De faller som käglor…

Det verkar som om det är många sjukdomsfall på gång! När jag telefonerade med mamma igår kväll var det astman som var svårast och med den andningen. Samma som jag hade det jobbigt med efter operationen… Hon har i alla fall fått och fyllt i blanketten för riksfärdtjänst till mig i påsk och idag ska den postas. Sen får vi se hur det blir. Min häl klarar inte långkörningar, så nån resa neråt landet för min del är inget alternativ. Sen vet jag att det finns folk som har åsikter om det, men jag ber er vänligen men bestämt att hålla dem för er själva när ni inte har tillräckliga fakta. Igår hade jag dessutom ont i musklerna som antagligen delades vid operationen – idag känns det helt OK. Det är nog så att ont krut = Tofflan inte förgås så lätt. För att jag är ond och elak får jag höra så ofta från vissa håll att jag vissa stunder tror på det själv. Vilken tur då att familjen, släkten, mina kollegor och en del av mina vänner tycker att jag är snäll och omtänksam, i alla fall! Och det är ju dessa som räknas!

Fästmön är riktigt rasslig och igår låg hon mest och vilade och läste. Det är väl bara att låta det hela ha sin gång, men det är förstås jobbigt och tråkigt. Igår kväll kom mejl från prefekten på institution 2 att vi måste ställa in förmiddagens möte – på grund av sjukdom. Detta misstänkte jag nästan. Tidigare hade det kommit ett annat mejl, från den hjärtegoda L, där hon bokade av vår lunch – på grund av sjukdom. Och så i morse, strax efter klockan sex, kom sms från Johan att även han var dålig. Så, som sagt, det är väl bara Det Onda Krutet som står på benen – trots att ena hälen fortfarande, efter snart ett år, gör ont. Den är bättre men fortfarande ond.

Gårdagens höjdpunkt var bokpaketen från Bokus! Men först ska jag klaga lite: Det ena fick jag åka och hämta på ICA Heidan, det andra kom i postboxen. Lite idiotiskt att de inte kan samköra ens beställningar. Dessutom var det stora paketet portofritt, medan det lilla, som innehöll en bok jag haft på bevakning, kostade tio kronor i porto. Dåligt, Bokus! Innehållet i paketen var jag emellertid mycket nöjd med! Sammanlagt blev det sju böcker till mig och Anna – tre inbundna och fyra pocketar – för runt 500 kronor!

Mina böcker! 

Vi åt kycklingkorv med bröd och räksallad till middag. Såna middagar blir det när jag lagar maten! Jag tvagade mig därefter, synnerligen behövligt. Betalade ett par räkningar, ringde mamma och spelade Wordfeud med Anna. Anna är helt hopplös, hon vinner hela tiden! Jag blir grinigare och grinigare. Lite TV blev det också, Veckans brott. Leffe var så rolig och sa så många saker som jag hade velat citera, men jag hann inte med att anteckna. Tur att Niklas Svensson på en av kvällsblaskorna är en sån flyfingrad twittrare!

Mitt viktiga möte idag om avstämning och om framtiden blev alltså inställt. Jag hade det på känn. Nu väntar ytterligare dagar i ovisshet. Om jag bara finge ett besked åt nåt håll så jag kunde rätta mig efter det! Jag tar nog de erbjudna 20 procenten på institution 1 – i alla fall under de dagar jag kan komplettera upp till heltid med a-kassa. En dags jobb per vecka… Det lär kännas konstigt…

Halkar nog ner på ett stormöte i huset på förmiddagen. Företagets framtida organisation kan jag väl säga att jag struntar i om jag inte får jobba kvar, men det bjuds på kaffe och macka. Ja, så närig är jag!

I övrigt har jag en del jobb för institution 2 idag, där jag i skrivande stund inväntar underlag, bland annat, samt rapport angående ett rapportprojekt. Och så ska jag fortsätta bygga på Husets webbplats… Det fylls på!..

Vad händer hos dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har älskat dig så länge

Fästmön noterade att det var en film i kväll på SvT2 som fått högt betyg i TV-tidningen. En annorlunda film, fransk-tysk, ett drama. Vi bestämde oss för att se Jag har älskat dig så länge.

Den tar, den här filmen.

Jag brukar mest se thrillers, deckare och skräckisar. Den här filmen faller under kategorin drama – även om den handlar om mord. Efter 15 år i fängelse för mord på sin son släpps Juliette fri. Hon får bo hos sin syster Lea och hennes familj – make, två adopterade döttrar och makens stumme far. Långsamt börjar Juliette komma tillbaka till livet, trots att hon bär på en hemlighet. Och av en händelse får Lea mer fakta och kan lista ut vad som har hänt.

Den här filmen tar. Den letar sig in i det mest förhärdade hjärta. Den bevisar att det knappast finns en större kärlek än en förälders kärlek till sitt barn. Nåt jag aldrig till fullo kan förstå, eftersom jag inte har några eller kan få några barn. Men jag kan inse känslorna, tro det eller ej.

Kvällens film får högsta Toffel-betyg. Det går inte att ge den nåt annat.

Livet är kort.

Read Full Post »

Slappt språk

Jorå, jag hittade en (1) intressant artikel i dagens lokalblaska. Artikeln är signerad Lisa Irenius, snart den enda på tidningen som jag tycker kan skriva – dels hitta intressanta ämnen, dels formulera sig väl. Ärligt talat undrar jag hur länge hon blir kvar på blaskan. En vacker dag kommer nån och NAPPAR henne till ett betydligt mer spännande uppdrag. Tror jag, dårå.

Lisa Irenius artikel bär titeln Slappt språk blir självmål och finns – hör och häpna! – redan utlagd på nätet. Det är bra, det, får då kan du egentligen sluta läsa det här blogginlägget och läsa Lisas artikel i stället.

Här läses böcker! Detta är en bild från mitt eget hem.

I artikeln kopplar Lisa Irenius samman de fakta att det skrivs sämre, det läses färre böcker och det hatas mer på nätet. Och så berättar hon om tidningens ambition att korrläsa och ändra i läsarkommentarer – för ett antal år sen. Det låter inte klokt i mina öron och det är skönt att veta att journalisterna på lokalblaskan ägnar sig åt annat. Men de borde ägna en liten stund åt att korra sina egna alster, tycker jag. För dessa journalister är ju att anse som proffs, medan vi bloggare och läsare blott är amatörer.

Hur som helst, Lisa Irenius undrar om inte innehåll och vår förmåga att formulera oss hänger ihop. Hon refererar till de mindre rumsrena tillmälen en viss annan kulturredaktör har fått (förskräckligt, enligt min uppfattning, men denna redaktör är inte ensam om att få såna ord kastade på sig). Och så funderar hon över det här inte helt enkla fenomenet att kommunicera…

[...] Men jag undrar om inte allt hänger ihop. Om vi inte kan kommunicera ordentligt och väl formulera våra åsikter sjunker ofrånkomligen nivån på samtalet. I språket är form och innehåll intimt förenade. Se bara de utbredda särskrivningarna. Kan en patient med ryggont ha fullt förtroende för en ”sjuk gymnast”? [...] 

Roligt i sammanhanget att hon tar upp just särskrivningar, som jag tycker är ett av de större språkliga irritationsmomenten i dagens texter generellt sett. En del skräckexempel visar jag upp i denna, modesta (!) blogg. Jag undrar varför just detta med särskrivningar har blivit så stort och tänker att det KAN ha att göra med influenser från framför allt engelskan och amerikanskan, där man oftare än i svenskan särskriver ord. Så det behöver inte enbart handla om att vi läser för lite böcker. Eller så har det att göra med att vi läser för lite böcker PÅ SVENSKA..?

Vidare tar hon upp synen på bokläsandet. Att det i vissa kretsar rynkas på näsan åt bättre litteratur. Eller är det inte tvärtom?

[...] Att läsa ”finlitteratur” kan rentav avfärdas som elitism. Men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är elitistiskt att inte ha ambitionen att var och en – oavsett bakgrund – ska ha tillgång till kvalitativ kultur. Alla i samhället bör ges möjligheten att ta del av avancerade resonemang, uttrycka sig väl och få tillgång till det offentliga samtalet. Det handlar om att kunna delta till fullo i demokratin och dess diskussioner, ja även på nätet. [...]

Tänkvärt som fan, om jag får uttrycka mig på lätt svenska. Men jag skulle också vilja lägga till en sak som jag tycker glöms bort lite. Att kunna formulera sig grundläggande väl i skrift handlar visst om att stava rätt, att hantera grammatiken korrekt etc och utan input blir det ingen bra output. Ett steg längre går man när man har greppet om språket och därmed kan softa lite och göra det… slappt… Bara för att man kan. Man behärskar det. Som på den här bloggen, till exempel, där jag väljer att skriva ganska nära talspråket. Nu är detta inte skryt, jag behärskar inte svenska språket till fullo och jag hävdar inte att jag är ett proffs på språket. Jag är blott en bloggare, som så många andra… En del avlönas till och med av såväl lokalblaska som andra medier.

Men för att överhuvudtaget kunna softa till språket måste man ju ha tillgång till just det Lisa Irenius påpekar: kvalitativ kultur. Har du inte språket kan det bli riktigt jävla illa – du kan inte delta på rätt sätt i demokratin.

Livet är kort. 

Read Full Post »

Lite ljusare

Jo tackar som frågar, idag känns det lite bättre. Det brukar hjälpa att grina en stund och sen sova på saken. Hälen är rätt OK idag på morgonen. Jag har gått ett par svängar i korridorerna här på jobbet för att känna efter. Men riktigt solig känns inte sinnesstämningen. Jag känner mig ledsen, ledsen djupt inuti. Försöker slå bort såna där tankar om sorgligt och en oviss framtid, men de har liksom slagit klorna i mig.

Novemberträd.

Det är inte så att jag påverkas av årstiden. Jag har det nog svårare på våren när man ska och måste så mycket. Hösten är min favoritårstid. I år kan jag tyvärr inte njuta av den. Jag kan till exempel inte vara ute och fota alla vackra färger. Livet liksom passerar utanför mina fönster. Och tittar solen fram under dagtid på jobbet, måste jag dra för min egentillverkade wellpappgardin – annars ser jag inte vad det står på datorskärmen.

Sist jag hade riktigt deppiga tankar fick jag ett mejl från vännen K. Rakt på sak frågade K. Nu finns K inte kvar här och kanske är det just det som sänker mig. Begravningen är ju på fredag och jag ska åka dit med två vänner. Det sista jag kan göra för att hedra K:s minne. Men du ska veta att jag förbannar mig själv för att jag inte var mer lyhörd! Och framför allt för att mitt sms kom två dagar försent…

Under förmiddagen hoppas jag att min lap top på institution 1 blir klar för trädlöst nätverk. Jag trodde att den var det, men det visade sig att S inte hade gjort nödvändiga installationer. Lite oroande, eftersom jag ska på en kurs i eftermiddag och behöver ha med mig datorn. Den stationära är ju liksom inte ens släpbar…

I kväll måste jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan innan jag städar av mig själv med dusch och hårtvätt. Jag orkade inte det igår. Framför allt orkade jag inte stå i duschen. I kväll måste jag orka.

Varför känns det som om jag inte har nånting att se fram emot? Det måste jag ändra på! Min pappa sa alltid att jag skulle komma ihåg hur mycket jag har att vara tacksam över – tak över huvudet, arbete, nån som älskar mig, en familj. Ingenting i livet är fast utom de fakta att du själv är den enda du med bestämdhet vet att du ska leva hela livet med och att du ska dö. Men jag försöker verkligen vara just tacksam och jag försöker se framåt med tillförsikt. (Jag lyckas inte alltid.) Problemet är bara att det är så gott som omöjligt att planera nånting – av olika skäl. Läste på Twitter att en person jag följer opererades igår, en liknande operation som jag själv väntar på. Kanske var den personens tillstånd mer akut, vi gjorde biopsin ungefär samtidigt. Kanske får jag en kallelse snart…

Livet är kort.

Read Full Post »

Att gå dagarna i förväg

Den som känner mig och vet hur min situation är, känner säkerligen också till att jag är en planerare av rang. Jag gillar att planera framåt, peta in aktiviteter och människor, måsten och roligheter, i min kalender. Tyvärr har jag inte kunnat göra det på ganska lång tid. Först kretsade allt kring att vara arbetssökande. Då har man inte rätt att ha roligt, resonerade jag, och tillät mig ytterst sällan att träffa människor och göra saker som stimulerade mig. I stället blev jag ett plåster och en börda för min familj, främst för Fästmön, som skulle ha kunnat lämna mig hundra gånger om för att jag var så jobbig. Men det gjorde hon inte! Och till somligas förtret. Ja, för det var en och annan som hade mage att påstå att jag skulle blåsa (!) henne (på vad?). Vi är fortfarande tillsammans idag och det vi har, har ingen annan! 

Här blåser det i Annas hår. Och det är inte jag som blåser (på) henne!

Idag är det andra skäl som gör att jag inte kan planera framåt. Jobbfrågan är förstås fortfarande inte löst – jag har bara jobb till årsskiftet – men det är andra frågor som känns större som gör att jag har svårt att tänka framåt. Det känns lite ironiskt att gå från att vilja göra slut på sig själv till… att vilja leva. Men jag gissar att det är Guds mycket konkreta sätt att lära mig saker om livet.

Så jag får nöja mig med att planera kanske högst ett par dag framåt åt gången. Det jag gör på jobbet tar lite mer tid än så, men i tjänsten bokar jag in saker i livets kalender precis som vanligt. Det går så länge det går.

Det kommer dagar framöver när jag förväntas göra saker och jag vet inte hur jag ska hantera detta, för jag orkar inte. Jag hanterar det genom att säga att

vi får senarelägga XX i år.

Vänner och bekanta vill ha min hjälp med saker och ting och jag anser att sina vänner hjälper man – gratis. Men jag har inte en smula ork över till detta just nu. All kraft går åt till att försöka hålla mig upprätt och låtsas fungera som vanligt i vardagen.

Jag fick ett erbjudande i veckan där det stod

Skicka ett riktigt vykort gratis till fars dag via Facebook!

Ja, det är visst Fars Dag snart… Fast hur ska det gå för mig som inte finns på Fejan? För övrigt tror jag inte min pappa bryr sig om nåt riktigt vykort där han befinner sig just nu… Ibland känner jag att det ligger… inte så mycket tanke bakom såna där erbjudanden, inte om man ska sända dem direkt till vissa i förväg utvalda målgrupper. Man bör ta reda på lite fakta först.

Några andra som gick dagarna i förväg var en familj på gården. Uppenbarligen hade de läst fel i sin kalender, för i torsdags satte de upp adventsstjärnor i kök och vardagsrum. Igår kväll hade de insett sitt misstag och tagit ner dem igen…

Under veckan som gått har jag läst Mymlans twitter och sett hennes bilder från Auschwitz och Birkenau. Bilder som är helt tomma på människor därför att de flesta av dem som en gång rörde sig där sen länge är döda. Mördade. Här kan du se bilderna i på Mymlans blogg. Det kan inte finnas nån som inte blir berörd av dessa bilder… Bilder från människors sista vistelse, människor, som nog hade andra planer för sina liv än att bli utrotade. Människor, som kanske gick dagarna i förväg ibland och som hamnade i detta helvete – utan skuld. Man ska tänka på sånt här då och då, tänka över varför man bär på ett sånt hat till andra, så kanske, kanske man blir lite ödmjuk inför livet – och andra människor.

Livet är kort. Nothing else matters.

Read Full Post »

Chefen håller koll via spionprogram

Men tjena! Läser i Dagens Nyheter att chefen kan hålla koll på dig och ditt hemmaarbetande via spionprogram på din dator.

Det är få svenskar som jobbar hemifrån, men utomlands är det desto vanligare. Det handlar om var tionde svensk och var femte arbetande person i totalt 24 undersökta länder. Om nu chefen tror att man tar för många eller för långa raster när man jobbar hemma med mera kan chefen nu använda spionprogram på jobbdatorn för att kontrollera vad den anställde gör, var h*n har surfat, vilka dokument h*n har jobbat med etc. Man kan ju redan nu hålla lite koll på sina anställda genom delade, digitala kalendrar eller så kan man ju ringa…

Fikar man för länge och för ofta om man jobbar hemifrån?

Men det blir allt vanligare att företag använder spionprogram för att kolla personal som jobbar hemifrån. Idag handlar det om tio procent av alla företag i USA som har hemjobbande personal, men redan om ett par år kan det bli så många som 60 procent.

Frågan är bara om arbetsgivarna har tid med sånt här. Jag tycker alla alltid säger att de har så mycket att göra och en chef är väl knappast den som har minst att göra på ett företag. Eller ska man plötsligt anställa spioner som sitter och kollar vad hemjobbarna gör??? En enda bra grej kan jag se med det hela och det är att en log skulle kunna utgöra ett fakturaunderlag. Man ser exakt hur mycket tid man har lagt ned på vad.

Personligen förstår jag inte varför man måste spionera på sina anställda. Nånstans uppvisar väl de anställda resultat och det borde väl vara dessa fakta man utgick ifrån? Hur man uppnår resultat borde, i den bästa av världar, vara ganska ointressant – så länge man inte gör nåt olagligt, förstås. Det klart att man kanske inte jobbar åtta timmar i ett streck med en halvtimmas lunch och två kvartslånga fikapauser en dag när man jobbar hemma. Det tror jag ingen gör. Jag tror nämligen att många jobbar FLER TIMMAR när de jobbar hemifrån. Vad tror du? Jobbar man mindre tid när man jobbar hemma? Är spionprogram OK att använda för arbetsgivare som vill kolla sina anställdas datoraktiviteter???

Read Full Post »

Ansvar?

Idag läser jag på Radio Upplands hemsida att den verksamhet i vårt län som ansvarar för vård stäms av en privatperson. Det handlar om ett TV-program som gick på en av reklamkanalerna under flera säsonger.

Det är Centrum för rättvisa som nu ska driva målet som en pilotfall med skadeståndskrav från de anhöriga. De anhöriga är i det här fallet en dotter som cirka en månad efter sin fars frånfälle plötsligt får se honom kämpa för sitt liv. På reklam-TV. Familjen visste inte om att pappan blivit filmad. Även om man inte såg hans ansikte gick det  att känna igen röst och kläder. Juristen menar att det handlar om brott mot tystnadsplikten.

Jag var en trogen följare av programmet, trots att det på sätt och vis var en dokusåpa. Skälet var att jag vid den tiden arbetade inom organisationen. Däremot vet jag att det fanns flera chefer som borde ha kollat men valde att strunta i det. Programmet var intressant och spännande och gav verksamheten bra marknadsföring. Men jag funderade då och då hur det var med tystnadsplikten. Var detta verkligen OK? För även om man döljer folks ansikten kan man ju uppenbarligen uppfatta vem det är. Och även om man som patient ger sitt medgivande kan man ju fundera över om man alltid är så klar och redig att man menar det. Hade jag själv varit patient skulle jag ha vägrat få en kamera i nyllet. Det räcker så bra med alla nyfikna kandidatögon som det ibland är svårt att orka med – även om jag de flesta gånger sa ja till deras närvaro eftersom jag tycker att utbildning i verkligheten är viktigt!

Nästa grej som jag känner mig fundersam över och där samma organisation har ett ansvar är HPV-vaccineringarna. Unga tjejer erbjuds alltså att vaccinera sig mot ett virus som kan orsaka livmoderhalscancer. Nu har nån startat en motaktion och delar bland annat ut trycksaker till tjejer på stan. Enligt lokalblaskan står det i broschyren att vaccinet har orsakat dödsfall och allvarliga sjukdomar.

Vaccinera sig eller inte? Var finns korrekta fakta?

Eftersom det är oklart vem som är avsändare kan jag inte göra nån bedömning vad gäller dessa fakta. Men jag har i färskt minne att vaccinet mot svininfluensa orsakade svåra biverkningar hos en del unga. Biverkningar som man inte kände till när man gladeligen erbjöd barn och vuxna att vaccinera sig.  Därför kan jag förstå att en del av oss bär på en viss skepticism mot vaccin. Att inte bara tacka och ta emot utan skaffa sig kunskaper och fakta först är smart. Fast då gäller det förstås att de fakta som presenteras är korrekta. Och hur vet man det när inte ens den organisation som var huvudansvarig för svinvaccinet kände till de svåra och livslånga biverkningar som drabbade en del?

Vems är ansvaret? Vem tar ansvaret? Inga lätta frågor… Har du några tankar?

Read Full Post »

Fragment

I afton läste jag de sista raderna i boken Fragment av Marilyn Monroe, en julklapp till mig från vännen Rippe. En bok som består av outgivet material som ger oss en ganska ny bild av den firade stjärnan.

En bok som ger en ny bild av stjärnan.

Boken består av texter skrivna av Marilyn Monroe, skrivna mellan 1943 och 1962. Det är allt ifrån kom-ihåg-lappar till brev. En rörande läsning där den firade stjärnans osäkerhet lyser i orden. Även bildmaterialet är ovanligt och jag tror inte jag hade sett nån av fotona tidigare.

Det här är en vacker bok som jag tänker låta ligga framme. Jag kanske hade önskat lite mer fakta kring Marilyn Monroes ord. Men mest av allt önskar jag att hon inte hade gått bort alldeles för tidigt, samma år jag föddes, för 50 år sen.

Read Full Post »

Vecka 8: Fakta och Fack ya’

Ja, jag medger. Rubriken haltar lite. Men det är dags för veckans höjning (Fakta) respektive sänkning (Fack ya’). Det är inte svårare än så här:

Fakta

• Den glädjen jag känner varje morgon jag vaknar och vet att jag har ett jobb att åka till.
• Kanelbullar (som är betydligt godare än semlor!)
• Doktor Jan (han är lika snäll som doktor Anders. Inget tjafs, raka rör, liksom!)
• Livet är en gåva (som Annika Östberg skrev i min bok…)
• KD vill äntligen slopa tvånget på sterilisering för dem som ska byta kön (inte en dag för tidigt!)

Fack ya’

• Södersjukhusets annonskampanj där man söker snygga syrror. Men ännu värre är Vårdförbundets kommentarer på min blogg. Man förstår uppenbarligen inte vad jag skriver. Sakupplysning, liksom… Inte konstigt man tappar medlemmar med den attityden.
• Laboratorieburgare (det låter bara äckligt…)
• Venprov (jag ser ut som en knarkare just nu)
• Apoteket Hjärtats fotcreme (blaskig)
• Semlor (usch…)

Read Full Post »

Bloggeriprat på Högre Höjder

Iförd min tröja med fyrkanter på, som för övrigt inte är helsvart – plats för kors i taket! – såg jag ännu mer fyrkantig ut än vanligt när jag tuffade upp till Högre Höjder. (Nej, jag tänker inte avslöja vilken reklambyrå detta är, men det är en reklambyrå jag har haft ett gott samarbete med i tjänsten).

Min fyrkantströja i närbild.

Jag passade på att hoppa in på ett museum intill för att se om man fortfarande förde ”min tapet-bok”, en bok jag formgav för en herrans massa år sen. Det gjorde man inte. Och faktiskt hade jag ingen lust att tala om för dem i museishopen var de kan beställa böcker ifall de vill sälja! Jag tänker inte uppmuntra till kontakter med den arbetsgivare som inte ens tillät att man satte sitt namn på fina saker man producerat. (Ja, efter 20 år är jag fortfarande sur på detta!)

Idag passerade jag under ett valv igen, men nu fotade jag från en liten annan vinkel. Och det ser lite äldre ut än det jag plåtade förra gången, eller hur?

Ja, jag befann mig i en av stans äldsta byggnader…

Gamle kung Gösta tittade på mig och tycktes undra vad pöbeln gjorde där, när jag gick förbi. Jag stannade respektfullt och tog en bild av min namne från tonåren (för den oinvigde: jag kallades Gösta som tonåring).

Gustaf Wasa, eller gamle kung Gösta, undrade vad pöbeln gjorde där när jag gick förbi.

Idag smet jag in tillsammans med Högre Höjders VD. Stannade och morsade på vägen, åkte ända upp, men fick veta att min fyrbenta kompis tyvärr inte var därstädes idag. SORG! I stället blev jag road av Jonas, som var den som bjudit in mig,  och Plåt-Niklas. Jonas ville tydligen ta en svängom med Plåt-Niklas.

- Men Plåt-Niklas! Inte fäkta med vapnet så, nu dansar vi!

Plåt-Niklas verkade lagom intresserad och tyckte att Jonas skulle stoppa in skjortan i byxorna i stället.

- Jonas, stoppa in skjortan i byxorna! sa Plåt-Niklas. Men Jonas tyckte att Plåt-Niklas skulle hålla flabben…

Nog tramsat! Vi bänkade oss och det första inslaget på agendan var en urkul och nyproducerad film. Det var spännande att få se en helt ny sida av byråns produktion! Företaget som har köpt filmen får säkert en högtidsstund på sin kick off!

Sen blev det min tur. Jag inledde med att berätta att jag började blogga för tre år sen och varför jag gjorde det. Sen övergav jag mitt pratmanus och plötsligt hade 20 minuter blivit trekvart… Det var ett intresserat gäng som lyssnade, kommenterade och ställde frågor. Jag berättade också om hur samarbetet med min arbetsgivare Blogvertiser funkar. Vi pratade statistik, marknadsföringslag, lite grann om hur man blir läst, länkning, recensioner med mera. Vi pratade inte så mycket imageförbättring, varumärkesförstärkning och sånt, men det var liksom underförstått.

Roligt att få träffa ett blogg-intresserat gäng och att få berätta om min favoritsysselsättning! Och nej, Högre Höjder har INTE betalat för det här inlägget!

Tack för att jag fick komma!

Read Full Post »