Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fadderbarn’

Ett inlägg om den gångna veckans fråga.


För ett tag sen
var det en stor katastrof på Filippinerna. Fästmön har ett fadderbarn där och hon har ännu inte hört hur läget är för just den pojken. Tofflan undrade om du har gjort nåt för de drabbade av katastrofen.

Så här fördelade sig de 22 inkomna svaren:

55 procent (tolv personer) svarade: Ja, jag har skänkt pengar. 

36 procent (åtta personer) svarade: Nej. 

Ni procent (två personer) svarade: Other: 
Japp, genom jobbet på Läkare Utan Gränser. Allt fokus är på Filippinerna.
Saknar medel, men inte viljan.

Ingen svarade: Ja, jag har varit där eller jag ska åka dit och hjälpa till.

Whitelady7-Eva kommenterade:

Jag donerar tid, så till vida att jag jobbar en del skift för min jobbarkompis som kommer just från Tacloban och vars familj blivit rätt hårt drabbad. Hon fick kasta sig på plantet i torsdags morse för att ta hand om sin mamma, då hennes pappa avlidit. Han var sjuk sen tidigare, och efter det som hänt så blev det för mycket. Samma sak drabbade hennes farbror dagarna efter stormen, och hennes 3 syskon har förlorat precis allt, hem och allt… Många av våran personal kommer från Filipinerna, och har blivit drabbade i olika grad.

Stort TACK till dig som klickade ett svar eller kommenterade! Jag hoppas att du har lite kraft kvar att kolla in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ganska ofta nu för tiden är hjälporganisationer ute i blåsväder. Samtidigt har det blivit avdragsgillt (!) att skänka pengar till vissa av dessa organisationer. Tofflan var lite nyfiken på hur du gör och undrade om du stödjer nån hjälporganisation.

Så här fördelade sig de 25 inkomna svaren:

44 procent (elva personer) svarade: Ja, jag skänker pengar då och då.

20 procent (fem personer) svarade: Ja, jag sätter in pengar regelbundet till en organisation. 

Tolv procent (tre personer) svarade: Nej.

Åtta procent (två personer) svarade: Ja, jag har fadderbarn. 

Åtta procent (två personer) svarade: Ja, jag skänker kläder och saker.

Fyra procent (en person) svarade: Tja, jag köper typ en majblomma varje år. 

Fyra procent (en person) svarade: Nja, jag kan lägga lite i nån insamlingsbössa då och då.

Bittan kommenterade:

Jag stöder framför allt gatubarn i Uganda och hemlösa. Dels regelbundet och dels i samband med olika kampanjer. Jag vill dela med mig nu när jag kan. ”Som du själv blivit hjälpt ska du hjälpa andra” (Tror det är Länkarnas budskap?!)


Caroline kommenterade:

Ja, jag skänker pengar då och då… Hade kunnat fylla i fler alternativ:
* Skänker till Frälsis som aldrig tvekar att hjälpa de mest utsatta i samhället.
* Köper majblomma varje år
* Ger bort kläder och saker, när jag själv köper nytt, till behövande jag möter i mitt arbete + till organisationer som samlar in till hemlösa
* Lägger en slant i insamlingsbössor då och då, även där för det mesta till Frälsis
* Har köpt i andra personers namn (som julklapp/födelsedagspresent) en get, vattenpump, barnmorska, höns till byar, familjer i extremt fattiga områden i världen. Finns en organisation som säljer sådant. Hjälp till självhjälp

Arga Klara kommenterade:

Skänker varje månad och har ju dessutom förmånen att jobba på en välgörenhetsorganisation. :-) Och visst får vi anställda lön – men bara knappt 2/3 så mycket av vad ett motsvarande jobb någon annanstans ger.

Tofflan kommenterade:

Jag tycker att det är självklart att även de som jobbar för en hjälporganisation ska få lön. Men det ska inte handla om miljonlöner. Är det nåt jag verkligen avskyr är det folk som skor sig på andra människors dåliga samveten. Jag har läst alltför ofta om miljonlöner och fiffel, vid flera stora och kända hjälporganisationer. Hemskt!
Den enda organisation jag ger pengar till – vilket händer då och då, inte regelbundet – är Läkare utan gränser. Den känns väldigt seriös och jag vet att sjukvårdspersonal är utomlands och jobbar hårt i tuffa situationer och gör ett jädra bra jobb!
När jag får ett fast jobb ska jag skaffa ett fadderbarn eftersom jag inte har några egna barn.
Idag ger jag mest kläder direkt till behövande, vilket ibland kan vara vänner och bekanta som har det tufft och som fryser nu i vinter.

SoP kommenterade:

Här tog jag fadderbarn,( har haft det sen 2001 när jag fick arbetsskadan godkänd o tyckte jag äntligen hade råd ,) men hade velat välja tre alternativ. Jag stöder olika ställen som månadsgivare,bl.a världsnaturfonden,djurskyddet o stadsmissionen – o ger drösvis med saker till våra secondhandställen. Sommar o vinter ger jag till några olika katthem . Klickar på The animal rescuesite- och stickar till hjälpstickan då o då. Nu skriver jag inte mer, jag ser ju självgod ut :-/

Irene Sjöberg kommenterade:

Jag skänker till Hemlösa och tidningen Faktum när möjligheten finns. Jag har inte mycket pengar att röra mig med, men det finns alltid de som har det sämre och att skänka en femtio-lapp i månaden är inte svårt.
Kram


Stort TACK
för alla klick och alla kommentarer! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!


Livet är kort.

Read Full Post »

Så har man gjort av med pengar igen. Tänk, en dag före lön! För ett år sen kunde jag inte ens köpa bröd ibland dan före a-kassans utbetalning. Det är därför jag känner mig som en miljonär när jag får lön. Stenrik. Ändå har jag ingen fet lön. Men den räcker. Och får jag fast jobb nån gång ska jag dela med mig till andra som behöver. Inte bara allmosor när jag kan utan ett fadderbarn, har jag tänkt mig. Ett barn som jag kan hjälpa genom skolgången. Fästmön har, förutom fyra egna barn, också ett fadderbarn. Det tycker jag är bland det bästa man kan göra. Och för mig blir det ju så nära ett eget barn jag kan komma. Ett fadderbarn.

Vi skuttade iväg till Jysk. Där slutade man efter en kvart att förvånas över att folk vågar ge sig ut iklädda precis vad som helst. Herremajgadd, ingen självinsikt alls! Jag gillar inte till exempel när folk kommer mer eller mindre nakna till affären. Det känns… äckligt. Så jag bylsade på mig en tjocktröja över t-shirten, båda tjockis-svarta, förstås.

Jag fyndade på Jysk. Det blev två (2) kuddar till sågspånshuvet och en tvålpump. Min förra tvålpump kastade jag ju häromdan eftersom den hade rostat sönder i botten. Ett tag var jag inne på att köpa en sån här farbror också:

En polyesterdammvippa, med formen av en gubbe. Så vitsigt!


Bredvid Jysk, nästan, ligger Plantagen
och det blev nästa stopp på vägen. Somliga skulle kolla på nåt och jag var glassugen. Det blev Anna som fick bjuda idag. Hon är ju lättlurad, som en riktig… kruka..?

Krukan Anna.


Så blev det ett besök på Rusta
innan vi vände tillbaka mot New Village. Jag köpte en rulle silvertejp till mina ögonbryn, schampo, ett storpack KitKat-choklad och ett  nytt duschmunstycke med tillhörande slang. Nån gång när jag känner mig modig ska jag ge mig på att försöka byta skiten ut det trasiga munstycket.

Duschmunstycke. I bildens nederkant synes en Toffelfot sticka fram, en riktig svartfot…


Jag blir ofta eyeballad när jag går i affärer.
Gissar att jag ser konstig ut på nåt sätt. Anna säger att jag är snygg, men hon är ju jävig. Idag var jag extrakänslig för folks blickar. Folk kan liksom inte glo snyggt och diskret. De glor uppifrån och ner, nerifrån och upp. En del tappar nästan hakan och jag har god lust att smälla ihop käftarna på puckona genom att dutta till dem under hakorna. Värst av alla glodde två flator på Rusta. F*n om ni vill nåt, typ hälsa eller snacka en stund, GÖR det. Glo bara inte så förbannat, jag blir vansinnig!

Sen åkte vi till Tokerian för att köpa bröd och jag kunde konstatera att jag och mamma hade vunnit 16 kronor på Lotto. Fast nog undrar jag hur i h-e man kan kalla ett bröd för

kusar. 

Kusar eller busar för mig är andra benämningar på snorkråkor, snorkulor och sånt. Ja, kärt barn har väl många namn, men vem vill ha kusar i brödet? Anna. För hon valde det.

Anna ville ha kusar.


Ja, Clark Kent* var sannerligen full där bak
när vi kom till parkeringen hemma. Påssjukan var svår idag.

Fullt där bak. 


Det var bara att inse att friden var slut
när vi kom upp i lägenheten. Alla vädringsfönster åt baksidan fick stängas och balledörren** fick förbli tillsluten. Ändå känns en genomträngande lukt som får mina luftrör att svida och en lika genomträngande röst får mina trumhinnor att krusa sig. Baske mig om inte till och med klippet av gräs med vanlig kökssax hörs upp till mig! Svårt irriterande och jag hoppas att de nya fönstren stänger ute såväl stickande lukter som störningsljud bättre… Till tröst tog vi en fika, för vi hade bullar och muffins kvar. Sen ringde jag mamma. Nu inväntar vi lämplig mattid så att vi kan åka till Mac Jack och slaskäta lite.

I kväll blir det kanske lite TV eller en stunds läsning. Alla bra filmer håller på fram till småtimmarna och vi ska upp klockan sex i morgon bitti eftersom det är en ny arbetsvecka, så filmerna kanske vi skippar till förmån för nån blodig amerikansk deckare av nåt slag.


*Clark Kent = min lilla bilman
**balledörren =  balkongdörren 

Read Full Post »

Idag är mycket oklar dag. En dimma ligger över Uppsala och jag känner mig bedrövad efter helgens påhopp och fackets luddiga regler. Det blev bara för mycket. Särskilt när flera går ihop mot en. Jag tror inte en del människor förstår hur lätt det är att peta omkull nån som alldeles nyss har rest sig. Jag blev faktiskt förvånad själv eftersom jag har känt mig så stark. Men jag kan inte ta kritik, det är bara att inse.

Oklart idag.


Att få svart på vitt
att man inte bryr sig om dem som betyder mest i hela världen svider. Det är ingen ursäkt att orden sas under påverkan. Ingen alls. Jag har varit så ledsen, så ledsen och det har gått åt en massa energi att inte försöka visa nånting eller att i stället låtsas vara arg.

Sent igår kväll tyckte några av mina läsare att det var dags att få mig att gå igång igen, denna gång angående fack och ersättning från a-kassa och inkomstförsäkring. Jag kan bara säga att det jag fick under den tid jag hade detta och det var ingalunda några 80 procent av min lön. Det var som bäst 50 procent. Det har jag svart på vitt på, men jag tänker inte blotta mig mer här än vad jag gjorde igår genom att lägga ut några specifikationer. Däremot har jag insett att jag naturligtvis borde ha haft en tilläggsförsäkring eftersom min lön var högre än 18 700 kronor (är det nån som har lägre lön än det på heltid idag?). Anledningen till att jag inte hade detta var att jag inte visste om det, helt enkelt. Och det var nog klantigt av mig att inte sätta mig in i detta medan jag hade ett fast jobb. Fast i det läget kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig vad som skulle hända.

Det blev inte så mycket sömn i natt. Jag har ältat saker fram och tillbaka och idag har jag svårt att hålla masken på jobbet. Jag är fortfarande väldigt ledsen, helt enkelt. Eftersom en av mina bloggvänner jobbar fackligt har jag tagit kontakt med den vännen nu och bett att få ställa några fackfrågor. Att ringa facket lokalt eller centralt vill jag inte, för det känns bara som om man stör. Och för resten har de ju skrivit brev till mig där de talar om att de tycker att jag ska byta fack eftersom jag numera jobbar utanför deras organisationsområde. Ja visst, jag hade varit den första att byta fack – om jag hade haft en fast anställning. Nu har jag inte det och att då byta fack vore direkt förödande om det nu är så att jag har en ny period av arbetslöshet att se fram emot i höst.

Får jag vara kvar och se det här trädet i höst eller inte? Mycket oklart.


Nej, det är mycket som är oklart i mitt i liv just nu.
Dimmigt… Det ligger också en del dimma framför min blick tror jag, för jag har svårt att se klart och rationellt på vissa företeelser och människor.

En sak är jag emellertid på det klara med och det är vad jag ska göra när jag får ett fast jobb: bli fadder till ett barn för att kunna hjälpa det med skolgång etc. Jag tänker inte ge punktvisa allmosor för att jag själv ska må bra, jag vill att det ska bli långsiktigt. Och det är därför jag inte vågar göra det så länge jag bara har en tidsbegränsad anställning. Fästmön har ett fadderbarn sen många år tillbaka och det tycker jag är beundransvärt med tanke på att hon också mer eller mindre försörjer fyra egna ”barn” också. Jag tror inte människor förstår vilken fantastisk människa jag är förlovad med.

Read Full Post »

Idag är jag irriterad. Jag började irritera mig redan igår. På att organisationen som ser till att Fästmöns fadderbarn ska börja ta ut en administrationsavgift på 25 kronor varje gång hon ger en extrapeng till pojken, som till födelsedag eller jul – trots autogiro. Riktigt dåligt! Det är väl fadderbarnen som ska ha pengarna, inte organisationen, eller?

Och jag är irriterad på OnOff Uppsala som ringde Anna igår kväll, sex (6) dagar efter att de lovat att ringa tillbaka inom en timma. Är det nån som inte kan räkna, liksom? Och den som ringde upp var inte insatt i ärendet, så inte gav det nåt nytt heller. Jag tycker att hon ska häva köpet, inget snack om saken. Hennes nya mobil är nu sex månader gammal. Allt som allt har hon väl haft den hemma två, tre veckor. Resten av tiden har den varit på verkstad eller legat på affären. Snart är modellen omodern.

Och jag retar mig på att man kör en stor fin Volvo när man inte har en massa familj att stoppa in i den utan bara sig själv. Men se blinkers, det är tydligen ett extratillbehör som man inte har brytt sig om att köpa till denna 2000-talsmodell.

Och slutligen. Pusslet. Renoir-pusslet. ALLA 1 500 BITAR PASSAR JU ÖVERALLT OCH INGENSTANS!

Nej, idag är jag inte på nåt solskenshumör… Men jag är STOLT över min fina och fungerande (om än smutsiga) lilla Toyota-Clark Kent – som har fungerande blinkers – och rätt GLAD över min häftiga t-shirt som jag har på mig!


Irriterad men stolt Toyotaägare. För min bil har blinkers som standard. Har din?

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 299 andra följare