Plura Jonsson gör samhällstjänst ungefär tre dar i veckan.

[...] Han är som fisken i vattnet kan man säga, säger ”Eldkvarn”-artisten Carla Jonsson och skrattar apropå matkopplingen med fisk och skaldjur. [...]

Resten av vardagarna (nej, inga helger) jobbar Plura Jonsson på en restaurang där han sägs stycka kött och ha andra uppgifter i köket. En person som jobbar med Plura Jonsson säger att denne är mycket uppskattad. Och Plura Jonsson själv säger att han

[...] har det jättebra [...]

Ja, det tror jag, det, att alla är nöjda och att både brodern och restaurangen skrattar. För ingen kan väl komma och påstå att det här är ett straff  för en person som har

släppt

en kokbok och haft en serie matlagningsprogram på TV.

Jag menar, är det ingen mer än jag som tycker att det här… inte känns riktigt OK???

Citatet i rubriken härrör faktiskt från min Fästmö sen över tre år tillbaka (undras vad hon menar egentligen..?). Och faktum är att jag börjar inse att hon har rätt. Bara en sån sak som att rätta till utstickande gardinstänger så de ser mindre ut som snoppar… Här har Anna gjort vad hon har kunnat och jag tackar henne härmed officiellt!

Den utstickande delen på stången ser lite mindre ut som en snopp efter en viss korrigering av Anna. Vi kallar det internt för att ”rätta till”.

Men så finns det ju fler saker i vardagen som en Toffla klarar av mindre bra och som en fru skulle klara av bättre. Det här med mat, till exempel. Jag är ju inte så bra på att laga mat, men att äta är jag desto bättre på! Och att diska avskyr jag verkligen, vilket innebär att jag faktiskt skiter i att laga mat ibland bara för att jag verkligen, verkligen inte gillar att diska…

Idag utgjorde inget undantag från regeln. Jag glömde köpa hem nån mat när jag var på Tokerian tidigare idag. Lite svårt att komma på nåt, en mage som bråkar och tja, det där med mat föll bort. Om jag blir hungrig på kvällen brukar jag gräva fram nån chokladbit eller ta några buntar pepparkakor. Men sån kost var det inte läge för idag på grund av min mage.

Gissa om jag skrattade lite och fick rubriken bekräftad åter igen när det dyker upp ett sms på eftermiddagen. Det är Anna som påminner mig om att jag skulle kunna äta den där fiskgratängen jag har i min frys… Snacka om att ha koll på saker och ting – i min frys! Hon är fantastisk!

Så nej, det blev varken choklad, pepparkakor eller hämtpizza utan fis-gratäng med kräk-sås. Det vill säga jag har ätit nu, mår lite illa och magen… mullrar… Men gissningsvis hade magen gjort mer än bara ”snackat” om jag hade satt i mig kakor eller godis till middag…

Fiskgratäng, perfekt middag för en! Och en bra bok, förstås!

Till gratängen serverade jag för övrigt mig själv knäckebröd med Brieost. Jag har ju ett enormt lager av Brie för tillfället – fick ju en halvkiloskaka i torsdags och dessutom har jag flera bitar i frysen. (Jorå, det minns jag!) För faktum är att just Brieost blir alldeles förträffligt mycket bättre om den har varit fryst – den blir både krämigare och mer smakrik. (Hmm… jag har uppenbarligen ett visst hum om mat, trots allt…)

Nu väntar jag med spänning på om fis-gratängen med kräk-sås vill stanna kvar eller inte. Och medan jag väntar funderar jag på det där med att behöva en fru…

Solen tittar fram i en tänkbar avslutningsfras.

Svenska Dagbladet ger tre tips. Det första handlar om det korrekta och standardiserade. Typ Vänliga hälsningar eller Med vänlig hälsning. Men dessa funkar ju inte överallt. Förkortningen MVH blir allt mer

utskälld, 

enligt artikelskribenten, som på hemsidan är anonym. Och jag håller med! Jag blir irriterad när jag ser MVH i ett mejl, för nog tycker jag att man i tjänsten borde orka skriva ut tre små ord. Opersonligt!

Varmare blir det ofta i 

människobranscher

vad nu det begreppet står för. Men där man vill vara lite mer personlig, där människor är en mjukvara på företagets hårddisk, kanske. Exempel på lämpliga avslutsningsfraser här kan vara Varma hälsningar, Bästa hälsningar, Vi hörs, Allt gott. Själv kör jag gärna med det senaste, Allt gott. Det tycker jag funkar såväl i jobbmejl som privata!

En hälsningsfras kan bli en signatur, en image som avsändaren vill förmedla. Men det får inte bli för mycket:

[...] Chefen för Arbetsförmedlingen Angeles Bermudez-Svankvist kör på Management by love, men det gäller att älska på rätt sätt. ”Sedan hon slutade underteckna sina informationsbrev med ‘kram’ känns det mycket bättre.” kommenterar en anställd i tidningen Chefs chefstest. [...]

Jag skrattar lite när jag läser detta eftersom jag ju faktiskt vet att Angeles verkligen är kram-typen även i tjänsten. Hon är liksom som… en virvelvind där hon far fram.

En avslutningsfras som nån använder är Med sol. Det tycker jag låter jättefint och positivt. Men artikelskribenten blir paralyserad och tänker

[...] Hur svara? ”Med grådisigt mörker över centralstationen” ? [...]

Men för somliga funkar den frasen! De får en liten rapport om vädret från mottagaren och därmed en glimt av personen.

Däremot skulle det aldrig falla mig in att använda GMY. Det är en förkortning som står för en blandning av tyska och engelska: Gott Mit You (Gud med dig). Nej, det känns bara tramsigt och pretto, tycker jag.

Hur avslutar du dina jobbmejl? Hur avslutar du dina privata mejl???

Jag försöker se en ljusning…

I morgon ska jag träffa en man och en kvinna och prata ett eventuellt uppdrag. Nej, jag säger inte jobb, för om det blir nåt av blir det ett uppdrag. Ett tidsbestämt uppdrag. Jag har förberett mig lite idag, så gott det nu går mellan magkramperna, och det ser väldigt intressant ut från mitt håll. Känner mig taggad och skulle bli glad för denna utmaning samtidigt som jag förstås försöker se en ljusning på ekonomifronten. Mina två Viktiga-papper-pärmar är knökfulla och skulle behöva rensas, men det här med ekonomi är inget roligt kapitel just nu. Men du måste hålla med om att jag ändå är lite duktig som har lyckats göra en hushållsbudget för 2012 – trots att min sista säkra lön för året kom i onsdags?!

Ibland får man bita sig i tungan/knyta näven i fickan/låta lusten att påpeka vissa insikter rinna av en…

För övrigt idag har kämpat med att bita mig i tungan/knyta näven i fickan/låta lusten att påpeka vissa insikter rinna av mig. Vem är jag att döma nån annan? Vem är jag att påpeka andra människors fel när jag själv är långt ifrån felfri? Jag vet att jag har svårt att hålla tyst ibland, men när det gäller nära och kära är det väldigt, väldigt svårt att ta in – och inte säga nåt, tycka nåt, ha en åsikt. Självinsikten är det ännu svårare med. Det är snudd på underverk att ens ha tillstymmelse till sådan!!! Och jag har väl en millimeter eller så, typ…

Det här med magen skrämmer mig lite. Bland annat därför att jag har symtomen i skov och detta tillsammans med vissa ledproblem (jag har i skrivande stund en krånglande knoge och en värkande armbåge). Men genom att blogga om det försöker jag intala mig att jag är hypokondrisk. Eller att jag har överdoserat C-vitamin. Så den som är min verkliga vän skulle väl aldrig komma och erbjuda mig ett glas C-vitamin brus eftersom jag kanske blir sjuk av det? Nej, tänkte väl det.

Jag har telefonerat med mamma och med Fästmön och fått rapporter om väder, mat och sjukt barn. Anna blir hemma med Elias ett par dar, pojken är inte alls kry. Han såg så blek ut igår, stackarn, och han ligger mest och tittar på film eller TV, orkar inte ens sitta vid sin älskade dator.

Det blev en tur ut i vintersolen, i alla fall en sväng till Tokerian. Där tycktes det vara De Närsyntas Dag, för folk sprang omkring med pilsnerbottnar på näsorna och ändå krockade vi! (Jag själv har ny styrka på linserna sen i höstas, men det tycks inte hjälpa.) Sen fick jag raskt springa hem i stället eftersom magen kom på att den hade fått frukost och det ville den göra sig av med. Genast.

Nä, det är inte kul att vara ämlig, men som sagt, tackar som frågar, jag mår mycket bättre idag. Fast det är ensamt att tillbringa hela helgen i stan medan familjen är i Himlen. Värst av allt är emellertid tanken på morgondagen när jag inte behöver ställa klockradion på 6.15. Jag ska ju inte upp och jobba…

Frågan hittar du som vanligt här intill i högerspalten. Den här gången kan du välja flera svarsalternativ.

Stort TACK på förhand för ditt klick!

78,57 procent (22 personer) svarade: Rätt. 

14,29 procent (fyra personer) svarade: Ingen åsikt i frågan. 

7,14 procent (två personer) svarade: Fel. 

TACK till dig som deltog med ett klick! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan i högerspalten och tar dig tid att svara. Guldläge för dig med många åkommor!

• En av artiklarna publicerades med anledning av Strindbergsåret i år. August Strindberg är en av mina gamla favoriter. Under studietiden plöjde jag åtskilliga av hans verk – och genomled, om än på visst avstånd – alla hans kval, perioder, skilsmässor med mera.

Det sades i min ungdom att jag hade vissa utseendemässiga drag gemensamt med min favoritförfattare. Om man tittar på denna bild, av en ung August, skulle det möjligen kunna vara munnen. Och håret. Alltid håret.

När nu snart årets första månad är till ända var det verkligen på tiden att också lokalblaskan uppmärksammade Strindbergsåret. Av nån  outgrundlig anledning väljer emellertid lokalblaskan en annorlunda vinkling: man tar upp Ann-Sofie Lönngrens forskning om ett queerteoretiskt perspektiv i Strindbergs dramer. Man kan verkligen, som artikelförfattaren John Sjögren också gör, fråga sig om inte allt är sagt/skrivet/forskat kring August Strindberg. Ann-Sofie Lönngren håller med om att det finns mycket forskat på Strindberg:

[...] Det är helt bisarrt hur mycket forskning det finns om Strindberg. Men vad gäller hans texter är de så oerhört mångbottnade att de låter sig läsas utifrån frågor som är aktuella även i dag. De öppnar sig också ganska villigt för olika kritiska perspektiv, såsom de könskonstruktivistiska och icke-heteronormativa läsningar som jag själv ägnat mig åt. [...]

Ann-Sofie Lönngren disputerade 2008 på erotiska trianglar i August Strindbergs dramer. Även detta kan tyckas… väldigt smalt… Men hon poängterar i artikeln att det är Strindbergs texter som är intressanta och att forskningen har kommit långt från personen Strindberg. Och hon avslutar med att spekulera om August Strindberg i framtiden:

[...] Jag tror inte Strindberg kommer att vara lika intressant och aktuell om hundra år. [...] 

• Nästa artikel som fångade min uppmärksamhet var den om Lillemor Östlin, Hinsehäxan. Kvinnan som den nyligen visade TV-serien handlade om. Tyvärr finns artikeln inte att läsa på UNT:s hemsida, men faktum är att den är så intressant att det faktiskt är värt att köpa papperstidningen idag för den! Men strunta då i att följa sidangivelserna på Kulturdelens förstasida som är fel. Rätt sidnummer för artikeln är åtta och nio, som det står på A-delens förstasida…

Artikeln om Lillemor Östlin är välskriven och signerad Marie Ström. Läsaren får glimtar ur TV-serien, som grundar sig på Lillemor Östlins självbiografi, men också på hur Lillemor Östlin lever idag:

[...] 71-åriga Lillemor Östlin är klädd i en elegant pälskappa, färgglad halsduk, har shoppingkassar i händerna [...] Hon ser mer ut som en välbeställd kulturtant än en kvinna som tillbringat runt 25 år i fängelse, [...]

Vidare får vi också veta om dagens Lillemor Östlin att hon släktforskar med en av döttrarna, att ett av barnbarnen planerar att bli polis och att Lillemor Östlin fortfarande missbrukar amfetamin. Hösten 2010 släpptes hon fri från den senaste fängelsevistelsen. Men nu berättar jag inte mer, köp tidningen och läs!

• Sist, men definitivt inte minst, vill jag nämna Sysslingens krönika med rubriken Uppsala och nazismen. Inte heller den finns att läsa på nätet. Redan krönikans huvud gladde mig eftersom där finns en med verkligheten överensstämmande bild på herr Alkarp. Äntligen! Ämnet för krönikan fattar du om du är normalbegåvad och har läst dess rubrik några rader upp i det här stycket.

Det akademiska Uppsala under 1930- och 1940-talen skildras ofta som tyskvänligt i betydelsen rasistiskt. Men, som Sysslingen skriver i sin krönika

[...] Verkligheten berättar trots allt en helt annan sida av Uppsala, en historia som är både ljus och hoppingivande. Det är berättelsen om nazister, fascister och SS-frivilliga. Men det är också berättelsen om den betydligt större skaran antinazistiska Uppsalabor, de som gömde politiska och judiska flyktingar [...] om professorer som saboterade den tyska infiltrationen, om studenter som under sina resor till Tyskland riskerade sina liv  genom att överlämna brev till de politiska flyktingarnas familjer och om poliser som vägrade acceptera de nazistiska kollegor som under påsken 1843 satte kårens anseende i fara. [...]

Om dessa fyra dagar, varav min födelsedag IGEN! - minns du datumet för Tjernobylkatastrofen så vet du också vilken dag jag fyller år - är en av dem, handlar Sysslingens pjäs 4 Dagar i april. Den har urpremiär här på Uppsala stadsteater den 18 februari. Se den, för f*n! Det tänker jag göra om jag får ihop till biljetten!..

Inget tokigt filmval i kväll.

Professor Robert Langdon kallas till Vatikanen för att lösa gåtor igen. Den katolska kyrkan hotas av sällskapet Illuminati. Påven dör och när kardinalerna samlas i ett konklav för att välja en ny påve kidnappas de fyra huvudkandidaterna. Samtidigt stjäls en behållare som kan utgöra såväl välsignelse som världens undergång. Så hör kidnapparen av sig med ledtrådar till var de kidnappade kardinalerna finns. Och behållaren.

Jag tycker att det här är en spännande film! Den första filmen i serien baserad på böckerna med samma namn av Dan Brown, Da Vinci-koden, var jag inte alls lika imponerad av. Änglar och demoner är spännande, fartfylld och stundom riktigt läskig.

Högt betyg!

Massor av kardinaler.

Bara det att det är så väldans mycket reklam på den här TV-kanalen. Så i reklampauserna läser jag Palmebiografin.

Ett uppslag Palmebiografi.

Sen tittar jag lite på filmen igen och BUUUUUUUUUUU! Då dyker det plötsligt upp… en blodig docka! Lättskrämd och… vettskrämd är jag!!!

Plötsligt dyker det upp en blodig docka på TV-skärmen…

Sitter i bäste fåtöljen och slökollar Änglar och demoner på TV3. Jag har läst lite i Palmebiografin och blivit imponerad. Men jag är så trött, så trött… Orkar  knappt ta in några intryck, än mindre sitta upprätt. Tur att bäste fåtöljen går att tippa bakåt…

 + 
Två bra, men alltför många intryck för en Orkeslösing.