Men nu så! Här några knäppiga nyheter:

• Likkistor kan man ha till mycket! En del smugglar sprit i dem (Expressen säger öl), medan andra fokuserar mer på designen. Personligen tycker jag att kistor är kistor och ska användas för döda personer. Who cares hur kistorna ser ut på utsidan? Inte den som ligger inuti, i alla fall.
• Falsk polis gripen i Sundsvall. En falsk polis har åkt Sverige runt och lurat gamlingar på pengar. Fy skäms! Den falska polisen var, enligt en äkta p0lis, känd sen flera år tillbaka för sin verksamhet och är tidigare dömd för liknande brott 2010. Att han fick härja fritt, dårå, när han var känd… (Han kanske mutade nån med… smuggelalkohol..? För det var nämligen i likkistor i Sundsvall som det smugglades…)
• Kvinna anställd i kyrkan stal miljoner – för att köpa dockor. Ja, att somliga inom kyrkans värld inte är renhåriga, det vet vi ju sen tidigare. Men att sno miljoner för att köpa dockor känns ju liiite… jaa, jag vet inte vad… Vad hände med det sjunde budet??? Gäller inte det för dem som är kyrkoanställda?
• Det ska bli lättare att få behålla a-kassan om man tackar nej till ett jobb. Från sommaren 2013 kan det bli så att a-kassorna lättar på sina sanktioner mot arbetslösa som tackar nej till jobberbjudanden. Men hallå! Hade det inte varit bättre med höjd a-kasseersättning och tydligare regler? Att det ska vara så svårt… En ensamstående kan ju inte leva på a-kassan idag.
• ABB vill slippa förknippas med Breivik. Jaha. Nu är det dags igen! Ytterligare ett företag, det svensk-schweiziska ABB, gillar inte att den norske massmördaren Anders Behring Breiviks namn förkortas ABB. Förut var det LaCoste som inte tyckte att han skulle fotas när han bar tröjor med deras krokodil på. Larv! Vad gör man inte för lite uppmärksamhet..?
• Visstidsanställningar förkortar livet. Tack så mycket, jag som var så glad igår… Men ännu gladare blir väl de njuter när det går dåligt för mig nu då…
• Chef på kommunen anklagas för att han inte gjort nån offentlig upphandling. Den kommunanställda chefen köpte konsulttjänster av en före detta kollega. Tänk, jag trodde nästan att det handlade om chefer och före detta anställda, numera konsulter, inom en annan offentlig verksamhet i länet… Där skedde sånt här till exempel år 2005. Men det var ju ingen som protesterade och än idag håller kompisarna varandra om ryggen.
• Livstidsdömd vill ha semester. En kvinna, dömd till livstids fängelse för mord, vill ha semester från anstalten. Och skadestånd för att hon inte har fått nån ledighet. Hmm… När man är arbetslös kan man inte ens  sjukskriva sig utan att det blir jätteproblem och man kan definitivt inte ta semester. Vem är mest värd att få vara sjukskriven eller åka på semester – en mörderska eller en arbetslös?

Samtalet med mitt fuck fack gick ju som det gick. Jag blev ordentligt uppretad. Som motvikt mot detta började jag ta tag i mitt sociala liv. När man inte har så gott om pengar på grund av nån av dessa orsaker

1. är arbetslös
2. inte vet när man får nån sorts inkomst nästa gång
3. måste spara på sina futtiga kronor

är det svårt att ha ett socialt liv. Tro mig. Jag vet. ”Alla” vill fika eller luncha och det är jädrigt pinsamt att jämt och samt behöva säga nu. Men eftersom jag nu vet att jag garanterat får åtminstone tre månadslöner till har jag försökt återuppta ett socialt liv. Jag har bokat in en middag efter jobbet med en snäll kollega från länge sen och jag har bokat in en lunch med en ganska ny bekantskap. Äntligen!

Vad har hänt resten av eftermiddagen? Jo, på min Att-göra-lista stod att rensa tre stycken pärmar med Viktiga Papper. Jag började vid halv två och jag har alldeles nyss avslutat pärm nummer två. En kvar, alltså…

Pappersarbete hemma.

Men nu måste jag göra en paus. Ska strax slänga på mig en byxa, passera soprummet på väg till garaget och åka ner till Bästa Frissan M och få håret klippt. Det ska bli underbart skönt, håret är helt galet just nu. Gissar att jag tar tag i den tredje och sista pärmen när jag kommer hem. Men jag måste stanna och handla nån middagsmat på vägen. Det är ju inte varje kväll man blir utbjuden på middag…

Enligt Wikipedia står Vision för något man vill uppnå. Oftast handlar det om ett framtida tillstånd man vill  uppnå. Det behöver inte uppfylla formella krav som  realism, tidsbundenhet eller mätbarhet. Vision är ett populärt ord i politiken, läser jag vidare. Att ett fackförbund vill förnya sig är väl bra, men hur märkligt är det inte att man byter namn till nånting som betyder att man inte behöver uppfylla formella krav???

Snorkighet – ett sätt att visa makt mot medlemmar med frågor?

För mig står mitt fackförbund Vision för Dimsyn. Det är suddigt och luddigt och  om man har frågor som medlem blir man ständigt bollad runt – gärna mellan medlemsenheten och a-kassan. Och jag kan inte hjälpa att jag undrar om snorkighet är ett sätt att försöka visa att man har makt…

Idag blev jag nämligen på ett otroligt snorkigt sätt upplyst om att man på medlemsenheten inte svarar på frågor om a-kassan utan då får jag vända mig till just a-kassan. För till skillnad från facket har a-kassan en myndighetsfunktion.

Lilla gumman…

tänkte jag i mitt stilla sinne och undrade om kvinnan i andra änden läste innantill nån regelbok. Klart jag fattar att facket inte kan eller får svara på a-kassefrågor, men som medlem tycker jag att det är mycket märkligt. För som medlem ser jag nämligen ingen skillnad mellan mitt fack och mitt facks a-kassa. Och jag får ofta känslan av att de tu motarbetar varandra. Jag har för mig att jag  så sent som i höstas läste att mitt fack och mitt facks a-kassa hade stämt varandra inför domstol.

Ursäkta mig, men vad ger detta för signaler till medlemmarna??? 

Jag hade några generella frågor om a-kassan som är av vikt för mig när jag ska ta ställning till om jag ska byta fack eller inte. Även om nu fackets medlemsenhet inte kunde eller fick svara på dessa mina frågor, hade det inte varit trevligt att upplysa mig som medlem om detta på ett vänligare sätt?

Nej, åter igen har Dimsyn höljt sig i dunkel och visat vilket avstånd man har till sina medlemmar. (Ser man ner på dem också, eller?) Jag tänker inte finna mig att bli behandlad som nåt katten har släpat in efter att ha varit medlem i snart 26 år och varje månad betalat såväl medlemsavgift till facket som a-kasseavgift – den senare även när jag har varit arbetslös och fått ersättning från a-kassan. (Är det nån som förstår den logiken???) 

Så snart jag kan ska jag byta fackförbund. Då kan ju Vision sitta där och fundera över medlemstappet, för det är inte bara jag som avslutar mitt medlemskap där. Missnöjet är stort. Det kanske vore bra om man vände funderingarna lite… inåt organisationen. Och att Vision slutar se medlemmar som motlemmar…

Klockan blev mycket igår.

Det fina med semesterdagar är ändå inte att man kan ha sovmorgon utan just det faktum att man kan vakna tidigt – det gör inget. Men man kan ligga kvar. Man ska inte iväg nånstans. Man behöver inte stressa igång dagen. Så i morse låg jag och läste Palmebiografin och njöt av att höra hur huset sakta vaknade. I skrivande stund har jag hört ett mega-utbrott från en av husets yngre boende och jag är innerligt glad att jag befann mig några betongväggar bort…

Nu har jag sparkat igång datorn, kollat lite ekonomi så att alla räkningar den här månaden är betalda. Första muggen java har just slunkit ner och lokalblaskan ligger och väntar på köksbordet. Funderar på om jag ska göra ett uppehåll med den – jag har väl nån månad kvar på prenumerationen – och ta Svenska Dagbladet i stället. Jag fick ju en månads provprenumeration av snälla kommunikatörskollegan L…

Nä, jag var inte i tidningen idag heller. Skönt!

Och under tiden som jag har tänkt har jag skrivit en Att-göra-lista. Jag är hopplös med mina listor, men jag har också insett att om jag inte skriver ner saker och ting finns det viss risk att jag glömmer nåt viktigt. Dagens huvudaktivitet är, trist nog, att städa. Jag har ett par samtal jag måste ringa, bland annat till Dimsyn för att diskutera utträde och fackbyte. Vidare måste jag säkerhetskopiera ett antal filer idag, för det var ett bra tag sen. Sen är det detta med Viktiga Pärmarna. Jag har tre stycken och alla tre är knökfulla vilket har gjort att flera buntar Viktiga Papper ligger i glidiga plastmappar på skrivbordet. Inte bra…

Fästmön blir hemma med sjuk gosse även idag, men kanske att hon jobbar på onsdag. Hon har blivit ombedd att ta två dagars administrativ tjänst. Det tror jag är både roligt och stimulerande för henne att få vara. Dessutom är det bra för den onda foten, som ändå tycks vara bättre.

I morgon börjar jag mitt nya jobb och jag har sovmorgon, ska inte infinna mig förrän klockan nio. Då är jag säkert jättetrött, för känner jag mig själv rätt har jag plöjt igenom och bockat av större delen av Att-göra-listan idag. Som belöning blir det ett besök hos min frissa M, du vet, hon som gör underverk med mitt huvud…

Lena är också kanon. Eller i alla fall väldigt glad!

Vi inledde med en mycket torr dry Martini under en galen kolampa. Äntligen fick jag fota! (Ja, jag är verkligen skitjobbig med min mobilkamera!..)

Galen kolampa.

Ärligt talat var jag lite orolig för att magen skulle protestera, men den har skött sig finfint i kväll. Det enda jag känner av nu efteråt är ett svagt illamående. Fast det kan bero på bussresan. Japp! Jag övervann den demonen också idag och åkte buss. Tur och retur. Ensam. Utan att dö.

Till förrätt valde jag den här gången en sorts popcorn, enligt menyn. Det var friterade kräftsjärtar och till det en smält kryddigt smör. Mycket salt, men mycket gott.

Friterade popcorn som innehöll kräftstjärtar.

Till huvudrätt valde jag, tråkig som jag är, samma som sist, det vill säga kycklingfajitas. Men smart nog så delade Lena och jag på en portion. Annars hade jag definitivt inte mått bra. Portionerna på Gary’s är mycket rikliga vilket torde passa hungriga gubbamagar, men var var alla manliga gäster???  De kvinnliga gästerna var i klar majoritet.

Kycklingfajitas med massor av goda diper.

Diperna var som sist enormt goda. De inte bara tilltalar gommen, de tilltalar ögat också.

Fyra diper: krämig guacamole, rökig  mangodip, syrlig gräddfil och en röd, het tomatdip. Suveränt goda alla, på sitt sätt.

Som avrundning en lite lagom dessert, söt och friterad, men inte alltför kraftig. Till den en kopp svart kaffe.

Friterad Mars, Snickers och Twix. Fast jag minns inte i vilken ordning…

Som sist får maten allra högsta betyg, ingen tvekan! Portionerna är så rikliga att man gott och väl kan dela om man bara är lite hungrig. Men den här kvällen serverade Gary själv och då steg även Toffelbetyget för servicen.

Högsta betyg!

Stort TACK till Lena som bjöd mig på den här middagen! Nästa gång är det jag som bjuder, inga protester!!!

Jag satte mig på en limegrön stol. Tofflan tog förstås fram kameran, men färgerna blev aningen off på bilden.

Tofflan kunder förstås inte sitta still utan lufsade runt och tittade. Med sin mobilkamera i högsta hugg, den numera INTE tejpade (batteri och bakstycke är bytta med bättre fungerande och hela såna!). Först fotade hon en bil av nåt slag.

Bil och bil, vet jag inte, men ett litet fordon var det.

Sen traskade hon runt och hittade en intressant motor. Fram med kameran igen!

En motor.

Det var ett väldigt spännande ställe! Högt i tak, mycket glas och mycket ljus. Och flera tjejer som Tofflan pratade engelska med. Jag höll tyst, jag är ju bara jobbväska, jag…

Tofflan var en hel halvtimme tidig, så det fanns gott om tid att titta på en intressant utställning i flera glasmontrar. Det var modeller av lantbruksmaskiner, modeller som tillverkats redan på 1700-talet, visade det sig! Tänk att nån hade varit så rädd om dem att de var i nästan intakt skick!

Jag hörde ett förtjust

Oh!!!

och såg Tofflan trixa med kameran igen och säga nåt om

Östergyllen, förstås!

Naturligtvis var det för att hembygden fanns representerad!

Plog, årder, harv och vält vet jag vad det är, men en sladd med två säten, vad kan det vara???

Det var inte så lätt att fånga de fina utställningsföremålen på bild, för hur man än stod blev det motljus…

Spännande och välgjorda små modeller från 1700-talet. Förlaga är östgötska lantbruksmaskiner.

Men sen fick Tofflan sällskap av en ”tant” som heter Maria och efter en stund gick de in till en ”farbror” som heter Per-Anders för att prata jobb. Jag hamnade under Tofflans dunjacka – hmmmmpfffffffffffff…

Det slutade i alla fall med att Tofflan tog i hand och tackade och sen tog hon mig över axeln och så åkte vi hissen ner. Tofflan visslade och var på ett strålande humör, för det visade sig att hon hade fått jobb… Visserligen ingen fast anställning, men under tre månader ska hon arbeta på ET (!) och bland annat ta fram en kommunikationsplan med mera.

På vägen hem stannade vi vid två affärer, men jag fick ligga kvar i bagageutrymmet och frysa. Den där jädra Tofflan, tro inte att hon är omtänksam mot sin jobbväska, inte! På ett ställe köpte hon en present till sig själv, men jag fick inget, minsann.

Body Butter – kan det va nåt det? Jaa, detta doftar i alla fall gott på förra kollegan ”Lisbeth”, men hur det doftar på Tofflan återstår att känna…

Tofflan var livsfarlig under bilfärden, för resten. Innan vi åkte från det trevliga stället skrev hon ett sms till Fästmön och till två före detta kollegor. Alla svarade och Tofflan försökte också svara när hon körde bil. Det var OTROLIGT dumt gjort! En vän fick ett sms när vi hade stannat, alltid något! Och den kloka Anna telefonerade först när vi hade landat hemma.

Det var med glädje Tofflan skrev några mejl, varav ett till Arbetsförmedlingen och gulliga handläggaren M. I morgon tror jag hon ska ringa till sitt fack Dimsyn. När vi kom hem låg det ett fönsterkuvert från Dimsyn i postboxen och jag såg nog att Tofflan fick magknip. Men det var inget farligt innehåll, tack och lov!

I kväll fortsätter firandet, fast då får ju inte jag följa med. Tofflan blev ju utbjuden på middag av L. Jag förstår nog att det blir roligt, för Clark Kent* får inte heller följa med, så jag gissar att det ska drickas vin och sånt. Själv stannar jag hemma på stolen i hallen. Men jag är faktiskt också i skrivande stund en väldigt lycklig jobbväska – för jag behöver ju inte ställas undan. Inte på ett tag, i alla fall…

TACK alla inblandade i detta och TACK alla som har hållit tummarna!!!

*Clark Kent = Tofflans lille bilman

I afton blir det en kulinarisk resa till Amerikat igen!..

Jag blir så glad, så glad, så glad! Tänk att nån gillar en så mycket att hon bjuder ut en på middag!

Det har nämligen varit en lång period av tungt bärande och kånkande för min Fästmö. Hon är den som så gott som ensam under över tre års tid har hållit mig på benen, allt medan de så kallade vännerna i närheten, som hade kunnat bry sig, försvann. Det måste kännas konstigt för dem att jag har fått nya vänner, jag som är så elak. Hmm, hmmm…

Jag har lärt känna flera nya människor via bloggandet, några av vilka jag räknar till mina verkliga vänner. En del har jag träffat. Men det var länge sen jag räknade in före detta kollegor i vänkretsen. Det är först nu jag insåg att dessa långt-tillbaka-föredettingar svek för länge sen. Såsom jag också svek några längre tillbaka, på sätt och vis. Fast inte på det sätt som de tror.

Men jag är en nån annan nu. Och att nån gillar den person som är jag idag betyder… massor!

Det här är ju inte klokt! En storblommande amaryllis den 30 januari!.. Men fin och färggrann är den!

Det var en konstig dag idag. Inget uppstigande kvart över sex. Jag unnade mig själv en sovmorgon ända till klockan åtta. Då vaknade jag eftersom det skreks och gapades i huset – ja, idag är det ju vardag och ordet HÄNSYN kan föräldrarna inte stava till. Som sagt…

Turkosa fönsterlampor är (nästan) OK – om de är släckta…

Nu ska jag ladda och förbereda mig för ett möte efter lunch om framtiden. Jag vågar inte hoppas på framgång, jag är rädd att få ett negativt besked. Men jag vill så gärna, så gärna. Jag har så mycket kvar att ge yrkesmässigt…

Magen är ännu lite bättre idag. Visserligen var toa första anhalten i morse när jag hade vaknat, men det känns mera normalt nu – på flera sätt. Jag tänker bespara dig detaljerna. Av infektionen i luftvägarna tycks det – ta i trä! – inte bli nånting. TACKSAM! Däremot fick jag sms från Fästmön igår kväll att Elias är riktigt skruttig. Och då blöder ju även det mest förhärdade Toffelhjärta. Det hjärta som så ofta säger sig vara allt annat än ett barnahjärta. Joru… 

Toffelhjärtan, fast av choklad. (Jag läste fel en gång förra året, men det lät så bra med Toffelhjärtan, tyckte jag.)

Jag försökte få ordning på kalufsen igår, men inser att jag inte har samma inramade papper med fina stämplar på väggen som min frissa har. Henne ska jag träffa i morgon sent. Då vet jag att hon gör underverk med mitt hår. Det gör hon alltid.

Sist men inte minst… Glöm inte att gratulera Gunilla på namnsdagen idag om du har nån i din närhet! Jag har en (blogg)vän några mil norrut, hänne och dänne, liksom! Grattis på namnsdagen, Nillan!

Plura Jonsson gör samhällstjänst ungefär tre dar i veckan.

[...] Han är som fisken i vattnet kan man säga, säger ”Eldkvarn”-artisten Carla Jonsson och skrattar apropå matkopplingen med fisk och skaldjur. [...]

Resten av vardagarna (nej, inga helger) jobbar Plura Jonsson på en restaurang där han sägs stycka kött och ha andra uppgifter i köket. En person som jobbar med Plura Jonsson säger att denne är mycket uppskattad. Och Plura Jonsson själv säger att han

[...] har det jättebra [...]

Ja, det tror jag, det, att alla är nöjda och att både brodern och restaurangen skrattar. För ingen kan väl komma och påstå att det här är ett straff  för en person som har

släppt

en kokbok och haft en serie matlagningsprogram på TV.

Jag menar, är det ingen mer än jag som tycker att det här… inte känns riktigt OK???

Citatet i rubriken härrör faktiskt från min Fästmö sen över tre år tillbaka (undras vad hon menar egentligen..?). Och faktum är att jag börjar inse att hon har rätt. Bara en sån sak som att rätta till utstickande gardinstänger så de ser mindre ut som snoppar… Här har Anna gjort vad hon har kunnat och jag tackar henne härmed officiellt!

Den utstickande delen på stången ser lite mindre ut som en snopp efter en viss korrigering av Anna. Vi kallar det internt för att ”rätta till”.

Men så finns det ju fler saker i vardagen som en Toffla klarar av mindre bra och som en fru skulle klara av bättre. Det här med mat, till exempel. Jag är ju inte så bra på att laga mat, men att äta är jag desto bättre på! Och att diska avskyr jag verkligen, vilket innebär att jag faktiskt skiter i att laga mat ibland bara för att jag verkligen, verkligen inte gillar att diska…

Idag utgjorde inget undantag från regeln. Jag glömde köpa hem nån mat när jag var på Tokerian tidigare idag. Lite svårt att komma på nåt, en mage som bråkar och tja, det där med mat föll bort. Om jag blir hungrig på kvällen brukar jag gräva fram nån chokladbit eller ta några buntar pepparkakor. Men sån kost var det inte läge för idag på grund av min mage.

Gissa om jag skrattade lite och fick rubriken bekräftad åter igen när det dyker upp ett sms på eftermiddagen. Det är Anna som påminner mig om att jag skulle kunna äta den där fiskgratängen jag har i min frys… Snacka om att ha koll på saker och ting – i min frys! Hon är fantastisk!

Så nej, det blev varken choklad, pepparkakor eller hämtpizza utan fis-gratäng med kräk-sås. Det vill säga jag har ätit nu, mår lite illa och magen… mullrar… Men gissningsvis hade magen gjort mer än bara ”snackat” om jag hade satt i mig kakor eller godis till middag…

Fiskgratäng, perfekt middag för en! Och en bra bok, förstås!

Till gratängen serverade jag för övrigt mig själv knäckebröd med Brieost. Jag har ju ett enormt lager av Brie för tillfället – fick ju en halvkiloskaka i torsdags och dessutom har jag flera bitar i frysen. (Jorå, det minns jag!) För faktum är att just Brieost blir alldeles förträffligt mycket bättre om den har varit fryst – den blir både krämigare och mer smakrik. (Hmm… jag har uppenbarligen ett visst hum om mat, trots allt…)

Nu väntar jag med spänning på om fis-gratängen med kräk-sås vill stanna kvar eller inte. Och medan jag väntar funderar jag på det där med att behöva en fru…