Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 12 08 2011

Idag fyller PC:n 30 år. I alla fall om man räknar IBM 5150 som den allra första persondatorn. Men om den var så mycket dator, vet jag inte. Man kunde skriva och räkna med den i alla fall. Det var nog det enda…

Dave Bradley var en av dem som var med och utvecklade den första PC:n 1981. Han anser att IBM var mycket flexibelt och att de som jobbade med den första PC fick göra en produkt precis som de ville ha den. Dave Bradleys uppgift var att programmera gränssnittet. Det gjorde att systemet fungerade och att tangentbordets signaler gick fram till skärmen och diskettstationen. Ehum… du minns väl disketter? Det var sånt man använde före brännbara skivor och usb-stickor…

Men Dave Bradley är kanske mest känd för kommandot

ctrl-alt-delete

Kombinationen tangenter som startar om datorn utan strömmen slås av.

Tanken med den första PC var att den skulle användas av både privatpersoner och företag. De första programmen var ordbehandling, bokföring och ett textbaserat spel.


Ingen grafik och inte internetuppkoppling med denna.

                                                                                                                                                                Med IBM 5150 kunde man skriva texter och göra en del enklare beräkningar. Men idag skulle man inte kunna göra särskilt mycket med den. Det finns nämligen inget grafiskt i den och man kan inte koppla upp den mot internet…

Read Full Post »

Tofflan ser på tecknat på TV med de två yngsta och undrar:

- Varför har Svamp-Bob och Patrik liksom två huven???

Frida svarar laid back i fåtöljen:

- Men det är bara för att de är utklädda.

Tofflan smälter informationen och fattar ingenting.

Nytt program, ny fråga från Tofflan:

- Varför har han X på tänderna?

Frida, ännu mer laid back:

- Äh, det ska väl vara tandställning.

Och så finns det de som säger att Staffan Westerberg förstörde deras barndom!.. Det gjorde han inte alls, jag älskade Staffan Westerbergs barnprogram. Där fanns varken två huven eller X på tänderna, men en massa roligt på riktigt!

Read Full Post »

Joråsåatte… Nog har ett jehu farit fram här under dagen. Det känns skönt att ha hunnit med det som var tänkt innan det blivit kväll och barnen kommer hem. För det är ju inte så roligt att inte ha tid och ork att sitta ner och prata med dem en stund när man knappt har setts på två veckor.

I morse skuttade jag över till Tokerian strax efter klockan åtta och kom därifrån med fem matkassar. Ehum… jag tog faktiskt bilen över… :oops: På så vis kunde jag lämna kvar två kassar i bagageutrymmet och ta in tre med kylvaror.


Jag rattade en sån här med stil inne på Tokerian.

                                                                                                                                                          Fördelen med att gå och handla mat så där tidigt är att det inte står så många idioter i vägen är så många andra ute och handlar samtidigt. Det går fortare att handla när man slipper trängas vid varudiskarna med andra. Och jag behöver inte tvångsmässigt anteckna idéer till blogginlägg eftersom det är oerhört trista människor ute och storhandlar mat klockan åtta på morgonen. Men jag såg faktiskt en gubbe som tittade jätteargt på mig. Jag log änglalikt tillbaka. Han blängde misstänksamt på mig. (Och det gjorde han ju rätt i…)

Dusch och hårtvätt var underbart skönt vid lunchtid. Men ännu skönare blir det att få barret klippt på tisdag förmiddag!


Jag har inte klippt mig sen 1974.

                                                                                                                                                                På eftermiddagen var det så dags att åka och hämta Fästmöns reparerade cykel. Reparationen blev lite dyrare än tänkt, 719 spänn landade slutnotan på. Farbrorn på Hjulhuset hade nämligen ingen passande begagnad axel, så det fick bli en ny. Annas snälla och jätteförkylda mamma mötte upp och vi knölade in hojen i hennes bil. Men där fick den inte heller riktigt plats utan stack ut en bit. Som tur var hade Annas mamma snöre och en lämplig ögla att binda fast bakluckan med. Jag har varken snöre eller ögla i min bil…

Ett kort samtal till Slaktar-Pojken var allt som behövdes för att den snälla unge mannen skulle komma ut och möta oss och bära in alla matkassar – som nu blivit sex eftersom den nästantinade kycklingen behövde en egen påse. Cykeln kunde vi också ställa in och låsa i cykelrummet eftersom Johan har en nyckelbricka dit – mormor och jag är inte betrodda.

Jag passade på att gå upp med Annas rull-väska som också låg i bilen. Noterade att Johan hade dammsugit, nåt som glädjer både hans mamma och mig enormt eftersom vi inte har nån lust att göra det en fredagskväll. Som lite tack för hjälpen fick Bror Duktig lift till affären-i-Förorten-där-jag-vägrar-handla-sen-en-kärring-påstod-att-de-hade-stängt-trots-att-det-var-fem-minuter-kvar-till-stängningsdag.

Och nu är det dags för mig att vattna mina krukväxter, byta t-shirt och packa ut mig och mina väskor i bilen för att åka och hämta Anna. Sen blir det Förorten den kommande veckan – utom dagtid, för min del.

Tjolahopp!

Read Full Post »

I morse läste jag hos Rickard Engfors om knäppisar som ugglar på Fejan. Och nyss läste jag på Svenska Dagbladets hemsida om en ny lek på Twitter där böcker förlorar en bokstav (ja, jag finns ju på Twitter själv och har sett att några av dem jag följer roar sig med detta).

Allra först var man på engelska med twitterämnet och taggen  #bookswithalettermissing. Nu har det kommit en svensk motsvarighet, #böckersomsaknarenbokstav. På svenska roar man sig med både engelska och svenska titlar. Fast först på svenska var #böckermedförloradbokstav.

Eh… Jag undrar om folk har tråkigt eller otroligt lite att göra eller vad? Och varför bloggar jag om det här överhuvudtaget om jag tycker att det är så flängt?

Tja, när jag vänder mig om och kikar in i bokhyllorna och ser några av mina böcker minus en bokstav får jag medge att det är liiite svårt att låta bli att apa efter… Eller vad sägs om…

  • Ulf Lundell: Ack (en klagoroman)
  • Selma Lagerlöf: Gösta Berlings aga (en liten handbok i S&M?)
  • Sigrid Combüchen: Pill (knep- och knåpbok för damer)
  • Jonas Gardell: Djurets tid (Gardell goes animal!)
  • Zadie Smith: Vita änder (en nyupptäckt fågelart)
  • Jean M. Auel: Gottbjörnens folk (mer godis åt folket)
  • Unni Lindell: Ockerdöden (den vi lider när vi tvingas belåna oss upp över öronen)
  • Sylvia Plath: Laskupan (Lagen om anställningsskydd är lagd i ostkupan)
  • Unni Drougge: Luffen (en vandringsroman)
  • Rickard Engfors: Alt eller inget (antingen kvinnlig bas eller så håller jag käft!)

                                                                                                                                                                 PS Korrekta titlar ska vara Jack, Gösta Berlings saga, Spill, Odjurets tid, Vita tänder, Grottbjörnens folk, Sockerdöden, Glaskupan, Bluffen, Allt eller inget.

PS2 Nej, att uggla har jag inte provat på än. Men jag finns ju inte på Fejan, så…

Read Full Post »

Föreningen Knigge, en vett- och etikettklubb i Tyskland, vill att anställda på tyska företag slutar att kindpussas när de hälsar. Denna hälsning gör nämligen många obekväma, menar Knigge.

I stället för att pussas menar föreningen att man ska skaka hand. Och den som vill vara extra säker på att slippa kindpussar bör sätta upp lappar om det på sitt skrivbord.


Mina pussar är reserverade för privat bruk.

                                                                                                                                                               Alltså, mina pussar reserverar jag för Fästmön och möjligen Elias, som ibland får en puss på huvudet av mig. När jag hälsar på nån första gången tar jag i hand.

Hur gör du när du hälsar på nån i jobbet???

                                                                                                                                                             PS Ursprungs-Knigge, med förnamnet Adolf,  kan du läsa om här!

PS2 Nej det är inte den 1 april, det är den 12 augusti.

Read Full Post »

Läser en intressant debattartikel, signerad folkpartisterna Anna Manell och Ismail Kamil, om insulinpumpar i dagens lokalblaska. (Tyvärr finns artikeln inte att läsa på tidningens hemsida.) Insulinpumpar används av över 1 500 personer (både barn och vuxna) i vårt län. Men vad händer när Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket nu har beslutat att dra in den statliga subventionen av pumpar?


Guldöverklädda chokladpengar lär inte kunna betala en insulinpump.

                                                                                                                                                                    En insulinpump kostar idag mellan 30 000 och 40 000 kronor. Var hamnar kostnaden när pumpen inte längre subventioneras? Inte är det svårt att räkna ut att den räkningen hamnar i patientens knä. För även om den först passerar den verksamhet i vårt län vars huvudansvar är vård och som vi betalar skatt till för att den ska fungera, gissar jag att man där inte har några som helst pengar för detta.

Enligt debattartikelns skribenter utreddes frågan redan för sju år sen. Då drog man slutsatsen att ett borttagande av den statliga subventionen skulle innebära större skillnader mellan ansvariga vårdgivare i vårt land. Och att patienterna riskerade att få betala förden livsviktiga utrustningen.


En sån här kostar mellan 30 000 och 40 000 kronor.

                                                                                                                                                             Nu har SKL deklarerat att patienterna inte ska bli lidande av förslaget. Men som både debattartikelskribenterna och jag ser det innebär det ingen som helst garanti. För det klart att ekonomin påverkar. Folkpartisterna skriver:

[...] Bedömningen av en patients behov av insulinpump måste vara medicinsk och inte ekonomisk. Den redan ojämlika diabetsvården [...] kommer därför att öka ytterligare. [...]

En insulinpump fungerar nämligen ganska likt organ i en frisk kropp. Den pytsar ut lite insulin i en jämn ström hela tiden. Det som skiljer sig mot en icke diabetessjuk kropp är att man när man äter nåt får ”skjutsa på” en viss mängd insulin via pumpen – olika mängd beroende på vad man äter, hur mycket man äter etc.

Som jag ser det har insulinpumpen två fördelar:

  1. Den påminner om kroppens naturliga funktion och produktion av insulin.
  2. Den höjer livskvaliteten.

Med insulinsprutor får man aldrig denna jämna ström av insulin i kroppen. Sprutor är förstås också mindre lätta att ha med sig. Visserligen måste den som har pump ha med sig en spruta för säkerhets skull, men det räcker ju med en, inte flera.

Amputationer av fötter samt komplikationer på ögon och njurar är vanligt hos diabetiker. En amputation kostar 400 000 kronor, enligt folkpartisterna, och vad dialysvård kostar ska vi inte tala om. Men en insulinpump ihop med förebyggande åtgärder är ett hjälpmedel som helt klart minskar andelen komplikationer eftersom den ju påminner om kroppen och dess funktioner betydligt mer än en spruta…

Ska diabetes bli en sjukdom som bara folk med pengar överlever???

                                                                                                                                                                   PS Så klart den här frågan engagerar mig! Fästmön är diabetiker och använder insulinpump.

Read Full Post »

Härom morgonen, vid halv fem-tiden vaknade jag till av att någon skrek utanför. Nej, det var inte katter som slogs. Det var en vuxen mans skrik. Två gånger skrek han. Förtvivlade skrik. Det var riktigt obehagligt. Fästmön hörde ingenting och ett tag tänkte jag att jag kanske hade drömt. Men jag tror inte det. Skriken lät inte bara förtvivlade, de lät som rop på hjälp. Och nu kommer jag till poängen med den här ingressen. Att ropa på hjälp ska man göra om man behöver det. Man kan nämligen inte få mer än ett nej.


Ibland behöver vi stöd och hjälp.

                                                                                                                                                                   Vi är alldeles för blyga och fega när det gäller att söka hjälp. Ibland behöver man lite stöd, ibland mycket hjälp. Men det ska inte behöva gå så långt att man går omkring i ett bostadsområde tidigt en vardagsmorgon och skriker!

Jag undrar om mannen utanför fick nån hjälp eller om nån bara helt enkelt ringde polisen. (Det blev nämligen bara två skrik och sen tyst och jag såg ingen när jag tittade ut.) För så gör man idag när nån beter sig ”konstigt” eller ”avvikande”. Man ringer polisen. Förr i tiden ringde man Bullret, det vill säga mentalvården. Då kom ett gäng människor och satte på den skrikande en speciell sorts tröja. Tröja med knäppning baktill. Det var naturligtvis en förskräcklig och förnedrande handling. Det är tur att tiderna är annorlunda.

Problemet idag är bara att vissa människor är så sjuka att de till och med balanserar på tågräls eller broräcken – utan att få hjälp. Tro mig, jag har sett på ganska nära håll hur en livsglad person i yngre 20-årsåldern förvandlats till en vandrande fågelskrämma, med tom blick, för evigt fast mellan vårdarna mamma och pappa.

Att våga fråga nån om man kan hjälpa till eller göra nåt är inte heller farligt. För ofta finns det alltid nåt man kan göra, även om man inte är proffs. Man kanske kan lyssna eller man kanske kan åka och handla en matkasse. Det behöver inte vara svårare än så. Och faktum är att ett rop på hjälp i bästa fall kan vara början på en vänskap!

Idag har Anna och jag bett om hjälp. Det är en bagatell, men för oss ändå ett problem. Annas mamma ska hjälpa oss att frakta hem den lagade cykeln. Den går nämligen inte in i min bil. Anna vågade fråga och Annas mamma är snäll och hjälper oss trots att hon inte är riktigt kurant.


Ett rop på hjälp kan vara början till en vänskap, vem vet?

                                                                                                                                                             Under tiden har jag en lång handlingslista att beta av inne på Tokerian. I kväll kommer barnen hem och de ska förstås utfodras. Förväntningarna är höga, det är ju fredagskväll. Myskväll. Jag är inte så säker på att de inser hur lyckligt lottade de är som får ha myskväll med god mat och chips med sin mamma. Det är många som sitter ensamma, som inte myser med nån. Många, som kanske inte ens har ett hem eller en soffa att mysa i. Jag kan inte rädda dem. Jag kan inte ta andras problem på mina axlar. Men om nån ropar på hjälp så svarar jag. Jag gör inte som mina före detta vänner, vänder mig ryggen och snackar skit. Jag stannar och jag svarar. Och gör vad jag kan. Jag lovar.

                                                                                                                                                              PS När det gällde den skrikande mannen utanför steg jag upp ur sängen och ut i köket. Där försökte jag se nåt genom fönstren, men ingenting. Och skriken tystnade. Jag vågade inte gå ut, men jag tittade ut. Jag hoppas han fick hjälp.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 309 andra följare