Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Krämpor’ Category

Ett självutlämnande inlägg.


 

Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:

Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!

Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.

Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.

För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…

Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…

öppna en ny ost!

Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.

Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig! 

Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.

Ost

En öppnad ost, redo att skivas.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förundrat inlägg.


 

Blommande pelargon

Nu blommar det! En av de tre pelargonerna jag fick av Lucille är i farten.

Just som en av pelargonerna jag fick av Lucille, hon som egentligen heter nånting heeelt annat, har börjat blomma slog det om och blev kallt där ute. Termometern visade under nollan i morse. En fördel med det är i alla fall att jag anar lite, lite värme i mina element. Med betoning på lite, visserligen, men ändå. Och ute lyser solen, så idag har jag INGET alls att skylla på: jag ska UT och promenera. Efter gårdagens tur kändes det nästan ingenting i mina fötter. Jag vill tro att den senaste hälsporren håller på att läka ut. EN fördel med att gå hemma och inte springa till nåt jobb varje dag…

Om jag finge välja mellan att klättra på väggarna gå hemma eller jobba, vore förstås mitt val att jobba. Men blir det inget av de här senaste, är min intention att påbörja del två i min trilogi den 1 december. Blir det däremot jobb, får tvåan vänta en stund till. Man får hanka sig fram, liksom. Precis som de flesta andra har jag fixat alla mina jobb själv (maj gadd, det är väl ingen annan som fixar jobb åt en, hur kan man tro det???), via kontakter de tre senaste gångerna. Det är så man skaffar sig jobb idag, verkar det som. Jag undrar vad som hände med att efterfråga kompetens… Är det lättare och snabbare för arbetsgivare att plocka in en kompis än att göra en seriös rekrytering? Ibland kan man undra. Det finns förstås undantag. Arbetsgivare som tittar noga på ens kompetenser och bakgrund. Och även om det återigen blir nej inte bara en gång utan flera för min del, känner jag mig trygg i förvissningen att jag har bedömts seriöst de senaste gångerna.

För att få tiden att gå lite fortare – eftermiddagarna är klart värst! – flyttade jag om lite i köket igår. Det vill säga, jag frigjorde yta på en av köksbänkarna. Hur många gånger har jag inte blivit galen av att det inte ens finns nån lämplig plats att fixa sallad eller ens skiva bröd på?! Men NU finns det det! Och ändå kunde jag flytta dit saker, som den lilla elektroniska vågen. (Inte för att vi väger mat så ofta här, men…)

Köksbänk

Frigjord yta på en av bänkarna i köket. Nu kan man både hacka och blanda till sallad samt skiva bröd här.

 

Minus noll komma fyra

Det är minusgrader idag.

Vad ska jag hitta på idag då, förutom att ta en promenad när det har blivit lite varmare? Jo jag behöver fiffa till mig lite och duscha och tvätta håret, för Fästmön påminde mig just per sms om att jag ju ska till Förorten på middag i kväll. Innan dess hoppas jag att jag har kommit en bra bit in i recensionsex nummer två. Det är en väldigt rolig och intressant bok i en helt annan genre än den jag läste ut igår. Därför är det tur att de två böckerna inte tävlar i samma klass för Augustpriset 2014! Som det känns just nu vill jag att båda ska vinna sina respektive klasser. Men sen har jag ju en tredje bok att läsa och skriva om också…

Mamma borde få ett samtal och tvätten borde tvättas… Vilken tur att det finns en dag i morgon för vissa av oss… Eh ja… så jag får nog ringa mamma idag. Igår fram på förkvällen fick jag äntligen telefonkontakt med en vän som tycks ha bott på sjukhus de senaste dagarna. Inte för egen räkning utan för andras. Sånt är väldigt jobbigt också. Att sitta bredvid och inget kunna göra är en tung del när man är närstående. Hoppas att vårt samtal gav ett uns av kraft så att vännen kan blomma lika kraftfullt som en av mina pelargoner…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett promenadinlägg.


 

Mitt bråck har bråkat med mig i några dar, men jag hade bestämt mig för en promenad idag och nu är i alla fall mina kinder röda. Jag mår inte sämre, jag mår inte bättre. Hälsporrarna var snälla mot mig. Det var bara vädret som var lite… tveksamt. En spegling av mitt inre, kanske..?

Mörka moln på himlen

Mörka moln på himlen, men ljuset vill fram!


Jag gick i gamla spår. 
Mindes en vänskap, en kärlek, ett barn… Såg en vuxen som framförde en barnvagn på ett sätt jag aldrig tidigare sett. Det såg lite… farligt ut.

En liten brun hund blev klappad av mig medan den nosade på mitt byxben. Husse var vänlig och en äkta hundmänniska. Han talade så varmt om sin lille följeslagare, en yngling om tre år (det vill säga 21 människoår).

Utanför en förskola lekte ett ensamt barn som lät som tio med en plåtburk. Självklart skramlar man så högt för att låtsas att man inte är ensam! Jag vet, jag, barnet mitt…

Nu har jag tagit nya vägar i mitt liv. Jag vill fortsätta gå och leva och inte vara rädd för dödshot. Döden i sig är inte skrämmande. Jag har vaknat med den. Nej, det är ondskan bakom orden. Den gemena, råa ondskan som lyser igenom.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett snårigt inlägg.


 

Krukväxter

En djungel i mina köksfönster.

Å, vad jag är spänd inför måndagens övning! Det ser väldigt lovande ut alltihop och uppdraget är både spännande och välbetalt. Jag skulle verkligen behöva det efter dessa månader med nålpengar. Och jag behöver göra nåt vettigt om dagarna medan jag väntar på vad som händer med ett visst manus (det kan ta upp till tre månader…). Dessutom behöver jag ut ur hemmets djungel och träffa folk – varje dag. Höra till, socialprata, du vet. Det enda som känns jobbigt är resorna, eftersom de kommer att ta mycket av min fritid i anspråk. Samtidigt får jag försöka ägna restiden åt att läsa, skriva eller sova – för jag tänker inte köra bil.

Men jag är inte där än. Efter en första telefonintervju blir det en personlig intervju på måndag. Jag hade sån tur att I är ledig den dan och vi ska träffas efteråt på ett fik i närheten. Ett riktigt kanonbra fik, enligt I. Och eftersom jag slapp betala tåg- och t-banebiljetterna kan jag ju lägga en slant på en kopp kaffe med nåt till.

I morgon eftermiddag ska jag också träffa en kompis och fika, men det blir här hemma. A och jag ska stråla samman på Tokerian och sen går vi över till mig och dricker Lindvalls kaffe. INTE Arvid Nordquists magvärksframkallande! Jag känner hur jag redan i förväg mår gott av alla dessa möten. Hur jag liksom forcerar djungeln av ovilja och rädsla och tittar ut. Nyfiket.

Morgonens tidiga timmar idag har jag ägnat åt jobbsökeri och inläsning inför intervjun. Och så har jag kollat lite vad det kostar att pendla. Billigt är det inte och det är allt annat än pålitligt att åka tåg, men jag har inget val. Jag lär i vart fall ha råd att pendla om jag får en lön, trots att pendelkostnaden ligger på runt 3 000 kronor i månaden. En å andra sidan rätt skrämmande hög summa bara för att få åka och jobba… Meeeen… återigen: jag är inte där än.

Idag ska jag fortsätta min städning. Det blev lite si och så med den igår, eftersom större delen av dan gick åt till att ordna biljetter. Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid hade jag nog skippat det. Tvättar gör jag också. Det är nån som har fyllt tvättkorgen IGEN. För att inte tala om soppåsarna… Jag måste gå till soprummet, men en tur ut i regnet lockar inte just nu. Men jag måste vidare till Tokerian för att kompletteringshandla till middagen idag – bröd till soppan eller potatisklyftor till kycklingburgaren??? Jag har inte bestämt mig än.

naken vid datorn

Hum hum, bilden är inte helt sann. Jag har kläder på mig, en högre stol och bruna sandaler på fötterna.

När jag ändå har suttit här vid datorn har jag också passat på att kolla lite bredbandsleverantörer och -priser. Det verkar som om de flesta som har svarat på veckans fråga i Tofflan undrar…. – se högerspalten! – har bredband från Telia eller Bredbandsbolaget. Det senare har ju jag också. Men Telia har bättre priser! Och att Bredbandsbolaget är dyrare, har längre URL:er och inte funkar med min webbläsare gör mig ju inte precis mer positivt inställd…………..

Men även det där med bredband är en djungel och jag ska kika vidare medan tvättmaskinen gör sitt. Sen blir det tvätthängning och rengöring av badrum och duschrum/toa.

Vad händer hos DIG idag??? Har du också en djungel hemma? Skriv några rader i en kommentar om du har lust att berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett grisigt inlägg.


 

… att stoppa gris i din pasta med fyra ostar

Findus pasta fyra ostar

Findus pasta fyra ostar MED gris.


Fast det var tur 
att det bara var en liten gris du hade hackat ner i maten – det gick lätt att fiska upp den.

Findus pasta m fyra ostar utan skinka

Findus pasta fyra ostar, fast UTAN skinka.


För du förstår, Findus,
jag går på a-kassa och då har man inte råd att gå till optikern och kolla synen och kanske tvingas köpa nya och starkare brillor och linser än dem man har och klarar sig ganska bra på. Men inte tillräckligt bra så man ser att det står på förpackningen att det är skinka i den här rätten. Kanske är vi många som går omkring och famlar… Men maten var i vart fall lättuggad, vilket ju är bra – vi med a-kassa har inte råd att fixa våra tänder heller, nämligen.

Hur jag lyckades hitta bitarna? Jamen hemma har jag ju förstoringsglas!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat, men tacksamt inlägg.


 

Beslut om respenning AF

Beslutet om att jag fick biljetter. Fast det kallas Respenning.

Snart har hela dan passerat och jag har bara gått med dammvippan, resten har jag inte hunnit. Varför? Jo, för att jag bestämde mig för att försöka ta hjälp från Arbetsförmedlingen med biljetter för att kunna resa till min intervju på måndag eftermiddag. Det är fantastiskt att ingen INGEN har kunnat upplysa mig om att jag faktiskt kan få den hjälpen – förrän idag. Jag har ju varit arbetslös av och till sen 2009. Däremellan har jag jobbat och de första åren hade jag avgångsvederlag. Då behöver man ingen ekonomisk hjälp. Men när man går på a-kassa får man räkna varenda spänn.

Det var min handläggare Alexandra Norlén som berättade för mig i ett mejl idag på förmiddagen att jag kan få hjälp med biljetter om jag måste resa till en intervju. Det hade jag ingen som helst aaaning om. Jag har ju hela tiden försökt klara mig själv så gott det går. Vem vill ligga samhället till last? Inte jag, helst. Men det är dyrt att resa. Nu har jag 85 kronor på mitt busskort och det räcker in till stan och tillbaka på måndag. I Stockholm hade jag tänkt gå mellan Centralen och Östermalm, men nu har jag fått T-banebiljetter – också! Det tackar jag och mina hälsporrar varmt för! Det går bra att gå i fem minuter för mig, sen får jag skitont i fötterna, nämligen.

Guldpengar

Chokladpengar funkar inte i p-automater.

Jag hittade två guldpengar till p-avgift, så eftersom jag har bensin i bilen tog jag den in till Arbetsförmedlingen i stan för att få biljetthjälp. Med mig hade jag ett mejl från min handläggare samt kallelsen till intervjun. På Arbetsförmedlingen var det dystert som vanligt, men inte mycket folk. Jag fick säga mitt ärende och blev tilldelad en nummerlapp av en man. Väntetiden blev ganska kort, men jag hade bok med mig. När det blev min tur kunde tjejen som skulle hjälpa mig inte göra det – för hon kunde inte. Hon bad då mannen som hade gett mig nummerlappen om de kunde byta plats så att han kunde hjälpa mig medan hon delade ut nummerlappar under tiden (det var ingen särskilt strid ström alls idag…). Mannen ville inte. I stället fick jag vänta tills tjejen blev avlöst av två yngre män.

Per tog emot mig så snart han hade startat sin dator. Jag förklarade mitt ärende, visade mina papper och min legitimation. Men datorn ville inte riktigt vara med och Per verkade osäker på det mesta eftersom han frågade den andra killen om saker hela tiden. Ingen av dem visste om jag kunde få hjälp med bussbiljetter i Uppsala och tunnelbanebiljetter i Stockholm. Efter en stund erbjöd han mig en stol. Jag tackade och satte mig, för är det nåt hälsporrarna inte gillar så är det att jag står rätt upp och ner. Pers dator hade sen uppenbara problem med PDF:er och att skriva ut. Till sist fick jag emellertid beslutet med ärendenummer. Ärendenumret skulle jag uppge när jag ringde, sa Per, för jag fick själv ringa till AF:s reseenhet och fixa biljetter. Telefonnumret till reseenheten fick jag på en handskriven lapp av Per. Några instruktioner kunde jag inte få eftersom utskrifterna och PDF:erna krånglade. Men jag satte mig helt enkelt i bilen utanför (jag hade parkeringstid kvar) och ringde. Jag behövde inte alls uppge ärendenummer, utan det var mitt personnummer som skulle anges. Och det kan jag ju. Efter ett par knapptryckningar kom jag fram och fick snabb hjälp – biljetter till såväl tåg som tunnelbana kom per sms medan vi pratade! SÅ ska det gå till, tycker jag!

Byråkratins kvarnar – och teknikens – malde annars otroligt långsamt idag, tycker jag. Vidare anser jag att det är anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen har personal anställd som inte kan – eller vill? – hantera de egna systemen. Har man plockat personal direkt från gatan, eller? Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda i hela Uppsala som kommer och behöver få biljetter för att kunna resa till en anställningsintervju. Vad gäller PDF- och skrivarkrånglet kunde jag ha erbjudit min hjälp, men jag har slutat jobba gratis och tänkte att de som har lön för väl göra skäl för den.

Jag är glad och tacksam för informationen om den här möjligheten från min handläggare, hjälpen och biljetterna, men mycket undrande inför kompetensen hos personalen på Arbetsförmedlingen. Igen.

NU är klockan snart halv fyra och jag ska äntligen sätta dra fram dammsugaren! Förbereda mig inför intervjun får jag göra i morgon, helt enkelt, för nu fikar folk och sen går de hem.

Stort TACK också till Rexxie som försåg mig med denna matnyttiga länk om flyttningsbidrag och ersättning för intervjuresa! (Det är ju en PDF, så det kanske grabbarna på AF i Uppsala inte klarade av.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett oktoberdagsinlägg.


 

Det var alldeles perfekt idag att fördriva tiden på presskonferens! Jag insåg att det finns så många spännande nya författare och böcker att läsa och jag hoppas få förmånen att recensera en och annan av de nominerade till Augustpriset 2014. Därför ligger jag lite lågt en stund med att uttala mig om favoriter. Den enda jag har erkänt att jag gläds över är nomineringen av Lars Lerin. Lars Lerin är ju också konstnär. Då får man glädjas lite extra, tycker jag.

Presskonferens nomineringarna till Augustpriset 2014

Jag följde presskonferensen framför datorn och fördrev på så sätt en stund av en lång dag.

 

Bokpaket

Ett orange paket från Bokus kom idag.

En guldkant blev det att strax före sändningen få ett bokpaket. Ett sånt där orange härligt paket från Bokus, levererat vid min dörr av en pååplingande pigg pojke från Bring. Jag hade skickat efter tre pocketar och en inbunden bok, allt till reapriser. Billigast var faktiskt den inbundna boken, Det man inte vet av Alice LaPlante. Den har visserligen tre år på nacken, men handlar om ett väldigt aktuellt ämne: alzheimer. Vidare köpte jag en psykologisk thriller, Karin Fossums senaste i pocket, Carmen och döden och Busters öron av Maria Ernestam, också i pocket. En julklapp blev det också och det var Nora Roberts Pojkvännen, den andra delen av en trilogi. Den ska mamma få. Den första delen fick hon i somras i födelsedagspresent av mig och uppenbarligen föll den i god jord. Totalsumman för alla fyra böcker blev endast 165 kronor. Och härmed har jag alltså köpt årets första julklapp, för jag har betalat räkningen!

På väg ut till soprummet vittjade jag postboxen. Då hade även PostNord hittat dit och lagt i reklam och ett fönsterkuvert från a-kassan. Reklamen följde med direkt ut i soprummet, medan räkningen betalades – efter en promenad i regnet.

Kala trädgrenar mot grå himmel

Grått…

Det var ganska skönt att promenera i regnet, men också rätt händelselöst och grått. Jag tog bara ett enda foto på grund av vätan (iPhone och regn är ingen bra kombo). Det roligaste som hände var att vännen A och jag gjorde prelplaner om bokåterlämning och fika framöver. Det ovanligaste som hände var en kvinnlig hemtjänstpersonal som flög fram på en cykel och sjöng om Jesus. Om det gjorde henne salig, så… När jag närmade mig skolan avvek jag in mot området, för jag är ju ingen barnmänniska.

Det börjar dra sig mot kväll. Om ett par timmar ska jag käka Phad Thai Chicken, inhandlad för 9:90 på Tokerian i förra veckan. I kväll är det Dicte på TV4, men det spelar jag in eftersom det krockar med andra delen av Happy Valley på SvT1. Nåt mer spännande händer säkert inte denna rätt gråa dock – som dock hade sina orangefärgade inslag!

Har du mer action hos DIG, eller? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 299 andra följare