Inget tokigt filmval i kväll.

Professor Robert Langdon kallas till Vatikanen för att lösa gåtor igen. Den katolska kyrkan hotas av sällskapet Illuminati. Påven dör och när kardinalerna samlas i ett konklav för att välja en ny påve kidnappas de fyra huvudkandidaterna. Samtidigt stjäls en behållare som kan utgöra såväl välsignelse som världens undergång. Så hör kidnapparen av sig med ledtrådar till var de kidnappade kardinalerna finns. Och behållaren.

Jag tycker att det här är en spännande film! Den första filmen i serien baserad på böckerna med samma namn av Dan Brown, Da Vinci-koden, var jag inte alls lika imponerad av. Änglar och demoner är spännande, fartfylld och stundom riktigt läskig.

Högt betyg!

Massor av kardinaler.

Bara det att det är så väldans mycket reklam på den här TV-kanalen. Så i reklampauserna läser jag Palmebiografin.

Ett uppslag Palmebiografi.

Sen tittar jag lite på filmen igen och BUUUUUUUUUUU! Då dyker det plötsligt upp… en blodig docka! Lättskrämd och… vettskrämd är jag!!!

Plötsligt dyker det upp en blodig docka på TV-skärmen…

Sitter i bäste fåtöljen och slökollar Änglar och demoner på TV3. Jag har läst lite i Palmebiografin och blivit imponerad. Men jag är så trött, så trött… Orkar  knappt ta in några intryck, än mindre sitta upprätt. Tur att bäste fåtöljen går att tippa bakåt…

 + 
Två bra, men alltför många intryck för en Orkeslösing.

Vinnare av Svenska Deckarakademins debutantpris 2009.

Konrad Jonsson är journalist. Efter en hemsk upplevelse utomlands har han förlorat fotfästet i tillvaron. Och som grädde på moset mördas hans adoptivföräldrar Signe och Herman. Därför måste han återvända till den byhåla han lämnade när han var ung. Tillbaka i Barndomsland börjar Konrad fundera över vad som hände hans polska biologiska mamma som pålötsligt en dag försvann. Konrad blir misstänkt för mordet på adoptivföräldranra, men sen hittar polisen de troliga förövarna i ett par albanska unga män. Rasismen frodas i byhålan – precis som den gjorde när Konrad var barn…

Redan omslaget på boken tilltalar mig! Det visar ett dimomhöljt, lite äldre hus i en grässluttning. Mystiskt! Och mystiskt är mordet på det gamla paret liksom den försvunna polskan. Olle Lönnaeus, precis som sin huvuperson journalist, klarar debuten finfint. Detta är en spännande deckare, men kanske lite mer en psykologisk thriller med det ständigt aktuella ämnet rasism som viktig ingrediens. Slutet överraskar!

Språket är lättflytande trots att en del meningar blir lite i längsta laget. Den enda egentliga språkliga invändningen jag har är mot ordet

pelargonia

som nämns två gånger. Heter det inte pelargon? Blandar författaren ihop det med begonia? Eller är det dialektalt?

Strunt samma! Det här är en debutdeckare som får medelbetyg med plus av mig. För Olle Lönnaeus kan säkert ännu bättre!

Känner mig allmänt hurrrrrven och tog för skojs skull tempen, vilket jag aldrig brukar göra. Men jag insåg att jag håller på att kallna, att dö – termometern visade 35,2. Och det var en muntermometer, så man ska möjligen lägga till nån tiondel. Högst.

Tofflar till sovrummet med en filt nu.

Äh, jag går och lägger mig med en filt och min bok och försöker sova bort det magonda. Kanske värma upp mig en grad eller så också…

Ha en go lördag, ni friska! (Och nu förväntar jag mig att hitta en MASSA snälla krya-på-dig-önskningar och allmänna ömkningar nästa gång jag kollar datorn!)

PS Du som har en Carl eller en Karl kommer väl ihåg att gratta honom på namnsdagen idag???

*Clark Kent = min smutsgris till plåtman

Turkosa fönsterlampor är bäst när de är släckta. (Underförstått: Då är ingen hemma.)

Nej, jag vaknade så bra ändå vid sjutiden. Vanemänniska… Och ändå slocknade jag i sängen med Taggart på TV:n (jag vet, 7:ans länk är typ ett år gammal, men TV-serien Taggart går fortfarande!) runt halv ett, först.

Det är magen som mullrar. Den är inte helt lycklig över gårdagen och torsdagskvällens lilla överdosering av C-vitamin. Inte blev den gladare över att jag tröstade den med kycklingburgare och pommes från Mac Jack, en skål popcorn och en enorm bit White Lady-tårta (inget får ju förfaras). Jag fattar inte, men jag fick laga min byxa igår. Min Nike-hemma-mys-byxa. Den hade spruckit i grenen… Är jag tjock eller är jag… enorm snart???

Låg kvar i sängen och lyssnade till olåten från mitt inre, medan jag försökte leka lördagsmorgonsmys med min bok på gång. Det var boken jag fick i den numera vida berömda julkorgen.

Boken från den berömda julkorgen.

Idag bär det av till Himlen. Jag har packat min rygga och lite annat som ska med. Men först är det lite att fixa med här hemma. Det enda nyttiga  jag har gjort denna morgon är att bädda och samla ihop ett antal soppåsar som ska förpassas ut till respektive kärl i soprummet. Men det är nästan fem grader kallt och jag drar mig för att kliva utanför dörren. Jag är ännu inte tvättad och klädd, går omkring i slafskläder. Ska strax fixa fram frukost och först därefter ska utsidan få sin putsning.

Mamma telefonerade jag med igår kväll, för jag känner att jag behöver komma iväg lite tidigare idag. Elias har fortfarande feber och börjar bli förkyld, så han är kvar hos sin pappa, men ska hämtas hem idag. Fästmön behöver handla mat också. Taxi Tofflan Clark Kent* skulle behöva tvätta sig, men det får anstå. Det är för kallt, helt enkelt.

Så här snygg kan han vara, Clark, när han är ren och fin.

Den här veckan har jag fått tre nej på jobb jag har sökt. Ibland får jag en känsla av att vissa rekryteringar är uppgjorda i förväg. Jag funderar till exempel över alla jobb (ett tjugotal?) jag har sökt inom Vård & Bildning vid Uppsala kommun. Där borde min erfarenhet från  en liknande verksamhet fast en annan offentlig organisation väga mycket tungt. Men den är tydligen ingenting värd. En enda gång har jag kommit på intervju och då var det så uppenbart att den lilla personalmänniskan enbart hade stirrat på min examen med litteraturvetenskap som huvudämne eftersom det var ett vikariat som informatör på Stadsbiblioteket.

Nej, idag mullrar visst hela jag. Men det kanske inte är så konstigt när en planerare av rang inte kan planera sitt liv längre än till tisdag kväll. På måndag tar jag en kort sovmorgon, för då har jag semester. Efter lunch ska jag åka till ett förhoppningsvis givande möte. På tisdag har jag en klippning inbokad klockan 17. Sen är mitt liv slut, liksom. För jag tänker inte gå till Arbetsförmedlingen på onsdag och förnedra mig igen. Eller?

*Clark Kent = min lille bilman

• Ny cancervarning: oralsex Jaha. Nu är inte safe sex särskilt safe längre. Det är HPV-viruset som kan överföras genom oralsex – och, i värsta fall, även via kyssar.  HPV kan ge kvinnor en ofarlig infektion till exempel vårtor, men det kan också leda till livmoderhalscancer. Läskigt! Frågan är vad oralsexande män får för cancer. De har ju trots allt inga livmoderhalsar…
• Smittskyddsinstitutet varnar för influensa. NÄHÄ! You don’t say! Influensa. Nu igen. Det händer liksom… varje år. Vad är nyheten? Att statsministern låg däckad, eller? Jag rullar med ögonen så jag får… ögonherpes, minst!
• Högklackade skor kan ge Barbiefötter. Eh… jag trodde liksom att det var meningen med högklackat! Fast det klart, allvarliga muskelskador är ju inte så roligt. Men å andra sidan, man kan ju faktiskt inte se ut som Barbie, då skulle man inte kunna gå annat än på alla fyra…
• Kostnaderna för läkemedel sänks. Men högkostnadsskyddet för läkemedel är ju höjt. Var finns logiken? Jag trodde inte att den verksamhet som ansvarar för länets hälso- och sjukvård kunde tjäna pengar på oss skattebetalare..?
• Och… endast i Metropolen Byhålan: Icke gravid kvinna gjorde abort. Jag undrar: Hur är det möjligt..?

Min fyrkantströja i närbild.

Jag passade på att hoppa in på ett museum intill för att se om man fortfarande förde ”min tapet-bok”, en bok jag formgav för en herrans massa år sen. Det gjorde man inte. Och faktiskt hade jag ingen lust att tala om för dem i museishopen var de kan beställa böcker ifall de vill sälja! Jag tänker inte uppmuntra till kontakter med den arbetsgivare som inte ens tillät att man satte sitt namn på fina saker man producerat. (Ja, efter 20 år är jag fortfarande sur på detta!)

Idag passerade jag under ett valv igen, men nu fotade jag från en liten annan vinkel. Och det ser lite äldre ut än det jag plåtade förra gången, eller hur?

Ja, jag befann mig i en av stans äldsta byggnader…

Gamle kung Gösta tittade på mig och tycktes undra vad pöbeln gjorde där, när jag gick förbi. Jag stannade respektfullt och tog en bild av min namne från tonåren (för den oinvigde: jag kallades Gösta som tonåring).

Gustaf Wasa, eller gamle kung Gösta, undrade vad pöbeln gjorde där när jag gick förbi.

Idag smet jag in tillsammans med Högre Höjders VD. Stannade och morsade på vägen, åkte ända upp, men fick veta att min fyrbenta kompis tyvärr inte var därstädes idag. SORG! I stället blev jag road av Jonas, som var den som bjudit in mig,  och Plåt-Niklas. Jonas ville tydligen ta en svängom med Plåt-Niklas.

- Men Plåt-Niklas! Inte fäkta med vapnet så, nu dansar vi!

Plåt-Niklas verkade lagom intresserad och tyckte att Jonas skulle stoppa in skjortan i byxorna i stället.

- Jonas, stoppa in skjortan i byxorna! sa Plåt-Niklas. Men Jonas tyckte att Plåt-Niklas skulle hålla flabben…

Nog tramsat! Vi bänkade oss och det första inslaget på agendan var en urkul och nyproducerad film. Det var spännande att få se en helt ny sida av byråns produktion! Företaget som har köpt filmen får säkert en högtidsstund på sin kick off!

Sen blev det min tur. Jag inledde med att berätta att jag började blogga för tre år sen och varför jag gjorde det. Sen övergav jag mitt pratmanus och plötsligt hade 20 minuter blivit trekvart… Det var ett intresserat gäng som lyssnade, kommenterade och ställde frågor. Jag berättade också om hur samarbetet med min arbetsgivare Blogvertiser funkar. Vi pratade statistik, marknadsföringslag, lite grann om hur man blir läst, länkning, recensioner med mera. Vi pratade inte så mycket imageförbättring, varumärkesförstärkning och sånt, men det var liksom underförstått.

Roligt att få träffa ett blogg-intresserat gäng och att få berätta om min favoritsysselsättning! Och nej, Högre Höjder har INTE betalat för det här inlägget!

Tack för att jag fick komma!

Dagens klockrena, utan konkurrens.

De imperfekta av Tom Rachman
En amerikansk miljonär startar efter kriget en engelskspråkig tidning i Rom. Nu, femtio år senare, tycks medarbetarnas personliga draman mycket viktigare än dem som döljs bakom tidningens rubriker. Genom en rad skarpa porträtt av de olika medarbetarna växer berättelsen om en klassisk tidnings uppgång och fall fram. En tidning som visar sig vara en hel värld, där man slåss för sitt liv, där man drabbas av kärlek, där man förråder och förråds, där karriärer börjar och slutar. En debutroman!

Inkräktaren av Håkan Östlundh
Familjefoton med utstuckna ögon. Skrämmande brev utan avsändare. De nyblivna Fåröborna Henrik Kjellander och Malin Andersson står som levande frågetecken inför hoten som drabbat dem och deras barn. Vem vill göra dem illa? Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen tar saken på största allvar, men kan inte utesluta att alltihop är ett osmakligt skämt. När hoten trappas upp och parets dotter försvinner skingras alla tvivel. Det här är på allvar. Dessutom är det bara början … Detta är den femte delen i serien om polisen Fredrik Broman.

Isak & Billy av Kristofer Folkhammar ”Love is a battlefield. De går genom köket. Isak och Billy. Tak och väggar. Stol, bänk och köksbord. Två killar, ett pronomen. Han kysser honom. Han diskar ur en bunke åt honom. Han hade tänkt sig ett helt fantastiskt långt, gott liv.”
Isak & Billy är berättelsen om Isak, som står handlingsförlamad och ångestfylld inför världen, och om Billy som klarar allt med sina vältränade muskler och sin provocerande energi. På detta kärlekens slagfält är manskroppen lika åtrådd som irriterande, omväxlande oövervinnerlig och självförstörande.
Den här boken har stått på min önskelista länge, men häromdan damp den ner i postboxen, ju!!!

Från de döda av Mark Billingham 
För tio år sedan var det på alla löpsedlar, mordet på Alan Langford, en av gangsterbossarna i London. Han hittades mördad i sin Jaguar, händerna var fastlåsta vid ratten, sedan hade mördaren tänt på. Misstankarna gick snabbt i en bestämd riktning. Hustrun Donna Langford, som hatade och fruktade sin make, hade lejt en man för det delikata uppdraget att grilla Langford. Mannen greps och erkände mordet. Fallet var löst. Inga tveksamheter. Inte förrän nu. Kriminalkommissarie Tom Thorne får en obehaglig påminnelse om det gamla fallet när han en dag söks upp av Anna Carpenter, ung och ambitiös privatdetektiv.

P.S. av Björn af KleenBjörn af Kleen slog igenom med sitt redan klassiska reportage om den svenska adeln. Det väckte starka känslor, här kommer berättelsen om det dramatiska efterspelet. Vem äger de ord en reporter fångar upp? Men livet som reporter började långt tidigare, i en intensiv längtan bort från en småstad i södra Dalarna. Därifrån går en slingrig väg till litteraturen, till krogarnas Stockholm och vidare till en strand i Colombia där Paradise Hotel ligger. Den här boken följer honom på den vägen och Björn af Kleen rör sig hela tiden mellan högt och lågt, i verkligheten och i kulturen. Sociala rörelser, kulturella rörelser. Thomas Mann och James Ellroy, Martina Lowden och Elin Kling, Rödeby och Stureplan, fina Riche och sunkiga Dovas. Man känner alltid igen honom, både utanför Lappens korvkiosk i Hedemora och i stadsjeep med friherre Nordenfalk på Blekhem.

De ickesynliga av Fredrik Härén 
När journaliststudenten Alexandra intervjuar barn om deras låtsasvänner börjar underliga saker hända. Barnen beskriver vita människor som finns i deras närhet och som föräldrarna inte kan se. En teckning gjord av en mentalpatient visar en känd men ändå märklig värld, som både skrämmer och lockar henne.
Det blir upptakten till en berättelse om en värld som de flesta av oss inte visste fanns. En värld så otrolig, men samtidigt så vacker att man, när man bjuds in i den, lockas att tro att den är sann.