fick jag dagarna att gå..?

Idag på förmiddagen får jag besök av några fönstermän. Ja, jag TROR att de är män, men det vet jag ju inte förstås. Vår bostadsrättsförening ska byta alla fönster i de cirka 300 lägenheterna. För att det ska bli rätt och riktigt måste nu samtliga fönster och balkongdörrar mätas. Vad jag har förstått kommer de till min lägenhet först, så jag bad att få jobba hemifrån tills de har varit här. Jag började redan igår kväll och satt två timmar med en översättning. Idag la jag sista blicken och handen på den i ungefär en halvtimma och nu är den ivägskickad till forskaren som senast i eftermiddag ska skicka in en ansökan. Frågan är vad jag ska göra nu?

Så här såg det ut utanför mitt kontorsfönster i fredags.

Vädret verkar tack och lov bli bättre. Solen gör tappra försök att bryta igenom, men lyckas inte helt. Det är i vart fall varmare. I kväll måste jag börja fundera vad jag ska packa ner i min väska på hjul till vår lilla resa. Det är svårt när man inte vet om det ska bli varmt eller kallt, kanske snö, eventuellt regn eller möjligen sol. Vädret är som vi aprilbarn – synnerligen omväxlande. Svårast är nog att veta vilka ytterkläder jag ska ta med. Man kan ju liksom inte ta flera olika jackor utan en. Och nu har jag provat en tjockis-svart vårjacka som är lång, men ganska tunn. Den tar jag – trots att jag ser ut som en korv i den. Nya gympadojorna ska också med, för jag räknar med att gå ganska mycket. Men sen…

Fönstermännen kommer om en timma. Jag har tvättat mig, klätt mig, bäddat och jobbat en stund. Vad ska jag göra nu? Troligen äta frukost och läsa lokalblaska. Men det är konstigt, för jag känner mig redan rastlös. Jag undrar så hur jag fick dagarna att gå för mindre än ett år sen. De ändlösa dagarna när jag försökte hänga upp tiden på små krokar – för att sen då och då bara falla och bryta ihop i ren förtvivlan. Utan Fästmöns dagliga omsorger hade jag inte suttit här idag. Utan snälla mammas extraslantar då och då hade jag inte heller suttit här. Och utan de gamla vänner som stannade kvar och de nya som tillkommit under resans gång och som har stannat kvar (en del bara passerade…) hade jag varit noll och intet. Det här tänker jag på varje dag. Varje dag.

I kväll blir det packning och sen förstås TV – tisdagar är min stora TV-kväll. Näst sista avsnittet av Så levde de lyckliga visas klockan 20 på SvT, tätt följt av Desperate Housewives klockan 21 på Kanal 5.

Vad ska du göra i kväll?

Read Full Post »

En trappa ner, muggar och dagar med vuxentid

Dagarna går så fort. Jag samlar mig inför den 7 maj när jag ska jobba mer på en annan institution än denna. Jag kliver ner en trappa för att jobba 80 procent, men ska ha kvar 20 procent och kontoret här till den 31 juli. Arbetslivet är spännande och lite läskigt! Vid mötet i måndags fick jag veta vad jag ska jobba med. Inte riktigt samma helhetstanke som här, så jag inser att det är upp till mig att påverka.

Jag jobbar just nu högst upp i huset, men ska kliva en trappa ner på 80 procent. Samtidigt ska jag ha mitt kontor högst upp kvar.

M och jag ska fortsätta dela kontor här uppe på torsdagar. I morgon ska vi möblera om, för det känns ytterligt fånigt att ha skrivborden bredvid varandra. Vi ska också packa ner prylar som tillhör en av forskarna som satt i det här rummet tidigare. H*n kommer visserligen tillbaka i juni, men då får h*n ett annat rum.

Igår hade vi institutionsinformation på förmiddagen, en sorts veckostormöten. Det var information från skyddsombudet och det fanns även en kille här från ett företag som säljer handlovsstöd och annat smått och gott. Just nu provar jag bland annat en gummimatta med bubblor att stå på och faktum är att mina fötter mådde riktigt bra igår kväll! För du ska veta att dessa 42:or kämpar hårt med att bära upp Tjockis-Tofflan… Vidare provar jag ett nätt litet trådlöst tangentbord (kopplat via USB). Det är fullkomligt perfekt! Förutom priset, dårå… Men my man S och jag ska kolla på liknande från ett annat ställe där man kan få dem för att par hundralappar. Jag vill inte att man ska kosta på ett nytt tangentbord för mycket, för om jag blir kvar här är nog en bärbar dator det optimala på lång sikt om jag ska röra mig mellan institutionerna.

I övrigt har inte mycket hänt sen sist. Jag jobbar om dagarna, Fästmön har varit ledig måndag och tisdag. Igår var hon och Linn på stan och hade nåt fuffens för sig. Jag får aldrig veta nåt som vanligt, mer än att de fikade och provade hattar och Anna bytte en av Iron Maiden-muggarna hon fick av Johan i födelsedagspresent (den hade en spricka i sig). Själv funderar jag på att ta den mugg jag fick av Linn förra året i födelsedagspresent till jobbet.

Förra årets födelsedagspresenter från Anna och barnen. På muggen från Linn fanns ett tänkvärt budskap.

På muggen från Linn finns ett tänkvärt budskap som lyder ungefär:

Be nice to your kids, they are the ones that chose your nursing home!..

Jaa, vad säger man när till och med bonusbarnen kommer med små vinkar om att man kunde vara… snällare..?

Idag ska jag iväg på provtagning och läkarbesök, men jag tänker inte stanna länge och jag tänker inte se till att bli inlagd. Förra gången jag besökte den somatiska akutmottagningen fick jag skriva på ett papper där jag intygade att jag på eget bevåg vägrade lägga in mig, men va f*n, et var ju fredag! Sen blev jag inlagd på måndagen efter en undersökning och då var jag väl för svag för att protestera. Den fällan tänker jag inte falla i igen! Vem vill vara patient på Sjukstugan i Backen som anställer odjur? Inte jag, i alla fall.

I kväll ska jag både tvätta kläder och tvätta mig och mitt skitiga hår. Det kanske rent (!) av blir två maskiner tvätt som går – vi åker ju om lite mer än en vecka. Det är lite svårt att komma på vilka kläder man ska ha med sig när vädret svänger såsom det gör. Mamma sa i telefonen igår att det skulle komma snö idag… Ska försöka hinna telefonera med en vän också innan jag åker till Annas jobb för att skjutsa ut henne till Himlen. Hon jobbar i kväll och i morgon kväll och tyckte att det var bättre att åka hem och förbereda för de yngre barnens ankomst på fredag. Men sen ses vi ju igen på onsdag efter klockan 21 när Anna har slutat jobba. Jag tror att vi båda ser fram emot lediga dagar i varandras sällskap. Det blir inte mycket vuxentid tillsammans, särskilt inte när vi jobbar kors mot varandra – Anna kväll och jag dag, Anna helg och jag helgledig.

Tankarna på den hemliga bloggen har lagts lite på is. Jag tänker i stället göra vissa inlägg här helt privata, alltså bara för mig själv att läsa. Att sluta skriva är inte att tänka på, det är min gratisterapi. Men ärligt, det har funnits stunder när jag har övervägt att fakturera ett och annat odjur för all tid som har gått åt till att må dåligt och alla svackor som fortfarande kommer och stör i min annars ganska njutbara tillvaro…

Read Full Post »

Det är farligt på sjukhus…

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är farligt att vistas på sjukhus! Jag läser i Dagens Nyheter på nätet om en patient som avled  på väg ut från sjukhuset.

Patienten träffades av en dörr som öppnades med automatöppnare av en person som var på väg in. Dörren gick inåt, på patienten, som alltså var på väg ut, varpå patienten föll, slog i huvudet i en receptionsdisk och föll i golvet. Patienten förlorade medvetandet och avled senare trots snabb vård.

Danderyds sjukhus, där den tragiska händelsen utspelade sig, Lex Maria-anmälde det hela. Dessutom har man nu låtit sätta in ett fönster i den aktuella dörren så att inpasserande och utpasserande ska se om det står nån på andra sidan.

Sitter man i en sån här hinner man inte skutta undan från automatdörrar som flyger upp… 

Ja, automatdörrar må vara bra i vissa sammanhang, men just när de slås upp inåt kan de vara livsfarliga. Jag har själv upplevt detta på nära håll när jag arbetade på en av stans inrättningar för omsorg om personer med funktionsnedsättning. En sak var väl om en person utan funktionsnedsättning stod utanför när dörren flög upp – de flesta av oss kunde hoppa undan. Lite svårare för den som har kryckor eller sitter i rullstol… Inte en chans att sätta sig i säkerhet. Hur tänkte man, liksom? Inte alls, skulle jag vilja säga…

Read Full Post »

Litta trött…

Litta trött är hon allt, Tofflan, i skrivande stund. Det har varit en dag full av intryck och möten med nya människor och då har nog även jag rätt att vara lite slut i rutan. Jag är så glad, i alla fall, att just människorna som jag ska vistas bland, är snälla och intresserade av det jag ska göra. En del har massor av tankar och idéer, nästan så att man får bromsa lite. Det är ju en strategisk plan jag ska ta fram i första hand… Det enda trista är att jag inte får löneförhandla. Det har jag liksom aldrig gjort på de här månaderna och det känns inte riktigt OK. Men jag överlever.

Gu natt! (Ja, jag vet att bilden är gammal, men jag känner mig lika trött i skrivande stund. Fast idag har jag snyggare frisyr eftersom jag var hos min frissa M igår.)

Jag har försökt rensa skallen med att surfa runt lite i omvärlden och att läsa mina favoritbloggar – se högerspalten. Faktum är att jag endast två gånger på dessa år jag själv har bloggat inte har kollat in alla Kickor och Pluttars bloggar! För även om min blogg har en jädra massa output är inputen ännu viktigare! Kom ihåg det! Att det är viktigt att läsa vad andra skriver – bloggar, artikar och sånt. Om jag nu får pekpinna lite…

Hemma i kväll hade en modell mindre i huset skrikkonsert i typ två timmar. Jag blir smått galen. Men jag pratade i alla fall med en trevlig tjej på Telia angående min mobilfaktura och jag blev åter igen glad åt att Telia har blivit så serviceinriktat. BRA! (Här skulle till exempel mitt fack Dimsyn kunna lära sig ett och annat…)

När konserten äntligen tystnat ringde Fästmön – och då satte nån igång att hamra och spika. (Gissa om jag starkt funderar på att ha fest i helgen eller nåt. Kanske öva på min Clog Dance*-läxa???) Det var gott att prata med Anna! Hon får mig att stå upp och inte falla när det viner om öronen. Och jag talade om det för henne också att utan henne hade jag nog inte funnits kvar på den här planeten. Det är sant. Det är hon som gör att livet får mening och hon som är den där oasen jag ser när jag hasar fram i öknen.

Här hasar jag fram emellanåt.

Öken… HA! Det är skitkallt idag! I morse var det nästan 14 grader kallt här. När jag skulle åka hem från jobbet satte snöyran igång. Nu snöar det visst inte längre och temperaturen har stigit, men det är vinter.

Mamma ringde nyss för att höra hur det hade gått idag. Tänk vilken tur jag har som har en mamma som fortfarande bryr sig, trots att Sorgebarnet Dottern  är nästan 50 bast…

Än mer tur har jag som kan suga i mig och ta till mig alla hurra-rop och kramar och lycka till-hälsningar som vänner och bekanta och okända människor lämnar här på bloggen. Det tackar jag varmt för!!!

Nu är det dags för Trött-Tofflan att tandtråda och borsta tanden innan hon kryper ner en stund med Palmebiografin. Snäll vän, Jerry, som gav den till mig i julklapp! Jag hoppas att han har uppfattat hur mycket jag gillar den här boken!!!

I morgon efter jobbet ska jag träffa en gammal bekanting från ett annat arbetsliv, ett arbetsliv längre bak i tiden. Från den tiden runt omkring när jag var gift. Vi har inte setts sen… 1997? 1998? Du må tro att vi har mycket att ta igen. Därför, tyvärr, ingen Antikrundan för min del i morgon kväll! Sms-jouren klarar sig fin-fint ändå!

 

*Clog Dance = träskodans

Read Full Post »

Faktum #11: Att falla smart

Frost och halt idag. Då gäller följande:

Det är smartare att halka på gräs än på asfalt, för gräs är ju mjukare.

Read Full Post »