Det var inte alls roligt att stiga upp i morse. Idag kändes det som om en jättehand tryckte ner mig i sängen igen. Satt säkert minst en kvart på sängkanten och samlade kraft att resa på mig. Igår kväll var jag så nöjd att jag kom i säng redan 22.30. Men sen tog det förstås en timma innan jag somnade – för att sen, som vanligt, vakna strax före klockan fem. Och sen slumra till och känna mig mer död än levande när mobillarmet dansade runt ovanpå mammas brudkista, sedan många år tillbaka min lakansförvaring, tio över sex.
Inte blev jag piggare heller när jag kom ut. Himlen är grå och det är ett trist, minimalt ljus över dan. Den enda ljuspunkten idag blir nog thai-lunchen…
Morgonhimmel över jobbet.
Det känns som om tiden springer iväg med mig. Nyss hade jag lediga dagar utan vare sig klocka eller kalender. Härliga dagar av frihet. Samtidigt gillar jag struktur och att ha tider att passa. Att göra nånting som påminner om Viktiga Saker om dagarna, förhoppningsvis saker som är till gagn för andra. Det vill jag lämna efter mig – ett minne att jag gjorde nånting som är till nytta för andra. Och så den här bloggen, där mina dagar och tankar sammanfattas i ord som har fått så många att avsky mig och spotta på mig, men också som faktiskt har hjälpt andra att fortsätta leva. Det är stort att få veta sånt!
Nu har emellertid min lista på vänner jag vill träffa snarast blivit allt längre. Tiden är däremot inte längre. Dygnet har 24 timmar som tidigare. Kvällarna är korta, helgerna lär svischa förbi. Men en kär vän, CL, ska jag försöka få till en träff med på söndag. Det har gått alldeles för lång tid sen vi sågs! På listan finns, förutom CL även
- Lisa
- Agneta
- Monica
- Lisbeth
- Bibbi
… och säkert har jag missat att skriva upp nån, FÖRLÅT! Jag ska se till att vi ses, men det kan dröja ett tag. Däremot har jag inte glömt er!!!
Det är viktigt med input. Jag får mycket input genom att läsa bloggar och omvärldssurfa, särskilt bland media på nätet. Och läsa böcker, förstås! Jag började på en ny bok igår och hann läsa närmare 70 sidor, tror jag. Men det är möten med människor som ger mest input. Därför är jag extra glad att jag hade möjligheten att träffa både Klara och Gunilla i somras.
Jag jobbar med kommunikation. Därför vet jag hur svårt det är. Och att det personliga mötet människor emellan är oslagbart. För en människa är inte bara platta ord på en skärm utan ansiktsuttryck, kroppsspråk, ljud, skiftningar – mycket av detta har jag lärt mig att ge akt på när jag har arbetat tillsammans med döva.
Men kommunikation är inte bara svårt, det är ganska utmattande också. Det är därför jag använder den här bloggen som nån sorts debriefing. Det irriterar somliga, men ärligt talat skiter jag i det. Det är min tid och mina ord och tankar som jag behöver tömma mitt personliga RAM-minne på. Dessutom är ju ingen tvingad att läsa mina ord. Inte alls.
Livet är kort.
Trist att du var så trött, jag vet ju hur det känns, men i morse vakna jag före klockan, lagom så jag kunde köra lite wordfeud tills den plinga till
Ja, jag är jätteglad också att jag fick träffa dig och Anna i Stockholm, ni är så trevliga att umgås med. Ni har en stående inbjudan på ett dalabesök framöver, tror ni skulle uppskatta våra fina utställning Avesta Art i den gamla järnsmedshyttan, och då ingår mat också på hotell Malmen ! Vill man ha barn med sig är det helt OK så klart 
Men jag vet ni har mycket på agendan, men ni vet att den finns, och den har inget ”bäst före” datum heller 
Tack snälla Gunilla! Och du ska veta att vi uppskattade ditt sällskap också! Självklart är du välkommen ner till Uppsala också. Men nu ska du ju snart på en annan liten tripp…
Jag blev pigg sen när jag kom till jobbet!
Trösterikt att höra att det är fler som har ”gå-upp-svårigheter”, farao vad det är svårt att skiljas från kudden på morgnarna!
Tiden bara försvinner för mig också, jag fattar inte hur det går till, så för min skull behöver du då verkligen inte ha dåligt samvete eller så.
Vi tar en träff när vi börjar få ordning på tillvaron efter semestern tycker jag!
I morse var det nästintill omöjligt. Men det gick. Jag kom upp och jag kom till jobbet i tid.
Det låter bra, tycker jag!
Och jag är jätteglad att vi fick ses också! Kram!
Vi gör om det! I Uppsala nästa gång!
Kramen!
Ja, visst är det konstigt hur fort tiden kan hasta iväg!
Jag tycker också att det kan kännas begränsande och att det ibland blir lite mer komplicerat när man inte ser människorna man ‘pratar’ med, men jag är ändå glad åt de jag träffat i nätlivet. Du är en av de jag verkligen uppskattar att ha ‘träffat’ och jag har alltid stor glädje av att läsa det du skriver. Ofta skrattar jag dessutom länge och väldigt gott!
Tack och kram!
Möten med människor IRL är oslagbart – och det säger jag alltid när jag jobbar och ska prata kommunikation.
Glad att jag kan roa dig, tack!