Datorer och spel – på stenåldern och idag

På stenåldern, för så där en 20 år sen, fick jag min första dator. Det var en Macintosh, en grym liten sak som var FRUKTANSVÄRT dyr! Vi var outsiders på mitt jobb – ”alla andra” hade PC. Nackdelen var att man sällan fick hjälp när tekniken krånglade – fördelen var att man faktiskt LÄRDE sig att fixa många problem själv…

Det gick aldrig så här långt, men var många gånger nära…

                                                                                                                                                            Som så många andra uppmuntrades jag i början att spela datorspel. Ett skäl var att man skulle lära sig hantera datormusen. Det allra första spelet jag lirade – och som jag blev så fast i, att jag än idag knappt vågar starta det – var Tetris. Skärmen var svartvit, musiken rysk och när man la sig för natten såg man rutor i olika konstellationer som trillade ner framför ögonen och i huvudet hörde man elektronisk balalajkamusik.

Idag händer det allt mer sällan att jag spelar på datorn. Den där första perioden med Tetris var tuff – det var TUFFT att vänja sig av vid spelet – så att man fick nåt gjort på jobbet…

På PC:n fick sen Tetrisrutorna färg.

                                                                                                                                                          Nästa dator blev en liten bärbar Mac och den tog jag hem ibland – och spelade på. Fast då var det nåt spännande strategispel som handlade om Aladdin, om jag inte minns fel. Det gällde att klura ut en massa saker för att komma till nästa level.

När jag så småningom fick bonusbarn var ett av favoritspelen nåt mystiskt spel som utspelade sig i Egypten, bland pyramiderna. Jag tror aldrig att jag och I kom längre än till level fyra. Och då ska du veta att jag var runt 40, I ungefär sex år…

I början av 2000-talet förirrade jag mig bland pyramiderna – i cyberspace…

                                                                                                                                                             Idag kan jag IBLAND koppla av med spel som Sudoku, UNO eller Backgammon på datorn. Jag föredrar spel som inte låter för mycket och det får absolut inte ha med krig att göra. Detta därför att jag har en liten åskådare ibland som är sju år och heter Elias. Han brukar då och då spela  på en sajt på internet och en gång när jag skulle ”barnvakta” honom kollade vi in spelen där. Då fastnade jag för ett spel som jag inte minns namnet på, men det var en sorts fluffiga figurer som man skulle para ihop och när de blev minst tre föll de till marken. Lite som Tetris, alltså… Och ärligt talat… Jag HAR gått in och spelat, inte bara EN gång, utan FLERA gånger, UTAN att ha Elias att ”barnvakta”… Så jag gissar att jag delvis har fastnat i speldjävulens klor igen… Men för det mesta använder jag idag min lilla minibärbara Eee-PC med sin tiotums-skärm till annat än spel. Att blogga, bland annat. Om stenåldern och gamla datorspel…

Read Full Post »