Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 06 06 2012

Nej, vi firar mycket i min familj, men inte direkt nationaldagen. Möjligen att jag firar att det idag är 32 år sen jag tog studenten (på stenåldern, alltså, den äldre av dem). Men idag kände vi att det var dags att titta till Slottet som fått stå pall för syndafloder helgen som var och större delen av veckan.

Fästmön och Elias tog bussen från Förorten och jag mötte upp med bil på vår vanliga mötesplats. Bussjävelnen var försenad, men jag läste min bok, Moderspassion, samt beskådade en ström av intressanta fordon som passerade. Det var allt från veteranbilar och raggarbilar till gamla 50-tals-moppar. En gubbe fick motorstopp på sin moppe och jag garvade förstås elakt inne i bilen. Nej, jag är fortfarande inte snäll.

På väg till Slottet stannade vi vid en affär. Anna sprang in för att köpa kakor. Goda kakor. Just när vi anlände till Slottsparkeringen öppnade sig himlen. Straffet för att jag hade garvat elakt åt gubben med moppen???

Anna och Elias avvaktar lite med att gå ut.


Det kom inte bara en liten skur.
Det regnade JÄTTEMYCKET. Så vi satt väl i bilen i säkert tio minuter och glodde ut.

Det regnade JÄTTEMYCKET.


Men klockan sprang på
och skulle vi hinna fika och se till Slottet innan vi åkt hem med liten pojke och skjutsat arbeterskan till jobbet klockan 16 var det bara att dra upp luvorna. Det är en klar fördel med att bära hoodie, häckla oss gamla som ser barnsliga ut, bara, men praktiskt är det.

Två coneheads (?) springer i regnet. Själv springer jag aldrig, jag stannade och fotade.


Det tog fem minuter att småspringa
från Clark Kent* till Slottet. Vi var genomblöta alla tre. Vilken tur att det fanns snigga tröjor och skor att låna. JA JAG FICK BITA I DET SURA ÄPPLET OCH TA PÅ MIG ETT PAR FOPPATOFFLOR!!! :evil:

Foppatofflor på Tofflan, en syn man aldrig trodde att man skulle få se. Men jag har redan bekänt synden för min Storasyster


Anna skulle brygga kaffe,
men höll på att ge upp eftersom Slottsfrun** förvarar kaffefiltren på ett felaktigt ställe (i en rund plastburk i ett skåp, nästan omöjlig att upptäcka). Sen när hon hade tryckt igång kaffebryggaren skrek hon:

Men det är ju vatten i!

Förstummad tittade jag på henne. Och så sa hon efter en kort stund:

Men det var ju jag själv som hällde i det…

Medan kaffet puttrade roade jag (?) församlingen med att deklamera ur en bok med Uppsaladikter som Slottsfrun fått i premie i skolan 1955. Jag läste med olika röster och dialekter och i alla fall jag själv höll på att kissa på mig för att jag var så rolig. Somliga var mest intresserade av fika… (Förstår jag inte…)

Elias höll på att bli gaaalen på sin mamma och mig eftersom vi bara skulle fota hela tiden.


Regnet smattrade mot tak och fönsterrutor.
Anna erkände att hon hade köpt citronkakor till mig för jag är ju så sur att jag gillar citronsockerkaka. Ballisar gillar vi allihopa, mest Elias som åt sex kakor/kex eller nåt…

Citronkakor och Ballisar!


Det blev en snabbrunda i Slottsträdgården
för att kolla om nåt behövde vattnas allt såg OK ut – det gjorde det. Vi kunde tyvärr inte ta varken gräslök eller rabarber eftersom regnet bara vräääkte ner. Småsprang tillbaka till bilen igen och åkte ut till Himlen.

Anna följde sen med in till stan och jag släppte av henne vid jobbet. Just när vi svängde höger vid sista trafikljuset sprack himlen upp i blått och solen tittade fram som en retsam unge som skriker

Titt-ut!

Hemma i New Village var det sig likt sen lunchtid. Jag ringde upp mamma som naturligtvis ringde precis innan jag skulle åka och möta Anna och Elias tidigare på dan. Nån middag har jag visst inte hemma, men på fredag ska vi äta Kalle Kon och potatisklyftor, på lördag dinera på Gary’s för presentkortet jag fick av fakultetskollegorna i 50-årspresent. Snart är det ju helg igen…


*Clark Kent = min blöte lille bil-man

**Slottsfrun = Annas mamma

Read Full Post »

Nä, nån bingospelare har jag aldrig varit och lär aldrig bli trots att sajter som http://www.provabingo.se/ och  http://www.bingosajt.se/ finns. Men jag har provat, i verkligheten. I alla fall det där spelet som kallas BingoLotto och som blev enormt populärt till att börja med.

Första gången jag spelade BingoLotto var tillsammans med mitt numera X sen länge. Vi hade köpte två brickor var som skulle skötas – och samtidigt skulle vi lördagssnaska på tacos framför TV:n. Ja, jag behöver väl inte beskriva Katastrofen i Vardagsrummet, du fattar kanske hur det såg ut på bordet? Inte vann vi nånting heller.

Jag spelade inte BingoLotto så särskilt många gånger, men visst hände det att vi spelade när svärföräldrarna var här. Det var på den tiden Loket höll i eländet programmet och inte Vad-heter-han-nu-igen. Han var åtminstone rolig. Kolla det här klippet så får du garanterat garva lite åt bingo på nätet.


Jag gillade surgubben på 82 bast
som vann bilen mest. Och Lasse Berghagens kala fläck bak i huvet. Men vilken typ tyckte du var roligast??? 

Read Full Post »

För dig som saknar din papperstidning denna onsdag och som inte orkar surfa runt…

Read Full Post »

Idag kunde jag ha haft sovmorgon. Och det hade jag, på sätt och vis. Men jag önskar att jag åtminstone hade kunnat sova till  klockan nio. Icke då! Strax efter sju vaknade jag och det gick inte att somna om. Så jag gjorde en FEM, det vill säga låg en stund och läste Moderspassion och tog mig en funderare. Morgonens ämne var offerkoftor.

En av mina offerkoftor.


Jag försöker verkligen jobba med
två saker när det gäller mig själv: dels att bli mer ödmjuk, dels att sluta klä mig i offerkoftor. Men det är svårt. Det är skitsvårt. Och när jag känner mig påhoppad är det baske mig inte lätt att vara ödmjuk och tack för den ovänliga kommentaren eller vad det nu är. Sen tar jag på mig en offerkofta och tycker synd om mig själv. För det är ju jättesynd om mig när en eller två i kombination hoppar på mig.  Men i stället för kofteriet försöker jag sen ett tag tillbaka tänka så här, för att inte gå under:

Jag känner mig påhoppad för att jag sticker ut hakan. Sticker man ut hakan anser en del att det är fritt fram att slå en på käften. Så det är bara att välja: tig eller ta emot käftsmällar. Men sluta för f*n att tycka synd om dig!

Inte heller behöver jag fundera över varför det är roligt att slå på en utstickande haka. Det är inte mitt problem, problemet – om det nu är ett problem? – ligger hos den som slår.

Jag ser fullt av offerkoftor runt omkring mig, särskilt i bloggvärlden. Den ena koftan är gräsligare än den andra:

Det är så synd om mig för att jag är skild.

är en ganska vanlig kofta. Men herregud, hur många är inte skilda idag? Det är ju inte så att du är unik, precis. Och för att dansa tango krävs två. Dags att inse att det är färdigdansat – med ditt X!

Mitt liv är ett helvete – på jobbet.

Jamen se till att göra nåt åt det då! Jobbet blir ju inte bättre för att man beklagar sig. Kan du inte byta jobb så försök hitta nåt annat i livet som är roligt.

Min man/fru förstår mig inte.

En klassiker! Gå till familjerådgivning. Var ärlig. Gör inte som somliga, sitt och ljug. Gå dit och var ärlig – och sen inser du efter ett tag vad som är rätt för dig.

Jag har så ont i huvet!

Men stackars dig! Fast en sak är ju bra med det – då vet du att du har ett huvud. Ta en Ipren och sen kan du ju sända en liten, liten tanke till alla dem som har kronisk värk nånstans. Snacka om att din huvudvärk är en piss i havet då…

Mina ungar är så jobbiga!

Jaha, men vem är det som har satt dem till livet och som har uppfostrat dem? Det är väl inte din granne, precis. Ta ditt ansvar, det är din skyldighet som förälder!

Min gamla mamma/pappa är så tjatig, jag blir gaaalen!

Joråsaatte… Och du själv var inte det minsta jobbig när din mamma/pappa tog hand om dig när du var barn? Kan du då inte ägna din gamla förälder en halvtimma om dan i en telefonlur ens? Dåligt! (Denna måste jag jobba med!)

Nog finns det en del gamla plagg, alltid… Jag märker att jag sticker nålar i mig själv när jag skriver, men det är bra, jag ska härdas. Sluta tycka synd om mig själv och fokusera på det som är bra. Och på att jag faktiskt bara är människa och gör så gott jag kan.

Är det det som gör att personer som är föredettingar på ett eller annat sätt i mitt liv fortsätter att läsa det jag skriver här på bloggen trots att

vi har gjort slut?

Att jag kämpar på och gör så gott jag kan? Att jag inte ger upp? Och att du kan få tillfälle att slå mig på käften verbalt ibland?  Vilka futtiga liv ni själva måste ha, vare sig ni bor i Bro, Knivsta, Surahammar (det hörs ju på ortens namn att ni är sura där!), Blomstermåla (vackert ortsnamn, men hur är ni som bor där vackra själar?), södra Finland eller Nynäshamn. (Några ställen är tagna ur luften, medan andra…) Trista typer intresserade av mitt spännande liv… (Jag är mycket ironisk – mot mig själv här!)

Nää, nu ska jag läsa tidningar på nätet – idag kommer ju ingen papperstidning – för att se vad som händer i den riktiga världen…

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 328 andra följare