Lena är också kanon. Eller i alla fall väldigt glad!

Vi inledde med en mycket torr dry Martini under en galen kolampa. Äntligen fick jag fota! (Ja, jag är verkligen skitjobbig med min mobilkamera!..)

Galen kolampa.

Ärligt talat var jag lite orolig för att magen skulle protestera, men den har skött sig finfint i kväll. Det enda jag känner av nu efteråt är ett svagt illamående. Fast det kan bero på bussresan. Japp! Jag övervann den demonen också idag och åkte buss. Tur och retur. Ensam. Utan att dö.

Till förrätt valde jag den här gången en sorts popcorn, enligt menyn. Det var friterade kräftsjärtar och till det en smält kryddigt smör. Mycket salt, men mycket gott.

Friterade popcorn som innehöll kräftstjärtar.

Till huvudrätt valde jag, tråkig som jag är, samma som sist, det vill säga kycklingfajitas. Men smart nog så delade Lena och jag på en portion. Annars hade jag definitivt inte mått bra. Portionerna på Gary’s är mycket rikliga vilket torde passa hungriga gubbamagar, men var var alla manliga gäster???  De kvinnliga gästerna var i klar majoritet.

Kycklingfajitas med massor av goda diper.

Diperna var som sist enormt goda. De inte bara tilltalar gommen, de tilltalar ögat också.

Fyra diper: krämig guacamole, rökig  mangodip, syrlig gräddfil och en röd, het tomatdip. Suveränt goda alla, på sitt sätt.

Som avrundning en lite lagom dessert, söt och friterad, men inte alltför kraftig. Till den en kopp svart kaffe.

Friterad Mars, Snickers och Twix. Fast jag minns inte i vilken ordning…

Som sist får maten allra högsta betyg, ingen tvekan! Portionerna är så rikliga att man gott och väl kan dela om man bara är lite hungrig. Men den här kvällen serverade Gary själv och då steg även Toffelbetyget för servicen.

Högsta betyg!

Stort TACK till Lena som bjöd mig på den här middagen! Nästa gång är det jag som bjuder, inga protester!!!

Jag satte mig på en limegrön stol. Tofflan tog förstås fram kameran, men färgerna blev aningen off på bilden.

Tofflan kunder förstås inte sitta still utan lufsade runt och tittade. Med sin mobilkamera i högsta hugg, den numera INTE tejpade (batteri och bakstycke är bytta med bättre fungerande och hela såna!). Först fotade hon en bil av nåt slag.

Bil och bil, vet jag inte, men ett litet fordon var det.

Sen traskade hon runt och hittade en intressant motor. Fram med kameran igen!

En motor.

Det var ett väldigt spännande ställe! Högt i tak, mycket glas och mycket ljus. Och flera tjejer som Tofflan pratade engelska med. Jag höll tyst, jag är ju bara jobbväska, jag…

Tofflan var en hel halvtimme tidig, så det fanns gott om tid att titta på en intressant utställning i flera glasmontrar. Det var modeller av lantbruksmaskiner, modeller som tillverkats redan på 1700-talet, visade det sig! Tänk att nån hade varit så rädd om dem att de var i nästan intakt skick!

Jag hörde ett förtjust

Oh!!!

och såg Tofflan trixa med kameran igen och säga nåt om

Östergyllen, förstås!

Naturligtvis var det för att hembygden fanns representerad!

Plog, årder, harv och vält vet jag vad det är, men en sladd med två säten, vad kan det vara???

Det var inte så lätt att fånga de fina utställningsföremålen på bild, för hur man än stod blev det motljus…

Spännande och välgjorda små modeller från 1700-talet. Förlaga är östgötska lantbruksmaskiner.

Men sen fick Tofflan sällskap av en ”tant” som heter Maria och efter en stund gick de in till en ”farbror” som heter Per-Anders för att prata jobb. Jag hamnade under Tofflans dunjacka – hmmmmpfffffffffffff…

Det slutade i alla fall med att Tofflan tog i hand och tackade och sen tog hon mig över axeln och så åkte vi hissen ner. Tofflan visslade och var på ett strålande humör, för det visade sig att hon hade fått jobb… Visserligen ingen fast anställning, men under tre månader ska hon arbeta på ET (!) och bland annat ta fram en kommunikationsplan med mera.

På vägen hem stannade vi vid två affärer, men jag fick ligga kvar i bagageutrymmet och frysa. Den där jädra Tofflan, tro inte att hon är omtänksam mot sin jobbväska, inte! På ett ställe köpte hon en present till sig själv, men jag fick inget, minsann.

Body Butter – kan det va nåt det? Jaa, detta doftar i alla fall gott på förra kollegan ”Lisbeth”, men hur det doftar på Tofflan återstår att känna…

Tofflan var livsfarlig under bilfärden, för resten. Innan vi åkte från det trevliga stället skrev hon ett sms till Fästmön och till två före detta kollegor. Alla svarade och Tofflan försökte också svara när hon körde bil. Det var OTROLIGT dumt gjort! En vän fick ett sms när vi hade stannat, alltid något! Och den kloka Anna telefonerade först när vi hade landat hemma.

Det var med glädje Tofflan skrev några mejl, varav ett till Arbetsförmedlingen och gulliga handläggaren M. I morgon tror jag hon ska ringa till sitt fack Dimsyn. När vi kom hem låg det ett fönsterkuvert från Dimsyn i postboxen och jag såg nog att Tofflan fick magknip. Men det var inget farligt innehåll, tack och lov!

I kväll fortsätter firandet, fast då får ju inte jag följa med. Tofflan blev ju utbjuden på middag av L. Jag förstår nog att det blir roligt, för Clark Kent* får inte heller följa med, så jag gissar att det ska drickas vin och sånt. Själv stannar jag hemma på stolen i hallen. Men jag är faktiskt också i skrivande stund en väldigt lycklig jobbväska – för jag behöver ju inte ställas undan. Inte på ett tag, i alla fall…

TACK alla inblandade i detta och TACK alla som har hållit tummarna!!!

*Clark Kent = Tofflans lille bilman

I afton blir det en kulinarisk resa till Amerikat igen!..

Jag blir så glad, så glad, så glad! Tänk att nån gillar en så mycket att hon bjuder ut en på middag!

Det har nämligen varit en lång period av tungt bärande och kånkande för min Fästmö. Hon är den som så gott som ensam under över tre års tid har hållit mig på benen, allt medan de så kallade vännerna i närheten, som hade kunnat bry sig, försvann. Det måste kännas konstigt för dem att jag har fått nya vänner, jag som är så elak. Hmm, hmmm…

Jag har lärt känna flera nya människor via bloggandet, några av vilka jag räknar till mina verkliga vänner. En del har jag träffat. Men det var länge sen jag räknade in före detta kollegor i vänkretsen. Det är först nu jag insåg att dessa långt-tillbaka-föredettingar svek för länge sen. Såsom jag också svek några längre tillbaka, på sätt och vis. Fast inte på det sätt som de tror.

Men jag är en nån annan nu. Och att nån gillar den person som är jag idag betyder… massor!

Det här är ju inte klokt! En storblommande amaryllis den 30 januari!.. Men fin och färggrann är den!

Det var en konstig dag idag. Inget uppstigande kvart över sex. Jag unnade mig själv en sovmorgon ända till klockan åtta. Då vaknade jag eftersom det skreks och gapades i huset – ja, idag är det ju vardag och ordet HÄNSYN kan föräldrarna inte stava till. Som sagt…

Turkosa fönsterlampor är (nästan) OK – om de är släckta…

Nu ska jag ladda och förbereda mig för ett möte efter lunch om framtiden. Jag vågar inte hoppas på framgång, jag är rädd att få ett negativt besked. Men jag vill så gärna, så gärna. Jag har så mycket kvar att ge yrkesmässigt…

Magen är ännu lite bättre idag. Visserligen var toa första anhalten i morse när jag hade vaknat, men det känns mera normalt nu – på flera sätt. Jag tänker bespara dig detaljerna. Av infektionen i luftvägarna tycks det – ta i trä! – inte bli nånting. TACKSAM! Däremot fick jag sms från Fästmön igår kväll att Elias är riktigt skruttig. Och då blöder ju även det mest förhärdade Toffelhjärta. Det hjärta som så ofta säger sig vara allt annat än ett barnahjärta. Joru… 

Toffelhjärtan, fast av choklad. (Jag läste fel en gång förra året, men det lät så bra med Toffelhjärtan, tyckte jag.)

Jag försökte få ordning på kalufsen igår, men inser att jag inte har samma inramade papper med fina stämplar på väggen som min frissa har. Henne ska jag träffa i morgon sent. Då vet jag att hon gör underverk med mitt hår. Det gör hon alltid.

Sist men inte minst… Glöm inte att gratulera Gunilla på namnsdagen idag om du har nån i din närhet! Jag har en (blogg)vän några mil norrut, hänne och dänne, liksom! Grattis på namnsdagen, Nillan!

Plura Jonsson gör samhällstjänst ungefär tre dar i veckan.

[...] Han är som fisken i vattnet kan man säga, säger ”Eldkvarn”-artisten Carla Jonsson och skrattar apropå matkopplingen med fisk och skaldjur. [...]

Resten av vardagarna (nej, inga helger) jobbar Plura Jonsson på en restaurang där han sägs stycka kött och ha andra uppgifter i köket. En person som jobbar med Plura Jonsson säger att denne är mycket uppskattad. Och Plura Jonsson själv säger att han

[...] har det jättebra [...]

Ja, det tror jag, det, att alla är nöjda och att både brodern och restaurangen skrattar. För ingen kan väl komma och påstå att det här är ett straff  för en person som har

släppt

en kokbok och haft en serie matlagningsprogram på TV.

Jag menar, är det ingen mer än jag som tycker att det här… inte känns riktigt OK???

Citatet i rubriken härrör faktiskt från min Fästmö sen över tre år tillbaka (undras vad hon menar egentligen..?). Och faktum är att jag börjar inse att hon har rätt. Bara en sån sak som att rätta till utstickande gardinstänger så de ser mindre ut som snoppar… Här har Anna gjort vad hon har kunnat och jag tackar henne härmed officiellt!

Den utstickande delen på stången ser lite mindre ut som en snopp efter en viss korrigering av Anna. Vi kallar det internt för att ”rätta till”.

Men så finns det ju fler saker i vardagen som en Toffla klarar av mindre bra och som en fru skulle klara av bättre. Det här med mat, till exempel. Jag är ju inte så bra på att laga mat, men att äta är jag desto bättre på! Och att diska avskyr jag verkligen, vilket innebär att jag faktiskt skiter i att laga mat ibland bara för att jag verkligen, verkligen inte gillar att diska…

Idag utgjorde inget undantag från regeln. Jag glömde köpa hem nån mat när jag var på Tokerian tidigare idag. Lite svårt att komma på nåt, en mage som bråkar och tja, det där med mat föll bort. Om jag blir hungrig på kvällen brukar jag gräva fram nån chokladbit eller ta några buntar pepparkakor. Men sån kost var det inte läge för idag på grund av min mage.

Gissa om jag skrattade lite och fick rubriken bekräftad åter igen när det dyker upp ett sms på eftermiddagen. Det är Anna som påminner mig om att jag skulle kunna äta den där fiskgratängen jag har i min frys… Snacka om att ha koll på saker och ting – i min frys! Hon är fantastisk!

Så nej, det blev varken choklad, pepparkakor eller hämtpizza utan fis-gratäng med kräk-sås. Det vill säga jag har ätit nu, mår lite illa och magen… mullrar… Men gissningsvis hade magen gjort mer än bara ”snackat” om jag hade satt i mig kakor eller godis till middag…

Fiskgratäng, perfekt middag för en! Och en bra bok, förstås!

Till gratängen serverade jag för övrigt mig själv knäckebröd med Brieost. Jag har ju ett enormt lager av Brie för tillfället – fick ju en halvkiloskaka i torsdags och dessutom har jag flera bitar i frysen. (Jorå, det minns jag!) För faktum är att just Brieost blir alldeles förträffligt mycket bättre om den har varit fryst – den blir både krämigare och mer smakrik. (Hmm… jag har uppenbarligen ett visst hum om mat, trots allt…)

Nu väntar jag med spänning på om fis-gratängen med kräk-sås vill stanna kvar eller inte. Och medan jag väntar funderar jag på det där med att behöva en fru…

Solen tittar fram i en tänkbar avslutningsfras.

Svenska Dagbladet ger tre tips. Det första handlar om det korrekta och standardiserade. Typ Vänliga hälsningar eller Med vänlig hälsning. Men dessa funkar ju inte överallt. Förkortningen MVH blir allt mer

utskälld, 

enligt artikelskribenten, som på hemsidan är anonym. Och jag håller med! Jag blir irriterad när jag ser MVH i ett mejl, för nog tycker jag att man i tjänsten borde orka skriva ut tre små ord. Opersonligt!

Varmare blir det ofta i 

människobranscher

vad nu det begreppet står för. Men där man vill vara lite mer personlig, där människor är en mjukvara på företagets hårddisk, kanske. Exempel på lämpliga avslutsningsfraser här kan vara Varma hälsningar, Bästa hälsningar, Vi hörs, Allt gott. Själv kör jag gärna med det senaste, Allt gott. Det tycker jag funkar såväl i jobbmejl som privata!

En hälsningsfras kan bli en signatur, en image som avsändaren vill förmedla. Men det får inte bli för mycket:

[...] Chefen för Arbetsförmedlingen Angeles Bermudez-Svankvist kör på Management by love, men det gäller att älska på rätt sätt. ”Sedan hon slutade underteckna sina informationsbrev med ‘kram’ känns det mycket bättre.” kommenterar en anställd i tidningen Chefs chefstest. [...]

Jag skrattar lite när jag läser detta eftersom jag ju faktiskt vet att Angeles verkligen är kram-typen även i tjänsten. Hon är liksom som… en virvelvind där hon far fram.

En avslutningsfras som nån använder är Med sol. Det tycker jag låter jättefint och positivt. Men artikelskribenten blir paralyserad och tänker

[...] Hur svara? ”Med grådisigt mörker över centralstationen” ? [...]

Men för somliga funkar den frasen! De får en liten rapport om vädret från mottagaren och därmed en glimt av personen.

Däremot skulle det aldrig falla mig in att använda GMY. Det är en förkortning som står för en blandning av tyska och engelska: Gott Mit You (Gud med dig). Nej, det känns bara tramsigt och pretto, tycker jag.

Hur avslutar du dina jobbmejl? Hur avslutar du dina privata mejl???

Jag försöker se en ljusning…

I morgon ska jag träffa en man och en kvinna och prata ett eventuellt uppdrag. Nej, jag säger inte jobb, för om det blir nåt av blir det ett uppdrag. Ett tidsbestämt uppdrag. Jag har förberett mig lite idag, så gott det nu går mellan magkramperna, och det ser väldigt intressant ut från mitt håll. Känner mig taggad och skulle bli glad för denna utmaning samtidigt som jag förstås försöker se en ljusning på ekonomifronten. Mina två Viktiga-papper-pärmar är knökfulla och skulle behöva rensas, men det här med ekonomi är inget roligt kapitel just nu. Men du måste hålla med om att jag ändå är lite duktig som har lyckats göra en hushållsbudget för 2012 – trots att min sista säkra lön för året kom i onsdags?!

Ibland får man bita sig i tungan/knyta näven i fickan/låta lusten att påpeka vissa insikter rinna av en…

För övrigt idag har kämpat med att bita mig i tungan/knyta näven i fickan/låta lusten att påpeka vissa insikter rinna av mig. Vem är jag att döma nån annan? Vem är jag att påpeka andra människors fel när jag själv är långt ifrån felfri? Jag vet att jag har svårt att hålla tyst ibland, men när det gäller nära och kära är det väldigt, väldigt svårt att ta in – och inte säga nåt, tycka nåt, ha en åsikt. Självinsikten är det ännu svårare med. Det är snudd på underverk att ens ha tillstymmelse till sådan!!! Och jag har väl en millimeter eller så, typ…

Det här med magen skrämmer mig lite. Bland annat därför att jag har symtomen i skov och detta tillsammans med vissa ledproblem (jag har i skrivande stund en krånglande knoge och en värkande armbåge). Men genom att blogga om det försöker jag intala mig att jag är hypokondrisk. Eller att jag har överdoserat C-vitamin. Så den som är min verkliga vän skulle väl aldrig komma och erbjuda mig ett glas C-vitamin brus eftersom jag kanske blir sjuk av det? Nej, tänkte väl det.

Jag har telefonerat med mamma och med Fästmön och fått rapporter om väder, mat och sjukt barn. Anna blir hemma med Elias ett par dar, pojken är inte alls kry. Han såg så blek ut igår, stackarn, och han ligger mest och tittar på film eller TV, orkar inte ens sitta vid sin älskade dator.

Det blev en tur ut i vintersolen, i alla fall en sväng till Tokerian. Där tycktes det vara De Närsyntas Dag, för folk sprang omkring med pilsnerbottnar på näsorna och ändå krockade vi! (Jag själv har ny styrka på linserna sen i höstas, men det tycks inte hjälpa.) Sen fick jag raskt springa hem i stället eftersom magen kom på att den hade fått frukost och det ville den göra sig av med. Genast.

Nä, det är inte kul att vara ämlig, men som sagt, tackar som frågar, jag mår mycket bättre idag. Fast det är ensamt att tillbringa hela helgen i stan medan familjen är i Himlen. Värst av allt är emellertid tanken på morgondagen när jag inte behöver ställa klockradion på 6.15. Jag ska ju inte upp och jobba…

Frågan hittar du som vanligt här intill i högerspalten. Den här gången kan du välja flera svarsalternativ.

Stort TACK på förhand för ditt klick!

78,57 procent (22 personer) svarade: Rätt. 

14,29 procent (fyra personer) svarade: Ingen åsikt i frågan. 

7,14 procent (två personer) svarade: Fel. 

TACK till dig som deltog med ett klick! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan i högerspalten och tar dig tid att svara. Guldläge för dig med många åkommor!