Det regnar idag. Jättekul eftersom jag ska tvätta bilen efter jobbet. Skulle vilja komma med en torr och ren bil till besiktningen i morgon eftermiddag, men det kan jag nog glömma. Vi får se hur dan blir och om nederbörden upphör.

Ursprungstanken var alltså att tvätta bilen DIREKT efter jobbet. Men nu måste jag åka till Clas Ohlson på Stormarknaden först för att reklamera min Braun-tandborste. Köpte borsten i februari i år och den går knappt att ladda upp längre – alltså, den håller inte laddning. När jag använder den slirar den liksom och det tror jag faktiskt inte är så bra för tänderna. En tandborste behöver alla, så jag hoppas att jag får en ny. Det borde ju gå på garantin, som jag för övrigt förlängde direkt efter köpet till tre år… Jävlars så arg jag blir annars!

Dagens lunch var tänkt att intas med Den Kloka L, men L fick förhinder och jag tog med mig min bok till Thaistället. Det var lite roligt på restaurangen (som mer är som en större kiosk!) för jag – tant, 50+ och svenne – åt med pinnar, medan en kille – högst 25 och av asiatiskt ursprung – åt med gaffel. Han slevade emellertid i sig maten – under högljutt smaskande - på typ två minuter, medan jag avnjöt mina kycklingspett på cirka 20 minuter. Och smaskade inte nånting. Nu är jag mätt och magen rund. Lustigt att det gick så lätt att läsa till mord och ruskigheter…

Så gott som stående onsdagslunch för min del.

Hittills har jag annars ägnat dagen åt att jobba lite med Hus-sidorna för att hålla dem fräscha samt lagt in en del kort-URL:er till några av våra externa sidor. En del sidor har verkligen sju mil långa adresser!

Vidare har jag reggat mig på Foursquare för jag tänkte kolla om det är nånting användbart för mig både i tjänsten och privat. Ett särskilt inlägg kommer om detta senare!

Livet är kort.

Igår skrev jag ett av mina svartaste inlägg, tror jag. Det där inlägget om alla otäckheter som sker utanför min glasbur. Men som för att bli påmind om att det inte räcker med dessa otäckheter, tillkommer det dito hela tiden, läser jag om en man som hittades död i sitt hem – efter två år.

Mannen avled 2011 och hittades av sin hyresvärd i samband med en stamrenovering. Mannen var i min ålder, 50-årsåldern och mycket ensam utan vänner, anhöriga eller jobb. En man utan sammanhang. Hyran betalades förstås med autogiro.

Vems är ansvaret? Det sociala ansvaret, alltså? Hyresvärden Stockholmshem vill inte ta på sig det. Områdeschefen säger:

[...] vi som hyresvärd kan inte ha koll på alla våra hyresgäster. [...] 

I höstas bytte hyresvärden fönster i fastigheten. Man kom inte i kontakt med mannen. Men var det inte lite konstigt? Rimligtvis borde nån ha kollat i brevinkastet och noterat en stor hög med post och reklam… Varför struntade Stockholmshem i att byta några fönster i mannens lägenhet, när fönstren i alla andra lägenheter byttes ut?

Jag säger inte att ansvaret enbart är hyresvärdens. Men jag tycker att nån borde ha reagerat i hans närområde – han hade ju inget annat socialt sammanhang.

Ensam, utan socialt sammanhang…

Vad ska det bli av oss? Vad kan hända när vi blir av med jobbet, vi som inte har barn eller nära anhöriga? Jag är lyckligt lottad, för i mitt liv finns en fästmö (världens bästa, för övrigt). Mamma bor 30 mil bort och börjar bli till åren kommen. Men vad skulle det bli av mig om jag inte hade en Anna i mitt liv, nu när det börjar tuffa till sig kring jobb igen? Jag är ju inte lastgammal, jag är i samma ålder som mannen som låg död i nästan två år i sitt hem. Tänk att sluta så när man borde ha flera år kvar att leva…

Livet är kort. Och bedrövligt.

Satir på hög och rolig nivå. Notera att det faktiskt sägs

Grattis Danmark 

i slutet!

Livet är kort.

Livet är kort.

I skrivande stund går klockan mot 22. Det har varit fullt ös hela dan, verkligen. Även på lunchen, när jag hamnade i en synnerligen intressant diskussion om öppenhet och intern kommunikation. Fler såna diskussionämnen!

Fler diskussioner om intern kommunikation efterlyses!

Flaxade iväg på ett spännande möte efter jobbet. Jag ska få skriva. Jag ska få skriva hur mycket eller hur lite (nåja…) som helst inom vissa områden/ämnen. Det var det vi diskuterade idag. För du vet, jag kan inte leva utan att skriva och att göra det på ett annat ställe än min blogg och i tjänsten känns lite som en ära. Att ha blivit tillfrågad. Att få chansen. Just nu är det tyvärr fullt upp och jag vet inte hur mycket jag skulle kunna bidra de närmaste dagarna. Men det kommer. Därför att jag vill. Jag vet.

Jag kan inte leva utan att få skriva.

Tyvärr förstår inte alla i min familj det (läs: mamma). Det sårar mig. Ibland gör man saker för att man vill, för att man kan. Det gäller att fylla livet med såna bra saker, inte negativa, som man kan älta varenda gång vi telefonerar. När jag försöker visa på lösningar för mammas negativa saker/problem får jag höra att jag skriker åt henne. Det var extra intressant att höra idag, eftersom jag särskilt la mig vinn om att sänka rösten.

Mammas största problem just nu är att det inte är planterat på graven till Mors dag. Men jag anser inte att det är skäligt att jag åker 2 x 30 mil och gör det. Jag orkar inte, jag är väldigt trött just nu. I skrivande stund är jag så trött att jag mår illa. För när jag kom hem från mötet, cirka två timmar efter min arbetsdag var slut, var det dags för invändig rengöring av *Clark Kent. Och så var jag bara tvungen att tvätta – såväl strumpor som tischor började ta slut.

(Så trött idag är jag att det har tagit sig fysiska uttryck och inte bara i illamående och trötthet. Jag har haft lite synbortfall på höger öga och jag har ett tryck över bröstet som går ut i vänster arm. Jag vet. Jag borde vara försiktig och slå av på takten, minska kraven. I stället höjer jag allt, även min personliga toleransnivå.)

Jag föreslog mamma att vi ska ta årsskötsel på graven, men det har hon inte råd med, sa hon. Jag föreslog att vi skulle dela på kostnaden, naturligtvis, och undrade vad det kostade. Det visste hon inte. Intressant då att hon vet att hon inte har råd. Jag blev… ännu lite tröttare…

Telefoni i kväll = tre samtal.

Det blev lite telefonerande med Fästmön också. Hon har ”bortamatch” i natt, kan man säga, men återvänder till New Village i morgon kväll. Vi kommer nog hem ungefär samtidigt, för efter jobbet i morgon väntar tankning och biltvätt inklusive allmän puts. Bilen ska ju besiktigas på torsdag!

Det är så skönt med Anna, för hon kan säga vad hon tycker ärligt när jag frågar henne. I kväll frågade jag henne bland annat om jag borde göra mer för mamma, men hon tycker att jag gör vad jag kan. Och som hon sa, det var ju inte länge sen mamma var här – i påskas. Även jag, gärna i sällskap med Anna, skulle behöva åka bort på nåt kul/annorlunda.

Klockan var över 21 när jag äntligen, efter att ha kollat per sms om det var OK, kunde ringa dagens födelsedagsbarn. ”Barnet”, som är min Storasister, hade gått och lagt sig för att läsa. Och vet du… det är precis vad jag ska göra alldeles strax också! Jag hoppas att du har haft en bra dag och att du inte är lika trött som jag i denna stund utan mer lagom slak.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Upphittat på baksidan av Dagens Nyheter den 21 maj 2013:

Är det ”min” Lisas mobil som är ute på farligt vatten?

Livet är kort. Mobiltelefoner ska inte bada, oavsett simkort eller inte.

Uppdaterat: Idag kommenterade Fredrik Reinfeldt Husby på en pressträff.

Alltså vad är det som pågår där utanför min glasbur? Idag arbetade jag på femte våningen och kontoret är stort och luftigt och väggarna och dörren utåt är av glas – därav glasbur. Och just utanför min dörr händer ju inget, jag menar lite längre bort. Men inte mycket.

• Husby, till exempel. Inte så långt borta, några mil sydväst från där jag befinner mig just nu. Där pågår ingenting annat än rena kravaller. Kravaller, som är en reaktion på att polisen sköt ihjäl nån i måndags, enligt Megafonens talesperson Rami Al-Khamishi. Polisen fick larm om en bilbrand och togs emot av människor som kastade stenar, flaskor och smällare, säger närpolisen Jörgen Karlsson. Polisen sägs ha använt rasistiska glåpord och människor har kastat stenar och bränt bilar. Det är svårt att veta vad som är vad här där ord lite grann står mot ord. Eller… det handlar ju om sociala problem och klyftor i samhället som måste lösas/överbryggas. Dessutom måste dödsskjutningen utredas, liksom huruvida statens företrädare för lag och ordning har använt rasistiska tillmälen. Min åsikt är att våld inte är ett bra vapen. Våld är nämligen aldrig OK – utom i självförsvar. Min åsikt är att det är en politisk fråga. Men var är politikerna??? Statsministern tycks enbart ägna sig åt nöjen. Det kanske ligger lite mer i uppdraget att leda Sveriges regering..?
• Boden. Det ligger norrut. Där har man hittat kroppsdelar, just det… delar… från en människa. Det kan vara den 20-åriga kvinna som har varit försvunnen i över två veckor. Och eftersom det är just delar i en byggnad i ett gammalt militärområde är det med all säkerhet ett brott som ligger bakom. Det var personer från organisationen Missing People som hittade kroppsdelarna. Ingen identifikation är gjord ännu, men de anhöriga till den försvunna unga kvinnan är kontaktade. Varför??? Hur kan man inte bara ha ihjäl en annan människa, man stycker henne också? Hur kan en 20-årig kvinna var förtjäna en sån död???
• Oklahoma City, USA. Det ligger i ett annat land. Men ändå. Där har en tornado (tromb på svenska) dragit fram och orsakat skador ytmässigt motsvarande Karlstad. (Vi svenskar måste ju alltid ha nåt svenskt att relatera till för att förstå.) Men ännu värre är att mer än 90 människor har omkommit och minst 145 är skadade. Oklahoma City har i princip jämnats med marken. Hus, skolor och sjukhus är förstörda. Just där varm och fuktig luft krockar med kall och torr dito kan detta väderfenomen uppstå mellan fallvindar och uppvindar i intensiva åskmoln. Men hur kommer det sig att det är så vanligt med tornador i USA som det faktiskt är??? Tre av fyra uppstår ju där.

När fallvindar och uppvindar möts i intensiva åskmoln kan det uppstå en tromb. Eller en tornado, som man säger i USA.

När jag läser detta orkar jag inte spana mer i omvärlden just nu. Då känns alla andra irritationsmoment, som studsmattor  (nu kompletterad med vattenleksaker) utanför mitt arbetsrumsfönster hemma, trasiga persienner och till och med beslutsimpotens i arbetslivet så jävla futtiga.

Livet är kort. Nu måste vi göra nåt så att det blir bättre. På riktigt.

Först och främst vill jag säga ett stort GRATTIS på födelsedagen till min Storasister Fru Hatt! Jag tror att hennes dator har pajat (den var i alla fall på väg att göra det för ett tag sen), så det är inte säkert att hon kan läsa detta. Därför blir det grattis via annan kommunikationskanal under dagen OCKSÅ!

Min Storasister är Queen of fucking everything!

Igår kväll var vi rätt sega, Fästmön och jag. Degade mest på ballen* (ja, jag skiter i att vissa tycker att det är töntigt att skriva ballen, jag har använt ordet i över 30 år och jag tänker inte sluta!) där vi också intog kvällens middag, korv. Jag hade hittat chilikalkonkorvar på ICA Kvantum och de var verkligen jättegoda! Och feta… Mitt midjemått vågar jag inte tänka på!.. Jag som gick ner så fint efter operationen eftersom jag dels blev befriad från en klumpeduns och några mindre alienkompisar, men också tappade aptiten. Tyvärr har jag funnit aptiten igen. Och den är enorm… För övrigt avslutades måltiden med var sin glass. Det måste man ha när det är så varmt som det var igår.

Kvällen rundades av med CSI NY, Wordfeud och läsning. Nu har jag börjat läsa ytterligare en födelsedagsbok som jag fick av Anna. Denna gång en deckare av en av mina norska favoritförfattare.

Idag vaknade vi till en grå morgon. Det är inte lika varmt och det känns som om regnet hänger i luften. För min del känns det då rätt OK att jobba. Eller, det är i alla fall lättare att vara inomhus när solen inte skiner jättemycket och det inte är 25 grader utomhus…

Ett möte om skrivande.

Direkt efter jobbet idag ska jag på ett andra spännande möte med en person och några till. Den personen jobbar med nånting riktigt bra och intressant och efter vårt första möte fick jag veta att de vill inleda ett samarbete med mig kring skrivande. Det är detta vi ska diskutera idag. To be continued…

Och direkt efter mötet ska jag ta hand om Clark Kent** och göra honom pigg och fin till besiktningen på torsdag eftermiddag. I kväll blir det insidan.

Annars inleddes min morgon med ett bra samtal med en kollega som också jobbar fackligt. Jag fick bra tips och råd och jag fick veta vilka regler som gäller när, var och hur.

Alldeles nyssens kom resultatet från prefektvalet på institution 2 via e-post. Institution 1 skötte det hela på ett mycket enklare sätt, medan institution 2 valde att krångla till saker och ting, tycker jag. Dessutom tycker jag att det luktar lite jäv när det gäller själva proceduren för valet. Bland annat ifrågasätter jag att vi inte har fått vad som gäller för att överhuvudtaget få rösta eller utse en kandidat. Vidare kändes det väldigt konstigt att få ett mejl där det står att resultatet är klart och vidaresänt till fakulteten. Det finns väl inte en enda som INTE vill veta vad resultatet blev, eller? Nej. För några minuter senare kom ytterligare information via mejl. Hur som helst, valresultatet är klart och nu är det upp till fakulteten att fatta beslut. To be continued also…

*ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Vännen FEM bor 30 mil ifrån mig, ungefär. Ändå har hon försett mig med såväl julklappar som födelsedagspresenter. Nu senast fick jag lära känna Carlos Ruiz Zafón, en helt ny författarbekantskap. Boken Vindens skugga är hans debutroman.

En sann läsupplevelse!

Boken både inleds och avslutas med att en pojke på runt tio år får följa med sin pappa till De Bortglömda Böckernas Gravkammare i Barcelona. Där får pojken välja en bok som han ska beskydda med sitt liv. Den första pojken, David, finner boken Vindens skugga och blir besatt av dess författare, Julián Carax. En besatthet som leder honom från kärleken till böcker in i de mest hemliga vrårna av kärleken till människor.

Det här är en otroligt fängslande berättelse! Även om det inte är nån deckare har den vissa av polisromanens ingredienser – en polis, till exempel. Men framför allt är den spännande och mystisk och jag blir verkligen, precis som det står på baksidestexten, totalt uppslukad av berättelsen. Tack, FEM! 

Högsta Toffelbetyg, ingen tvekan!

Livet är kort.

Det är få saker jag saknar med att inte längre vara lokalblaskeprenumerant. Lars Wittenstens krönikor är dock en av dessa. Jag har alltid läst hans krönikor om vårt språk med stor behållning. Idag var jag uppe ett ärende på institution 1 och hittade en krönika signerad LW i lördagens tidning, en krönika jag inte kunde låta bli att söka upp på nätet.

Ord…

Lars Wittensten skriver om gamla ord och det nyväckta intresset för dessa. Han funderar om det går att väcka liv i ord som har fallit i glömska. Han är inte så övertygad om det, emellertid. Lars Wittensten har hittat en kul (tycker jag, alltså!) blogg, Glömda ord, som varje morgon publicerar ett nästan bortglömt ord. Läsaren uppmanas att använda ordet under dan på ett naturligt sätt. OK, jag tror väl kanske inte heller att detta kan väcka liv i bortglömda ord, men jag tycker att det är en kul och intressant grej – jag älskar ju ord! Min största fasa är att tappa mina ord, att glömma bort dem. Det var ett av skälen till att jag startade den här bloggen för fyra år sen (den 16 maj 2009). Alltså att jag ville försöka hålla kvar orden, minnas dem, fästa ner dem i inlägg så jag inte tappar eller glömmer bort dem. Problemet är bara att jag har skrivit så många ord sen den där dan för fyra år sen att jag inte minns alla bara för det…

Bloggen Glömda ords syfte är alltså att värna om gamla ord så att de inte glöms bort. Intresset för gamla ord har ökat. Detta i sig innebär emellertid inte att det går att hitta praktiska användningar för dessa ord. Lars Wittensten skriver bland annat:

[...] Men känner ni någon som otvunget säger oomkullrunkelig tio gånger om året? [...]

Svenska Akademien måste inför varje ny utgåva av sin ordlista rensa bland orden. År 2006 togs  5 500 ord bort för att ersättas av 10 500 nya. Men det betyder ju inte att de gamla orden för den skull slutar att existera, enligt Horace Engdahl.

Dagens glömda ord är för övrigt

berså

Det tycker jag inte är så väldigt glömt, jag använder det ganska ofta, åtminstone den här tiden på året. Tänk bara på att

Dricka saft i syrénbersån – om man nu hade nån… Berså, alltså… Saften skiter jag egentligen i…

Syrénpåslakan har jag däremot, men det passar inte riktigt att dricka saft i dem.

Livet är kort.