Vinnare av Svenska Deckarakademins debutantpris 2009.

Konrad Jonsson är journalist. Efter en hemsk upplevelse utomlands har han förlorat fotfästet i tillvaron. Och som grädde på moset mördas hans adoptivföräldrar Signe och Herman. Därför måste han återvända till den byhåla han lämnade när han var ung. Tillbaka i Barndomsland börjar Konrad fundera över vad som hände hans polska biologiska mamma som pålötsligt en dag försvann. Konrad blir misstänkt för mordet på adoptivföräldranra, men sen hittar polisen de troliga förövarna i ett par albanska unga män. Rasismen frodas i byhålan – precis som den gjorde när Konrad var barn…

Redan omslaget på boken tilltalar mig! Det visar ett dimomhöljt, lite äldre hus i en grässluttning. Mystiskt! Och mystiskt är mordet på det gamla paret liksom den försvunna polskan. Olle Lönnaeus, precis som sin huvuperson journalist, klarar debuten finfint. Detta är en spännande deckare, men kanske lite mer en psykologisk thriller med det ständigt aktuella ämnet rasism som viktig ingrediens. Slutet överraskar!

Språket är lättflytande trots att en del meningar blir lite i längsta laget. Den enda egentliga språkliga invändningen jag har är mot ordet

pelargonia

som nämns två gånger. Heter det inte pelargon? Blandar författaren ihop det med begonia? Eller är det dialektalt?

Strunt samma! Det här är en debutdeckare som får medelbetyg med plus av mig. För Olle Lönnaeus kan säkert ännu bättre!

Känner mig allmänt hurrrrrven och tog för skojs skull tempen, vilket jag aldrig brukar göra. Men jag insåg att jag håller på att kallna, att dö – termometern visade 35,2. Och det var en muntermometer, så man ska möjligen lägga till nån tiondel. Högst.

Tofflar till sovrummet med en filt nu.

Äh, jag går och lägger mig med en filt och min bok och försöker sova bort det magonda. Kanske värma upp mig en grad eller så också…

Ha en go lördag, ni friska! (Och nu förväntar jag mig att hitta en MASSA snälla krya-på-dig-önskningar och allmänna ömkningar nästa gång jag kollar datorn!)

PS Du som har en Carl eller en Karl kommer väl ihåg att gratta honom på namnsdagen idag???

*Clark Kent = min smutsgris till plåtman

Turkosa fönsterlampor är bäst när de är släckta. (Underförstått: Då är ingen hemma.)

Nej, jag vaknade så bra ändå vid sjutiden. Vanemänniska… Och ändå slocknade jag i sängen med Taggart på TV:n (jag vet, 7:ans länk är typ ett år gammal, men TV-serien Taggart går fortfarande!) runt halv ett, först.

Det är magen som mullrar. Den är inte helt lycklig över gårdagen och torsdagskvällens lilla överdosering av C-vitamin. Inte blev den gladare över att jag tröstade den med kycklingburgare och pommes från Mac Jack, en skål popcorn och en enorm bit White Lady-tårta (inget får ju förfaras). Jag fattar inte, men jag fick laga min byxa igår. Min Nike-hemma-mys-byxa. Den hade spruckit i grenen… Är jag tjock eller är jag… enorm snart???

Låg kvar i sängen och lyssnade till olåten från mitt inre, medan jag försökte leka lördagsmorgonsmys med min bok på gång. Det var boken jag fick i den numera vida berömda julkorgen.

Boken från den berömda julkorgen.

Idag bär det av till Himlen. Jag har packat min rygga och lite annat som ska med. Men först är det lite att fixa med här hemma. Det enda nyttiga  jag har gjort denna morgon är att bädda och samla ihop ett antal soppåsar som ska förpassas ut till respektive kärl i soprummet. Men det är nästan fem grader kallt och jag drar mig för att kliva utanför dörren. Jag är ännu inte tvättad och klädd, går omkring i slafskläder. Ska strax fixa fram frukost och först därefter ska utsidan få sin putsning.

Mamma telefonerade jag med igår kväll, för jag känner att jag behöver komma iväg lite tidigare idag. Elias har fortfarande feber och börjar bli förkyld, så han är kvar hos sin pappa, men ska hämtas hem idag. Fästmön behöver handla mat också. Taxi Tofflan Clark Kent* skulle behöva tvätta sig, men det får anstå. Det är för kallt, helt enkelt.

Så här snygg kan han vara, Clark, när han är ren och fin.

Den här veckan har jag fått tre nej på jobb jag har sökt. Ibland får jag en känsla av att vissa rekryteringar är uppgjorda i förväg. Jag funderar till exempel över alla jobb (ett tjugotal?) jag har sökt inom Vård & Bildning vid Uppsala kommun. Där borde min erfarenhet från  en liknande verksamhet fast en annan offentlig organisation väga mycket tungt. Men den är tydligen ingenting värd. En enda gång har jag kommit på intervju och då var det så uppenbart att den lilla personalmänniskan enbart hade stirrat på min examen med litteraturvetenskap som huvudämne eftersom det var ett vikariat som informatör på Stadsbiblioteket.

Nej, idag mullrar visst hela jag. Men det kanske inte är så konstigt när en planerare av rang inte kan planera sitt liv längre än till tisdag kväll. På måndag tar jag en kort sovmorgon, för då har jag semester. Efter lunch ska jag åka till ett förhoppningsvis givande möte. På tisdag har jag en klippning inbokad klockan 17. Sen är mitt liv slut, liksom. För jag tänker inte gå till Arbetsförmedlingen på onsdag och förnedra mig igen. Eller?

*Clark Kent = min lille bilman

• Ny cancervarning: oralsex Jaha. Nu är inte safe sex särskilt safe längre. Det är HPV-viruset som kan överföras genom oralsex – och, i värsta fall, även via kyssar.  HPV kan ge kvinnor en ofarlig infektion till exempel vårtor, men det kan också leda till livmoderhalscancer. Läskigt! Frågan är vad oralsexande män får för cancer. De har ju trots allt inga livmoderhalsar…
• Smittskyddsinstitutet varnar för influensa. NÄHÄ! You don’t say! Influensa. Nu igen. Det händer liksom… varje år. Vad är nyheten? Att statsministern låg däckad, eller? Jag rullar med ögonen så jag får… ögonherpes, minst!
• Högklackade skor kan ge Barbiefötter. Eh… jag trodde liksom att det var meningen med högklackat! Fast det klart, allvarliga muskelskador är ju inte så roligt. Men å andra sidan, man kan ju faktiskt inte se ut som Barbie, då skulle man inte kunna gå annat än på alla fyra…
• Kostnaderna för läkemedel sänks. Men högkostnadsskyddet för läkemedel är ju höjt. Var finns logiken? Jag trodde inte att den verksamhet som ansvarar för länets hälso- och sjukvård kunde tjäna pengar på oss skattebetalare..?
• Och… endast i Metropolen Byhålan: Icke gravid kvinna gjorde abort. Jag undrar: Hur är det möjligt..?

Min fyrkantströja i närbild.

Jag passade på att hoppa in på ett museum intill för att se om man fortfarande förde ”min tapet-bok”, en bok jag formgav för en herrans massa år sen. Det gjorde man inte. Och faktiskt hade jag ingen lust att tala om för dem i museishopen var de kan beställa böcker ifall de vill sälja! Jag tänker inte uppmuntra till kontakter med den arbetsgivare som inte ens tillät att man satte sitt namn på fina saker man producerat. (Ja, efter 20 år är jag fortfarande sur på detta!)

Idag passerade jag under ett valv igen, men nu fotade jag från en liten annan vinkel. Och det ser lite äldre ut än det jag plåtade förra gången, eller hur?

Ja, jag befann mig i en av stans äldsta byggnader…

Gamle kung Gösta tittade på mig och tycktes undra vad pöbeln gjorde där, när jag gick förbi. Jag stannade respektfullt och tog en bild av min namne från tonåren (för den oinvigde: jag kallades Gösta som tonåring).

Gustaf Wasa, eller gamle kung Gösta, undrade vad pöbeln gjorde där när jag gick förbi.

Idag smet jag in tillsammans med Högre Höjders VD. Stannade och morsade på vägen, åkte ända upp, men fick veta att min fyrbenta kompis tyvärr inte var därstädes idag. SORG! I stället blev jag road av Jonas, som var den som bjudit in mig,  och Plåt-Niklas. Jonas ville tydligen ta en svängom med Plåt-Niklas.

- Men Plåt-Niklas! Inte fäkta med vapnet så, nu dansar vi!

Plåt-Niklas verkade lagom intresserad och tyckte att Jonas skulle stoppa in skjortan i byxorna i stället.

- Jonas, stoppa in skjortan i byxorna! sa Plåt-Niklas. Men Jonas tyckte att Plåt-Niklas skulle hålla flabben…

Nog tramsat! Vi bänkade oss och det första inslaget på agendan var en urkul och nyproducerad film. Det var spännande att få se en helt ny sida av byråns produktion! Företaget som har köpt filmen får säkert en högtidsstund på sin kick off!

Sen blev det min tur. Jag inledde med att berätta att jag började blogga för tre år sen och varför jag gjorde det. Sen övergav jag mitt pratmanus och plötsligt hade 20 minuter blivit trekvart… Det var ett intresserat gäng som lyssnade, kommenterade och ställde frågor. Jag berättade också om hur samarbetet med min arbetsgivare Blogvertiser funkar. Vi pratade statistik, marknadsföringslag, lite grann om hur man blir läst, länkning, recensioner med mera. Vi pratade inte så mycket imageförbättring, varumärkesförstärkning och sånt, men det var liksom underförstått.

Roligt att få träffa ett blogg-intresserat gäng och att få berätta om min favoritsysselsättning! Och nej, Högre Höjder har INTE betalat för det här inlägget!

Tack för att jag fick komma!

Dagens klockrena, utan konkurrens.

De imperfekta av Tom Rachman
En amerikansk miljonär startar efter kriget en engelskspråkig tidning i Rom. Nu, femtio år senare, tycks medarbetarnas personliga draman mycket viktigare än dem som döljs bakom tidningens rubriker. Genom en rad skarpa porträtt av de olika medarbetarna växer berättelsen om en klassisk tidnings uppgång och fall fram. En tidning som visar sig vara en hel värld, där man slåss för sitt liv, där man drabbas av kärlek, där man förråder och förråds, där karriärer börjar och slutar. En debutroman!

Inkräktaren av Håkan Östlundh
Familjefoton med utstuckna ögon. Skrämmande brev utan avsändare. De nyblivna Fåröborna Henrik Kjellander och Malin Andersson står som levande frågetecken inför hoten som drabbat dem och deras barn. Vem vill göra dem illa? Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen tar saken på största allvar, men kan inte utesluta att alltihop är ett osmakligt skämt. När hoten trappas upp och parets dotter försvinner skingras alla tvivel. Det här är på allvar. Dessutom är det bara början … Detta är den femte delen i serien om polisen Fredrik Broman.

Isak & Billy av Kristofer Folkhammar ”Love is a battlefield. De går genom köket. Isak och Billy. Tak och väggar. Stol, bänk och köksbord. Två killar, ett pronomen. Han kysser honom. Han diskar ur en bunke åt honom. Han hade tänkt sig ett helt fantastiskt långt, gott liv.”
Isak & Billy är berättelsen om Isak, som står handlingsförlamad och ångestfylld inför världen, och om Billy som klarar allt med sina vältränade muskler och sin provocerande energi. På detta kärlekens slagfält är manskroppen lika åtrådd som irriterande, omväxlande oövervinnerlig och självförstörande.
Den här boken har stått på min önskelista länge, men häromdan damp den ner i postboxen, ju!!!

Från de döda av Mark Billingham 
För tio år sedan var det på alla löpsedlar, mordet på Alan Langford, en av gangsterbossarna i London. Han hittades mördad i sin Jaguar, händerna var fastlåsta vid ratten, sedan hade mördaren tänt på. Misstankarna gick snabbt i en bestämd riktning. Hustrun Donna Langford, som hatade och fruktade sin make, hade lejt en man för det delikata uppdraget att grilla Langford. Mannen greps och erkände mordet. Fallet var löst. Inga tveksamheter. Inte förrän nu. Kriminalkommissarie Tom Thorne får en obehaglig påminnelse om det gamla fallet när han en dag söks upp av Anna Carpenter, ung och ambitiös privatdetektiv.

P.S. av Björn af KleenBjörn af Kleen slog igenom med sitt redan klassiska reportage om den svenska adeln. Det väckte starka känslor, här kommer berättelsen om det dramatiska efterspelet. Vem äger de ord en reporter fångar upp? Men livet som reporter började långt tidigare, i en intensiv längtan bort från en småstad i södra Dalarna. Därifrån går en slingrig väg till litteraturen, till krogarnas Stockholm och vidare till en strand i Colombia där Paradise Hotel ligger. Den här boken följer honom på den vägen och Björn af Kleen rör sig hela tiden mellan högt och lågt, i verkligheten och i kulturen. Sociala rörelser, kulturella rörelser. Thomas Mann och James Ellroy, Martina Lowden och Elin Kling, Rödeby och Stureplan, fina Riche och sunkiga Dovas. Man känner alltid igen honom, både utanför Lappens korvkiosk i Hedemora och i stadsjeep med friherre Nordenfalk på Blekhem.

De ickesynliga av Fredrik Härén 
När journaliststudenten Alexandra intervjuar barn om deras låtsasvänner börjar underliga saker hända. Barnen beskriver vita människor som finns i deras närhet och som föräldrarna inte kan se. En teckning gjord av en mentalpatient visar en känd men ändå märklig värld, som både skrämmer och lockar henne.
Det blir upptakten till en berättelse om en värld som de flesta av oss inte visste fanns. En värld så otrolig, men samtidigt så vacker att man, när man bjuds in i den, lockas att tro att den är sann.

Det finns en verksamhet i alla län som är till för att hjälpa oss när vi blir sjuka – eller hjälpa oss att förebygga eventuella sjukdomar. Men den verksamheten skyfflar över det mesta av arbetet på oss själva. Vi får ingen lön för vårt arbete och ingen vidare utbildning heller. Vi länsinvånare får leka doktor, helt enkelt. Man kallar det egenvård.

Ska vi leka doktor? Här en bild på Doktor Britt-Maries väska.

Den här veckan har jag känt en infektion vara på intågande. Inget märkvärdigt utan en förkylning. Och sånt springer man ju inte till doktorn för. Jag inledde därför en behandling med S:s ingefärsgodis, för ingefära, hade jag läst, ska vara bra mot många saker.

S:s ingefärsgodis.

Ingefärsgodiset är… både äckligt och lite ruggigt gott. Och jag har ju lärt mig att det som är äckligt är också nyttigt. Som morötter, till exempel. Enda undantaget är väl semlor? Semlor är nämligen både äckliga och onyttiga! Nåja. Jag satte alltså igång en behandling under ett par dar. Det enda som skedde var att det kändes som om insidan av halsen hade fått brännskador av fyrtiotredjegraden. Infektionen lurade där bakom nånstans, liksom i näsan i form av klåda och nysningar.

Igår efter jobbet stannade jag till vid apoteket i Tokerian och inhandlade diverse medikamenter. Bland annat köpte jag ett rör C-vitamin brustabletter. Jag vet att jag i stället borde äta apelsiner och sånt, men jag har fobi mot att skala dem – tanken på saften som tränger in under naglarna… *RYSER*…

C-vitamin brus får ersätta apelsiner för mig.

Så snart jag kom innanför dörren startade jag min nya behandling. Eftersom jag hade läst mig till – på Internet, förstås! – att C-vitamin är en vattenlöslig vitamin och därför inte kan lagras i kroppen. Det försvinner nämligen ut ur kroppen med kisset. Men… C-vitamin är bra mot förkylning. Det lindrar och till och med hindrar förloppet.

Det jag emellertid hade hoppat över att läsa var de negativa effekterna av ett överintag av C-vitamin. Så jag vet inte hur många glas brusdricka jag hällde i mig igår kväll. Och i morse…

Fästmön började jobba klockan åtta idag. Jag behövde komma upp och förbereda mig lite för eftermiddagens dragning, så jag skuttade upp och skjutsade henne till jobbet. Men först gick jag på toa, för det… knep lite i magen… Inte så najs, för det var lite… tunn konsistens… på mitt bajs…

Hemkommen från morgonens bilutflykt… behövde jag gå på toa igen… Och det var fortfarande… tunn konsistens på det som kom ut… Hade jag drabbats av nervös mage inför eftermiddagens övning eller helt enkelt magsjuka??? Jag messade Anna snabbt, för det är ju inte så smart att jobba med gamlingar om man är magsjuk…

Efter några timmar kan jag meddela att jag känner mig ungefär som snubben på den här bilden ser ut:

Röd babianstjärt, min nya åkomma. (Bilden är lånad från Fröken Pe.)

Som av en händelse greppade jag tag i C-vitaminröret jag hade köpt igår, ställde in läsblicken och noterade följande, skrivet i mikrostil på röret:

Överdriven konsumtion kan ha laxerande verkan.

Eh… ja… Så vådan av egenvård för en enkel luftvägsinfektion… gav babianstjärt… Dessutom gav det en värdefull insikt: nån doktor är jag INTE!..

Det går inte att låta bli att återge något lite av den dialog jag förde med En Kär Väninna under ett Kärt TV-program igår. I will say no more utan låter dialogen, något redigerad, stå för sig själv:

A: Men kolla den där mannen. Är han debil eller?

B: Lite lätt, va… Men vilka fina möbler! Vi har såna! Känner mig rik.

A: Hallå, modeoraklet! Kolla färgkombinationen byxa kavaj! *kräks*

B: Asfult!

A: *muttrar*

B: Måste programledaren vara så käck?

A: Min mamma avskyr just den programledaren!

B: Då kan din mamma och jag bilda klubb.

A: Men asså, måste han alltid ha en tröja på den där viset..? Fantasilöst!

B: Han borde tala med en stylist. 

A: Ehum… jag har ätit upp alla mina pepparkakor, jag kan inte vara snäll längre!

B: Jag har inte heller några pepparkakor kvar.

A: Äntligen lite klass på programmet med den gästen!

B: Jag älskar den gästen! Han har flirtat med min man på gaygalan!

A: Dockorna hanses, de har ju ställbara leder. Undrar om de har ställbara snoppar också..?

B: Bergis är de ställbara!

A: Ja, varför skulle de annars tillhöra gästen?! 

B: Precis, det är säkert en liderlig sälle.

A: *skrattar så jag ramlar ur fåtöljen*

B: Kolla, värsta snygga paret!

A: Mycket! Men du, jisses va den där gubben föreläser…

B: Gubbar får ALLTID snacka mycket…

A: Snopp = utrymme i programmet.

B:  Ja, det är nog så, tyvärr.

A: Kolla magen!..

B: Jisses vilken kagge!

A: Ja, den är till och med större än min.

B: Och min! Tack och lov… GAH så ful han är!

A: *stum*

B: Promenader är bra  och omvända situps.

A: Orka!

B: Du ligger på rygg och lyfter upp benen långsamt.

A: Men jag VILL va tjock!

B: Tänkte inte på det!

A: Han är lite skrytig, den där konstsamlaren.

B: Han är VERY skrytig.

A: Såg du Kala Fläcken?

B: H*n är lite manisk…

A: Jag ska åka och hämta Fästmön nu. Vi ska äta tårta när vi kommer hem!

B: Å så gott med tårta! Jag är så sötsugen så att jag snart bits!

A: Min favorittårta också, White Lady!

B: Nu gråter jag, vill ha tårta!

A: Måste leta fram ett par böxer nu, kan inte åka byxlös till Annas jobb.

B: OK, lycka till i morgon!

A: Det går nog bra! Jag är mer nervös för måndag…

B: Vad händer då? Berätta så jag kan hålla tummarna!

A: *tystnad*

Campus är stängt!